Någon gång nästa år kommer dokumentären The White Man's Burden med och av ekonomiprofessorn William Easterly. Filmen kommer ta upp de problem som finns idag med U-lands"bistånd" och förhoppningsvis göra ett lika bra argument som Easterly gör i sina böcker för att situationen måste ändras, att dagens "bistånds"organisationer snarare gör de fattigas situation värre än bättre. Det kanske är lite väl mycket att förvänta sig att den kommer upp på svenska biografer, men som tur är har vi ju internet.
För den som inte orkar vänta på dokumentären kan jag rekommendera de böcker Easterly har skrivit i frågan och som dokumentären främst bygger på, nämligen The Elusive Quest for Growth och The White Man's Burden Why the West's Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Ill and So Little Good. För en sammanfattning av vad han har att säga rekommenderar jag Russel Roberts intervju med honom, eller en föreläsning där han berättar hemligheten bakom utveckling (och ger en bra introduktion till att se politik från ett individuellt perspektiv). Hans blogg Aidwatchers kanske också är värd att kika in, men jag har inte hunnit läsa så mycket därifrån.
William Easterly är såklart inte utan sina kritiker. Den mest intressanta är Bruce Bueno de Mesquita som hävdar att han inte tar tillräckligt stor hänsyn till de politiska incitament som "bistånd" skapar hos den mottagande regeringen, vilket gör att "bistånd" har ännu sämre chanser att lyckas än vad Easterly utgår ifrån. de Mesquitas argument presenterar sin bakomliggande teori i två intervjuer hos Econtalk.
Slutligen skulle jag vilja rekommendera en föreläsning med Peter Leeson om just utvecklingens ekonomi.
H/T Chris Coyne
lördag 28 november 2009
torsdag 26 november 2009
En länk och en kort intervju om Climategate
Den pågende klimatforskningshärvan lär jag inte få ett bra perspektiv på förrän om ett tag, men nu när jag läst lite kan jag ju lika gärna lägga upp några intressanta länkar om det.
Först kommer ett axplock av de omtalade mailen. Uppdateringar av sidan kommer förhoppningsvis vara av fortsatt intresse eftersom de inte har hunnit gå igenom allt material som "befriats" från CRU:s hårddiskar, och nya saker verkar komma fram.
Patrick J. Michaels är en av de klimatforskare som inte håller med majoriteten av forskarna på området och i en intervju berättar han om det mindre vänliga bemötandet han fått när han försökt publicera sina resultat.
Först kommer ett axplock av de omtalade mailen. Uppdateringar av sidan kommer förhoppningsvis vara av fortsatt intresse eftersom de inte har hunnit gå igenom allt material som "befriats" från CRU:s hårddiskar, och nya saker verkar komma fram.
Patrick J. Michaels är en av de klimatforskare som inte håller med majoriteten av forskarna på området och i en intervju berättar han om det mindre vänliga bemötandet han fått när han försökt publicera sina resultat.
fredag 20 november 2009
Vad skall jämföras? eller Varför jag inte vill flytta till Somalia
I politiska debatter har vissa människor svårighet att förstå vilka principer som skall användas för att jämföra hur bra olika system är. Som med allt annat sker dessa "missförstånd" endast när folk har ett incitament att "missförstå" frågan. Skulle jag, exempelvis, säga att folk i Sovjetunionen år 1989 hade det, materiellt sätt, bättre än folket i Ryssland år 1909, och att detta var ett bevis på Sovjetunionens förträfflighet, kommer de flesta att säga att "Hallå! Du kan ju inte göra sådana jämförelser!" eller "Men Sovjet skapade ju massa lidande och elände, det skulle ju uppenbarligen ha blivit bättre om de hade haft en annan stat". Här förstår folk principen, nämligen att en stats förträfflighet beror inte på om dess undersåtar lyckats få det bättre under dess levnadstid, utan vad de hade haft med en annan stat. Vad gäller staters förträfflighet är, så att säga, allting relativt.
