Idag, en dag innan riksdagsvalet 2014, låter SvD publicera artikeln "En röst är aldrig bortkastad" av nationalekonomerna Olle Folke och Johanna Rickne samt statsvetaren Jenny Madestam. I artikeln argumenterar de för att folk har en felaktig syn på röster som inte är på ett vinnande parti. Istället för att dessa röster är bortslösade menar författarna att de istället fyller funktionen att berätta för partier om vad väljarna verkligen vill ha. Om hundra tusen röstar på F! och de inte kommer in, kommer det att påverka de övriga politikernas framtoning inför nästa val. En röst på ett vinnande parti är inte den enda rösten som spelar roll.
Detta håller jag med författarna om. Partierna bryr sig om att få så många röster som möjligt; deras mål är att vinna valet. Vad de då har för politik och vilken utstrålning de ger till väljarna, är en strategisk fråga. I denna strategiska värld kommer en politisk marknadsförare ställa sig frågor som: "Hm, om fyrtio tusen gått från mitt parti till ett annat, för att vi står bakom ett förstatligande av skolan, men vi samtidigt vunnit trettio tusen röster, borde vi då backa i vårt utspel?" Vad denne gör beror på en del andra faktorer, som hur väljarna ser på att byta åsikt allt för ofta och om väljare kan lätt gå tillbaka efter att ha bestämt sig för att byta parti bland annat.
Det finns en fråga om hur stor effekt det får ifall F! skulle få 3,1% röster inför nästa och hur mycket de andra partierna kommer att ändra sina positioner för att få tillbaka väljarna därifrån. Den kanske är ganska liten, men det verkar väldigt säkert att de rösterna har större effekt än noll. Det kan diskuteras men det är inte varför jag tänkte skriva om den här artikeln.
Det problematiska med den här artikeln är att de även argumenterar för att en persons röst spelar roll. Och de gör knappt något argument för saken. De lägger fram argumentet ovan om att flera röster, även på förlorande partier, påverkar politikernas val och sedan antar de bara att politikerna även bryr sig om enskilda röster!
Informationen om vilken politik väljaren fördrar förväntas påverka hela det politiska spektrat genom att partierna anpassar sina åsikter efter densamma. ... I det svenska systemet skulle exempelvis en röst på Miljöpartiet skicka signal att väljaren prioriterar miljöfrågan, vilket skulle göra miljöfrågan mer uppmärksammad även av andra partier.
Alternativt är det så att de bara var slarviga eller så tror de att det som gäller för flera röster också gäller för en, vilket inte behöver vara sant.
Varför behöver inte en röst spela någon roll då? Väldigt enkelt, oftast så spelar det ingen roll ifall en vanlig dödlig röstar på ett eller annat parti. En person som skiftar från (m) till (v) eller från (mp) till (sd) är helt enkelt inte någon som de politiska strategerna tar hänsyn till när de skapar sin politik. För att bevisa det skulle man behöva fråga personer som Per Schlingmann (en av de främsta bakom "de nya moderaterna") om de ändrar sitt upplägg för att en person slutade rösta på (m) och gick över till (lp) istället. Min gissning är att de inte skulle ändrat uppfattning och det är bisarrt att tro att de optimerar efter vad ett fåtal individer gör.
Tänk dig att de skulle göra det, så att om en person går ifrån alliansen till Liberala partiet, för att de inte vill stötta ett frihetsinskränkande parti. I det här fallet skulle inte alliansen kunna profilera sig på ett sådant sätt för att passa en libertarian utan att samtidigt förlora en massa andra väljare som vill behålla välfärdsstaten. Att positionera sig i politiken för en grupp innebär att man förlorar en annan. Tänk då istället att någon går från moderaterna till sossarna för att de senare ser ut att vara mer vänligt inställda till dagens fack, vilka väljaren ser som en viktig del av den svenska arbetsmarknaden. Skulle då moderaterna gå ut och säga att de gillar facket ännu mer? För att de skall nå ut till den här enskilda personen kommer de nog att förlora en del väljare till centern eller kristdemokraterna. Alltså, varje utspel som vinner en väljare kan alienera andra. Ett parti som skulle försöka anpassa sig till varje enskild individ och håller med om allas åsikter finns inte.* Dessutom kostar all reklam pengar och att tänka ut alla utspel som är riktade till enskilda individer, så ett parti skulle inte ha råd med att göra det heller.
Men, vissa enskilda individers röstande är intressanta. Ifall förre vänsterpartiledaren Lars Ohly skulle gått ut och skrivit en debattartikel om att (v) också står för etablissemanget och inte längre kan stå bakom deras politik, då skulle det kunna få en del väljare att bli mindre säkra på (v) och istället rösta på (mp) eller F! eller inte rösta alls. Enskilda röster kan alltså påverka hur andra röstar genom att folk litar på vissa enskilda individer, att de har tänkt igenom ordentligt om vad man borde rösta på.
Skulle det då vara möjligt för en vanlig dödlig att förändra vad politikerna gör genom sin röst? Möjligtvis genom att vara ledaren för en grupp som kommer förbi problematiken kring att producera offentliga varor. En ledare som föreslår en regel som "Rösta inte på alliansen eller sossarna ifall de kränker folks personliga integritet kontinuerligt" kan få med sig en massa människor på att följa den här regeln. Genom att folk sedan anammar den här regeln, uppmuntrar andra att följa den och hacka på folk som istället följer regeln "Rösta på alliansen för att hålla ute vänstern", så kommer vi i den koalitionen kunna påverka andra. (Hur en sådan koalition fungerar har förresten Elinor Ostrom skrivit lite intressant om.)
Men kräver en sådan koalition att alla potentiella medlemmar av den samarbetar? Kräver det alla i samhället för att upprätthålla en norm? Nej, det finns alltid folk som bryter mot normerna: det finns folk som är oartiga, de som tränger sig före i köer och de som begår brott. Trots detta är de flesta artiga, väntar på sin tur och skulle aldrig få för sig att stjäla ifrån någon. Ett samhälle behöver inte ha fullständig enighet för att vi skall definiera vissa saker som oartiga och andra som inte; vi behöver inte samstämmighet för att uppmuntra varandra att följa en viss regel. På samma sätt är det med röstning: de som vill att folk skall rösta på ett visst sätt behöver inte få med alla potentiella med-väljare utan kan få igenom sitt resultat med några som fortfarande är kvar i soffan.
Bara för att vara tydlig, jag säger inte att det är irrationellt att vara med i en koalition för att rösta på en viss politiker - det är definitivt rationellt! Men av alla de väljarkoalitioner som kommer finnas i framtiden kommer väldigt få vara så bräckliga att de går sönder av att en person lämnar dem.
Det här argumentet förde inte författarna till artikeln i SvD fram. De saknade helt och hållet en förklaring till varför det finns en koppling mellan individuellt agerande och store rörelser. Som sådan faller den på att de politiska marknadsförarna, kommunikationscheferna och partisekreterarna inte tittar på enskilda individer när de gör sina planer.
* Om inte folket accepterade ett verkligt pluralistiskt samhälle där alla politiska former får samexistera så länge de accepterar att folk respekterar att andra lever efter sina regler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar