Frihetsfaxen - Vägen till anarkokapitalism

Frihetsfaxen är en anarkokapitalistisk podcast med Kristian "SajBear", Niklas Wiklander och Sebastian Broberg. Fokus är både på att rapportera om vad som händer runtom i världen och på att diskutera något särskilt ämne för varje podcast. De startade i juni och hittills har de gjort femton avsnitt där de diskuterat sådant som seasteading, forskning om lsd och hur man löser tvister i ett anarkokapitalistiskt samhälle.

Jag kan glatt rekommendera dem för att få höra nyheter med ett ak-spinn och för att få höra en vettig diskussion om vad som är rätt och fel i sociala frågor. I de avsnitt jag lyssnat på så tar värdarna upp olika perspektiv på diverse händelserna vilket då leder till en givande debatt där alla visar sig vara öppna för att kan ha fel.

I det senaste avsnittet - Vägen till anarkokapitalism - var jag med och vi berättade bl.a. hur vi själva kom till våra anarkokapitalistiska åsikter. Men vi hade också en intressant diskussion om upphovsrätt, huruvida handlingen att rösta visar att man godkänner det demokratiska systemet och lite om hur den mogna ankrörelsen kommer att se ut (kommer vi att se oss som allierade med vissa politiker och om vi gör det hur skall vi kunna säkerställa att de inte blir korrumperade? hur skulle vi kunna få igenom ett utträde i sverige?).

Årsmöte med Ofuss 2014

Nu på lördag är det årsmöte med Ofuss dit alla som är intresserade av utträde är varmt välkomna!

Liksom tidigare år så är årsmötet ett avslappnat event, utan formalia eller mötesordning, där vi bara träffas för att diskutera frågor om utträde och umgås.

När: kl. 11:00 lördagen den 4:e oktober

Var: Hötorget, vid konserthusets trappa, i Stockholm

Mer info finns på facebook-eventet.

Anarkokapitalism ≠ ingen stat

Den här rubriken ser säkert lite konstig ut, för är inte anarkokapitalism just ett samhälle utan en stat? Definitivt! Min poäng i det här inlägget är att belysa att anarkokapitalism är mer än bara att staten slutar existera, att det är annorlunda från alla möjliga situationer där det inte finns en stat, då det också är ett samhälle med ett decentraliserat rättssystem.

Låt mig komma med ett allra högst hypotetiskt scenario. En dag bestämmer sig en gammal magiker med mörkt skägg för att förtrolla alla byråkrater och politiker i ett land så att de bestämde sig för att fly landet, bosätta sig på Thailand och aldrig mer prata med någon annan igen. Dessa hundratusentals individer (riksdagsledamöter, kommunsekreterare, poliser, åklagare, fängelsedirektörer & co.) som ser till att statens dagliga arbete rullar kan nu inte längre göra detta. Statens maskineri och organisation är borttaget och därmed även våldsmonopolet. Samhället är - än så länge utan att bara trollkarlen vet om det - helt utan en stat. Efteråt berättar magikern vad han gjort, ber om ursäkt för eventuellt besvär och säger att det nog ändå går att prata med politikerna och byråkraterna (men inte om något som är relaterat till politik).

Nu är frågan, vad kommer att hända härnäst?

Utöver den själva magiska biten av historien så tror jag att de flesta blivit väldigt oroliga. Själva tanken att det skulle bli anarki får folk att agera i all hast: "Nu måste vi fixa ihop staten igen". Folk skulle gå till sina stadstorg (eller skriva på facebook) och diskutera vilka som får ta på sig jobbet att sköta de uppgifter som tjänstemännen tidigare fick göra, vilka som skulle samla in skatten, vilka som skulle agera polis och vilka som skulle skickas iväg som representanter till diverse internationella möten. Det skulle vara lite kaotiskt men efter några månader skulle det finnas en någorlunda fungerande stat i det svenska samhället igen.

Det finns en möjlighet att vi frihetsvänner skulle lyckas bilda ett eget samhälle under förvirringen och förklara det självständigt ifrån resten av samhället. Om en sådan här situation hade hänt i den spanska staten hade kanske katalanerna kunnat göra sig självständiga. Men, poängen är att en sådan här förändring inte hade varit långsiktig hållbar; det hade uppstått en ny politisk ordning efter ett litet tag.

Under tiden som det inte fanns en stat i sverige, var det då ett anarkokapitalistiskt samhälle? Var det en naturlig ordning där folk följer libertarianska lagar och upprätthållit dem på ett decentraliserat sätt?