Denna princip, som mer generellt kan uttryckas som att man måste jämföra saker och ting allt annat lika, är dock illa förstådd när folk skall jämföra dagens politiska system mot ett de inte gillar. Deras förmåga försämras ytterligare om alternativet som föreslås dessutom är illa omtyckt av de andra i samhället eller den grupp de associerar sig själva med. Nu kommer folk att göra samma fel, som jag gjorde ovan, och strunta fullständigt i det. De kommer att göra vilka logiska kullerbyttor som helst för att försvara sin egen världsbild, oavsett hur galen den är! (Och givetvis är de rationella när de gör så; vad tjänar de på att göra sina liv obekväma genom att ifrågasätta deras rådande system när de ändå inte kommer att kunna få igenom något?)
För att ta ett exempel: som förespråkare av anarkokapitalism, ett system där lag och ordning bestäms av privata aktörer, kommer folk ofta med frågan: Varför flyttar du inte till Somalia? (Det faktum att Somalia nu för tiden verkar ha fått sig en stat struntar vi för tillfället i, låt oss anta att de fortfarande är statslösa där.) Resonemanget bakom den här frågan bygger på att vi har det så bra här i Sverige - där vi har en stat - jämfört mot hur förjävligt det är i Somalia - där det inte finns någon stat. Men, detta är en lika dålig jämförelse som den jag använde tidigare för att bedöma huruvida Sovjetunionen var en bra stat. Det som jämförs är äpplen och päron; Somalia blev ett statslöst samhälle när det hade en jäkligt låg levnadsstandard, knappt någon ekonomisk infrastruktur eller ett utvecklat lagsystem, vilket däremot Sverige hade.
Även detta kan vissa ta som ett exempel på att statslösa samhällen är sämre än stater, för "Hallå, de hade ju fan inte ens ett helt fungerande rättssystem", kan någon utbrista. Men vad folk missar är att detta är inte den relevanta jämförelsen. Det som skall jämföras är inte hur Somalia har det efter 11 år med relativt liberala regler och ett anarkistiskt/polycentriskt lagsystem mot hur Sverige har det efter 150 år med relativt liberala regler och ett statligt/monocentriskt lagsystem. Den korrekta jämförelsen är, såklart, hur väl de båda länderna skulle ha det efter lika många år, men med olika politiska system.
Inte ens detta är dock en helt korrekt jämförelse. Tillväxt och allmänt välstånd i ett land beror på många andra saker än landets politiska system - som religion, kultur, geografi, befolkningsmängd, befolkningsstruktur och en del andra faktorer. I verkligheten finns det väldigt få fall där vi kan hitta konkreta exempel på ceteris paribus-experiment, där två områden som i stort sett är lika, men på en viktig detalj har skiljt sig åt. Öst- och Västtyskland och Syd- och Nordkorea är några få exempel jag kan komma på som någorlunda väl uppfyller kraven på att de bakomliggande faktorerna skall vara lika. En jämförelse mellan Sverige och Somalia uppfyller knappt något av dessa krav (utöver att de är befolkade av människor); länderna är så olika som kunde vara möjligt.
Det här är inte en post som försvarar anarki i Somalia - dock kan jag ju länka till den viktigaste artikeln som ett sådant försvar skulle bygga på - utan den visar endast på metodologisk punkt när man skall jämföra saker och ting: det skall helst göras allt annat lika! Om vi ska jämföra ett statligt och ett privat system skall vi helst ha samma sorts invånare, samma miljö, samma geografiska position och samma ekonomiska utgångspunkt, alltså att de endast skiljer sig på just den punkt som vi vill jämföra.
