Larry Page om att låta folk experimentera med samhällsformer

För snart två veckor sedan höll Larry Page, vd:n för Google, sluttalet för Google I/O. I talet, som finns transkriberat här, och som börjar 2:39:40 i videon ovan, ger han en väldigt optimistisk syn på framtiden.

Technology should do the hard work so that people can get on with the things that make them the happiest in life. ...

The opportunities we have are tremendous. We haven’t seen this rate of change in computing for a long time. Probably not since the birth of the personal computer. But when I think about it, I think we’re all here because we share a deep sense of optimism about the potential of technology to improve people’s lives, and the world, as part of that. ...

We should be building great things that don’t exist. Right? Being negative is not how we make progress. And most important things are not zero sum. There’s a lot of opportunity out there. And we can use technology to make really new and really important things to make people’s lives better.

Nu är det säkert redan bekant för alla som läser bloggen att han också kom med ett förslag på hur vi skulle kunna gå framåt i världen, nämligen att låta ha en del av världen öppen för en fri experimentering av olika samhällsformer, för de som vill. Lite sent tänkte jag nu iaf lägga upp hela hans tankar här, som kom efter en fråga från en i publiken, som dyker upp 3:15:20 i klippet ovan.

[Kevin Nielsen from New Jersey: I was intrigued about your comment about the positivity and the negativity and I’m very interested in helping other people be positive about technology—as you are—and I’m interested in what your advice would be to help us sort of reduce the negativity and focus on positive, and focus on changing the world.]

I think people naturally are concerned about change. And certainly not all change is good. I do think the pace of change in the world is increasing. Part of what I would think about is, I think that we haven’t adapted mechanisms to deal with some of our old institutions like the law and so on aren’t keeping up with the rate of change that we’ve caused through technology.

You know, if you look different kinds of laws we make, and things like that, they’re very old. I mean, the laws when we went public were 50 years old. Law can’t be right if it’s 50 years old. Like, it’s before the Internet. That’s pretty major change in how you might go public.

So, I think we need to—maybe some of you, maybe the million people watching you all love technology—maybe more of us need to go into other areas and help those areas improve and understand technology. I think that that’s not happened at the rate at it needs to happen.

The other thing in my mind is we also haven’t maybe built mechanisms to allow experimentation. There’s many, many exciting and important things you could do that you just can’t do ’cause they’re illegal or they’re not allowed by regulation. And that makes sense, we don’t want our world to change too fast.

But maybe we should set aside some small part of the world...

You know, [I?] like going to Burning Man, for example. Which I’m sure many of you have been to. Yeah, a few Burners out there. That’s an environment where people try out different things, but not everybody has to go. And I think that’s a great thing, too.

I think as technologists we should have some safe places where we can try out some new things and figure out: What is the effect on society? What’s the effect on people? Without having to deploy it into the normal world. And people who like those kinds of things can go there and experience that. And we don’t have mechanisms for that. So those are the kind of things I would think about.

I also think we need to be honest that we don’t always know the impact of changes. We should be humble about that. I’m not sure getting up on stage and saying, “Everything is amazing,” and so on, is the right thing. Maybe we should be more humble and see what the effect is, and the doubt, as we go. So those are kind of my thoughts.  

Och visst är det ett otroligt rimligt argument? Världen förändras, men politiken hinner inte anpassas efter samhället, så vi behöver förändring, men förändring är jobbigt för vissa och inte all förändring är bra, så därför är det bra att testa dessa idéer på något ställe för att se vad effekterna blir, (implicit) innan de adopteras av resten av samhället (om alla andra också gillar det). Väldigt likt de argument som vi för fram i Ofuss.

Pages idéer fick en hel del uppmärksammad på internet, men hur är det i Sverige? Varken SvD, DN, Aftonbladet eller Expressen har något om dessa radikala förslag. Inga svensk bloggare verkar ta upp det heller. Statens ovänner har dock en liten kommentar om det.

