Djurhållning och regleringar

I gårdagens lokaltidning läste jag att grisuppfödare kanske skulle kunna få lov att köpa bedövningsmedel innan de kastrerar smågrisar. Från Djurskyddet:

I Sverige kastreras hangrisar som ska födas upp till slakt då de är 2-7 dagar gamla. Orsaken är att köttet från vissa galtar annars kan lukta och smaka illa. Kastreringen utförs utan bedövning, något som orsakar kraftig smärta och stress hos smågrisarna.

I Sverige har ett projekt genomförts där djurhållare fått ge grisarna lokalbedövning före kastreringen. Försöket har varit mycket lyckat, enligt Jordbruksverket som nu föreslår föreskriftsändringar.

Det innebär att veterinärer kan få skriva ut lokalbedövning till djurhållare som ska kastrera grisar. Ändringarna sänds ut på remiss i november och kan komma att träda i kraft i mars 2011. ...

– Den mest djurvänliga metoden att lösa problemet med galtlukt är att vaccinera grisarna mot lukten. Vaccin finns redan i dag på den svenska marknaden. Då hangrisarna vaccineras stannar deras könsutveckling av. Man får önskad effekt med hjälp av två injektioner i stället för en operation, säger Johan Beck-Friis[, veterinär och ledamot i Djurskyddet Sveriges styrelse].

Det har också föreslagits att det skall bli förbjudet att inte bedöva grisarna skall bli olagligt, vilket är positivt då kastreringen verkar vara synnerligt vidrig:

Ingreppet utförs på så kallad blodig väg: Grisen spänns fast i en anordning så att bakdelen ligger fri. Sedan snittas huden ovanför testiklarna upp med hjälp av en engångsskalpell, en vass tång eller ett rakblad varefter testiklarna dras ut och skärs loss. Såret sköljs med desinfektionsvätska och grisen släpps tillbaka till kullen.

Nog för att Sverige har ganska hårda (och bra, för djuren) regler om hur man skall få hantera djur, men uppenbarligen finns det några korkade också. Jag blir fundersam på hur många andra korkade lagar det finns som förhindrar företag från att behandla djuren något mindre plågsamt. Inte för att jag tror att företag inte är vinstmaximerande och egentligen struntar i om grisarna vaccineras eller kastreras med bedövning eller inte. Men de hindrar mer etiska företag från att konkurrera med dagens grisfarmar, och möjligtvis skulle folk vara villiga att betala någon krona extra (om det nu skulle bli så mycket dyrare) av att köpa från farmar där grisarna inte plågas lika mycket i onödan.
Jag läste något liknande på EconLog, om amerikanska regleringar av köttindustrin, för ett tag sedan, men jag kan inte hitta inlägget.

Hur blir man NARKOMAN? III

I min sista del av recensionen av Goldbergs bok tänkte jag ta upp en blandning av intressanta påståenden som dök lite varstans i boken. I ingen speciell ordning:

• Det verkar som att det var på 70-talet som tankeplågan "Icke-medicinskt bruk av vissa droger=Missbruk" dök up. I alla fall var det sedan då som statens officiella dokument i regel använde denna definition.
  

• Socialstyrelsen håller med om att cannabis är mindre beroendeframkallande än tobak. I en rapport från 2007 säger de att "[R]isken att utveckla ett beroende av cannabis anses vara låg, under tio procent. För alkohol och annan narkotika anses risken i regel vara högre. Som jämförelse kan nämnas tobak, där risken för beroendeutveckling uppges vara runt 30 procent." (s. 130)

• Enligt en artikel från 50-talet så gillar de flesta inte heroin när de tar det första gången, bara en minoritet säger sig få positiva upplevelser av drogen. En "fältforskare", Geoffrey Pearson, skrev: "Det är faktiskt vanligt att höra att man måste arbeta ganska hårt för att bli beroende av heroin." Istället för att ge njutning direkt, verkar heroin vara mer likt tobak; obehagligt för de flesta som prövar det.

• En forskare, Norman Zinberg, har studerat hur människor kontrollerar sitt droganvändande genom informella och formella regler som användare själva sätter upp. Detta går att jämföra med de sociala regler som finns kring förtäringen av alkohol. Det intressanta var att när han studerade personer som kontrollerade sin användning av heroin hade hälften av de medverkande haft ett tvångsmässigt bruk av heroin tidigare, vilket är ett direkt motbevis till tanken att en missbrukare inte kan vara en brukare. Goldberg refererar även till en bok av Herbert Fingarette som visar att idén inte heller stämmer bland alkoholister.

• Ted Goldberg var på besök på behandlingshemmet San Patrignano i Italien där han observerade att hemmet serverar vin till maten, som seden är där. "Trots att personalen inte övervakar hur mycket man har druckit uppvisar ingen något anmärkningsvärt beteende. Att göra så skulle falla utanför ramen för italienska kulturella föreställningar om vinets verkningar. Men samtidigt serveras inte kaffe efter maten på Italiens behandlingshem. När jag frågade varför blev svaret att kaffe är en drog och det säger ju sig självt att man inte kan ge droger till narkomaner i behandling."

De sista avsnitten i boken var något av en besvikelse. Detta för att Goldberg där diskuterar de ytterst negativa effekterna av arbetslöshet, och då inte bara för dem som p.g.a. detta riskerar bli problematiska konsumenter, men han verkar vara helt obekant med den ekonomiska teorin om arbetslöshet och just varför vi har så hög arbetslöshet i Sverige. Detta verkar leda honom till att, istället för att förespråka avskaffandet av minimilöner och en avreglering av arbetsmarknaden eller sänkta kapitalskatter, förespråka att staten kommer med nya jobb. Nog för att detta kanske skulle fungera, men jag betvivlar att staten kan sätta så många människor i nyttigt arbete (för att de anställda skall känna att de bidrar till ekonomin). Rent politiskt kanske detta är lättare att förespråka, men å andra sidan förespråkar han samtidigt en rejäl omställning i narkotikafrågan.

Hur blir man NARKOMAN? II

I mitt förra inlägg diskuterade jag Goldbergs kritik av den biokemiska förklaringen till varför människor blir narkomaner och hans egen förklaring. I det här inlägget tänkte jag gå igenom Goldbergs kritik av den svenska drogpolitiken. Temat som går igenom kritiken är att staten är mer intresserad av att se ut som att göra något än att faktiskt göra något, vilket stämmer bra med den ekonomiska modellen av politik som Bryan Caplan fört fram. Goldberg verkar hålla med om en liknande syn på människans politiska okunskap när det gäller narkotikapolitik:

Statsvetaren Björn Johnson (s 173) skriver att drogdebatten "oftare präglas av ett ogrundat tyckande och moraliserande än av välunderbyggd och faktabaserad argumentation. Ensidighet och osaklighet är regel snarare än undantag, och vetenskapliga forskningsresultat bemöts offta med utpräglad skepsis - åtminstone när resultaten ifrågasätter de vedertagna föreställningarna på området." I det svenska "kriget mor narkotikan" betraktas nästan automatiskt allt och alla som säger sig vara emot droger som bra, vilket gör det mycket svårt att få fram en saklig granskning av idéer som framförs, och åtgärder som vidtas. Som den danska kriminologen Jørgen Jepsen (1992, s 3) så talande skrev: "Narkotikakriget är också ett krig mot alternativa definitioner och uppfattningar av verkligheten."

"När starka känslor är i svang har förnuftet ingen chans. Narkotikafrågan ger exempel tusenfaldigt."

- Olof Lagercrantz

Vad finns det då, rent konkret, för problem med den svenska drogpolitiken? Ett är att den utgår från att rekreationskonsumtion är den drivande orsaken till att fler blir problematiska konsumenter, vilket leder till tron att ökad rekreationskonsumtion leder till ökad problematisk konsumtion. Detta finns det dock inga bevis för och den tillgängliga statistik som finns, vilken är otroligt bristfällig och, för egen del, inte så tillförlitlig visar på motsatsen! Denna statistik - från gör gällande att under tre tidsperioder i Sverige så har relationen mellan antalet rekreationskonsumenter och antalet problematiska konsumenter endast en gång varit positiv. D.v.s endast en gång har antalet tunga missbrukare stigit samtidigt som antalet rekreationskonsumenter stigit, i de andra två perioderna har de gått i olika riktningar. (Ni får ursäkta den dåliga bilden, har ingen scanner, så jag använde en kamera.)

Om den här statistiken är tillförlitlig eller om Goldbergs tes att vanliga brukare och tunga missbrukare är olika typer, är det dödfött att försöka skapa ett "narkotikafritt samhälle" genom att gå på de vanliga brukarna. I samband med detta kan man se kriminaliseringen av eget bruk av narkotika och de argument som fördes fram för detta. Det sades från politikerna att färre skulle bli beroende med denna politik. Intressant nog har de aldrig undersökt ifall detta stämde. Likt andra uppfattningar om drogpolitikens effekter menar Goldberg att det rör sig om dogma och inte vetenskapligt grundade slutsatser.

Från sina egna observationer av hur det har varit på "Plattan" i Stockholm menar Goldberg att lagen haft negativa effekter på de tunga missbrukarna. Det borde inte vara svårt att tänka sig att man mår sämre ifall risken att man blir störd av någon är högre. På Plattan blev atmosfären bättre när poliserna inte kom och störde scenen så ofta, vilket gav missbrukarna mer utrymme att fundera på sin egen situation. När polisen senare gjorde räder blev storkonsumenterna ännu mer utstötta. "I stället för att minska problemen har polisens störningsverksamhet på gatunivån en stämplingseffekt."

Ett annat problem med statens narkotikapolitiken är propagandan. Monopolisten SR blev beordrade i slutet av 60-talet att inte skicka ut några positiva inslag om droger och skulle ha som mål att verka för att minska konsumtionen i samhället. Vidare krävde staten att alla myndigheter och organisationer som fick pengar från dem skulle ha samma utåtvända politik och felaktiga syn på droger. Folkhälsoinstitutet säger själva att den "information" som gavs till ungdomar under 60-talet var ren skrämselpropaganda och var inte menat att ge ut äkta kunskap om droger och deras effekter. "Sakfel, överdrifter, snedvridningar och skräck präglade det som framfördes under den missvisande rubriken 'information'." De säger sig dock ha förbättrat sin taktik och att de under 90-talet bara gav ut "basfakta" och försökte påverka ungdomars perspektiv på droger. Till vissa del kanske detta stämmer, men till övervägande del finner Goldberg att skrämselpropagandan finns kvar, vilket får stöd av en studie om ANDT-undervisningsmaterial utförd av Folkhälsoinstitutet.

Den mest intressanta kritiken Goldberg tar upp är den offentliga vården av missbrukare. Överlag verkar den vara mindre effektiv än vad jag förväntade mig. Enligt Goldberg finns det bara en övergripande studie som försöker få en helhetsbild över hur effektiva de frivilliga svenska behandligshemmen är. Studien kom ut på sent åttiotal och Goldberg fann dess slutsats anmärkningsvärd:

"Om vi med ett bra behandlingsresultat t.ex. menar att en klient inte ska ha missbrukat narkotika kan vi säga att det gårr bra för cirka hälften av klienterna. Men om vi i ett bra behandlingsresultat också inkluderar att de förutom narkotika inte heller ska ha missbrukat alkohol eller någon annan drog så sjunker andelen lyckade ytterligare till drygt en femtedel. Om vi till detta lägger krav på en socialt integrerad livsföring när det gäller försörjning, boende och sysselsättning kommer vi ner i cirka 15% lyckade falll och om vi slutligen också inkluderar klienternas psykiska status och behov av samhälleliga stödkontakter så är det bara en klient på tio som kan anses som lyckad."

- s. 272

En uppföljning av studien som gjordes åtta år senare kom fram till att 75,2% av de undersökta antingen var döda eller hade registrerats för brott. Totalt sett menar Goldberg att från studien kan man inte säga att det gått bättre för dem som fått behandling än dem som inte fått det. Flera forskare kommer fram till liknande slutsatser.