Om detta hålls i åtanke, borde det vara uppenbart varför jag och de flesta anarkokapitalister inte vill flytta till Somalia, och att frågan endast ställs för frågeställarens egen skull. Själv vill jag inte flytta till Somalia då de pratar ett språk jag inte förstår, lever i en kultur jag inte begriper, har lagar jag inte är vana vid och - vilket nog är viktigast - är ett, jämfört med Sverige, jäkligt fattigt och område. Inget av detta visar att jag tycker att statlig produktion av lag och ordning är bättre än när den förs i privat regi, allt annat lika. Om Somalia inte haft kvar vissa rester av sin stat - vilka verkar ha uppgjort huvuddelen av dessa olika krigsherrar som figurerade i media förr - hade Somalias juridiska omständigheter varit än bättre men även då hade jag troligtvis inte velat flytta dit.
En fråga som kan uppstå nu är om det går att göra några vettiga jämförelser av ett system alls. Till viss del är detta inte möjligt, men samtidigt går det att utifrån en mängd olika sådana jämförelser på specifika områden tillsammans få en helhetsbild som säger något om frågan. Detta är skälet till att alla jämförelser som är mer abstrakta måste göras på en mer teoretisk nivå, vilket kräver en förståelse av de olika systemens inneboende regler. Här kan det nog vara värt att läsa Bryan Caplans föreläsningsanteckningar om ekonomin bakom demokratiska system och anarkokapitalism.
Denna princip, som mer generellt kan uttryckas som att man måste jämföra saker och ting allt annat lika, är dock illa förstådd när folk skall jämföra dagens politiska system mot ett de inte gillar. Deras förmåga försämras ytterligare om alternativet som föreslås dessutom är illa omtyckt av de andra i samhället eller den grupp de associerar sig själva med. Nu kommer folk att göra samma fel, som jag gjorde ovan, och strunta fullständigt i det. De kommer att göra vilka logiska kullerbyttor som helst för att försvara sin egen världsbild, oavsett hur galen den är! (Och givetvis är de rationella när de gör så; vad tjänar de på att göra sina liv obekväma genom att ifrågasätta deras rådande system när de ändå inte kommer att kunna få igenom något?)
För att ta ett exempel: som förespråkare av anarkokapitalism, ett system där lag och ordning bestäms av privata aktörer, kommer folk ofta med frågan: Varför flyttar du inte till Somalia? (Det faktum att Somalia nu för tiden verkar ha fått sig en stat struntar vi för tillfället i, låt oss anta att de fortfarande är statslösa där.) Resonemanget bakom den här frågan bygger på att vi har det så bra här i Sverige - där vi har en stat - jämfört mot hur förjävligt det är i Somalia - där det inte finns någon stat. Men, detta är en lika dålig jämförelse som den jag använde tidigare för att bedöma huruvida Sovjetunionen var en bra stat. Det som jämförs är äpplen och päron; Somalia blev ett statslöst samhälle när det hade en jäkligt låg levnadsstandard, knappt någon ekonomisk infrastruktur eller ett utvecklat lagsystem, vilket däremot Sverige hade.
Även detta kan vissa ta som ett exempel på att statslösa samhällen är sämre än stater, för "Hallå, de hade ju fan inte ens ett helt fungerande rättssystem", kan någon utbrista. Men vad folk missar är att detta är inte den relevanta jämförelsen. Det som skall jämföras är inte hur Somalia har det efter 11 år med relativt liberala regler och ett anarkistiskt/polycentriskt lagsystem mot hur Sverige har det efter 150 år med relativt liberala regler och ett statligt/monocentriskt lagsystem. Den korrekta jämförelsen är, såklart, hur väl de båda länderna skulle ha det efter lika många år, men med olika politiska system.
Inte ens detta är dock en helt korrekt jämförelse. Tillväxt och allmänt välstånd i ett land beror på många andra saker än landets politiska system - som religion, kultur, geografi, befolkningsmängd, befolkningsstruktur och en del andra faktorer. I verkligheten finns det väldigt få fall där vi kan hitta konkreta exempel på ceteris paribus-experiment, där två områden som i stort sett är lika, men på en viktig detalj har skiljt sig åt. Öst- och Västtyskland och Syd- och Nordkorea är några få exempel jag kan komma på som någorlunda väl uppfyller kraven på att de bakomliggande faktorerna skall vara lika. En jämförelse mellan Sverige och Somalia uppfyller knappt något av dessa krav (utöver att de är befolkade av människor); länderna är så olika som kunde vara möjligt.
