Kapitalism och kommunism

Vad innebär egentligen kommunism? Och varför skulle vi vilja uppnå ett kommunistiskt samhälle? Dessa båda frågor snuddar den kommunistiska teoretikern Gilles Dauvé vid i sin text Kapitalism och kommunism.

I ett led att försöka förstå mina politiska motståndare tog jag och läste den här skriften efter ett tips från en på Flashback. Jag tror jag fått lite mer insikt i det slutgiltiga målet för kommunisterna, eller åtminstone Dauvés formulering av det. Som jag förstår honom så menar han att kommunismens egentliga mål är en värld där alla en individs handlingar görs i ett samspel med alla andra handlingar (ungefär som att de följer en enhetlig plan) och att alla individers handlingar på det här sättet sker i en och samma gemenskap. Jag ser det som att han lägger fram två etiska mål här, dels att allas handlingar inte skall ses som separata och att det skall finnas en gemenskap bland alla människor. Jag är inte helt säker om det är detta som Dauvé menar, och jag tar upp där jag inte är säker på vad han menar.

Utöver att beskriva det kommunistiska samhället så ger Dauvé sin syn på hur de icke-kommunistiska samhällena fungerar. Han kallar dessa för "kapitalistiska", men han menar då att både helt fria marknader och outvecklade länder, där privat äganderätt inte är säkert, är kapitalistiska. Han menar att de "kapitalistiska" samhällena har en hel del brister, som han spårar till kapitalistiska institutioner, som handel. Den större delen av Dauvés text går åt till att beskriva hans syn på kapitalism.

Generellt så anser jag att Dauvés genomgång är bristfällig på ett antal plan, med att varken ge tillräcklig fakta eller resonemang för vissa påståenden. Som, han ger inte någon vidare bra beskrivning hur det kommunistiska samhället skulle se ut - vad dess lagar skulle vara. En rejäl miss! Och han ger då inte heller någon förklaring för hur dessa kommunistiska institutioner (hur de nu ser ut) skulle kunna uppnå det mål han vill uppnå. Det är inte någon lockande vision han lägger fram.

När det gäller hans kritik av kapitalismen så missar han att de problem han målar är olika stora i olika "kapitalistiska" länder. Detta har fått mig att dra slutsatsen att det inte är handel, privat ägande eller något sådant som ligger bakom problemen utan att det istället är viss politik som skapar sådant som arbetslöshet eller brist på investeringar. Vissa saker som han tar upp håller jag dock med om, som att vissa företag ibland har ett incitament att inte producera efter full kapacitet, eller att staten är "en symbol för de splittrade".

Jag har annars sedan länge varit en motståndare till kommunism, läst någon bok emot det och har debatterat emot det väldigt många gånger på nätet, så missar kanske något. Förhoppningsvis inte alltför mycket.

Recensionen av boken är indelad i tre delar. Den första tar upp påståenden och kritik om det kapitalistiska systemet. Den andra tar upp det kommunistiska samhället. Och den tredje tar upp några småfrågor.

1. Om kapitalism
   1. Jägar- och samlargrupper fattade beslut gemensamt
   2. Handeln förstörde jägar- och samlar gemenskaperna
   3. Om arbetsvärdeläran
   4. Lönerna under kapitalismen tenderar att gå mot existensminimum (för arbetaren och hans familj)
   5. Kapitalister förstör varor
   6. Kapitalismen tvingar dig att konsumera och producera på ett visst sätt
   7. Företagens vinst utjämnas så att alla får samma vinst
   8. Företag producerar mer grejer än vad folk vill ha
   9. Kapitalismen skapar konjunkturcykler
   10. Kapitalismen producerar inte det folk behöver
   11. Kapitalismen hjälper inte de fattiga
   12. Vilka är proletariatet egentligen?
   13. Staten som ett samhällsmisslyckande
   14. Arbete är tråkigt under kapitalism
2. Om kommunism
   
   1. Den kommunistiska visionen
   2. Den kommunistiska praktiken
   3. Måste kommunismen omfatta hela mänskligheten?
3. Lite annat

Om kapitalismen

1.1) Jägar- och samlargrupper fattade beslut gemensamt

Mänskligheten levde ursprungligen i relativt självständiga och spridda grupper, i familjer (i dess vidaste bemärkelse: familjen samlade alla av samma blod), i stammar. Produktionen bestod huvudsakligen av jakt, fiske och samlande. Föremål producerades inte för att konsumeras efter utbyte, efter att ha placerats på en marknad. Produktionen var direkt samhällelig, utan utbytets mediering. Samfundet distribuerade vad det producerade i enlighet med enkla regler och var och en fick direkt vad som tilldelats henne. Det fanns ingen individuell produktion, det vill säga inget åtskiljande av individer som återförenas först efter produktionen av en mellanliggande länk, utbytet, alltså genom att jämföra de olika föremålen som producerats individuellt. Verksamheten bestämdes (i själva verket påtvingades de gruppen av nödvändighet) och genomfördes gemensamt och resultaten av detta delades gemensamt.

Dauvé har rätt i att under tiden människan levde som jägar- och samlare så fanns det inte någon marknad. Men han gör fel i att den mat folk samlade in förr gjordes gemensamt. Enligt Thomas Mayer, som gjorde en allmän undersökning av dagens forskning av primitiva samhällen, så är viss produktion gemensam, annan är individuell. Enligt Mayer så skall de allra flesta i området också se det som att jägar- och samlare delade överflöd med varandra, men de valde att göra detta efter eget val (och inte efter något gemensamt beslut).

What is that observed behavior? First, anthropologists have noted that “gifts” or food transfers are frequently initiated by the receiver and not by the giver. Nicolas Peterson (1993) cites a multitude of supporting studies for a wide range of foraging groups where “demand sharing” is the most appropriate description of how food is distributed. Second, it is widely reported that in certain circumstances successful foragers consume as much as possible of their acquisition before returning to camp so as to minimize the need to share (Hiatt 1982, 24). Third, hiding food (perhaps when food is scarce everywhere in the band) to avoid sharing is also prominent in the descriptive literature (Peterson 1993, 864). Fourth, conflicts can arise if sharing is not reciprocated. Thus, even though the generous person is widely admired in foraging societies (or in modern societies, for that matter), the actual behavior of hunter-gatherers does not suggest altruistic principles. Bronislaw Malinowski well summarizes this conclusion: “Whenever the native can evade his obligations without loss of prestige, or without the prospective loss of gain, he does so, exactly as a civilized business man would do” (1959, 30).

Modellen som Mayer tar ifrån litteraturen är att jägar- och samlare går ut och letar efter mat. När de kommer tillbaka och det går bättre för några och sämre för andra, så frågar de olyckligt lottade de lyckligt lottade om mat, vilket de får, mot en förhoppning om att när det går åt andra hållet så kommer de ge bort mat till andra. Och de som inte ger något tillbaka efter att ha fått något blir socialt bestraffade. Men beslutet att dela med sig, hur mycket och hur lång tid man står ut med de som bara tar är individuellt. Det är påverkat av andra genom kulturen, definitivt, men det verkar inte ha funnits några gemensamma beslut om detta, som Dauvé målar upp.

1.2) Handeln förstörde jägar- och samlar gemenskaperna

Med utökningen av sin verksamhet och sina behov producerar samhället inte bara föremål, utan också varor, föremål som har ett bruksvärde likaväl som ett bytesvärde. Byteshandel uppstår först mellan samhällen, tränger sedan in i samhällena och ger upphov till specialiserade aktiviteter, yrken, samhällelig arbetsdelning. Arbetets själva natur har förändrats. Med bytesförhållandet blir arbetet dubbelt arbete, som producerar både bruksvärde och bytesvärde. Arbete är inte längre integrerat i totaliteten av samhällsaktivitet utan blir ett specialiserat område, åtskilt från individens resterande tillvaro. Vad individen gör för sig själv och för gruppen är väsenskilt från det hon gör för utbytet med andra samhällens varors skull. Den andra delen av hennes aktivitet innebär uppoffring, tvång, bortkastad tid. Samhället blir diversifierat och splittras upp i medlemmar verksamma inom olika yrken, och i arbetare och ickearbetare. Vid detta stadium existerar inte längre samfundet.

Samhället behöver bytesförhållandena för att utvecklas och för att tillfredställa sina växande behov. Men bytesförhållandet förintar samfundets gemenskap. Det får folk att betrakta varandra och sig själva enbart som leverantörer av ting. Nyttan av produkten jag tillverkar för utbyte intresserar mig inte längre; jag är bara intresserad av användningen av produkten jag får i utbyte. Men för människan som säljer den till mig betyder denna användning ingenting, för hon är bara intresserad av bruksvärdet i det jag producerat. Det som är bruksvärde för den ena är bara bytesvärde för den andra och vice versa. Samfundet försvann den dag när dess (forna) medlemmar blev intresserade av varandra endast i den grad som de hade ett materiellt intresse i varandra. Detta betyder inte att altruism var drivkraften bakom de primitiva samhällena eller att det skulle vara drivkraften bakom kommunismen. Men i ett fall driver intresserörelsen individerna samman och får dem att handla gemensamt, medan den i ett annat individualiserar dem och tvingar dem att kämpa mot varandra. Med utbytets födelse i samhället är arbetet inte längre det kollektiva förverkligandet av behov, utan medlet för att tillfredsställa sina behov genom andra.

Här går Dauvé igenom vad som verkar vara en väldigt viktig kritik mot att utbyta varor (och tjänster) på marknaden. Hans inställning är att utbyte både leder till besvär, bortslösad tid och tvång för individen samtidigt som handel är nödvändigt för att samhället skall utvecklas (och att folk då rimligtvis blir rikare). Han menar också att två personer som handlar med varandra endast ser på varandra som producenter - inte längre som syskon, vänner eller kamrater. Han jämför den situationen med hur han trodde det var under jägar- och samlar-tiden. I de samhällena skall folk ha haft ett intresse att handla gemensamt men i ett samhälle med byten så blir man satta mot varandra. Han ger dock inte något bevis för att något av detta stämmer.

De här två styckena är fulla med massa antaganden och tolkningar som det saknas belägg för. Varför skulle arbete för jägar- och samlare inte vara en specialiserad syssla skild från att dansa? Varför skulle den indelningen komma till tack vare att de börjar handla med varandra? Varför är det tvång att handla med andra? Varför leder det inte till något, varför sysslar folk med det om de förlorar på det? Varför bryr sig producenter inte om att det de säljer skall fungera för användaren? Och varför skulle man inte se andra som bara producenter under en (tänkt) gemensam produktion? Dauvé kommer inte med några svar. Istället kommer han med insinuationer, som att handel innebär dubbelt arbete - varför skrev han det på det sättet egentligen?