Nej, det var ett samhälle utan några rättsliga institutioner och där, dessutom, nästan alla medborgare hade en moralisk uppfattning om att det var rätt att kränka andras friheter. Det var möjligtvis ett frihetligt samhälle, en anarki, ifall det inte hade funnits någon som hade startat ett uppbåd för att hindra någon från att öppna en heroin-klubb. Men den friheten hade inte haft några bärande institutioner; det fanns inte någon struktur, något maskineri eller någon ordning för att se till att friheten bevarades.

Alltså, det vi ankor förespråkar är inte bara ett politiskt tomrum som, likt i exemplet ovan, kan fyllas med vilket politiskt system som helst, utan det vi förespråkar är några institutioner för att göra det lättare för folk att samarbeta med att upprätthålla varandras frihet. Sedan bör också vem som helst vara fri att inte ha något politiskt samröre med andra och leva i ett politiskt vakuum eller skapa andra frivilliga institutioner. Men de förändringarna sker inom ett ramverk av olika skyddssammanslutningar för att upprätthålla varandras frihet.

Den här poängen, att anarkokapitalism inte bara är ett tomt politiskt vakuum - bara frånvaron utav någon rättslig institution - finns det många som inte uppskattar. Jag tror det är just den här poängen som folk inte förstår när de säger att, om en stat skulle försvinna, så skulle det tomrummet bara lämna plats för maffias och andra statsliknande organisationer att fylla. Och det här tomrummet, tror vissa, är också ett tecken på ett fritt samhälle, även när det här tomrummet existerar för att flera stater krigar med varandra (som i afghanistan).

Donationer i Sverige 1880-1910

Jag läste nyligen om några stycken ifrån Jan Christensens Liberalernas stad, som jag recenserade för något år sedan. Det var lite fakta där som jag tyckte vore bra att komma ihåg men som jag inte hade tagit med i min recension, så jag tar upp det här.

En tabell som Christensen tar upp är hur mycket folk hade gett bort i välgörenhet till donationsstiftelser år 1910:

	Antal stiftelser	Sammanlagd förmögenhet, kronor	Folkmängd	Kronor donationer per invånare
Stockholm	1 894	17 548 826	342 323	512,61
Göteborg	356	41 020 097	167 809	244,40
Norrköping	146	6 872 199	46 393	148,13
Gävle	152	5 572 187	35 202	158,29
Malmö	215	4 400 689	83 373	52,78

En sak som är viktig att hålla koll på är att den sista kolumnen inte visar hur mycket varje medborgare lagt in i någon stiftelse. Den sammanlagda förmögenheten är vad som finns i stiftelserna och är något som byggts upp under ett antal decennier (varje stiftelse kanske håller på i något årtioende, några i hundra år, några skulle kunna finnas för evigt). Den ger dock ett hum om hur mycket folk gav bort per capita. 

Att den sista kolumnen skiljer sig så väldigt mycket åt i de olika städerna är något konstigt. Jag tänkte mig att det främst var de rika som gav pengar till donationsfonder, vilket skulle kunna förklara varför folk gav bort mindre i Malmö än i Göteborg, och att folk där gav bort mindre än i Stockholm. Typ för att det finns fler rika, per capita, i större städer. Men både Gävle och Norrköping var mycket mindre än Malmö och folket där gav ändå bort mer än dem. Gissningsvis borde det innebära att det fanns olika rörelser i städerna som uppmuntrade varandra olika till att ge bort pengar.

Christensen ger sedan lite mer detaljerad information om hur mycket och vad dessa donationsfonder gav bort pengarna till. Alla typer av donationer delar han in i fyra kategorier: sociala, kulturella, kyrkliga och kommersiella.

Sociala donationer gav bort pengar för att lindra folks nödsituation. Pengarna gavs till "fattiga, änkor, barn och pauvres honteux" (f.d. rika som blivit fattiga) samt till "arbets- och försörjningshus, sjukhus, döv- och blindskolor, samt bostäder för de behövande" och så vanliga skolor.

Kulturella donationer stöttade sådant som teatrar, konserthus och högre läroverk men även projekt för att försköna städerna, som att anlägga parker, torg och promenadvägar.

Kyrkliga donationer stöttade underhåll av enskilda gravar, missionärsarbete och att bygga kyrkor.

Kommersiella donationer hade som ändamål att gagna industrin i staden. Dit räknas bidrag till undervisning och forskning om ekonomi och andra ämnen som var viktiga för företagare.