Tvångsvård verkar inte heller ge speciellt bra resultat enligt Bergmark och enligt professor Arne Gerdner finns det inga klara bevis på att "LVM-vården ger goda resultat eller påtagligt minimerar skadorna av missbruk på längre sikt". Ett flertal studier visar dessutom att dödligheten för heroinister verkar vara extra hög bland de som genomgått tvångsvård.

Slutligen gick Goldber igenom lite kritik som riktats mot Hassela-rörelsen i Sverige. Folk som har varit där har lämnat egna berättelser om hur det var på Flashback, vilket var väldigt läsvärt.

Goldberg är dock positiv till att staten (eller kanske frivilliga organisationer) erbjuder någon form av vård, men att den inte skall ha samma mål eller utformning som dagens system.

Ett tänkbart problem med just den här kritiken är att den kan vara något gammal. Det finns ju en möjlighet att läget blivit bättre sedan 90-talet. Det är dock svårt att tänka sig att den är väldigt mycket bättre, sociala system ändras ju vanligtvis väldigt långsamt.

Hur blir man NARKOMAN?

Ted Goldbergs senaste bok Hur blir man NARKOMAN? -och hur hindrar vi det? går igenom två olika perspektiv som försöker förklara varför man blir en narkoman: ett biokemiskt och ett socialpsykologiskt perspektiv. Goldbergs slutsats är att det biokemiska perspektivet ensamt inte kan förklara alla fenomen kring droger och varför endast vissa som använder dem blir, i hans ord, problematiska konsumenter. Därefter vidareutvecklar han det perspektiv han menar förklarar problemet bättre, nämligen stämplingsteorin, och lägger fram empiriska belägg för det. Sedan diskuterar han de praktiska politiska sätten stater kan behandla drogfrågan, hur den svenska politiken är ett stort misslyckande och slutligen ger han en kort vägledning hur hans teori föreslår att man tacklar problemet och ger några exempel på hur detta har fungerat i Sverige. Boken är späckad med intressanta fakta och överlag är hans argument övertygande. Här tänkte jag komma med en genomgång av hans argument kring de första frågorna.

Det biokemiska perspektiv och dess problem
Tanken bakom det här perspektivet är ganska lätt att förstå. Högst förenklat: droger ger en positiv upplevelse, men tyvärr "kapar" de hjärnans behovcentrum genom att få en vilja ha mer och mer av drogen och kan även ge negativa känslor om man inte tar drogen. Man blir beroende helt enkelt. Beskrivningen är inte långt ifrån den som Cracked.com ger om hur man blir beroende av datorspel.

Goldberg menar att den här mekanismen till viss del stämmer, men att den inte klarar av att ensamt förklara varför vissa blir beroende och vissa inte blir det. För, om det är så att det är drogen tar över ens belöningssystem och det är endast drogens egenskaper som gör en person till knarkare eller inte: Varför är det så många som prövar droger och sedan beslutar sig för att inte fortsätta använda det? Alla som testar droger börjar inte använda det regelbundet och alla som använder det regelbundet börjar inte missbruka det. Hur kan det komma sig att fler än hälften av de som rökt tobak dagligen lyckats sluta, och att mellan 1965-75 slutade 29 miljoner i USA att röka. Även många som använt illegala droger har slutat att använda det, "utan behandling eller tvång".

Några studier som bekräftar detta handlar om amerikanska soldater som åkt till Vietnam, använt opiater där, och sedan kommit tillbaka till USA och sedan slutat. Enligt en studie skall troligtvis fler än 70% av dessa soldater ha använt opiater medan de var i krig och ett år senare hade endast 1,3% (13 personer av 965 individer) fått positivt på ett urinprov efter opiater. Vidare hade bara hälften av de som sagt sig vara beroende och 17% av de som använt heroin fått behandling. Denna (Robins et al 1974) och liknande studier menar Goldberg ger "mycket starkt bevis för att biokemiska förändringar i kroppen förorsakad av droger inte har den avgörande betydelse som många forsakare och allmänheten verkar tro".

Stämplingsteorin
Istället för att enbart mena att det är drogen som gör en till knarkare hävdar Goldberg att det i huvudsak är personen själv och dennes miljö som gör denne till knarkare. Väldigt förenklat börjar det med att man som barn får en dålig uppväxt och får en negativ självbild, varpå man försöker få veta ifrån andra människor ifall denna självbild stämmer eller inte. Ifall man blir illa bemött av andra bekräftar det ens negativa självbild, då man nu blir officiellt "stämplad" som en avvikare, vilket uppmuntrar personen att fortsätta agera på ett sätt som bekräftar denne bild, som att ta droger. Detta för att när ens självbild är negativ är det kostsamt att få positiva reaktioner från andra, då detta gör att man börjar tvivla på sin egen negativa självbild. Konstigt som det kan låta menar Goldberg att en människa hellre agerar så att ens inre bild av sig själv stämmer överens med vad ens omgivning har för åsikt om en, än att agera så att andra ger en signaler som står i konflikt med den här självbilden. Den här översiktsbilden skall inte uppfattas som att det finns en automatisk koppling mellan ett och nästa steg; modellen lämnar alltid utrymme för att individen skall agera annorlunda och det är inte bestämt på förhand att bara för att man hade en dålig uppväxt så agerar man negativt för att förstärka sin redan negativa självbild. Vad Goldberg gör gällande är att knarkare är sådana personer som inte lyckats bryta sig loss ur den här stämplingslogiken, men det finns dock alltid en möjlighet för dem att ändra sitt beteende (men, utifrån bokens kontext, verkar det bli mindre och mindre sannolikt ju längre man gått i dess spår). Det är värt att poängtera att användning av droger bara är ett sätt för en stämplad individ att väcka fortsätta stämplingar från folk och att teorin är generellare än att bara gälla för narkomaner.

Goldberg använder den här modellen som förklaring eftersom den stämmer överens med de observationer han gjort av narkomaner. Det han slagits av där är att i hans mening är narkomaner inte ute efter det som vanliga människor ville ha, nämligen saker som är bra för en. Istället var de han mötte väldigt självdestruktiva. De lever i nuet, verkar ofta vara uttråkade av att inte göra något, gillar inte sitt liv och har tappat känslan för sin integritet. En fras som Goldberg använde som verkar sammanfattande var att dessa hade fått sin "sociala jag" dödade, och således bryr de inte om sig själva längre. Här är en längre beskrivning av hur han såg att deras motiv var:

Problematiska konsumenter av narkotika har åtminstone några, och oftast alla, av följande syften när de tar illegala droger:

1- att få bekräftelse av den starkt negativa självbilden,

2. att försöka fly undan egna och andras krav,

3. självdestruktivitet,

4. hämnd. Stämplingsreaktionerna har lett till att den blivande problematiska konsumenten av narkotika har en mycket starkt negativ självbild redan innan hon börjar med narkotika. Andra människor har dömt ut henne och så småningom tar hon till sig deras dom. Hon försöker fly bl.a. med hjälp av illegala droger me hon har redan internaliserat förkastelsedomen och det går inte att fly undan det man bär inom sig. I och med allt negativt det medför att leva som storkonsument bekräftar hon för sig själv att hon förtjänar att bestraffas hårt: hon förstör ju för andra och har ödelagt sitt eget liv. Allt eftersom tiden går och omfattningen av hennes negativa livserfarenheter växer, blir hon alltmer övertygad om sin egen förkastlighet och att hon förtjänar att förgöras. Hennes livsmönster blir ständigt mer en process där hon "stiftar rättvisa". Andra har dömt henne - hon har accepterat domen - och hon blir sin egen bödel. Men samtidigt - genom att bestjäla dem, skrämma dem, ge dem dåligt samvete, osv. - tar hon hämnd på sina domare.