Alla dessa val

Det går inte att undvika att göra val, att göra en sak istället för en annan. Det går ju inte att göra allt samtidigt. Men, vilka är ens val egentligen? Här tänkte jag ta upp några av de, tror jag, mest grundläggande valen som det inte går att inte ta ställning till. Att välja att inte bry sig om valet är också ett val - och det är nästan alltid ett bra val, då, av alla alternativ som är möjliga, så är enbart en liten minoritet bland de bästa.

Vad är syftet med detta? Jag tänker mig att om man tänker igenom på alla val man kan göra, och försöker skapa system för att göra så bra val som möjligt, då kommer resultatet att bli rätt vettiga moraliska regler. Om man gör det helt rationellt kommer de, av nödvändighet, att bli så bra som möjligt.

Övergripande val

Hur skall jag leva? Hur skall en klara sig, livnära sig, i den här världen?  Vad skall du göra?

Epistemologiska val

Vad skall man tro på? Ens sinnen, ens förnuft? Andras påstådda upplevelser, andras påstådda slutsatser? Vilka andra - vilka som helst eller bara några av en speciell typ? Skall man ha några regler för vilka resonemang som man litar på? Om så, hur ser reglerna ut? Hur väljer man mellan en sorts regler och några andra? Skall du någonsin ändra din världsbild och i sådana fall hur skall det gå tillväga? Skall du aktivt gå ut och leta efter information som kan få dig att ändra din uppfattning eller skall du vänta tills den (förhoppningsvis) kommer till dig?

Val mellan värden

Vilka mål skall du sträva efter? Vad tycker du är mest värdefullt här i livet? Något att vara, något att ha, något att göra? Vad står högst: kunskap, kärlek, vänskap, rikedomar, äventyr, självständighet, gemenskap, familj, trygghet? Om två värden inte är helt harmoniska med varandra, och du måste välja mellan dem, hur mycket är du beredd att ge upp av det ena för att uppnå det andra? I vilken situation är det ena mer värdefullt än det andra? Hur skall du uppnå dina mål?

Politiska val

Vilken gemenskap vill du tillhöra - vilka vill du stå utanför? Vilka vill du lägga ned mer tid på? Vilka former vill du att gemenskapen skall ha? Har du några fiender? Vågra vars agerande du vill ändra? Om du hamnar i en konflikt, hur vill du lösa den? Vad är du beredd att göra för att kunna förändra andras beteende? Vad är du beredd att göra för att förhindra att andra förhindrar ditt beteende? Vill du använda våld vid något tillfälle, och om så, hur mycket är du beredd att använda?

Affärer och handel

Vilka handelsparterns kan du lita på? Skall du investera pengar och i vad? Redan industrialiserade länder, de som håller på att utvecklas eller de som stagnerar? Vilka innebär för höga chansningar? Finns det någon konflikt mellan att ha en stabil ekonomi och att göra massa utgifter för olika mål och hur mycket värderar du det ena framför det andra? Skall du ställa krav på de du gör affärer med, och i sådana fall vad är de kraven?

Umgänge

Skall du leva som en eremit eller umgås med andra? Skall du leta efter en livspartner eller skall du bara ha tillfälliga förhållanden? Skall du leta efter en, eller flera livspartners/tillfälliga förhållanden? Hur skall du bli vänner med andra och med vilka vill du bli vänner, nära vänner, kompisar och bekanta? 

Val om låta andra välja

Skall du själva avgöra vad du skall göra i de val du ställs inför, eller skall du låta andra välja åt dig? Skall du välja åt andra och när skulle du vilja göra det? Hur skall du avgöra om en person är rimlig att fatta sådana beslut åt dig - eller om du är det åt andra? Skall du testa hur bra andra/du är och hur skall du göra en sådan undersökning om andras/din effektivitet?

Det finns en hel del filosofier, livsfilosofier, små pärlor av visdom och beslutsteorier som försöker ge (på olika sätt) generella råd för att man skall kunna göra de här valen så bra som möjligt. Det enda värt att säga i det här inlägget om det är att det aldrig kan vara rationellt att välja att låta någon annan välja om vad det är vettigt att tro på. Det kapar ens beslutsfattande fullständigt.