Som visas i graferna nedan för varje stad så var sociala donationer de absolut största och, förutom i Göteborg och senare i Stockholm, nästan uteslutande det enda som fonderna gav ut pengar till.

Så, förutom en period i Norrköping så steg donationerna från stiftelserna fram till 1900. Men därefter så minskade de i två perioder i tre av städerna. I Norrköping gick donationerna ner ett år och sedan ökade de igen medan de bara fortsatte att stiga i Göteborg. Dock ser den långsiktiga trenden för alla städer, förutom Malmö, ut att öka.

Slutligen kommer en intressant bild av hur många i samhället som fick fattigvård av det statliga:

Överlag så ser det ut som om det är ungefär lika många fattiga i Sverige hela tiden, runt sju procent. Men i Göteborg så minskade den ifrån ca 8% 1874 till 5% 1918.

Att lösa fångarnas dilemman

Sammanfattning: Det finns en del tillfällen då folk har svårt att samarbeta med varandra, p.g.a. dåliga incitament, trots att alla skulle tjäna på ett samarbete. Bland vissa ser dessa problem ut som alldeles för svåra för folk att klara av, men det börjar nu byggas en teori om när och hur människor faktiskt kan lösa problemen. Detta görs genom att lära sig mer om situationen, diskutera med andra om rimliga lösningar, ge löfte om att samarbeta, tolka andras handlingar välvilligt, undvika de som inte vill samarbeta samt att diskutera frågan om samarbete som en moralisk (istället för affärsmässig) fråga.

En del av moral, en viktig del för de som skaffat sig ett estetiskt tilltalande moraliskt sinne, är att samarbeta med varandra, d.v.s. att göra utbyten med andra som är till bådas fördel. Det finns två sorters samarbeten:

A) de där det är väldigt tydligt för alla inblandade att de tjänar på att samarbeta, där alla (eller nästan alla) på kort och lång sikt får det bättre av att samarbeta. Exempelvis, när jag köper en falafelrulle ifrån någon som driver ett gatukök; vi tjänar båda på att handla med varandra på både kort och lång sikt, istället för att bedra varandra (som att jag ger bort falska sedlar eller att säljaren ger mig en uselt lagad falafel).

B) de där det inte alls är tydligt för alla att alla tjänar på samarbete, där ett stort antal tror att de skulle få det sämre på kort sikt om de samarbetade och inte är speciellt säkra på att de skulle tjäna på det på lång sikt (trots att de skulle göra det). Exempelvis, när jag och många andra i landet diskuterar politik, så skulle vi kunna göra det på ett produktivt sätt men ofta händer det att vi grälar och låter reptilhjärnan ta över.

En del av målet med en moralfilosofi är att göra om alla samarbeten av den andra ofruktbara sorten till den första, produktiva, sorten. Såhär, tänk om det fanns en samarbetsmöjlighet som du missar. En bra moralfilosofi borde förbereda en för att se tecken på dem och på att kunna inleda diskussioner med alla andra för att få till ett samarbete. Varje samarbete man missar är nämligen ett missat tillfälle att främja bådas värden.

De potentiella samarbetena av sorten (B) finns i grovt sett två olika sorter: de som är väldigt lika fångarnas dilemma (som resenärernas dilemma, platoniadilemmat och restaurangbesökarnas dilemma) och de som inte är det (som tillit-dilemmat eller chicken). 

Alla dessa olika varianter av dilemman har blivit kallade för sociala dilemman. Alltsedan slutet av 1970-talet har olika samhällsforskare gjort studier (främst på studenter i olika "experiment") på hur folk kan undvika dessa dilemman och istället hitta lösningar som gör det möjligt att få ut samarbete med alla. Det finns än så länge ingen enad teori om hur människor klarar av att lösa dessa problem, men det finns en del fakta och några faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra. I resten av inlägget tänkte jag ta upp dessa, med utgångspunkt ifrån "The Psychology of Social Dilemmas: A Review", från 2013.

Kunskap - När folk har mer kunskap om vad det är för sorts potentiellt samarbete de står inför så är det vanligare att de samarbetar. Detta beror kanske på att osäkerhet gör det svårare att koordinera med andra och/eller för att det gör det lättare för folk att komma med ursäkter för att inte samarbeta. Det finns ett undantag mot den här regeln och det är att när en individs betydelse för att samarbetet skall fungera så kommer osäkerhet inte att påverka situationen alltför mycket.