Jag tror annars att aktiviteter kan ses som en del av "totaliten av samhällsakviteten" eller inte, beroende på person. Det är fullt möjligt att se allt agerande som att allt är steg i en riktning, och att det är en väg man tar tillsammans med andra. Men det går också att se på allt man gör som uppstyckade handlingar utan att de har jätteycket koppling till varandra. Det är alltså en fråga om perspektiv och ganska oviktig för att bedöma om det är bra med handel eller inte. Att handel skulle vara tvång är bara ett antagande. Att det skulle vara kontraproduktivt med handel är inte så rimligt, en individ håller inte ofta på med saker om det är till dennes nackdel. Och handel ger många fördelar gentemot det som fanns innan (reciprokt utbyte): man kunde byta en tjänst som att sy kläder mot en helt annat tjänst som att få mat; genom specialisering kunde folk bli väldigt duktiga experter och var och en kunde då få varor som har högre kvalitet än om man skall få det man själv producerar. Att handel gör att man inte bryr sig om hur bra varan är - hur mycket bruksvärde den har - är bara nonsens: vill man kunna sälja något kräver det att folk ser att den fungerar och därför blir man själv intresserad av att den gör det. Om producenter inte vore intresserade av att varor skulle ha bruksvärden skulle skrärmen du använder inte fungera. Och slutligen, det är klart att vi kan ha andra förhållanden med varandra även om vi också handlar med varandra. Själv har jag bytt varor mot pengar med mina vänner utan att förstöra vänskapen.

Annars, en viktig sak med handeln är att det troligtvis var utvecklingen av den som gjorde att vi människor kunde sympatisera med främlingar.

1.3) Om arbetsvärdeläran

Produkterna av mänsklig verksamhet har en sak gemensamt: de är alla resultat av en viss mängd energi, både individuell och samhällelig. Detta är arbetets abstrakta karaktär, som inte bara producerar ett användbart föremål, utan också konsumerar energi, samhällelig energi. Värdet på en produkt är (oavsett dess användningsområde) den kvantitet abstrakt arbete den innehåller, alltså den kvantitet samhällelig energi som är nödvändig för att reproducera den. Eftersom denna kvantitet endast kan mätas i tid, är värdet på en produkt den mängd samhälleligt nödvändiga tid som krävs för att producera den, nämligen genomsnittet för ett bestämt samhälle vid ett bestämt ögonblick i dess historia. ...

Så länge som föremål inte produceras åtskilt, så länge som det inte finns någon arbetsdelning kan man inte jämföra två föremåls respektive värden, eftersom de produceras och distribueras gemensamt. Utbytesmomentet, där arbetstiderna i två produkter mäts och produkterna sedan utbyts i enlighet med detta existerar ännu inte. Den abstrakta karaktären på arbetet uppstår bara när samhälleliga förhållanden kräver det. Detta kan bara hända när det, med de tekniska framstegen, blir nödvändigt för produktivkrafternas utveckling att människor specialiserar sig på yrken och utbyter sina produkter med varandra och också med andra grupper, som har blivit stater. Med dessa två förutsättningar blir värdet, den genomsnittliga arbetstiden ett mätinstrument. Roten till denna företeelse är praktiska förhållanden bland människor vars faktiska behov utvecklas. ...

Produktionen kan bara mätas med abstrakt arbete, med genomsnittlig arbetstid, för att kunna cirkulera.

Det här är alltså den klassiska arbetsvärdeläran som Karl Marx lade fram, vars kärna kommer ifrån den arbetsvärdelära som den klassiska ekonomen David Ricardo lade fram. Den säger att priset på varor är detsamma som deras kostnader. All kostnad innebär någon form av mänskligt arbete och därför är det samhällets totala kostnad (mätt i arbetstid) för att reproducera en vara som bestämmer dess pris.

Det här är alltså en teori för att förklara varför priserna är som de är i ekonomin. Som sådan har den svårt att förklara vanliga auktionspriser. Varför säljs vissa tavlor för ett högre pris än andra? Kostnaden som vissa artister lägger ned på sitt arbete är inte så olika, däremot så är de olika kreativa och vissa saker uppskattar befolkningen mer än ett annat. Det kanske bara beror på nycker hos befolkningen, men dessa kan göra att vissa personer får jättemycket pengar men inte andra, och de gör att van Gogh säljer mycket mer än en Jakobsson. Att tavlor ens värderas så mycket som de gör skall till viss del bero på depressionen under 30-talet, då företagare i USA fann det så riskabelt att investera att de istället köpte tavlor. Dessa började då få ett högre värde för att andra trodde att andra skulle värdera dem. Det är väldigt konstigt, och arbetsvärdeläran kan inte förklara det alls.

Ett annat problem med teorin, för att förklara vanliga varor, är att den inte kan förklara skillnaderna i löner för skickligt och oskicklig arbetskraft. Varför får skickliga arbetare högre lön, de kostar ju lika mycket att reproducera? Grejen är den att vi människor har vissa genetiska skillnader oss emellan som gör att vissa lämpar sig bättre för ett visst arbete än andra. När något sådant arbete råkar vara välbetalt så får personen högre lön och då får man skillnader i lön som inte kommer efter skillnader i kostnaden för att leva. Och apropå den...

1.4) Lönerna under kapitalismen tenderar att gå mot existensminimum (för arbetaren och hans familj)

Den stora förändring som införs av kapitalet är att den förvandlar arbetskraft till en vara.

Denna vara är alldeles speciell, eftersom konsumtionen av den tillhandahåller arbete och därför nytt värde; medan produktionsmedel inte ger ifrån sig mer än sitt eget värde. Därför levererar användningen av arbetskraft ett supplementärt värde. Ursprunget till borgerlig rikedom finns i detta mervärde, i denna skillnad mellan det värde som frambringas av lönearbetaren i hans arbete och det värde som är nödvändigt för reproduktionen av hans arbetskraft. Löner täcker bara utgifterna för reproduktionen (existensmedlen för arbetaren och hans familj).