The extralegal development of securities trading in seventeenth-century Amsterdam

I det här inlägget tänkte jag gå igenom artikeln The extralegal development of securities trading in seventeenth-century Amsterdam som Edward Stringham författade för drygt tio år sedan. Den är intressant då den visar hur en finansiell marknad kan fungera utan statliga regleringar eller statlig beivring av de regler som finns på marknaden. Det är vidare intressant för att den här marknaden, Amsterdams börs, utvecklade en hel del moderna finansinstrument och för att folk handlade med stora summor pengar över långa tidsperioder. Artikeln visar inte att ett storskaligt polycentriskt samhälle är möjligt (vilket det finns andra bevis för), men den visar på att ordning går att få utan regleringar, samt att rykte kan vara en stark mekanism för att reglera folks beteende. Det senare är ett tema som tagits upp av ekonomer som Robert Ellickson i Order Without Law: How Neighbours Settle Disputes och andra författare vars litteratur jag tar upp nedan. I videon ovan diskuterar Stringham artikeln och några av dess viktigaste punkter.

Så, till artikeln. Stringham introducerar den såhär:

In the seventeenth century, the Amsterdam Bourse developed surprisingly advanced trading instruments at a time when government courts were unaccustomed and unable to deal with what today would be considered common financial transactions. Much of the dealings that took place were actually prohibited by law, although the law was ineffective and not strictly enforced. This relatively free atmosphere allowed the traders to experiment and devise new trading instruments, even though they were officially proscribed. The development of the instruments on the Amsterdam Bourse was not due to government directive but self-interest of traders who found it profitable to engage in new financial dealings. In contrast to the position that financial markets depend on government rules and regulations, the historical record lends credence to the theories that contracts can be self-enforcing and that market participants can police themselves.

Alltså, den första stora och offentliga börsen som introducerades i Europa skall ha fungerat utanför det normala rättssystemet; de skall ha levt under sina egna lagar och som i stor del upprätthölls genom marknadsdisciplin. Varför är det intressant att veta om det här stämmer eller inte? Jo, för att stora ekonomer, som Mancur Olson, menade att den här typen av handel skulle vara omöjlig utan en våldsapparat som upprätthåller reglerna. Och då är frågan om man skall lita på dessa.

Tidigare forskning har visat att bl.a. boskapsägare, Kwakiutlindianer, diamanthandlare, handelsmän under medeltiden och bankirer under sextonhundratalet kan upprätthålla handel utan statlig beivring av brott som sker/skedde på dessa marknader. Detta gällde även aktiehandel; lustigt nog har några av de stora ekonomerna som kräver regleringar missat att Adam Smith noterade i sina föreläsningar i Glasgow att det visst fungerade ändå.

This practice of buying stocks by time is prohibited by government, and accordingly, tho’ they should not deliver up the stocks they have engaged for, the law gives no redress. There is no natural reason why 1,000£ in the stocks should not be delivered or the delivery of it enforced, as well as 1,000£ worth of goods. But after the South Sea scheme this was thought upon as an expedient to prevent such practices, tho’ it proved ineffectual. In the same manner all laws against gaming never hinder it, and tho’ there is no redress for a sum above 5£, yet all the great sums that are lost are punctually paid. Persons who game must keep their credit, else no body will deal with them. It is quite the same for stockjobbing. They who do not keep their credit will be turned out, and in the language of Change Alley be called lame duck.

Of all the nations in Europe, the Dutch, the most commercial, are the most faithful to their word . . . This is not at all to be imputed to national character, as some pretend . . . It is far more reduceable to self interest, that general principle which regulates the actions of every man, and which leads men to act in a certain manner from views of advantage, and is as deeply implanted in an Englishman as a Dutchman. A dealer is afraid of losing his character, and is scrupulous in observing every engagement. When a person makes 20 contracts in a day, he cannot gain so much by endeavouring to impose on his neighbours, as the very appearance of a cheat would make him lose. (1766/1982, p. 538)

Det som möjliggjorde handeln enligt Smith var alltså ens rykte, vilket varje handelsman behövde för att fortsätta kunna göra affärer i framtiden. En nutida ekonom beskriver det som att handlaren lägger ut en summa pengar för varje transaktion och att pengarna försvinner ifall denne bryter sitt ord. Annan tidigare forskning visar att dessa mekanismer inte är bundna till en särskild plats, utan att de kan fungera så länge som tillförlitlig information om en persons affärer kan spridas. Hur var det då med börsen i Amsterdam?