Kommunikation - Som regel är det bra att diskutera med alla andra om problemet de står inför; att diskutera olika förslag för att kunna samarbeta och hur de skulle kunna lösa problem med det gör att fler blir inställda på samarbete. Det blir också bättre om man lovar andra att man kommer samarbeta; ju fler som tror att andra kommer samarbeta, desto troligare kommer det att ske. Dock, att bara prata om vädret eller saker som inte är relaterat till att få till något samarbete ger vanligtvis inte någon effekt.

Sanktionera eller undvika icke-samarbetare -  Möjligheten att kunna utesluta andra ifrån en grupp ger potentiella icke-samarbetare ett starkt incitament till att samarbeta, främst i små grupper. Att undvika att försöka samarbeta med de som inte gör det är en nödvändig möjlighet för att inte bli utnyttjad och att visa sådant missnöje med icke-samarbetare samtidigt som man är villig att samarbete med dem ifall de ändrar sig har visat sig vara en av de mest effektiva strategierna i datorsimuleringar av sådana här problem. Dock verkar det också som om bestraffningar också kan minska tendensen att samarbeta, ifall det minskar folks naturliga vilja att samarbeta eller omvandlar situationen från en moralisk till en affärsmässig situation.

Utgå ifrån en välvillig tolkning av andras beteende - I alla situationer är det möjligt för de som vill samarbeta att de gör ett misstag, vilket skulle kunna få andra att bestraffa dem för det. Men om man tolkar misstaget som ett misstag och inte ett tecken på att man vill sluta samarbeta så brukar det oftast leda till ett bättre samarbete i slutändan, om folk kan kommunicera med varandra. (Den strategin kallas för "Tit for two tats".) De flesta människor tolkar personer med en sådan här strategi som att de har goda avsikter.

Få andra att se samarbete som en moralisk fråga - Det har visat sig att beroende på hur man lägger upp frågan om att samarbeta med andra spelar roll för på vilket sätt folk tänker på frågan. Om man lägger upp det som ett affärsförslag så är folk mer benägna att inte samarbeta, men om man lägger upp det som en moralisk fråga blir det enklare. De flesta tänker på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan de använder.

Det här var några exempel på faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra i de fall där det kan se ut som samarbete inte är möjligt (p.g.a. dåliga incitament). Än så länge finns inte någon generell teori om när sådant samarbete är möjligt och när det inte är det, men tillsammans med tillgänglig data om hur sinnrika vi människor är på att hitta sätt att kunna samarbeta med andra, så verkar vi kunna skapa frivilliga institutioner för att kunna utnyttja alla samarbetsmöjligheter.

Dock är nog den här forskningen bara inriktad på att visa när folk kan lösa just de problematiska samarbetsproblem där deltagare ändå kan få en direkt input ifrån omutliga processer om hur bra det går för dem. D.v.s. ifall folk samarbetar i ett socialt dilemma så får de en tydlig belöning. Det finns dock (B)-situationer där man inte får en sådan belöning. Skulle människor kunna lösa dem problemen? För att ställa om frågan, kan vi uppmuntra varandra att följa vissa regler där vi inte ser någon direkt belöning eller bestraffning för det, annat än våra medmänniskors gillande eller ogillande? Något pinsamt, kanske, men människor har historiskt varit väldigt bra på att följa sådana regler (religion och nationalism är de främsta exemplen). Frågan är då, skulle vi kunna följa sådana regler när det finns rationella skäl att göra det? Ja, för så fungerar välgörenheter.

Sedan finns förstås frågan om dessa går att skapa billigare med hjälp av att tvinga människor till att "samarbeta" - om det är möjligt att samarbeta när man blir tvingad till det. Sådana externa lösningar hindrar dock folk från att spontant skapa interna normer, så att folk tenderar att bara lita på det externa systemet. Det blir problematiskt ifall det systemet inte fungerar så väl, vilket, när det gäller politiken, tyvärr ganska ofta är sant. Det verkar överlag mycket säkrare att förlita sig på ett system där folk lever med vetskap om att de behöver vara vaksam på möjligheter för samarbete, där de skapar sina egna normer för att göra detta och jämför dem med andra, än att bara låta det hela läggas i händerna på en planerare. Ett samhälle med tränade samarbetare verkar bättre än ett där folk tränat in sig på att bara lyssna på vad en viss grupp säger.

Collective Action and the Evolution of Social Norms

Jag har intresserat mig en hel del för frågan om hur individer i ett fritt system kan komma runt fångarnas dilemma-problemet och producera offentliga varor. Eller, i andra ord, hur folk lättare kan välja långsiktiga eller rationella beteenden som låter en kunna uppnå fler samarbeten med andra.

En som skrivit en hel del om hur människor kommit runt det här problemet genom att uppmuntra vissa normer är Elinor Ostrom. I artikeln "Collective Action and the Evolution of Social Norms" (2000) sammanfattade hon forskningsläget om vad experimentell ekonomer hade kommit fram om hur bra folk kunde samarbeta för att producera offentliga varor och hennes egen forskning. Den här forskningen är intressant så jag tänkte sammanfatta vad som står skrivet i artikeln här.

Ostroms börjar med att konstatera att forskningsfältet förr var starkt influerade av en idé som Mancur Olson fört fram i sin The Logic of Collective Action (1965). Att om folk inte blir hotade eller bli behandlade på något speciellt sätt så skulle det inte vara i någons rationella intresse att bidra till en offentlig vara, om det inte var en liten grupp som skulle ha den. Idén kallades för "zero contribution thesis". Att folk inte samarbetar, även när det skulle lett till ömsesidig nytta, har samma struktur som ett fångarnas dilemma-spel, med ett valfritt antal spelare. Mancurs idé ligger bakom idén i textböcker att folk inte frivilligt kan samarbeta med varandra.

Att folk inte bidrar till stora projekt stämmer dock inte med observerbara fakta; väldigt många bidrar till sådana projekt, som välgörenhet och att gå och rösta. Det saknas också en teori som kan beskriva när folk ibland samarbetar och när de inte gör det, men det har kommit en del ny forskning som försöker lägga grunden för en sådan teori.

Ostroms artikel kommer att studera denna nya landvinning, som består av experimentella resultat och nya teoretiska modellbyggande. En central upptäckt är att människor är olika villiga på att börja samarbeta med andra. En viktig undersökningspunkt blir därför att ta reda på hur de potentiella samarbetarna signalerar till varandra och skapar institutioner som uppmuntrar samarbete.

Standardmodellen inom ekonomi är att människor är "rationella egoister" (som Ostrom kallar dem). Den här modellen stämmer väl när folks beteenden blivit undersökta i experimentella auktionssammanhang och i konkurrensutsatta marknadssituationer (Kagel och Roth, 1995 - se även Vernon Smith på Econtalk).

Men i offentliga varor-experiment agerar folk helt annorlunda. Dessa kan gå ut på att en grupp individer samlas och alla får 10 fiktiva enheter som representerar pengar. De får sedan möjligheten att lägga in pengarna i en gemensam fond och om de lägger in 10 enheter får vardera i gruppen 5 enheter var. Så om gruppen är på tio pers och alla lägger in 10 enheter var får alla 50 enheter. Men om bara en lägger in sina "mynt" får denne i slutändan bara 5 enheter medan alla andra får 15.

Den modellerade rationella egoisten lägger då inte in några pengar, så var och en går miste om 40 enheter. Denne skulle inte heller lägga in pengar i ett upprepat spel om de känner till när spelet tar slut. För då vet alla om att i sista rundan samarbetar ingen, och därför samarbetar inte heller någon i näst sista rundan, o.s.v. tills ingen samarbetar i första rundan.

Från 1977 har den här teoretiska modellen testats och Ostrom menar att dessa studier har genererat sju stycken kärnfakta som en ny teori måste kunna förklara:

1) I ett one-shot spel och i första rundan av ett upprepat spel brukar folk lägga in 40-60% av sina tillgångar i den gemensamma fonden.
2) Efter första rundan lägger folk in mindre och mindre pengar. I sista rundan brukar 70% inte lägga in några pengar.
3) De som tror att andra kommer samarbeta är mer benägna att samarbeta.
4) Ju mer folk lär sig om hur spelet fungerar desto mer samarbetar dem, generellt sett.
5) Om deltagare kan prata med varandra ansikte mot ansikte så är det allt fler som samarbetar. De brukar diskutera sätt att komma på bättre gemensamma strategier, få fram löften ifrån varandra och säga till ifall färre investerar pengar i fonden. Sådana tillsägningar verkar vara effektiva i att öka samarbetet.
6) När spelet tillåter det kommer folk att lägga ned resurser på att bestraffa de som lägger in mindre än genomsnittet i fonden - även under sista ronden. Studier från USA, Schweiz och Japan visar att de som från början litar minst på andra är de som lägger ned mest pengar på att bestraffa de som ger sämre än medelmåttet.
7) Hur väl samarbetet börjar beror på en del kontextuella faktorer.