Det här är den kända järnhårda lagen om löner, som har funnits i ett antal varianter. Det här är uppenbarligen falskt - folk idag lever med mycket högre löner än vad som krävs för att de och deras familj skall överleva. Vissa menar att det här skulle inträffa på en helt fri marknad, där det inte finns fack, men historiskt så är det falskt. Sverige liberaliserade arbetsmarknaderna på 1840-talet och hade ingen större facklig verksamhet förrän i slutet av århundradet. Ändå gick lönerna upp tre gånger så mycket på ca 50 år:

Detta beror på att lönerna inte tenderar att gå mot kostnaden för att hålla sig vid liv, utan mot det värde som arbetet producerar. Ifall du, under en timme, producerar något som kan säljas för 100 kr, så kommer din lön att tendera att gå mot 100 kr/h. Detta för att alla som är intresserade av att anställa folk kommer att konkurrera med varandra om att få anställa folk; om en kapitalist anställer någon för 80 kr/h så kommer andra kapitalister att tjäna pengar på att istället anställa denne för 90 kr/h. Och även då tjänar folk på att anställa personen för 99 kr/h.

Idén som Dauvé kommer med, att det finns ett mervärde som skapas och som kapitalisten tillägnar sig, går emot konkurrensens logik. Det han säger är att ett företag kan anställa en arbetare för 10 kr/h och att inget annat företag vill anställa arbetaren. När jag kommit så här långt i diskussioner med kommunister om saken har jag fått höra att detta nog är möjligt, ifall alla företag går samman i en konspiration för att sänka lönerna. En sådan landsomsträckande konspiration har jag dock aldrig hört någon säga sig ha bevis för.

Det är dock sant att det finns ett sorts "mervärde" som tillfaller kapitalisterna. Det är värdet från att arbetarna producerar något idag, men varan säljs inte till slutkonsumenten förrän om kanske ett år. Därför säger man att lönen är detsamma som det "diskonterade" värdet på varorna arbetaren producerar. Om det man producerar säljs till slutkunden om ett år, och räntan är 3% så får man 97% av värdet. Det är därigenom som kapitalister tjänar pengar på att investera (förutom att de får pengar för nya entreprenöriella upptäckter), genom att folk måste vänta på att produktionen blir färdig och att alla inte orkar eller kan vänta.

Allt det här byggde på arbetsvärdeläran. Istället för denna tror jag att en bättre förklaring börjar med individers subjektiva värderingar och förklarar priser som ett resultat av utbud, efterfrågan och konkurrens. (Kolla in Capitalism, s. 151-268.)

1.5) Kapitalister förstör varor

Varans existens förefaller vara en given och naturlig företeelse. Likväl orsakar den periodiska katastrofer, stora som små; varor förstörs för att hålla priset uppe, existerande kapacitet utnyttjas inte samtidigt som elementära behov inte tillfredsställs.

Det är sant att det finns företag som under dagens förhållanden förstör varor för att hålla uppe priset. Men frågan är om dessa gör det tack vare regleringar (som med EU:s smörberg) eller om de skulle funnits kvar på en fri marknad. Det är också sant att företag inte heller alltid utnyttjar kapaciteten fullt ut och det skulle nog även stämma på en fri marknad. Det skulle nog finnas vissa företag som skulle tjänat lite av att minska produktionen. Men det här lär endast ske där det inte finns några substitut (som med vissa företag som har patent), så jag kan inte se att det skulle vara ett stort problem (och Dauvé ger inge belägg för att man borde tro det).

På en fri marknad borde man annars förvänta sig att företag aldrig förstör något (att producera och sedan förstöra det är ju kostsamt) utan att de aldrig borde göra det från första början. Så, att inte utnyttja kapaciteten - där det vore samhällsekonomiskt att göra det - är det enda som jag kan se är mö De två företeelserna är alltså sammankopplade.

Sedan är det väldigt missvisande att tala om varor som att de orsakar problem, utan att nämna allt välstånd de innebär.

1.6) Kapitalismen tvingar dig att konsumera och producera på ett visst sätt

Återigen har profitlagen inget att göra med några få »storkapitalisters» handlingar och kommunismen innebär inte att göra sig av med några feta cigarrökande »storkapitalister» som med sina cylinderhattar besöker hästuppvisningar. Vad som har betydelse är inte de individuella profiter som kapitalister gör, utan tvånget, den inriktning som påtvingas produktionen och samhället av detta system som bestämmer hur man ska arbeta och vad man ska konsumera. Hela demagogin om de rika och fattiga förvirrar frågan. Kommunismen innebär inte att ta pengar från de rika, och inte heller att revolutionärer distribuerar dem till de fattiga.

Här tror jag att Dauvé går tillbaka till något som Marx vid ett tillfälle skall ha klagat på om kapitalismen. Nämligen att den är anarkistisk, planlös och att folk tvingas till att göra val efter den struktur som finns i samhället. Jämfört med den här frånvaron av frihet så är det inte så viktigt att några rika suger ut de fattiga, enligt Dauvé (och som jag argumenterar emot ovan).

Men finns det något belägg för att kapitalismen är planlös och att folk inte har något eget val? Det verkar ju finnas en tydlig regelbundenhet i det att produktionen går mot att producera de saker som folk vill ha. I det så ingår en del säkerhet, så butiker köper in sig på att ha ganska stora inventorier för att det alltid skall finnas grejer åt kunderna. (Vid de tillfällen då det finns problem på marknaden så finns det oftast regleringar som hindrar en normal produktion. Som prisregleringar som gör att producenter inte får ta ut det pris som varorna kostar, och därför producerar de mindre av det.) Och även om det inte finns någon övergripande plan för all produktion, så kan folk koordinera sina olika planer för att producera för slutkunden.