De första aktierna som handlades i Amsterdam var från det holländska Ostindiska kompaniet. Det tog fart efter 1602 och utfördes på Amsterdam Bourse, där handel med vanliga varor utförts sedan 1530 och där folk hade handlat med kontrakt som specificerade en leverans flera år in i framtiden. Så, det var en rätt så naturlig plats för folk att också börja handla med aktier. Jag blev inte helt klar över hur många aktiehandlare som fanns där, men det fanns både de som var med i ett gille och ungefär lika många som inte var ”licenserade”. Börsen steg i popularitet i och med att det gick bra för det Ostindiska kompaniet – under 120 år leverade de ca 22,5% årligen på alla initiella investeringar i företaget. 1688 hade företaget runt 20,000 anställda och 300 skepp.

Redan 1609 började aktiehandlarna på börsen ingå i futureskontrakt, d.v.s. kontrakt som folk ingick idag om att sälja (eller köpa) en aktie i framtiden för ett pris som är bestämt idag. Den här typen av handel försökte dock den nederländska staten att förbjuda, utan att lyckas:

As early as 1609, futures trading emerged in the shares of the VOC . . . The following year the States General prohibited short-selling and other windhandel, a prohibition that would be repeated many times in later decades. But speculation in the prices of VOC and other joint-stock company shares continued. (1997, p. 151)

Uppenbarligen var staten driven av en inbiten tro att de kunde förhindra stora prisförändringar och prisfall. Dessa förbud kom ut 1610, 1621, 1623, 1624, 1630, 1636 och 1677 – utan någon större effekt på handeln. 1689 gav staten upp sitt förbudsförsök och började istället att beskatta och reglera handeln – redan då var handeln tämligen modern. Förbuden var aldrig ordentligt upprätthållna – möjligtvis tack vare att de som försökte upprätthålla det (”the States General”) verkade i en ”högst fragmenterad institutionell struktur”.

Stringhams undersökning bygger på en bok, Confusion de Confusiones, som skrevs 1688 av Joseph Penso de la Vega. Den skrevs på spanska och översattes inte förrän nittonhundratalet till engelska och holländska.

English translator Hermann Kellenbenz (1957) has declared, “If one is able to look through or around the literary peculiarities of the volume, he will find in it a reasonably realistic description of the whole stock market.”28 De la Vega describes the trading that took place in shares in the East and the West India Companies; short sales, forward contracts, option contracts, and other transactions all existed despite the fact that much of them had been officially outlawed since they began appearing throughout that century.

Stringham tar sedan upp ett antal passager från de la Vegas bok som beskriver hur dessa typer av transaktioner var förbjudna (eller att de var rättsligt tveksamma – ej beivringsbar) men att de fungerade ändå. Ett exempel var ”dukationen”, uppstyckningen av aktier så att de små delarna kunde köpas av folk utan mycket pengar. Detta, förklarar de la Vega, var förbjudet av domstolarna eftersom de ansåg att det var en lek eller en vadslagning, och sådana skulder behövdes inte (enligt den statliga rätten) betala tillbakas. Men, systemet fungerade och var väldigt poplulärt:

De la Vega (186) declared, “This branch of trade has been increasing during the last 5 years to such an extent (and mainly with a certain group which is as boisterous as it is quick-witted) that it is engaged in by both sexes, old men, women, and children.” Apparently trading in ducaton shares became quite popular according to De la Vega (188) who wrote, “Even children who hardly know the world and at best own a little pocket money agree that each point by which the large shares rise or fall will mean a certain amount of their pocket money for their small shares . . . If one were to lead a stranger through the streets of Amsterdam and ask him where he was, he would answer, ‘Among speculators,’ for there is no corner [in the city] where one does not talk shares.”

