Media som statens megafon

Idag, efter att allt julfirande ebbat ut, såg jag en riktigt bra dokumentär "The War You Don't See", som finns tillgänglig på Youtube. Den går igenom hur media (statlig och privat) i USA och England hjälpt diverse politiker sprida lögner främst om Irak-kriget, men även om Israel och Palestina-konflikten, WikiLeaks och Barack Obama. Detta har gjorts förr, men dokumentären var bra på att peka på att det alltid fanns andra synvinklar (än statens) tillgängliga för media att visa, men att detta sällan görs.

Ett sådant tillfälle var när USA:s politiker kom med sina lögner om Iraks möjlighet att producera massförstörelsevapen, vilket leder till ett avsnitt i dokumentären som jag tyckte var väldigt intressant.

But the crucial facts were available. The Chief United Nations weapon inspector in Iraq, Scott Ritter, gave this interview four years before the invasion.

In 1991 Iraq had significant capability in the area of chemical weapons, biological weapons, nuclear weapons production capability and long-range ballistic missile manufacturing capability. By 1998 the chemical weapons infrastructure had been completely dismantled or destroyed by UNSCOM, or by Iraq in compliance with Uncom‚s mandate. The biological weapons programme had been declared in its totality–late in the game–but it was gone, all the major facilities eliminated. The nuclear weapons programme again completely eliminated. The long-range ballistic missile programme completely eliminated. All that was left was the research and development and manufacturing capability for missiles with a range less than a hundred and fifty kilometres, a permitted activity. Everything that we set out to destroy in 1991, the physical infrastructure had been eliminated. So, if I had to quantify Iraq’s threat in terms of weapons of mass destruction, the real threat is zero, none.

Efter att dokumentären visat detta klipp följer en diskussion mellan John Pilger, som leder dokumentären, och Fran Unsworth från BBC, om varför de senare inte exponerade Ritters synvinkel så mycket; de hade honom med i sitt dygnet runt program endast två gånger år 2003.

Unsworth: ...Yeah, I think you've got a good point, you know. Why didn't we - it's a question we asked ourselves afterwards - why was it that we didn' discover it first, why didn't we discover the state of Saddam Hussein's weapons of mass destruction?

Pilger: I think what critics of that would say is that the broadcasters, notably the BBC, echoed or amplified the lies told in the run-up to the invasion rather than investigating itself.

Unsworth: What the BBC though have a duty to do is to report what the government and their representatives are saying, which we of course did. We were just reporting, quite legitimately, the claims that people at the time were making.

Pilger: They weren't legitimate claims, though.

Unsworth: They were in the mouths of legitimate leaders, though, and therefore we had a duty to report that.

Pilger: But those leaders, both of them you mentioned, Blair and Bush, have long been discredited, I mean isn't it the BBC:s role, as well as reporting what politicians say, to hold power to account?

Unsworth: Of course it is. It is the BBC:s duty to scrutiny what it is that people say. We are not there to accuse them of lying though, because that's a judgment.

Pilger: No, that's not being suggested, that you make a judgment. The point is that it appears now that those important journalistic challenges were never made.

Unsworth: It's not up to me to make a judgment, we're there to report what their claims are and hold them up to scrutiny, and investigate.

Här tycker jag att Pilger missar ett perekt tillfälle att diskutera om det faktiskt borde vara medias roll att påstå att ett lands ledare ljuger för folket. Det uppenbara problemet med att inte döma någons påstående, mer brett sett, är att man då bara agerar som en megafon, en förstärkare åt någon annan. För en organisation som säger sig tjäna allmänheten verkar det högst oklokt att inte sätta en varningsstämpel på vad politiska ledare säger, speciellt när folk i allmänhet har en tendens att tro på sina makthavare och även på sådant som upprepas ofta, vilket BBC hjälper till med bara genom att upprepa maktägarnas ord. Intressant nog har BBC inte en policy (iaf inte en som de listar på sin hemsida) om att sprida korrekt information.