Vad gäller frihet så stämmer det att kapitalismen sätter upp vissa gränser som det är svårt, men inte omöjligt att ta sig runt. Ofta är detta dock bra: folk kan inte producera mat i alltför farliga miljöer för folk kan gå till andra producenter. På samma sätt är det med jobbiga människor, folk behöver inte umgås med dem och därför blir det besvärligt att ha en inskränkande personlighet. Men dessa gränser går att komma runt, ifall andra vill gå med på det! Det är alltid möjligt att skapa nya företag, bostadsområden, föreningar och annat, ifall man är tillräckligt många. Även som enstöring går det att ta jobb där man inte behöver prata så mycket med andra och bo ute i skogen eller något avlägset område där man kan forma världen precis som man vill ha den. (Den friheten finns dock inte idag, men det är för att det finns lagstiftning som begränsar friheten, och inte för att marknaden satt upp de gränserna.)

1.7)  Företagens vinst utjämnas så att alla får samma vinst

Vart och ett av de olika konkurrerande kapitalen har en särskild profitkvot. Men kapital rör sig från den ena branschen till den andra och söker den högsta möjliga profitkvoten. Det rör sig till de allra lönsammaste branscherna och åsidosätter andra. När denna bransch är mättad med kapital, sjunker dess lönsamhet och kapital rör sig till en annan bransch (denna dynamik modifieras, men avskaffas inte, genom upprättandet av ett monopol). Denna konstanta process resulterar i stabiliseringen av profitkvoten kring en genomsnittlig kvot, i ett bestämt samhälle vid ett bestämt ögonblick. Varje kapital tenderar att få avkastning, inte i enlighet med den profitkvot det förverkligar i sitt eget företag, utan i enlighet med den genomsnittliga samhälleliga kvoten, i proportion till den värdesumma som är investerad i företaget.

Det här är en rätt bra beskrivning av hur investeringar i olika firmor leder till att det finns en genomsnittlig avkastning för varje företag. Vinsterna jämnas ut genom att folk investerar mer pengar i de företag som har höga vinster. Det är såhär de klassiska ekonomerna såg på ekonomin och, tror jag, har inte visat sig vara speciellt fel.

1.8) Företag producerar mer grejer än vad folk vill ha

Varje företag försöker värdeförmera sitt kapital under bästa möjliga villkor. Vart och ett tenderar att producera mer än marknaden kan absorbera medan de avser att sälja allt och hoppas att endast dess konkurrenter kommer lida av överproduktion.

Att vinstmaximera (om det är vad Dauvé menar med värdeförmera) innebär inte att man producerar mer än vad folk kan köpa. Det skulle ju innebära att man producerar fler grejer än som köps, och att man då lagt ned resurser på onödig produktion. Om något kommer företag, om de drivs rationellt, tendera att producera precis så många som folk vill köpa (för det bästa priset möjligt).

1.9) Kapitalismen skapar konjunkturcykler

De problem som orsakats av köpande och säljande, av produktens realiserande av sitt värde på marknaden, skapar en komplex mekanism, inklusive kredit- och bankväsen, försäkring och reklam. Kapitalet blir en slags parasit som absorberar en enorm och växande del av samhällets totala resurser i administration av värdets omkostnader. Bokföring, som är en nödvändig funktion i varje utvecklad social organisation, har nu blivit en ruinerande och byråkratisk maskin som begraver samhället och verkliga behov istället för att bidra med att tillfredsställa dem. Samtidigt blir kapitalet mer koncentrerat och centraliserat: monopol lindrar överproduktionsproblemen samtidigt som de förvärrar dem ytterligare. Kapitalet kan bara ta sig ur denna situation genom periodiska kriser, som tillfälligt löser problemet genom att återanpassa tillgång till efterfrågan. ...

Kapitalistiska kriser är någonting mer än varornas kriser. De är kriser som förbinder produktionen med värdet på ett sådant sätt att produktionen styrs av värdet. ...

Den kapitalistiska krisen, å andra sidan, är produkten av den påtvingade föreningen av värde och produktion. Vi kan ta en biltillverkare som exempel. Konkurrensen tvingar tillverkaren att höja produktiviteten och få ut ett maximalt värde ur en minimal insats. En kris uppstår då ackumulationen inte hänger samman med en tillräcklig sänkning av produktionskostnaderna. Tusentals bilar kan tillverkas på de löpande banden varje dag och till och med finna köpare, men att tillverka dem och sälja dem värdeförmerar inte detta kapital tillräckligt i jämförelse med andra. Så företaget rationaliserar produktionen, investerar mer, försöker att väga upp profitförlusten genom att sälja mer bilar, tar kredit, samgående med andra företag, statligt ingripande etc. och producerar till sist så mycket att det verkar som om efterfrågan aldrig skulle sluta expandera, och förlorar därför alltmer. Kriser ligger varken i mättade marknader eller i för generösa löneförhöjningar utan i fallande profit (till vilket arbetarkamp självfallet kan bidra). Som värdesumma finner kapitalet det allt svårare att värdeförmera sig självt på den genomsnittliga nivån.

Dauvés syn på konjunkturcykeln är alltså att de beror på att kapitalisterna agerar på ett visst sätt. Det inträffar när företagare samlar på sig för mycket kapital (eller är det konsumentprodukter?) i relation till kostnaderna för att producera detta. Vägen det tar verkar vara denna: en företagare säljer en vara men en dag så slutar det vara lönsamt att fortsätta producera den mer. Då förbättrar denne produktionen, får ner kostnaderna, och investerar ännu mer. I slutändan gör hen något som jag inte förstår vad Dauvé menar ("producerar till sist så mycket att det verkar som om efterfrågan aldrig skulle sluta expandera"), men i slutändan är det som så att företagaren bara förlorar pengar på sina affärer. Vinsten sjunker för massa företag och det ger upphov till krisen.

