Att lösa fångarnas dilemman

Sammanfattning: Det finns en del tillfällen då folk har svårt att samarbeta med varandra, p.g.a. dåliga incitament, trots att alla skulle tjäna på ett samarbete. Bland vissa ser dessa problem ut som alldeles för svåra för folk att klara av, men det börjar nu byggas en teori om när och hur människor faktiskt kan lösa problemen. Detta görs genom att lära sig mer om situationen, diskutera med andra om rimliga lösningar, ge löfte om att samarbeta, tolka andras handlingar välvilligt, undvika de som inte vill samarbeta samt att diskutera frågan om samarbete som en moralisk (istället för affärsmässig) fråga.

En del av moral, en viktig del för de som skaffat sig ett estetiskt tilltalande moraliskt sinne, är att samarbeta med varandra, d.v.s. att göra utbyten med andra som är till bådas fördel. Det finns två sorters samarbeten:

A) de där det är väldigt tydligt för alla inblandade att de tjänar på att samarbeta, där alla (eller nästan alla) på kort och lång sikt får det bättre av att samarbeta. Exempelvis, när jag köper en falafelrulle ifrån någon som driver ett gatukök; vi tjänar båda på att handla med varandra på både kort och lång sikt, istället för att bedra varandra (som att jag ger bort falska sedlar eller att säljaren ger mig en uselt lagad falafel).

B) de där det inte alls är tydligt för alla att alla tjänar på samarbete, där ett stort antal tror att de skulle få det sämre på kort sikt om de samarbetade och inte är speciellt säkra på att de skulle tjäna på det på lång sikt (trots att de skulle göra det). Exempelvis, när jag och många andra i landet diskuterar politik, så skulle vi kunna göra det på ett produktivt sätt men ofta händer det att vi grälar och låter reptilhjärnan ta över.

En del av målet med en moralfilosofi är att göra om alla samarbeten av den andra ofruktbara sorten till den första, produktiva, sorten. Såhär, tänk om det fanns en samarbetsmöjlighet som du missar. En bra moralfilosofi borde förbereda en för att se tecken på dem och på att kunna inleda diskussioner med alla andra för att få till ett samarbete. Varje samarbete man missar är nämligen ett missat tillfälle att främja bådas värden.

De potentiella samarbetena av sorten (B) finns i grovt sett två olika sorter: de som är väldigt lika fångarnas dilemma (som resenärernas dilemma, platoniadilemmat och restaurangbesökarnas dilemma) och de som inte är det (som tillit-dilemmat eller chicken). 

Alla dessa olika varianter av dilemman har blivit kallade för sociala dilemman. Alltsedan slutet av 1970-talet har olika samhällsforskare gjort studier (främst på studenter i olika "experiment") på hur folk kan undvika dessa dilemman och istället hitta lösningar som gör det möjligt att få ut samarbete med alla. Det finns än så länge ingen enad teori om hur människor klarar av att lösa dessa problem, men det finns en del fakta och några faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra. I resten av inlägget tänkte jag ta upp dessa, med utgångspunkt ifrån "The Psychology of Social Dilemmas: A Review", från 2013.

Kunskap - När folk har mer kunskap om vad det är för sorts potentiellt samarbete de står inför så är det vanligare att de samarbetar. Detta beror kanske på att osäkerhet gör det svårare att koordinera med andra och/eller för att det gör det lättare för folk att komma med ursäkter för att inte samarbeta. Det finns ett undantag mot den här regeln och det är att när en individs betydelse för att samarbetet skall fungera så kommer osäkerhet inte att påverka situationen alltför mycket.

Kommunikation - Som regel är det bra att diskutera med alla andra om problemet de står inför; att diskutera olika förslag för att kunna samarbeta och hur de skulle kunna lösa problem med det gör att fler blir inställda på samarbete. Det blir också bättre om man lovar andra att man kommer samarbeta; ju fler som tror att andra kommer samarbeta, desto troligare kommer det att ske. Dock, att bara prata om vädret eller saker som inte är relaterat till att få till något samarbete ger vanligtvis inte någon effekt.