Hur kunde då den här och liknande ej statligt sanktionerade transaktioner fungera, när ena sidan kunde låta bli att betala tillbaka sina skulder? Det finns inga bevis att handlarna använde fysiskt våld för att driva in skulder så då måste det ha funnits religiösa, sociala eller ekonomiska sanktioner.

En författare menar att det berodde på att marknaden bestod av enbart sephardiska judar och att dessa var en tillräckligt liten grupp som gjorde affärer med varandra så ofta att de kunde bestraffa en sen skuldägare med att inte hålla ett kontrakt med denne. Stringham menar dock att den här förklaringen är opålitlig, då det inte fanns så många judar som handlade där; han hänvisar till en studie som menar att det som mest bara fanns 50 judar som handlade där (av totalt ca 500 handlare). Det finns dessutom inga belägg för att folket på börsen var homogent; de flesta talade holländska (istället för spanska, vilket var de sephardiska judarnas modersmål) och de la Vega säger även latin och franska ord dök upp där. De la Vega referar dessutom aldrig till några religiösa sanktioner i sin bok – och inte till några sociala heller.

Däremot refererar de la Vega ofta till vikten av rykte för att kunna vara med i börsen:

De la Vega (172) wrote, “The Exchange business is comparable to a game. Some of the players behave like princes and combine strength with tenderness and amiability with intelligence, but there are some participants who lose their reputation and others who lack devotion to their business even before play begins.” We would expect the untrustworthy bro- kers to not be very successful. Sure enough De la Vega (201) mentioned the disreputable, “Since the status, the insignificant capital, the low reputation, and the limited trustworthiness of such people are well known, they do not dare attempt to carry on any considerable business.”

Goda handlare var de som såg på sina principer som sina ”mästare” och följde de till punkt och pricka. Det skapades ett premium på pålitligt beteende, eller, i andra ord, marknaden sållade ut de som inte var pålitliga, för ingen ville handla med dem. Resultatet blev beundransvärt enligt de la Vega:

[To be sure, there is widespread honesty and expedition on the Exchange. For example,] the business in stocks and the bustle of the sales which are made when unforeseen news arrives is wonderful to behold. Nobody changes the decisions which he makes in his momentary passion, and his words are held sacred even in the case of a price difference of 50%; and, although tremendous business is done by the merchants without the mediation of brokers who could serve as witnesses, no confusion occurs and no quarrels take place . . . Such honesty, co-operation, and accuracy are admirable and surprising.

Som slutsats menar Stringham att börsen i Amsterdam kunde fungera tack vare ”the discipline of continous dealings”, vilket visar att avancerade finansiella marknader inte behöver statliga regleringar för att fungera.

Hur mycket av tiden i skolan är bortslösad?

På lunchen för ett tag sedan berättade en klasskompis att en gång, i det förflutna, då kunde han peka ut alla länder i hela världen. Tidens oförsonliga gång hade dock fått honom att glömma denna kunskap som den svenska skolan en gång, för länge sedan, betygsatte honom efter. Det väcker frågan, hur mycket av all tid som man spenderar i skolan är bortslösad?

Vad menas med att tiden är bortslösad? Jag kan tänka mig tre sätt som den är bortslösad.

• (A) Kunskapen du tar till dig används aldrig eller används bara vid sådana tillfällen där det inte tillförde någon större nytta. Som i fallet ovan eller att lära sig kvadreringsreglerna och aldrig använda dem, förutom i ett skämt om att man inte minns något från högstadiet.
• (B) Du kan redan det som lärs ut. Som när någon lär sig att räkna vid tidig ålder, men sedan inte får fortsätta i en snabbare takt än alla andra för att det förstör skolans plan och tvingas att göra det alla andra gör.
• (C) Det som lärs ut skulle du ha lärt dig ändå. Detta är en något besvärlig punkt, men den går att förstås rätt så enkelt på ett sätt: säg att du lär dig lite om romarriket i skolan men sedan tar och ser på Rome som ger dig en ungefärlig likadan bild av rommarriket. Eller att du får höra att Berlin är huvudstad i Tyskland och sedan hör det dagen efter.