Den här historien har åtminstone tre oförklarade hål i sig. Varför är det möjligt för en företagare att alltid rationalisera sin produktion när vinsterna sjunker? (Det är ju inte alltid fysiskt och teknologiskt möjligt, och även om det är det så är det oftast inte ekonomiskt möjligt; rationaliseringar är investeringar och kostar.) Varför skulle en företagare alltid investera mer i sin egen firma med sitt kapital? (Om det ser ut att gå sämre för marknaden, varför inte investera i andra företag? Jag skulle gissa att det är vad vanliga företag gör.) Slutligen, varför sker den här serien av händelser för så många företag samtidigt och varför bara ungefär vart nionde år? (En teori om konjunkturcykeln måste kunna förklara varför ett stort antal entreprenörer gör felaktiga affärer, mer eller mindre samtidigt, men om man bara säger att företagare gör misstag så finns det ingen förklaring till varför de inte inträffar slumpmässigt utan att vara kopplade till varandra.)

1.10) Kapitalismen producerar inte det folk behöver

Produktionen bestäms inte av behov, utan behov bestäms av produktionen – för värdeförmeringens skull. Kontor byggs mycket hellre än behövliga bostäder, medan många hus såväl som tusentals lägenheter förblir tomma i tio månader av tolv eftersom ägarna eller hyresgästerna som köpte bostaden eller betalade hyran är de enda som får bebo dem. Jordbruket försummas starkt av kapitalet, i världsskala, och har bara utvecklats där det tillåter värdeförmering, medan hundratals miljoner människor svälter. Bilindustrin är en bransch som utvecklas bortom människors behov i avancerade länder, eftersom dess lönsamhet gör att den fortsätter att växa trots dess brist på sammanhang.

Här lägger Dauvé fram ett annat klassiskt argument mot fria marknader och kapitalism, nämligen att företag inte producerar det folk behöver. Jag ser dock en del problem i hans argument:

Även om jag skulle acceptera att han gjort en korrekt observation och tolkning så betyder inte det att han har rätt. Kolla in på de främsta behoven som människan har: föda, skydd från elementen och säkerhet. Och företagen producerar just dessa saker! Det finns gott om mat (frukt, bröd, kött, fisk, quorn, tillagat eller bara råvaror); gott om kläder, villor och lägenheter. Det är lite mindre vanligt med säkerhetstjänster, men det är en bransch som det senaste århundradet styrts väldigt mycket av staten, så det är ganska klart att det inte utvecklats än. Men numera finns det väldigt många säkerhetsföretag som patrullerar i bostadsområden och köpcenter. Det finns brist på hyresrätter - dock inte på bostadsrätter, villor eller, som Dauvé tar upp, kontorslokaler - och det beror på att det endast är hyresrätternas priser som regleras av staten. De har satt upp maximipriser för dessa, vilket gör att marknaden inte producerar den mängd marknaden vill ha, det leder till underskott. Så, på ett rent generellt plan har Dauvé fel - och vad gäller bostäder så beror det på regleringar.

Hur är det då med jordbruket? Dauvés poäng om att det inte får tillräckligt med investeringar ger han inga belägg för. Att jordbrukare inte ger bort mat till de som svälter är sant, men det är lika sant att de inte får hjälp för att svenskar och västerlänningar inte skänker bort hälften av sin förmögenhet för att hjälpa dem. Men, det viktiga är frågan om marknaden producerar det konsumenterna vill ha. Vill konsumenterna ge bort så mycket pengar för att hjälpa de fattiga? Nej, alltså sker det inte. Att det är så att människor föredrar en godare måltid än att hjälpa en svältande individ, det är ett tragiskt faktum, men det är en annan fråga än om företagare producerar vad folket vill ha.

1.11) Kapitalismen hjälper inte de fattiga

[K]apitalet kan inte integrera [den massa av ickelönearbetare, vissa i de utvecklade länderna, men de flesta av dem i fattiga länder] på något sätt och hundratusentals av dem dödas tidvis i krig omedelbart eller indirekt förorsakade av den kapitalistisk-imperialistiska organiseringen av världsekonomin.

Varför är det så att företagare inte bygger en massa industrier i fattiga länder och anställer de som är där? Därför att de samhällena är inte kapitalistiska, de respekterar inte individens näringsfrihet utan inskränker den med monopol, regleringar, skatter och konfiskationer. Under större delen av 1900-talet så har de flesta länder i Afrika, Indien, Asien och Sydamerika levt i samhällen utan något vidare skydd för äganderätten. Kolla in den här kartan som visar hur kapitalistiskt ett land är, på 70-talet var det knappt några länder i Afrika som kunde sägas vara minimalt kapitalistiska (och nästan alla var mycket mindre fria än vad svenskarna var). (Kartan är lite buggig när jag kollar på den, när man kollar för 1970 så visas en del länder enligt vad de hade för frihet när de väl fick någon ekonomisk frihet.) Men i de samhällen som tidigare var fattiga och anammat frihetliga institutioner - som i Taiwan, Sydkorea, Singapore, Hong Kong och Botswana - så har utvecklingen gått framåt.

Det är positivt att Dauvé tar upp de som faller utanför ramarna i dagens samhälle och inte kan få något jobb. Både de som lever i rika samhällen och de som lever i fattiga. Det livet är hemskt och är något som kan lösas. Men tyvärr kommer Dauvé inte med någon förklaring till varför det här uppstår - och kan därför inte se någon skillnad på de samhällen där det är väldigt begränsat problem (Singapore har runt 2% arbetslöshet idag) och de där det är ett gigantiskt problem (vilket är länder med låg ekonomisk frihet, som Turkmenistan, Zimbabwe och Mozambique). Det går dock att hjälpa dessa länder och vi gör det genom att sprida kapitalistiska institutioner och öppna upp för en nästan fri invandring utan minimilöner. Det är dock inget som görs idag.

1.12) Vilka är proletariatet egentligen?