Nåväl, det var trevligt att få det bekräftat att BBC:s roll inte är att bedöma informationens tillförlitlighet utan bara sprida den vidare. Någon läsare som vet om en representant av våran egen statliga television gjort det lika klart med vad de sysslar med?

På näraliggande tema kan jag även rekommendera Aljazeeras dokumentär om kopplingarna mellan USA:s militär och Hollywood.

Varför skänker vi bort pengar?

Detta är undertiteln och huvudsakliga frågeställningen till rapporten Forskning om filantropi av nationalekonomen Anna Berman. Rapporten ger en (extremt) kort bild över den senare tidens nationalekonomiska studier om välgörenhet, mer specifikt den dominerande teorin bland nationalekonomer som förklarar varför folk donerar, hur marknaden ser ut för det i Sverige och några politiska frågor som ligger nära.

Innan Breman tar upp vad hon tror är det huvudsakliga motivet till varför vi ger bort pengar, tar hon upp några som hon menar har viss förklaringskraft men inte kan förklara alla sorters beteende. Dessa är olika former av själviska motiv. Ett av dessa är det nästan universella draget hos människor att få erkännande och/eller status från andra människor, vilket kan göra att, om välgörenhet är en dygd som värderas av andra, vissa människor av själviska skäl slänger iväg pengar för att signallera till andra vilken hederlig och social människa man är. Men detta motiv menar hon kan inte förklara vissa sorters givande:

Varför skulle man i så fall ge pengar anonymt till fattigdomsbekämpning i Afrika? ... Hur förklarar man fenomenet med individer som skänker bort stora summor till välgörande ändamål i sina testamenten?

s. 16

En förklaring till varför man skänker pengar anonymt är att man hoppas bli upptäckt. Andra borde troligtvis värdera sådana gåvor högre, än gåvor som någon berättar vitt och brett om. Att skänka bort pengar efter man dött skulle kunna förklaras av att man i nuet bryr sig om vad folk säger om en efter att man dött. Så genom att skriva det i ens testamente har man försökt garantera sitt rykte för framtiden, vilket troligtvis har ett positivt värde för en idag. Båda typer av beteenden gör att man kan övertyga en själv om att man är en givmild person (helt berättigat) vilket kanske kan göra att man lättare kan signallera det här till andra under andra omständigheter. Det verkar alltså något för tidigt för Breman att överge status-hypotesen, men tyvärr så gör hon det och går sedan in på två andra förklaringar till varför vi ger bort pengar: det ger oss positiva känslor och vi är intresserade av andras välmående.

Man mår helt enkelt bra av att ge. Den amerikanske nationalekonomen James Andreoni (1989; 1990) har kallat detta motiv till givande warm-glow giving och visat teoretiskt hur detta kan motivera människor till att ge pengar till välgörenhet. Den bakomliggande tanken är att individen motiveras både av ren altruism, det vill säga en genuin omtanke om det välgörandet ändamålet som pengarna går till och av att hon eller han mår bra av att ge. Andreonis teori har idag blivit den dominerande inom nationalekonomi som förklaring till välgörenhet.

s. 16

Hypotesen att vi mår bra av att ge bort pengar stöds dessutom av neurologiska studier, bl.a. genom att undersöka vad som händer i folks hjärnor när de ger bort pengar i diktatorspel, där en person bestämmer helt själv hur mycket pengar han skall få och hur mycket som går till välgörenhet. Dessa undersökningar visar att hjärnan skickar ut "belöningssignaler" för altruistiskt beteende. Utifrån mitt eget perspektiv låter slutsatsen högst rimlig; att göra något som alla anser är positivt borde för de flesta ge positiva känslor. Egentligen känns påståendet lika uppenbart som "vatten rinner nedåt", så jag undrar varför det här har kommit till nationalekonomers insikt just nu. Det här menar jag inte heller står i kontrast till signallerings-motivet, då det helt kan vara så att vi njuter av att signallera att vi hör samman i samhället.

En annan neurologisk studie som gjorts var intressant. Där jämförde de om hjärnan gjorde skillnad på påtvingade och frivilliga gåvor. Resultatet var att hjärnan gav ut belöningar för båda situationer, men att "belöningscentrat stimulerades mer vid frivilliga donationer än vid ofrivilliga, vilket tyder på att Andreoni hade rätt när han sade att att individer motiveras både av ren altruism och av att de mår bra av att ge som frivillig, avsiktlig handling" (s. 19). För egen del skulle jag tolka detta som att allt annat lika, är det bättre att låta folk ge bort pengar frivilligt eftersom det verkar göra dem lyckligare.

Hur mycket skänker då svenskarna bort per år? Insamlingen av den här statistiken verkar inte vara speciellt bra, då det enda som Breman rapporterade var siffror framtagna av SFI, av hur mycket privatpersoner lämnar till 90-konton.Det finns två problem med den här statistiken. Först så exkluderas donationer som ges från stiftelser, företag och staten. Att den sista utesluts håller jag med om är rimligt, då staten inte skänker saker frivilligt, utan tvingar folk till att skänka. Däremot är det något dåligt att stiftelser och företag exkluderas - varför skulle endast privatpersoners bidrag vara välgörenhet? Om man tar med de tre gruppernas bidrag för år 2006 så skulle svenskarna ha givit bort ca 10 miljarder i välgörenhet. Det andra problemet med statistiken är, som sagt, att det bara handlar om pengar som kommit in till 90-konton, vilket exkluderar välgörenhet man gör via andra organisationer. Alltså är den totala summan som svenskar skänker till välgörenhet underskattad.

Annars, som SFI:s beräkning är representativ för hur mycket vi skänker i allmänhet, så skänker människor i Sverige mer till välgörenhet med tiden. Detta antyder för egen del att folk ger bort mer när deras inkomster ökar, men det är inget Breman diskuterar.

Slutligen diskuterar Breman statens roll i välgörenhetsfrågan, och två intressanta frågor dyker upp. Först diskuterar hon om staten, genom att själv lägga pengar på välgörande ändamål, "tränger bort" privat välgörenhet, och sedan om folk skulle skänka mer till välgörenhet ifall det vore avdragsgillt.

När det gäller den första frågan menar många amerikanska forskare att om staten spenderar mer på ändamål som folk stöttar så kommer frivilliga bidrag att minska med runt 50%. Detta innebär att statens agerande till viss del räknas som ett substitut för privat välgörenhet, men inte helt och hållet. Möjligtvis är det så för att folk inte bara bryr sig om resultatet utan även handlingen i sig, alltså warm glow-effekten. När Breman försökte göra en liknande uppskattning för crowding out-effekten i Sverige fann hon att ökad spendering av staten innebar att frivilligt donerande minskade med 5%.

Vad gäller den andra frågan har Breman skrivit en bra sammanfattning:

Vilka slutsatser ska vi dra av forskningen kring avdragsrätt för donationer? Subventioner ökar donationer. Detta är entydigt vare sig man testat subventioner i laboratorieexperiment, fältexperiment eller i studier som använder data på faktiska skattteavdrag. Det finns dock inte bevis för att subventionerna ökar donationer så myckket att det uppväger statens kostnad för subventionerna. Om svenska staten vill införa avdragsrätt måste man därför fråga sig om det finns andra anledningar till att genomföra en sådan reform. Vi vet att människor mår bra av att ge. Vi vet också att de till och med blir lyckligare om de får bestämma själva hur pengarna ska fördelas än om pengarna till välgörenhet tas in via skatter. Om det är viktigare än den potentiella samhällsekonomiska förlusten kan kanske vara en utgångspunkt för en framtida politisk debatt.

s. 57

Utifrån ett libertariansk perspektiv, vad för slutsatser är viktiga att komma ihåg ifrån den här rapporten? Den främsta är nog det faktum att folk bidrar till välgörenhet, och att det är något folk gillar att göra. Det här känns möjligtvis som något så uppenbart att det inte är värt att upprepa, men när många etatister pratar som om ingen skulle skänka en slant i ett helt fritt samhälle för att uppnå diverse viktiga frågor (som inte går att uppnå genom försäkringar eller företag) är det nog så viktigt att poängtera att folk ger bort pengar idag, utan att de blivit tvingade att göra så av staten.