- s. 169

Speciellt det sista får mig att fundera på ifall viljan att agera självdestruktivt kan ha varit evolutionärt nyttigt för ens gener förr i tiden. Om man både tror sig vara värdelös och har blivit förklarad vara värdelös av resten av samhället, skulle generna då ha kunnat bestämma sig för att visa öppet för andra att man har slutat bry sig om sitt eget liv, som en sorts yttersta förfrågan om hjälp ifrån andra (eller, ett sätt för generna att göra sig av med en som inte passade in i miljön)?

Vad finns det då för bevis för att stämplingsteorin stämmer?
I en meta-undersökning skriver Kristiansen att "missbrukare" (oklart vad som menas) haft en oprortionerligt ekonomiskt och socialt missgynnad uppväxt, men han noterar samtidigt att många av dem inte växte upp under dåliga förhållanden (splittrat hem, missbrukande föräldrar, problem i skolan, etc.). Hans slutsats var att en dålig uppväxt inte var en nödvändig eller tillräcklig orsak till att folk blev missbrukare, vilket står i kontrast till Goldbergs tes att detta är nödvändigt. Goldberg menar att skillnaden i resultatet som de fått fram beror på att de definierat missbruk och "ogynssama uppväxtvillkor" olika och att de samlat in data olika. Han säger inte, men antyder att forskare som Kristiansen gått igenom använt begreppet mer brett. Kristiansen håller med om att datainsamlingen, när det gäller att intervjua tunga missbrukare, ofta är problematiska och att undersökarna inte får reda på all information. En annan forskare Goldberg citerar är än mer kritisk till tillförlitligheten i det de säger: "Trots en uppriktig vilja att berätta kan det samtidigt finnas all anledning för mina informanter - precis som för alla människor - att dölja vissa saker eller att skönmåla verkligheten. En många gånger utsatt livssituation med missbruk, kriminalitet och komplicerade relationella erfarenheter är ytterligare tungt vägande skäl att undanhålla eller frisera verkligheten."

Här vet jag inte om Goldberg antingen säger "Min teori gäller för alla missbrukare, även för dem som andra forskare säger sig komma från bra hem" eller "Dessa har använt 'dålig uppväxt' på ett felaktigt sätt, och fler skulle visat sig passa in med min teori om de varit mer försiktiga - inte för att min teori förklarar alla fall av tunga missbruk, men ändå". Det kan ju vara ett uppenbart fel om det är det första. Från sina egna undersökningar ger Goldberg exempel på hur de tunga missbrukare han stött på blev illa behandlade i sin uppväxt. Exempelvis: en problematisk konsument delade säng med modern tills han blev 15 (möjligtvis ett exempel på att "modern använde sonen för sina egna känslomässiga eller fysiska behov på ett orättvist sätt), en tjej hade två arbetande föräldrar och modern försummade sin modersroll och hade dessutom ångestattacker vilka flickan ledde henne igenom, flera har haft frånvarande fäder som "bara var där", "sket i mig", "var en icke-person", vissa blev fysiskt övergivna (för vilket de i regel skyllde sig själva för, exempelvis som att de var "elaka"), blivit ständigt utpekade för att ha orsakat problem (en tjej hade blivit det så mycket att hon senare kände sig skyldig för att ha "orsakat" att hennes pojkvän fått cancer) eller sexuellt utnyttjade (ofta av personal som jobbade med barn!).

Goldberg ger goda exempel att tro att många tunga missbrukare kan ha kommit till sin situation genom en stämplingsprocess. Detta kanske stämmer överens för de flesta i den situationen, men det lämnar möjligheten öppen för att många hamnat där genom andra mekanismer. Men som sagt är boken övertygande och jag rekommenderar den till alla som vill se problemen med det vanliga perspektivet och se en bättre förklaring.

Produktionsstrukturen i I, Pencil

En fantasirik illustratör har visat vilka produkter som använts för att producera en penna, så som det beskrivits i boken I, Pencil av Leonard Read.

För varje enskild vara eller tjänst som används i produktionen av en penna, så finns det ett lika omfattande nät av produkter och tjänster som lett till att dessa skapats. Samma gäller även för produkterna och tjänsterna i dessa strukturer. Och så vidare...