Ostroms slutsats är att dessa upptäckter är väldigt svåra att få ihop med den spelteoretiska idén av vad en rationell egoist gör. Hon går sedan vidare med att bygga en ny modell som innehåller två till sorters spelare, utöver de rationella egoisterna: konditionella samarbetare och villiga bestraffare.

Konditionella samarbetare är de som är villiga att samarbeta så länge tillräckligt många andra gör det. De är tillitsfulla och besvarar andras tillit. De kan dock svara väldigt negativt på de som inte ger något alls till fonden, free-ridarna. Om en börjar sluta bidra fortsätter nedgången tills bara väldigt få investerar något, såvida de inte kan kommunicera eller bestraffa andra. Gissningsvis är väldigt många av befolkningen konditionella samarbetare.

Villiga bestraffare visar lätt sitt ogillande om de som inte samarbetar, men kan också ge beröm till de som samarbetar. De kan även använda sina resurser för att bestraffa icke-samarbetarna. Kategorierna är inte uteslutande, så en spelare kan vara både konditionell samarbetare och villig bestraffare.

Varför kan de då finnas sådana här typer av individer? Ostrom hänvisar här till evolutionärpsykologi. Människan utvecklades i en miljö där folk kunde samarbeta eller inte och de som var bra på att upptäcka vilka som var bra reciprokörer hade större chans att överleva. Människan har en särskild del av hjärnan som vi använder för att resonera om sociala regler, där vi oftast brukar leta efter folk som bryter mot reglerna - vilket även treåringar gör. Vi verkar ha en infödd förmåga att lära oss sociala normer, som förstår den generella strukturen av vad normer innebär, dock inte hur normerna ser ut.

Ser man det i en samhällskontext kommer folk välja att inte samarbeta med de rationella egoisterna, eftersom de inte är pålitliga. De som vinner är de som samarbetar och nya medlemmar i gruppen kommer att försöka ta efter deras värderingar för att också bli lika rika. Dock hänger det på att information om folks karaktär är känd.

Hur väl samarbete fungerar i samhället påverkar också hur väl andra fortsätter att samarbeta; folk som varit med i spel där många som de möter inte samarbetar börjar själva också samarbeta mindre.

En annan intressant upptäckt ifrån flera källor är att externa regleringar tenderar att fasa ut endogent baserat samarbete (Frey, 1994). I ett fall (Frohlich och Oppenheimer, 1996) studerades några som genomförde ett fångarnas dilemma (några med kommunikation och några utan). En annan set av grupper fick spela ett spel med några regler som var incitament-kompatibla för att folk att samarbeta. I första delen av studien fick de senare mest pengar, som förväntat. Men i andra delen av studien spelade alla fångarnas dilemma och då vann de som tidigare hade spelat fångarnas dilemma mest pengar. De som hade fått spela spelet med bra regler överförde inte kunskapen om dessa regler till världen med fångarnas dilemma.

Studier visar att endogena moraliska regler fungerar ungefär lika bra som situationer med externa regler med extern övervakning och bestraffning. För att de senare skall fungera krävs dock att en extern part övervakar och bestraffar folk rätt, vilket i verkligen inte behöver stämma. Dessutom så har de endogent uppkomna reglerna en tendens att stanna kvar, folk fortsätter att samarbeta, vilket inte gäller för de externt införda reglerna.

Fältstudier visar att folk kan vara väldigt bra eller väldigt dåliga på att lösa samarbetsproblem. En frekvent observation är att när en lokal grupp har kontroll över en gemensam "common-pool" resurs hanterar dem denna bättre än om de styrs av externa regler. En common-pool bygger på att man inte överutnyttjar resursen (för många i poolen gör att det inte är trevligt att bada där). Det beteendet förstärks av att folk känner till vilka som kan använda resursen och av att de hittar andra bland dessa som vill följa reglerna för att spara på resursen. I början är det ofta viktigt att en ledare föreslår vilka regler som bör gälla för resursen. För att de skall säkra att resursen håller behöver de skapa rättvisa regler för att använda den, som ofta är att man får ut efter hur mycket man lagt in i processen. En annan viktig princip som varit viktig genom tiderna är att de flesta som blir påverkade av systemet kan vara med och påverka dess regler. Även här märker man att regler som folk uppfattar som externa försämrar samarbetet. En till princip är att folk behöver övervakas av andra och att folk som bryter mot reglerna kan få graderade sanktioner, beroende på hur illa brottet är. Folk kan turas om att övervaka andra eller så går alla samman och ger resurser till någon som övervakar.