Det här är inte en post som försvarar anarki i Somalia - dock kan jag ju länka till den viktigaste artikeln som ett sådant försvar skulle bygga på - utan den visar endast på metodologisk punkt när man skall jämföra saker och ting: det skall helst göras allt annat lika! Om vi ska jämföra ett statligt och ett privat system skall vi helst ha samma sorts invånare, samma miljö, samma geografiska position och samma ekonomiska utgångspunkt, alltså att de endast skiljer sig på just den punkt som vi vill jämföra.
Om detta hålls i åtanke, borde det vara uppenbart varför jag och de flesta anarkokapitalister inte vill flytta till Somalia, och att frågan endast ställs för frågeställarens egen skull. Själv vill jag inte flytta till Somalia då de pratar ett språk jag inte förstår, lever i en kultur jag inte begriper, har lagar jag inte är vana vid och - vilket nog är viktigast - är ett, jämfört med Sverige, jäkligt fattigt och område. Inget av detta visar att jag tycker att statlig produktion av lag och ordning är bättre än när den förs i privat regi, allt annat lika. Om Somalia inte haft kvar vissa rester av sin stat - vilka verkar ha uppgjort huvuddelen av dessa olika krigsherrar som figurerade i media förr - hade Somalias juridiska omständigheter varit än bättre men även då hade jag troligtvis inte velat flytta dit.
En fråga som kan uppstå nu är om det går att göra några vettiga jämförelser av ett system alls. Till viss del är detta inte möjligt, men samtidigt går det att utifrån en mängd olika sådana jämförelser på specifika områden tillsammans få en helhetsbild som säger något om frågan. Detta är skälet till att alla jämförelser som är mer abstrakta måste göras på en mer teoretisk nivå, vilket kräver en förståelse av de olika systemens inneboende regler. Här kan det nog vara värt att läsa Bryan Caplans föreläsningsanteckningar om ekonomin bakom demokratiska system och anarkokapitalism.
onsdag 18 november 2009
Ett nytt intro till anarkokapitalism
Ekonomen Bryan Caplan skall snart börja föreläsa en avancerad kurs i Public Choice, och lägger på förhand ut sina föreläsningsanteckningar på nätet (varför gjorde inte mina föreläsare det?). Detta kanske låter måttligt intressant för de flesta, men sista veckan i hans kurs kommer att handla om statslösa samhällen/anarki. Anteckningarna han har uppe är en riktigt bra kortfattad sammanfattning för alla som är intresserade av de ekonomiska argumenten för och emot anarkokapitalism.
Avsnitt III till VII tar Bryan upp i en annan föreläsning, som är väl värd att lyssna på.
Avsnitt III till VII tar Bryan upp i en annan föreläsning, som är väl värd att lyssna på.
söndag 15 november 2009
lördag 14 november 2009
Objektiv moral
Jag har länge funderat på frågan om det verkligen finns sanna moraliska värden, och då menar jag inte de faktiska moraliska värden vi varje dag följer utan värden som sägs vara sanna, som säger att något är absolut moraliskt rätt eller fel. Om det verkligen skulle finnas sådana moraliska värden så skulle ett beteende eller tillstånd hypotetiskt sätt kunna beskrivas som Fel eller Rätt, ungefär på samma sätt som en beskrivning av verkligheten kan vara Rätt eller Fel utifrån de fysiska lagarna. Exempelvis skulle ett påstående som "Det är fel att mörda" kunna vara lika sant eller falskt som påståendet "Jag har svarta byxor på mig". Ett annat sätt att uttrycka det på är om grundläggande moraliska principer - som utilitarismens "maximera nyttan" eller egoismens "maximera din egen nytta" - kan bevisas vara sanna, eller om de bara beskriver vad folk gillar eller hur de vill att folk skall agera.