Att Dauvé inte är bra på att förklara de sämst ställdas situation visas också i hans diskussion om proletariatet. Dessa har ju traditionellt varit de arbetare som inte äger några kapitalvaror, och som då lever på att sälja sin arbetskraft. Men Dauvé lägger till några definitioner på det:

"Proletariatet är detta samhälles negation. Det är inte ansamlingen av de fattiga utan av dem som är »desperata», de utan reserver (»les sans-reserves» på franska, eller »senza riserve» på italienska). De som inte har något annat än att förlora än sina bojor, de som ingenting är och ingenting har och som inte kan befria sig själva utan att förstöra hela samhällsordningen. ... Eftersom det är proletariatet som producerar värde och därför även det som kan förinta en värld baserad på värdet, innefattar proletariatet exempelvis de arbetslösa och många hemmafruar eftersom kapitalismen anställer och säger upp de förra, och använder sig av de senares arbete för att kunna öka den totala mängden utvunnet värde."

Hur många är då med i proletariatet i Sverige? Det är alla som är desperata och inte har några reserver. Enligt boken Balansakten så har ungefär en fjärdedel av svenska befolkningen, i åldrarna 30-49 år, så lite pengar att de bara klarar sig i fyra veckor utan lön (resten klarar sig då längre). Ungefär hälften i samma grupp har mer än 50 000 kronor i sitt bankkonto. Säg att 50 000 är en tillräcklig buffert för att få kallas reserv samt att de som är äldre än 49 troligtivs har mer pengar än så, och att de som är 20-29 har mindre resurser. Då blir det att i Sverige så saknar kanske hälften av alla svenskar en reserv.

Det är en riktigt dålig situation! Och troligtvis är den något sämre än i andra länder som Frankrike, Spanien, England och Nederländerna, där befolkningens förmögenheter är större. Så, bland de rika länderna så ligger Sverige nog dåligt till i frågan om reserver.

Vad innebär det? Jo, att proletariatet inte kan vara större än ca 50% i något rikt land. Det är bara de som kan sägas vara utan reserver, och det är nog inte alla av dessa som kan sägas vara desperata. Sedan är frågan om det bara är proletariatet som producerar värde, vilket är en möjlig tolkning av vad Dauvé skriver. I sådana fall så producerar folk inte om de sparat tillräckligt mycket, vilket är en absurd slutsats.

Vad är det då Dauvé gör, när det uppenbarligen är så att han inte gör en ordentlig analys av hur stort samhällsproblemena är? Gissningsvis så försöker han locka fler till kommunismens sida genom att överdriva hur stor gruppen, som de säger sig kämpa för, egentligen är.

1.13) Staten som ett samhällsmisslyckande

Staten föddes ur människans oförmåga att styra sitt eget liv. Staten är de splittrades – symboliska och materiella – enhet.

Jag gillar det här citatet, det är väldigt passande. Ett folk som är enat efter rationella principer kommer inte behöva vara rädda för eventuella tyranner och inte heller själva vilja gå ut och erövra andra länder (åtminstone inte i ett utvecklat samhälle där alla tjänar på samarbete). Bruce L. Benson har fört fram en liknande idé i en artikel. Dauvé ser det dock som att handelns intåg gjorde grupper splittrade och att han därför troligtvis ser att staten kommer ifrån handeln. Jag tror mer på hypotesen att staten kom ifrån gynnsamma förhållanden för att kunna plundra.

Men oavsett, om staten kom till genom splittring, så stämmer det också att staten finns till för att vi ännu inte lyckats ordna ett fungerande samhälle. Som en annan libertarian skall ha sagt, skatter är priset vi betalar för att ännu inte ha skapat ett civiliserat samhälle.

1.14) Arbete är tråkigt under kapitalism

Det är produktionsförhållandenas diktatur över samhället. När man producerar så offrar man sin livstid för att njuta av livet efteråt; denna njutning är nästan alltid lösryckt från arbetets natur, vilket bara är ett medel för att upprätthålla livet. Kommunismen upplöser produktionsförhållandena och kombinerar dem med sociala förhållanden. Den känner ingen som helst åtskiljd verksamhet, inget arbete som är motsatt till lek.

Under kapitalism så ser folk arbete som något annat än en lek, det är något som inte är roligt och man gör det enbart för att kunna få pengar. Det här är en intressant fråga och återigen går det att fråga sig om det Dauvé pekar på är en nödvändig konsekvens av privat ägande eller ifall det kommer ifrån något annat.

Är det då en konsekvens av kapitalismen att många finner det roligare att, säg, spela tv-spel än att arbeta? Skulle det inte kunna vara en konsekvens av själva arbetets natur, att det inte är så roligt? Eller att arbete blir presenterat på fel sätt för oss? Det skall finnas en del studier om det senare som visar att vi människor kan bli mer motiverade till att göra något om det inte är ett så stort fokus på pengar. Det är grejen med arbete - vi får veta att vi skall göra det för att få pengar, inte för att det är kul i sig. Enligt Daniel Pink så slår då hjärnan av den del som gör oss intrinsikalt motiverade till att göra något (som det kan vara med vissa spel) och gör att vi förlitar oss på utomstående motivation. En del företag har anamat den här filosofin och försökt göra om sina arbetsplatser där målet är att få folk att vilja vara. Som att det blir lite mer roligt att arbeta. Pinker menar att den här trenden inte fungerar för alla företag, men att det fungerar för de som är mest intellektuella.