Istället för lagligt eller olagligt

I många politiska debatter är utgångspunkten att antingen vill man förbjuda en viss sorts handling eller att man vill tillåta, att något är olagligt eller att det skall vara olagligt. Detta kan vara en rimlig utgångspunkt när det gäller statens agerande, då staten, om den inte försöker förbjuda något automatiskt tillåter det. En sådan utgångspunkt finner vi med Wikileaks-exemplet där det finns några som menar att detta skall staten slå ned på och några som menar att staten skall hålla sig borta från.

Men det här synsättet behöver man inte adoptera för egen del. Istället för att säga att man vill att, exempelvis, läcka information som stater vill hålla hemligt skall vara lagligt eller olagligt kan man säga att man varken vill bestraffa eller försvara de som sysslar med detta. En fördel av att anamma det här perspektivet är att det finns många politiska frågor där man inte har någon koll på vad som är rätt och/eller där man ser att det skulle ta väldigt lång tid att ta reda på vad som är rätt. I dessa fall borde det vara lämpligt att inte välja sida och förhålla sig neutral.

Det här perspektivet kanske inte låter så intressant för dagens samhälle, men det kan vara bra att ha för att analysera samhällen där lagar är privata, där varje person väljer direkt vad för lagar denne vill stötta, inte stötta eller hålla sig neutral till. Det är applicerbart på medeltida Island, där varje person var fri att stötta en sida i en konflikt, stötta den andra eller hålla sig borta från den. Om vi nu någonsin ser ett anarkokapitalistiskt samhälle kan det även vara applicerbart där. Om ett sådant samhälle kom till nu med en massa stater runt om kring, är det nog bäst att förhålla sig neutral till dessa organisationer, även om man av libertarianska skäl borde vara fri att stötta de som bekämpar dem.

Med det här inlägget vill jag inte säga att man i flertallet frågor bör säga sig vara neutral, då man bör hjälpa folk att bli fria, utan bara att det är en möjlig position att ta.

Harry Potter and the Methods of Rationality

Niklas Wiklander kommenterade att min blogg har alltför många långa inlägg för att verka inbjudande. Det har väl varit det på senaste taget - och mer av det är på väg! - men jag antar att det kan vara bra att bryta mönstret ibland, vilket nu ger mig ett gyllene tillfälle att nämna Eliezer Yudkowskys senaste mästerverk Harry Potter and the Methods of Rationality. Berättelsen är en fan-fiction i ett alternativt universum, till det alternativa universum som J.K. Rowling skapade, och är såväl spännande och rolig som utbildande. Utgångspunkten är att Harry James Potter-Evans-Verres's faster gifte sig med en professor i biokemi som gav Harry en rejäl utbildning, så att när han får reda på om den magiska världen är hans första impuls att undersöka den magiska världen som en vetenskapsman, och att ta över/optimera världen. Det här är helt klart än av de bästa böckerna jag läst, någonsin.

Eliezer Yudkowsky har annars skrivit ett antal noveller, vilka alla är värda att läsa, och nästan allt han har skrivit på bloggen Less Wrong bör man läsa. En av de potentiala fördelarna/nackdelarna med Less Wrong är att det är, likt Wikipedia, TvTropes och det mesta på nätet, väldigt lätt att fastna i alla länkar som en artikel kommer med.