Sanktionera eller undvika icke-samarbetare -  Möjligheten att kunna utesluta andra ifrån en grupp ger potentiella icke-samarbetare ett starkt incitament till att samarbeta, främst i små grupper. Att undvika att försöka samarbeta med de som inte gör det är en nödvändig möjlighet för att inte bli utnyttjad och att visa sådant missnöje med icke-samarbetare samtidigt som man är villig att samarbete med dem ifall de ändrar sig har visat sig vara en av de mest effektiva strategierna i datorsimuleringar av sådana här problem. Dock verkar det också som om bestraffningar också kan minska tendensen att samarbeta, ifall det minskar folks naturliga vilja att samarbeta eller omvandlar situationen från en moralisk till en affärsmässig situation.

Utgå ifrån en välvillig tolkning av andras beteende - I alla situationer är det möjligt för de som vill samarbeta att de gör ett misstag, vilket skulle kunna få andra att bestraffa dem för det. Men om man tolkar misstaget som ett misstag och inte ett tecken på att man vill sluta samarbeta så brukar det oftast leda till ett bättre samarbete i slutändan, om folk kan kommunicera med varandra. (Den strategin kallas för "Tit for two tats".) De flesta människor tolkar personer med en sådan här strategi som att de har goda avsikter.

Få andra att se samarbete som en moralisk fråga - Det har visat sig att beroende på hur man lägger upp frågan om att samarbeta med andra spelar roll för på vilket sätt folk tänker på frågan. Om man lägger upp det som ett affärsförslag så är folk mer benägna att inte samarbeta, men om man lägger upp det som en moralisk fråga blir det enklare. De flesta tänker på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan de använder.

Det här var några exempel på faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra i de fall där det kan se ut som samarbete inte är möjligt (p.g.a. dåliga incitament). Än så länge finns inte någon generell teori om när sådant samarbete är möjligt och när det inte är det, men tillsammans med tillgänglig data om hur sinnrika vi människor är på att hitta sätt att kunna samarbeta med andra, så verkar vi kunna skapa frivilliga institutioner för att kunna utnyttja alla samarbetsmöjligheter.

Dock är nog den här forskningen bara inriktad på att visa när folk kan lösa just de problematiska samarbetsproblem där deltagare ändå kan få en direkt input ifrån omutliga processer om hur bra det går för dem. D.v.s. ifall folk samarbetar i ett socialt dilemma så får de en tydlig belöning. Det finns dock (B)-situationer där man inte får en sådan belöning. Skulle människor kunna lösa dem problemen? För att ställa om frågan, kan vi uppmuntra varandra att följa vissa regler där vi inte ser någon direkt belöning eller bestraffning för det, annat än våra medmänniskors gillande eller ogillande? Något pinsamt, kanske, men människor har historiskt varit väldigt bra på att följa sådana regler (religion och nationalism är de främsta exemplen). Frågan är då, skulle vi kunna följa sådana regler när det finns rationella skäl att göra det? Ja, för så fungerar välgörenheter.

Sedan finns förstås frågan om dessa går att skapa billigare med hjälp av att tvinga människor till att "samarbeta" - om det är möjligt att samarbeta när man blir tvingad till det. Sådana externa lösningar hindrar dock folk från att spontant skapa interna normer, så att folk tenderar att bara lita på det externa systemet. Det blir problematiskt ifall det systemet inte fungerar så väl, vilket, när det gäller politiken, tyvärr ganska ofta är sant. Det verkar överlag mycket säkrare att förlita sig på ett system där folk lever med vetskap om att de behöver vara vaksam på möjligheter för samarbete, där de skapar sina egna normer för att göra detta och jämför dem med andra, än att bara låta det hela läggas i händerna på en planerare. Ett samhälle med tränade samarbetare verkar bättre än ett där folk tränat in sig på att bara lyssna på vad en viss grupp säger.