Nu är frågan, hur mycket av det som lärs ut i skolan tillhör någon av kategorierna ovan? Det är ju olika från individ till individ; folk som utbildar sig till praktiserande civilingenjörer använder mer av matten än den som sjuksköterskor använder. Bryan Caplan tar upp lite data från en artikel som ger en hänvisning när det gäller gymnasiematematik. I rapporten beskrivs en undersökning där folk blivit tillfrågade hur ofta de upprepade det de lärt sig i skolan, vilket nog är en proxy för hur ofta de använde det (om det inte är just det). De kunde ge ett svar mellan 0 och 5:

Those who reported no rehearsals were assigned zero on the scale; those who reported only activities or occupations of low or intermediate relevance were assigned a 1; those who reported highly relevant activities were assigned a 2 if they engaged in these activities 5 or fewer hours per year, a 3 for 6 to 100 hours per year, and a 4 for more than 100 hours per year.  Those whose profession involved the continuous performance of highly relevant activities were assigned a 5.

Vad blev då resultaten, för alla 840 som svarade? Jo, hela 67,3% sa att de aldrig upprepade någon algebra och 21,7% sa att de bara använde det vid mindre viktiga tillfällen. För de sista fyra alternativen var procenten 7,1; 1,3; 1,7 och 1,0. Alltså det var bara runt 10% av alla studenter som säger att användningen av gymnasiematten är av vikt för dem i deras liv. 10%!!

Det här var bara en undersökning - och enligt Caplan så görs det sällan sådana här långsiktsundersökningar - och resultatet behöver inte vara representativt för hela det amerikanska samhället eller träffa nära det svenska. Det finns ju alltid en osäkerhet i dessa typer av undersökningar. Men, troligtvis är resultatet inte alltför långt bort från sanningen.

Hur är det då med de andra ämnena som skolorna lär ut, och för matematik som man lär sig under grundskolan? Jag skulle gissa att många ämnen lär man sig naturligt, så att det är slöseri av typ (C) - att lära sig regler för svenska är nog ett bra exempel då vi lär oss otroligt mycket av språket undermedvetet. 

Själv har jag än så länge inte haft alltför mycket nytta av det jag lärt mig i bild, musik, hemkunskap, slöjd, religionskunskap och geografi. Hm....eftersom det mesta som jag känner mig mest hemmastadd i, den information som jag litar mest på, har jag lärt mig utanför skolan, känns det lite som att det bara var läsa, räkna, skriva och engelska som jag har haft nytta av. I vilket fall så är problemet med bortslösad tid - på tråkiga ämnen - i skolan uppenbart och ännu ett skäl till att tänka om vad meningen med skolan är och huruvida det är rätt att bestämma över andra - vars önskemål och drömmar inte är kända - vad de skall bli uppmanade att lära sig i den.

På temat: kolla in Bryan Caplans föreläsning om hur mycket som lärs ut inte är användbart i speciellt många yrken och varför detta beror på signalering:

Vad borde ingå i en kurs i kritiskt tänkande?

Förra veckan postade Jessica Schedvin -  förbundsstyrelseledamot för Ung Liberal, tidigare ordförande för Unga Humanister och lärarstudent - ett inlägg om hur man skulle kunna lära ut kritiskt tänkande i skolan. Tanken hon för fram är att detta borde kunna läras ut väldigt tidigt i skolan, möjligtvis redan på lågstadiet (om jag läser henne rätt). Sedan lägger hon upp ett förslag på hur en sådan kurs skulle kunna se ut i grova drag.

Jag tycker att det är ett vettigt förslag - det är en skam för alla rationella individer som levde under 1900-talet att de inte lyckades skapa ett skolsystem där elever får lära sig grunderna i vetenskapligt, logiskt och rationellt tänkande. Det tänkande, det vill säga, som ligger till grund för att man skall kunna förstå världen så bra som möjligt och därmed kunna ta så bra beslut som möjligt. Vilket då inkluderar att märka när andra tänker fel och fattar dåliga beslut, som påverkar andra negativt, som man då kan försöka lösa på bästa möjliga sätt.