The Economics of the Welfare State

Bland nationalekonomer, och speciellt bland public choice-ekonomer, finns en saga som berättas för de ännu inte initierade. Berättelsen börjar under den gamla dåliga tiden (40- eller 50-talet, såvitt jag kan bedömma), då välfärdsekonomi höll på att etableras i de ekonomiska instituten och universiteten. De som studerade detta område undersökte hur marknaden de såg inte var lika bra som den perfekta marknaden, en modell skapad av Frank Knight. Samtidigt sade de att närhelst marknaden misslyckades skulle staten gå in och ställa saker och ting tillrätta. Och marknaden misslyckades ofta, eftersom i den perfekta marknaden så vet alla allting om alla produkter (pris, kvalitet, plats),vilket gör reklam till ett gigantiskt marknadsmisslyckande, och det finns oändligt antal med försäljare av alla slag så att ingen producent kan öka sitt pris utan att förlora kunder. Det är uppenbart att det finns "marknadsmisslyckanden", om detta definieras som att inte vara lika bra som denna modell. Men, fortsätter sagan, det blev uppenbart för senare ekonomer att något var fel i välfärdsekonomernas resonemang. En sådan ekonom var Harold Demsetz som argumenterade att argumenten för att låta staten reglera ekonomin p.g.a. marknadsmisslyckanden var ett logiskt felslut, ett, så kallat, nirvanafelslut. För, bara för att marknaden inte är perfekt, så betyder inte det att staten faktiskt gör saker och ting bättre. Det var under den här tiden som Chicago-skolan och public choice-skolan dokumenterade utspridda brister och problem med statlig produktion och reglering. Det blev klart att även stater misslyckades, och därför, är sagans moral, måste en ekonom inte bara se ifall ett samhällsfenomen är annat än perfekt för att fördömma det, utan man måste jämföra det med vad för alternativ som finns tillgängliga. Något är inte bra eller dåligt i sig, utan endast jämfört med andra alternativ.

Om än i stora drag sann, så är sagan vilseledande då den antyder att ekonomer (och speciellt välfärdsekonomer) numera slutat begå nirvanafelslutet. Att när de säger att staten bör göra det ena eller andra så gör de inte för att marknaden de ser (eller den bilden av en fri marknad de föreställer sig) inte är perfekt. Men, det verkar som att minst en ekonom har fortsatt med detta, nämligen Nicholas Barr, författaren till The Economics of the Welfare State.

Jag fick upp ögonen för den här boken tack vare ett tips från en användare på Flashback; jag hade skapat en tråd där jag efterfrågade litteratur som försöker visa att det fria samhället är sämre (hur man än vill mäta det) än det reglerade samhället. På förhand ser det ut som om boken försöker göra det jag efterfrågade. Så här skriver Barr i inledningen:

[T]wo results stand out. ... Secondly, the theoretical arguments support the existence of the welfare state not only for well-known equity reasons but also - and powerfully - in efficiency terms. This is an area in which economic theory is capable of strong results that can justify the general idea of the welfare state and, to a surprising extent, can do so without resort to ideology. (s. 3)

Det här låter alltså som om välfärdsstaten är effektivare än alternativen, och då även en fri marknad. I ett kapitel, där Barr hanterar frågan om att man måste göra jämförelser mellan olika system, kommer han till följande i sammanfattningen:

The arguments above suggest that we should not be ambivalen: as subsequent chapters explain, many parts of the welfare state are a response to pervasive technical problems in private markets, and therefore serve not only the distributional and other objectives listed in Chapter 1, Section 2.2 (poverty relief, vertical and horizontal equity, dignity and social solidarity), but also efficiency objectives such as consumption smoothing and insurance. As such, the welfare state exists quite properly both for lower-income groups and for the middle class. In the Wilensky and Lebeaux (1965) sense...there is an efficiency case for an institutional welfare state. (s. 93)

Hur har då Barr kommit fram till att välfärdsstaten är effektiv? I sex kapitel för han fram olika aktiviteter ("socialförsäkring", pension, socialbidrag, sjukvård samt lägre och högre utbildning) som staten sysslar med och visar där att det libertarianska alternativet till statlig produktion är ineffektivt, som i att den fria marknaden inte är lika bra som en perfekt marknad. Eller, i andra ord, att den fria marknaden inte är optimal. Här är några av Barrs sammanfattningar om de olika resonemangen:

It follows, in conclusion, that voluntary redistribution alone will be suboptimal unless one believes both that free-riding is not a problem and that the optimal amount of redistribuion is that which the rich wish to volunteer. (s. 84)

The flaw in the voluntarism argument in [the case of social "insurance"] is that it overlooks the external costs that non-insurance can impose on others. Suppose someone chooses not to insure, and then loses his job. If society bails him out by paying a non-contributory benefit, the external cost falls upon the taxpayer. Alternatively, if he is given no help, he may starve, which imposes costs on others in a variety of ways. (s. 173)

From the viewpoint of social justice, libertarians incline towards private charity where poverty is caused by non-insurable risk. However, various difficulties...including the free-rider problem, suggest that voluntary giving will be inefficiently low even by libertarian standards. ... Thus there are solid arguments in terms of efficiency and social justice for public provision of subsistence benefits on a non-insurance basis. (s. 216)

So far as school education is concerned, many of the assumptions necessary for market efficiency fail, the main problems being imperfect information, imperfect capital markets, and external effects. From an equity viewpoint, the most important problem is that knowledge about the operation and value of education is likely to be correlated with socio-economic status. Substantial public involvement is therefore essential... (s. 318)

Barrs sätt att resonera följer en enkel logik. Först stipulerar han, i ett eget kapitel, vad som krävs för att en marknad skall fungera perfekt. Därefter visar han, för varje enskild fråga, hur den fria marknaden inte är perfekt och därefter drar han slutsatsen - och här måste jag säga att jag är något förvånad, vilket gör mig mindre säker på min slutsats, men jag kan ändå inte se hur det är fel - att staten bör reglera, producera eller på annat sätt hjälpa samhället där frivilligt samverkande inte går bra. Detta är inget annat än det ovan nämnda nirvana-felslutet som uppenbarligen ännu inte blivit bortjagad till de skumma vråerna av den akademiska världen.

Vad är det då Barr borde ha gjort ifall han verkligen skulle ha försökt argumentera för att välfärdsstaten är bättre än det fria samhället? Jo, han skulle ha kommit med teoretiska eller empiriska jämförelser mellan de två systemen, där han kunde säga att "Ja, båda systemen har sina brister, men överlag är välfärdsstaten bättre av följande skäl". Den här typen av argument har däremot varit vanlig bland liberala ekonomer - inte minst hos Ludwig von Mises - men uppenbarligen ville inte Barr argumentera direkt med dem eller ens hänvisa till ekonomer som har gått i klasch med deras idéer. Men det är inte dessa argument Barr använder för att bevisa sin tes, utan istället lutar han sig på ett felslut.

Nåväl, fullt så illa är det inte, men så gott som, då Barr tar upp några få exempel där marknaden inte bara misslyckas med att uppnå en idealistisk standard utan även misslyckas med vad många skulle anse vara rimliga mål. Som ovan, i socialförsäkringsfallet, argumenterar Barr för att i ett fritt samhälle finns det en risk att folket låter individer svälta om de inte betalar sina försäkringar på egen hand. Nu är detta argument löjligt, då även om det är så att marknader inte är perfekta och att folk inte har perfekta anledningar att inte ge bort till välgörenhet så kan fortfarande summan ges bort vara tillräcklig för att hjälpa de som är i behov av hjälp. När några städer i USA exempelvis slutade ge ut stöd till fattiga gav folket istället ut pengar till dem helt frivilligt, och summan de gav bort var ungefär lika hög som innan. Trots att folk inte hade perfekta incitament för att ge bort i välgörenhet.

Vid ett tillfälle tar Barr upp ett argument som faktiskt skulle kunna säga något om välfärdstatens relativa fördelar gentemot den libertarianska politiken. Detta då han går igenom om en statlig tvångs"försäkring" är effektiv, och finner att så inte är fallet, men finner ändå att det är bättre än att låta folk göra som de själva vill.