Let me summarize my argument to this point. When the users of a resource design their own rules that are enforced by local users or accountable to them using graduated sanctions that define wo has rights to withdraw from the resource and that effectively assign coss proportionate to benefits, collective action and monitoring problems are solved in a reinforcing manner.

Folk som tror att det här kan fungera börjar övervaka att andra följer reglerna. Den här gemensamma övervakningen och det konditionella samarbetet gör att fler vill samarbeta. Genom att ha lokala och väldigt snabba ting kan folk berätta för folk som bryter mot reglerna, samt beskriva mer noggrant vad som verkligen är ett regelbrott och vad som inte är det. En viktig punkt är att lokala gruppers legitimitet inte förstörs av större gruppers. Dock kan lokala grupper ge upphov till större nätverk av samarbetande grupper, där reglerna är olika på alla nivåer.

Vad finns det för hot mot sådana system? Stora strömmar ut ur eller in i landet påverkar vilka som kan finnas där för att upprätthålla reglerna och kan föra dit för många som inte är införstådda med de lokala reglerna eller inte litar tillräckligt mycket på andra. Andra hot är 1) att staten försöker införa uniforma regler i ett område, 2) häftig teknologisk utveckling, 3) försämrad överföring av kunskaper mellan generationerna, 4) att folket använder sig av externa resurser för ofta, 5) u-landsbistånd som inte tar hänsyn till lokala omständigheter, 6) ökad korruption samt 7) en brist på försäkringssystem, skolor och konfliktlösningssystem.

En röst är allt som oftast bortkastad

Idag, en dag innan riksdagsvalet 2014, låter SvD publicera artikeln "En röst är aldrig bortkastad" av nationalekonomerna Olle Folke och Johanna Rickne samt statsvetaren Jenny Madestam. I artikeln argumenterar de för att folk har en felaktig syn på röster som inte är på ett vinnande parti. Istället för att dessa röster är bortslösade menar författarna att de istället fyller funktionen att berätta för partier om vad väljarna verkligen vill ha. Om hundra tusen röstar på F! och de inte kommer in, kommer det att påverka de övriga politikernas framtoning inför nästa val. En röst på ett vinnande parti är inte den enda rösten som spelar roll.

Detta håller jag med författarna om. Partierna bryr sig om att få så många röster som möjligt; deras mål är att vinna valet. Vad de då har för politik och vilken utstrålning de ger till väljarna, är en strategisk fråga. I denna strategiska värld kommer en politisk marknadsförare ställa sig frågor som: "Hm, om fyrtio tusen gått från mitt parti till ett annat, för att vi står bakom ett förstatligande av skolan, men vi samtidigt vunnit trettio tusen röster, borde vi då backa i vårt utspel?" Vad denne gör beror på en del andra faktorer, som hur väljarna ser på att byta åsikt allt för ofta och om väljare kan lätt gå tillbaka efter att ha bestämt sig för att byta parti bland annat.

Det finns en fråga om hur stor effekt det får ifall F! skulle få 3,1% röster inför nästa och hur mycket de andra partierna kommer att ändra sina positioner för att få tillbaka väljarna därifrån. Den kanske är ganska liten, men det verkar väldigt säkert att de rösterna har större effekt än noll. Det kan diskuteras men det är inte varför jag tänkte skriva om den här artikeln.

Det problematiska med den här artikeln är att de även argumenterar för att en persons röst spelar roll. Och de gör knappt något argument för saken. De lägger fram argumentet ovan om att flera röster, även på förlorande partier, påverkar politikernas val och sedan antar de bara att politikerna även bryr sig om enskilda röster!

Informationen om vilken politik väljaren fördrar förväntas påverka hela det politiska spektrat genom att partierna anpassar sina åsikter efter densamma. ... I det svenska systemet skulle exempelvis en röst på Miljöpartiet skicka signal att väljaren prioriterar miljöfrågan, vilket skulle göra miljöfrågan mer uppmärksammad även av andra partier.

Alternativt  är det så att de bara var slarviga eller så tror de att det som gäller för flera röster också gäller för en, vilket inte behöver vara sant.