I det här inlägget tänkte jag föreslå några idéer som borde vara med i en sådan här kurs. Medan jag skrev det försökte jag också skriva ned idéerna så lätt som möjligt, för att se om idéerna borde kunna kommuniceras till barn i lågstadieåldern. Det verkar möjligt, troligtvis för att idéerna ändå är intuitiva för oss som människor som måste överleva genom att ha en massa kunskap om omvärlden.

Upplevelser och logik är grunden för all kunskap

Om jag har en låda, som är stängd, hur kan jag veta om den innehåller godis eller inte? Ett enkelt svar är att jag öppnar lådan och undersöker vad som finns i den. Man får kunskap genom att undersöka världen med ens sinnen.

Om jag lägger något i lådan, stänger den och sedan låter den vara ett tag, kan jag då veta om den fortfarande innehåller något? Utan att öppna lådan kan jag svara ja, givet att jag kan svara ja på att inget tagits ut ur lådan. Logiska slutsatser gör det möjligt att hitta ny kunskap som följer av tidigare kunskap.

Sedan gäller det att fortsätta ge fler exempel, för att befästa principerna och för att visa att de kan appliceras på allting. Hur vet du att jorden är (ungefärligt) rund? Bl.a. för att andra former inte kan förklara varför skepp, överallt på jorden, sakta "sjunker" bakom horisonten och för att det finns fotografier på jorden som visar det.

Allt annat lika är nödvändigt för test

Om jag klipper sönder rötterna på en växt, river av dess blad, injicerar bly in i den samt låter den stå i totalt mörker, och den sedan dör, har jag då bevisat att växten behöver solljus för att överleva? Nej, för det finns ju en möjlighet att en växt skulle dö av att inte få vatten, att få massa bly i sig eller inte ha några blad. Hur utformar man då ett test för att se om växten klarar sig utan solljus? Jo, man testar det och bara det.

All kunskap måste kunna visas vara falsk - ifall situationen vore annorlunda

Om du ser något som ser ut som en häst på en äng och är fullständigt övertygad om att det verkligen står en häst där - skulle du kunna ha fel om det? Javisst, du kanske såg en åsna. Det är alltid möjligt att ha fel, och det gäller även för all kunskap.*

Faktum är att om du har ett mätinstrument som aldrig ändrar sig, oavsett vilken data som stoppas in i den, då är det mätinstrumentet opålitligt. Om världen förändrar sig då borde ens bild av den också göra det. Om man ser en häst på en äng, även när hästen har flyttat på sig, då är det något fel på ens ögon.

Av dessa skäl blir det därför viktigt att varje vetenskaplig teori kan beskriva hur den skulle kunna ha fel, likt man måste kunna beskriva hur ens syn skulle kunna vara fel (eller hur ens politiska perspektiv skulle kunna vara fel).

Allt som är sant måste kunna förklaras

Om en blixt slår ned och jag säger att det berodde på elektriska urladdningar i jordens atmosfär, har jag då förklarat hur blixten uppstod? Om "elektrisk", "urladdning" och "atmosfär" är främmande begrepp för den jag försöker förklara saken för, då har jag inte sagt något vettigt. Jag hade då lika gärna kunnat sagt att det berodde på "magi", vilket inte heller säger något.

Att ge en beskrivning av verkligheten kräver att man ger en beskrivning på rätt nivå av olika företeelser. I en mening innebär den här principen att inget är förståeligt eftersom det än så länge inte finns en total förståelse av hur alltet har skapats och hur alla av existensens krafter och materia hänger samman med varandra. Någonstans måste man i slutändan säga "Jag kan bara förklara så långt".

Men, givet de saker man kan ta för givet som att "de bara är sanna" då måste allting kunna förklaras. Så, om jag förklarar att blixten beror på att väldigt många små partiklar flyttar sig som en ström åt ett håll väldigt snabbt, då har jag förklarat det hela lite bättre.