However, national insurance is less inefficient than the free market outcome, not least because risks like unemployment are uninsurable; and individuals can buy additional insurance against risks such as sickness and disability. (s. 180)

Tyvärr går författaren inte in på varför ett statligt påbud är bättre än de resultat som den fria marknaden skulle leda till. Sedan kommer Barr med det helt galna resultatet att på en fri marknad så kan man inte försäkra sig mot arbetslöshet! Detta när arbetslöshet var något av det första som folk gått samman i grupper för att försäkra sig emot! Nu läste jag inte hela Barrs resonemang, så han kanske har en teknisk invändning att detta inte var försäkring, men såvitt jag kan se verkar han ha dragit denna slutsats helt deduktivt utan att ha försökt hitta empiriska motbevis.

Ett sista argument jag hittade av författaren mot den fria marknaden som inte förlitade sig på nirvanafelslutet gällde privat pension. Enligt honom skulle det gå mindre bra eftersom privata pensionssystem inte kunde skydda sig mot inflation! Låt oss bara för stunden anta att detta stämmer och att det av en magisk anledning inte går för pensionssparande att investera i aktier eller spara i relativt prisstabila varor. Även om vi gör detta så går inte argumentet speciellt långt, det kan nu endast försvaras om staten ger ut valutan i samhället, och att detta är omöjligt att ändra på. Men det är inte ett speciellt imponerande argument att man måste ha statlig pension för att staten skapar inflation.

Överlag är jag inte alls imponerad av Barrs argument eller sätt att resonera. Och här kommer några fler citat som borde visa varför jag känner så.

Are efficiency and social justice assisted by state involvement in insurance markets in the ways just described? In particular, would individuals in a private market buy the socially efficient quantity of insurance against income loss? This breaks down into three separate questions: (a) why do people insure at all; (b) why does the state make membership compulsory; (c) why does the state provide such insurance itself? (s. 173)

Two other arguments have been put forward to explain or justify public provisions of national insurance. (s. 177)

Vad är felet med dessa citat? Det bakomliggande problemet med detta är att när Barr säger sig vilja förklara varför staten gör något, så gör han inte det, utan istället förklarar han vilka rättfärdiganden som finns för visst statligt agerande. Det här blir extra tydligt i det andra citat, där han verkar antyda att han inte ser någon skillnad mellan att rättfärdiga en politik och förklara varför den finns där. Det är endast med detta som utgångspunkt som det första citatet blir fullt förståeligt, för det borde vara uppenbart att man inte vet om ett system är bättre än ett annat bara för att man förstår varför det ena kom till.

The advantages of competition are that it increases consumer choice and minimizes costs. [H]owever, an increase in the range of choice improves efficiency only where consumers are sufficiently well informed to make choices, which is frequently not the case with healt care; and, if competitive forces push down prices, consumers, for the same reason, are unable to assess whether quality has declined, and if so whether they want the lower-quality product at the lower price. The counter-argument to the proponents of unrestricted market systems for health care is that the advantages of competition are contingent on perfect information. (s. 263)

Hans slutsats här måste ha varit ett misstag av Barr, men det är ändå fjärde upplagan av boken så det är svårt att se hur detta misstag antingen kan ha funnits kvar eller blivit tillagt utan att någon sagt till honom att det är uppåt väggarna. Det verkar vara ett misstag då Barr på flera andra tillfällen sagt att brist på fullständig information inte innebär att marknader inte är effektiva, att de fungerar så gott som perfekta, även om majoriteten av konsumenterna inte vet vad som händer. Om han nu var tvungen att kondensera sitt argument borde det ha varit att "the advantages of competition are contingent on reasonably informed consumers".

Avslutningsvis, jag har endast läst de delar av Barrs bok som skulle kunna säga något om välfärdsstatens fördelar jämfört med den fria marknaden. Men i detta område lyckas inte Barr med vad han säger sig göra, såvida han inte med ett "efficiency argument for the welfare state" endast menar ett nirvana-argument för välfärdsstaten.