Varför behöver inte en röst spela någon roll då? Väldigt enkelt, oftast så spelar det ingen roll ifall en vanlig dödlig röstar på ett eller annat parti. En person som skiftar från (m) till (v) eller från (mp) till (sd) är helt enkelt inte någon som de politiska strategerna tar hänsyn till när de skapar sin politik. För att bevisa det skulle man behöva fråga personer som Per Schlingmann (en av de främsta bakom "de nya moderaterna") om de ändrar sitt upplägg för att en person slutade rösta på (m) och gick över till (lp) istället. Min gissning är att de inte skulle ändrat uppfattning och det är bisarrt att tro att de optimerar efter vad ett fåtal individer gör.

Tänk dig att de skulle göra det, så att om en person går ifrån alliansen till Liberala partiet, för att de inte vill stötta ett frihetsinskränkande parti. I det här fallet skulle inte alliansen kunna profilera sig på ett sådant sätt för att passa en libertarian utan att samtidigt förlora en massa andra väljare som vill behålla välfärdsstaten. Att positionera sig i politiken för en grupp innebär att man förlorar en annan. Tänk då istället att någon går från moderaterna till sossarna för att de senare ser ut att vara mer vänligt inställda till dagens fack, vilka väljaren ser som en viktig del av den svenska arbetsmarknaden. Skulle då moderaterna gå ut och säga att de gillar facket ännu mer? För att de skall nå ut till den här enskilda personen kommer de nog att förlora en del väljare till centern eller kristdemokraterna. Alltså, varje utspel som vinner en väljare kan alienera andra. Ett parti som skulle försöka anpassa sig till varje enskild individ och håller med om allas åsikter finns inte.* Dessutom kostar all reklam pengar och att tänka ut alla utspel som är riktade till enskilda individer, så ett parti skulle inte ha råd med att göra det heller.

Men, vissa enskilda individers röstande är intressanta. Ifall förre vänsterpartiledaren Lars Ohly skulle gått ut och skrivit en debattartikel om att (v) också står för etablissemanget och inte längre kan stå bakom deras politik, då skulle det kunna få en del väljare att bli mindre säkra på (v) och istället rösta på (mp) eller F! eller inte rösta alls. Enskilda röster kan alltså påverka hur andra röstar genom att folk litar på vissa enskilda individer, att de har tänkt igenom ordentligt om vad man borde rösta på.

Skulle det då vara möjligt för en vanlig dödlig att förändra vad politikerna gör genom sin röst? Möjligtvis genom att vara ledaren för en grupp som kommer förbi problematiken kring att producera offentliga varor. En ledare som föreslår en regel som "Rösta inte på alliansen eller sossarna ifall de kränker folks personliga integritet kontinuerligt" kan få med sig en massa människor på att följa den här regeln. Genom att folk sedan anammar den här regeln, uppmuntrar andra att följa den och hacka på folk som istället följer regeln "Rösta på alliansen för att hålla ute vänstern", så kommer vi i den koalitionen kunna påverka andra. (Hur en sådan koalition fungerar har förresten Elinor Ostrom skrivit lite intressant om.)

Men kräver en sådan koalition att alla potentiella medlemmar av den samarbetar? Kräver det alla i samhället för att upprätthålla en norm? Nej, det finns alltid folk som bryter mot normerna: det finns folk som är oartiga, de som tränger sig före i köer och de som begår brott. Trots detta är de flesta artiga, väntar på sin tur och skulle aldrig få för sig att stjäla ifrån någon. Ett samhälle behöver inte ha fullständig enighet för att vi skall definiera vissa saker som oartiga och andra som inte; vi behöver inte samstämmighet för att uppmuntra varandra att följa en viss regel. På samma sätt är det med röstning: de som vill att folk skall rösta på ett visst sätt behöver inte få med alla potentiella med-väljare utan kan få igenom sitt resultat med några som fortfarande är kvar i soffan.

Bara för att vara tydlig, jag säger inte att det är irrationellt att vara med i en koalition för att rösta på en viss politiker - det är definitivt rationellt! Men av alla de väljarkoalitioner som kommer finnas i framtiden kommer väldigt få vara så bräckliga att de går sönder av att en person lämnar dem. 

Det här argumentet förde inte författarna till artikeln i SvD fram. De saknade helt och hållet en förklaring till varför det finns en koppling mellan individuellt agerande och store rörelser. Som sådan faller den på att de politiska marknadsförarna, kommunikationscheferna och partisekreterarna inte tittar på enskilda individer när de gör sina planer.

* Om inte folket accepterade ett verkligt pluralistiskt samhälle där alla politiska former får samexistera så länge de accepterar att folk respekterar att andra lever efter sina regler.