Om vi för stunden antar att moraliska värden finns och att det råkar vara så att de ända moraliska värden som finns är att lycka är bra och att lidande är dåligt, blir det lättare att se skillnaden mellan dessa och snarlika påståenden. Om jag säger "Jag bör äta godis lite då och då" och jag får frågan "Varför?" kan jag bl.a. svara med "Jag gillar godis så jag tar det ibland" eller "Jag maximerar hela världens lycka genom att äta godis lite då och då". Om jag skulle få frågan "Varför?" igen skulle svaren bli "Vadå? Det är ju uppenbart att jag bör göra det för att jag vill göra det" eller "Vadå? Det är ju uppenbart att jag bör maximera lyckan". När jag pratar om absoluta värden så menar jag sådana som är goda eller dåliga i sig själva och inte sådana som, exempelvis, är beroende av vad jag gillar att göra (uppfyllnaden av dessa viljor skulle förstås kunna vara det absolut goda eller onda).
Rent intuitivt verkar dock sådana värden inte existera. Detta för att moraliska påståenden är av ett helt annat slag än sådana som "vad vill du göra?", "en ny bok om Ayn Rand har kommit ut" eller "jag ogillar broccoli". Dessa senare påståenden utgår från en helt annan grund än moraliska påståenden. Den stora skillnaden är att självaste grunden för om vi ska beskriva påståendet som sant eller falskt eller om vi annars kan förstå påståendet (som frågan) är, mer eller mindre, sann. Vad jag menar är att när vi kommer med ett påstående om verkligheten så vilar det på en hel del onämnda antaganden om verklighetens beskaffenhet och vår förmåga att förstå den. Exempelvis bygger påståendet "jag sitter framför en dator" på att mina sinnen fungerar någorlunda väl; om jag inte kunde lita på mina sinnen skulle jag inte kunna vara säker på att jag verkligen sitter framför en dator (jag kanske spelar fotboll?). Dessa antaganden vi gör för att beskriva verkligheten är såklart inte helt perfekta, men de fungerar någorlunda väl så att vissa saker kan beskrivas som uppenbart sanna och falska och vi kommer att ha rätt i dessa uttalanden.
I grund och botten utgår alltså vår förståelse av verkligheten på ett antal antaganden (som vissa logiska påståenden), med vilka vi kan beskriva vissa saker som sanna eller falska. Men om vi utgår från dessa vetenskapfilosofier för att förstå verkligheten så kommer vi aldrig att kunna se, än mindre bevisa, absoluta moraliska värden. Moraliska värden är, som sagt, av ett helt ennat slag än påståenden om verkligheten. Detta kan kallas är-bör problemet; vi kan inte få fram ett "bör" ur ett påstående om hur något är.
Men även om detta är sant så innebär det faktiskt inte att idén om absolut moral inte stämmer. Såvitt jag kan se finns det en teoretisk möjlighet att moral bygger på något axiom, ett självklart påstående som definierar vad som är gott och ont. Ett problem med sådana påståenden är att vi kan mycket väl tänka oss att vissa saker är uppenbart bra, för att vi gillar dem. Många saker som känns uppenbart goda eller onda är alltså inte nödvändigtvis det på något absolut plan. Ett bevis för detta är att två individer kan båda känna att de har upplevt "sanningen" men ha olika uppfattningar om ett visst agerande är gott eller ont. Detta innebär såklart inte att det är omöjligt att hitta ett (eller flera) moraliskt axiom, men allt som verkar vara ett axiom är kanske inte det. Om vi kollar historiskt på vilka galna uppfattningar folk förr haft på vad som är rätt och fel kan vi nog dra slutsatsen att de flesta saker som känns vara absolut sanna (givet att de faktiskt trodde det var sant, vilket verkar troligt) faktiskt inte är det.
Ett närliggande problem är att de flesta av oss verkar gilla tanken att det finns absoluta rätt eller fel. Exempelvis, var Hitler objektivt ond? Eller, för att ta ett mer konkret exempel, är det objektivt fel att doppa ett försvaslöst djur (eller en bebis) i ett syrbad för att få höra djuret (eller bebisen) skrika i plågor? Utöver vår djupa önskan att syrbadaren inte skall lyckas med sitt företag, verkar de flesta jag pratat med ogilla tanken av ett universum där moraliska lagar inte existerar. Det finns alltså ett problem i att skilja inneboende önskningar om att världen bör vara på ett visst sätt och att det verkligen är så att det bör vara på det här sättet.
Så, för att sammanfatta, finns det absoluta moraliska värden? Det verkar finnas två hypoteser:
Om vi för stunden antar att moraliska värden finns och att det råkar vara så att de ända moraliska värden som finns är att lycka är bra och att lidande är dåligt, blir det lättare att se skillnaden mellan dessa och snarlika påståenden. Om jag säger "Jag bör äta godis lite då och då" och jag får frågan "Varför?" kan jag bl.a. svara med "Jag gillar godis så jag tar det ibland" eller "Jag maximerar hela världens lycka genom att äta godis lite då och då". Om jag skulle få frågan "Varför?" igen skulle svaren bli "Vadå? Det är ju uppenbart att jag bör göra det för att jag vill göra det" eller "Vadå? Det är ju uppenbart att jag bör maximera lyckan". När jag pratar om absoluta värden så menar jag sådana som är goda eller dåliga i sig själva och inte sådana som, exempelvis, är beroende av vad jag gillar att göra (uppfyllnaden av dessa viljor skulle förstås kunna vara det absolut goda eller onda).
Rent intuitivt verkar dock sådana värden inte existera. Detta för att moraliska påståenden är av ett helt annat slag än sådana som "vad vill du göra?", "en ny bok om Ayn Rand har kommit ut" eller "jag ogillar broccoli". Dessa senare påståenden utgår från en helt annan grund än moraliska påståenden. Den stora skillnaden är att självaste grunden för om vi ska beskriva påståendet som sant eller falskt eller om vi annars kan förstå påståendet (som frågan) är, mer eller mindre, sann. Vad jag menar är att när vi kommer med ett påstående om verkligheten så vilar det på en hel del onämnda antaganden om verklighetens beskaffenhet och vår förmåga att förstå den. Exempelvis bygger påståendet "jag sitter framför en dator" på att mina sinnen fungerar någorlunda väl; om jag inte kunde lita på mina sinnen skulle jag inte kunna vara säker på att jag verkligen sitter framför en dator (jag kanske spelar fotboll?). Dessa antaganden vi gör för att beskriva verkligheten är såklart inte helt perfekta, men de fungerar någorlunda väl så att vissa saker kan beskrivas som uppenbart sanna och falska och vi kommer att ha rätt i dessa uttalanden.
I grund och botten utgår alltså vår förståelse av verkligheten på ett antal antaganden (som vissa logiska påståenden), med vilka vi kan beskriva vissa saker som sanna eller falska. Men om vi utgår från dessa vetenskapfilosofier för att förstå verkligheten så kommer vi aldrig att kunna se, än mindre bevisa, absoluta moraliska värden. Moraliska värden är, som sagt, av ett helt ennat slag än påståenden om verkligheten. Detta kan kallas är-bör problemet; vi kan inte få fram ett "bör" ur ett påstående om hur något är.
Men även om detta är sant så innebär det faktiskt inte att idén om absolut moral inte stämmer. Såvitt jag kan se finns det en teoretisk möjlighet att moral bygger på något axiom, ett självklart påstående som definierar vad som är gott och ont. Ett problem med sådana påståenden är att vi kan mycket väl tänka oss att vissa saker är uppenbart bra, för att vi gillar dem. Många saker som känns uppenbart goda eller onda är alltså inte nödvändigtvis det på något absolut plan. Ett bevis för detta är att två individer kan båda känna att de har upplevt "sanningen" men ha olika uppfattningar om ett visst agerande är gott eller ont. Detta innebär såklart inte att det är omöjligt att hitta ett (eller flera) moraliskt axiom, men allt som verkar vara ett axiom är kanske inte det. Om vi kollar historiskt på vilka galna uppfattningar folk förr haft på vad som är rätt och fel kan vi nog dra slutsatsen att de flesta saker som känns vara absolut sanna (givet att de faktiskt trodde det var sant, vilket verkar troligt) faktiskt inte är det.