Allt som är sant måste inte vara lätt att förstå

Detta borde nog vara uppenbart för de flesta.

Det som kan förklaras med minst antaganden är den mest rimliga förklaringen

Om jag går in i en matbutik och köper konserver, torkad pasta, några påsar mjöl, jäst, nötter och frön för tvåhundra kronor - varför gjorde jag det här inköpet? Var det för att:

1) Jag förväntar mig att ekonomin skall kollapsa inom kort och därför köper jag upp massa varor så att jag skall ha mat för en månad framöver.

2) Jag vill bara ha mat så jag klarar mig en månad framöver.

Utan att veta något mer om mig så är 2 det mest sannolika svaret. Detta för att 1 kräver att fler saker är sanna än 2; det är mer sannolikt att något som bara säger A är sant än något som säger A och B.

Träna att tänka i flera led
Om jag har ett äpple i min ena hand och endast det - hur många bananer har jag i den handen? Noll, uppenbarligen. Om jag antingen håller i ett äpple eller ett päron, och jag håller i ett päron ifall jag var och handlade tidigare idag, och ifall du vill ha ett päron, men inte ett äpple, medan jag, om jag har ett päron vill byta det med ett äpple, och jag faktiskt var och handlade...skulle vi då kunna utbyta någon handel med varandra, om vi möts just nu? Inte riktigt lika uppenbart, men svaret är ja.

Det var gissningsvis inte enbart för att jag skrev det så luddigt som den andra frågan inte var lika uppenbar som den första, utan också för att den berodde på fler faktorer, eller behövde tänkas ut i flera steg. Att kunna gå igenom och lösa någorlunda komplicerade problem i huvudet kräver att man tränar på att lösa liknande problem.

Tendera att vara misstänksam, även mot dem som säger sig följa den vetenskapliga metoden

Det här är kanske något man borde lära sig lite senare, som vid tio-års åldern. Jag ser två klara skäl för detta: det ena för att även beprövade vetenskapsmän kan komma med de mest galna förslagen - Albert Einstein förespråkade exempelvis en centralplanerad ekonomi. Det andra för att jag gissar att man satsar hårdare på att lära sig skepticism om man tror att det alltid behövs de som kämpar emot irrationalitet i världen.

Det får nog räcka med idéer nu. Nu när jag tänkt igenom mer på ämnet verkar det inte alls orimligt att detta borde gå att lära ut i lågstadiet, om inte tidigare.

* Det finns logiskt nödvändiga undantag. Det gäller alla påståenden som, för att de skall kunna motbevisas, kräver att motbevisningen är omöjlig. Som ett exempel ta påståendet "något existerar". Det verkar som om det är fullt möjligt att det aldrig skulle finnas något rum, materia eller någon sorts energi - att ingenting existerar. Men, bevis förutsätter existens, så varje bevis för detta skulle samtidigt vara ett motbevis. Eller, i andra ord, det skulle inte vara möjligt att genomföra en sådan motbevisning.

Galenskapens dag

Idag gick kommunister, socialister, socialdemokrater och feminister ut och demonstrerade här i Göteborg. Efter att ha varit ute och demonstrerat med Liberala partiet gick jag och två vänner och lyssnade på några tal från kommunisterna. Där märker man verkligen att vi lever alla, i samhället, i väldigt olika världar. Men speciellt att vi libertarianer har en helt annan förståelse av samhället än kommunisterna.

Det är egentligen helt jäkla galet, helt sjukt, att folk idag kan samlas och stoltsera med hammaren och skäran. Sedan var det lite ironiskt när de gick runt med en bild på Che Guevara och på en regnbågsfärgad banderoll, då Che startade föregångaren till de kubanska arbetslägren, UMAPs, dit bl.a. homosexuella skickades (med politiska dissidenter och andra "antisociala" element).

Och, vad vore väl en demonstration utan att ta med sig barnen? Fotona är från 2010 (det tog ett tag att hitta ett bra tillfälle att lägga upp dem), men kunde lika gärna varit från idag.

 

EDIT: Glömde bort att gårdagen skulle vara till för att komma ihåg kommunismens olika brott.