Ett närliggande problem är att de flesta av oss verkar gilla tanken att det finns absoluta rätt eller fel. Exempelvis, var Hitler objektivt ond? Eller, för att ta ett mer konkret exempel, är det objektivt fel att doppa ett försvaslöst djur (eller en bebis) i ett syrbad för att få höra djuret (eller bebisen) skrika i plågor? Utöver vår djupa önskan att syrbadaren inte skall lyckas med sitt företag, verkar de flesta jag pratat med ogilla tanken av ett universum där moraliska lagar inte existerar. Det finns alltså ett problem i att skilja inneboende önskningar om att världen bör vara på ett visst sätt och att det verkligen är så att det bör vara på det här sättet.
Så, för att sammanfatta, finns det absoluta moraliska värden? Det verkar finnas två hypoteser:
1. Nej.Mitt eget perspektiv är att det troligtvis inte finns några sanna moraliska lagar, men att det nog inte spelar någon roll om det stämmer. Detta för att även om det fanns ett objektivt moraliskt värde så skulle vi inte kunna vad det är, för det är ju inte så att det skulle vara skrivet i sten.
2. Ja (men det är inte klart vad dessa värden är).
3. Fnord.
tisdag 10 november 2009
The Why of Statism
Dale Everett har gjort några ganska fina teckningar där han skämtsamt uttrycker varför han tror att vissa människor är minarkister. De flesta bilder är inte så övertygande, men två stycken tycker jag är riktigt bra. Jag tycker dock inte att bilderna visar varför ett fåtal individer är minarkister utan varför folk i allmänhet är etatister eller sossar. Speciellt gillar jag den här bilden:
Detta instängda tänkande som Everett illustrerar kan appliceras på alla möjliga områden. I grund och botten handlar det om att när det gäller nya saker - som legalisering av nu förbjudna saker - så utgår folk från att den stora okända massan kommer att klanta till deras frihet, på något sätt. Oavsett vad det handlar om så kommer etatisten eller sossen att hitta något argument för att allt kommer att gå åt helvete, för att det stora flertalet är korkade/onda och behöver en stor stark stat för att hjälpa dem/hålla dem på plats.
Det är väldigt sällan någon säger att de själva inte går att lita på, men jag har träffat folk som säger att de inte skulle skänka en slant i välgörenhet om vi avskaffade välfärdsstaten. Detta påminner om vissa kristna som hävdar att vi inte skulle ha någon moral alls utan övernaturliga monster som skall ha skapat denna onda värld (kallas också gudar). Troligtvis är båda påståendena lika sanna.
Den andra bilden är bara, åh så träffande!
Detta instängda tänkande som Everett illustrerar kan appliceras på alla möjliga områden. I grund och botten handlar det om att när det gäller nya saker - som legalisering av nu förbjudna saker - så utgår folk från att den stora okända massan kommer att klanta till deras frihet, på något sätt. Oavsett vad det handlar om så kommer etatisten eller sossen att hitta något argument för att allt kommer att gå åt helvete, för att det stora flertalet är korkade/onda och behöver en stor stark stat för att hjälpa dem/hålla dem på plats.
Det är väldigt sällan någon säger att de själva inte går att lita på, men jag har träffat folk som säger att de inte skulle skänka en slant i välgörenhet om vi avskaffade välfärdsstaten. Detta påminner om vissa kristna som hävdar att vi inte skulle ha någon moral alls utan övernaturliga monster som skall ha skapat denna onda värld (kallas också gudar). Troligtvis är båda påståendena lika sanna.
Den andra bilden är bara, åh så träffande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)