Alltså, det går att jobba med sådant som är internt motiverande i det kapitalistiska samhället och idag håller företag på att utveckla kulturer för att göra arbetet med roligt. Det är ju i företagens intresse att göra detta också - ju roligare ett jobb är desto mer engagerade lär de som jobbar där vara, och utbudet av arbetare skulle kunna gå upp så mycket att det blir arbetarna som får konkurrera om arbetsplatserna varpå lönerna sjunker. Det är i deras intresse om det inte leder till lägre produktion åtminstone. Om det finns en avvägning mellan de två kommer valet att bero på vad arbetarna vill ha: om de hellre tar jobb med lägre lön och mer skoj så kommer det finnas sådana jobb (det skall gälla för journalistik och dataspelsprogrammering, som ger lägre lön för jobb för folk med liknande kvalifikationer).

Skulle då det kommunistiska systemet kunna förbättra dessa tendenser? Skulle rent monotona arbeten bli roliga i ett kommunistiskt samhälle, genom någon ideologisk faktor? Möjligtvis, men Dauvé ger inga skäl att tro detta.

Om kommunismen

2.1) Den kommunistiska visionen

Den större delen av Dauvés text var en kritik av de många olika samhällen med handel och utbyte. Men han presenterar även en vision om hur samhället skulle kunna vara annorlunda. Hur ser det då ut?

Dauvés (och kanske alla andra kommunisters) huvudsakliga mål verkar vara att skapa en odelad mänsklig gemenskap där "livets alla olika element är del av den samhälleliga gemenskapen". Alltså, om en individ leker med andra, tränar sig på att bli bra på en syssla, utbildar sig för att förstå hur världen fungerar, uppvaktar någon eller bara sitter och vilar så skall alla dessa handlingar vara en del av hela samhällets gemenskap.

Vad innebär det då att något är en del av samhällets gemenskap och att något annat inte är det? Jag är inte helt säker. Jag tycker mig kunna tolka Dauvé på två olika sätt här: antingen handlar det om att införa gemensamma beslut för allt eller att alla handlingar inte delas in i olika fack utan att alla sorters handlingar blandas samman och görs som en helhet. Jag lutar mig åt att det är det senare, men beskriver ändå båda.

Ovan beskrev Dauvé hur handel och utbyte skulle ha omvandlat ett (hypotetiskt, eftersom det inte verkar ha existerat) enat samhälle. Den stora skillnaden som togs upp där var att samhället gick från att beslut fattades gemensamt till att de togs individuellt. Är det då detta som Dauvé menar är kommunismens mål: att det är detsamma som att alla beslut måste godkännas av samhället innan de får utföras?

Det verkar dock inte vara en rätt tolkning. För, det skulle leda till att vilka sorters handlingar som helst blir korrekta, bara folket i ett visst samhälle accepterar dem. Det innebär i sin tur att i ett samhälle med bara kapitalister så skulle helt personliga beslut i varje område (laissez-faire kapitalism) vara helt i linje med kommunismen - liksom ett samhälle där varenda beslut över varenda fråga tas gemensamt.

Den andra tolkningen jag har är att det som är en del av samhällets gemenskap är sådant som inte är isolerat ifrån andra aktiviteter. Att produktion av mat inte är isolerat från att tänka på konst och att skapa konst inte är isolerat ifrån att leka. Som att varje aktivitet har en del av de andra i sig.

Det här låter likt en viss estetisk teori som menar att vi uppskattar saker ju mer komplexa och sammankopplade de är (och som Nozick baserade sin moralfilosofi på). Det låter som om det är något vi människor gillar att göra, så det gör det ju gott i sig (givet att det inte förstör för andra). Alltså, om jag själv kunde uttrycka mig på ett mer konstnärligt sätt eller göra så mitt skrivande utvecklar min förståelse för HTML, så är ju det positivt. Det måste då innebära att alla aktiviteter man gör inte behöver hänga samman för stunden, men att de behöver göra det över tid. Som exempel: för att jag skall kunna träna mitt tänkande för att komma på skämt så lär jag inte kunna träna mitt tänkande för att säga tröstande saker samtidigt. Det innebär att alla aktiviteter måste föras samman över tid, så att jag ser det som att en träning idag, vars kunskap inte går att föra över till något annat, komplementerar mina kunskaper jag lär mig på andra dagar.

Så, det här målet verkar både rimligt och möjligt, men behöver vi verkligen kommunism för det? Varför står kapitalismen ivägen för att en individ skall kunna föra samman allt denne gör till att uppnå något sammanfattat slutmål? Om detta mål till exempel är att må bra och leva ett lyckligt liv, varför kan inte individen i ett kapitalistiskt samhälle använda alla ens erfarenheter för att nå det målet? Vad är det som gör kommunismen så speciell? Det kunde jag inte se något svar på. 

2.2) Den kommunistiska praktiken

Dauvé har lagt fram en vision om vilka mål det kommunistiska samhället är tänkt att uppnå. Men hur skall det se ut? Vilka lagar skall gälla i det här samhället? Hur skall produktionen fungera, om den inte sker på ett decentraliserat, marknadsmässigt sätt?

På den här punkten är Dauvé otroligt vag. Det här är det mest konkreta han har att säga om detta:

Kommunismen är mänsklighetens tillägnade av sin rikedom och innebär en oundviklig och fullkomlig omvandling av denna rikedom. Detta kräver ett tillintetgörande av företag som separata enheter och därför även av värdelagen: inte för att socialisera profiten, utan för att cirkulera produkterna mellan industriella centra utan värdets förmedling. ...

Kommunismen jämför bruksvärden för att besluta om en viss produktion skall utvecklas istället för en annan. ...

Kommunisering, å andra sidan, innebär att produkter cirkuleras utan pengar.

Alltså, "mänskligheten" skall planera all produktion gemensamt och den skall göra det utan att använda jämförelser av avkastning på olika verksamheter. Systemet skall inte heller använda pengar utan produktionen skall bestämmas genom att jämföra deras "bruksvärde". Det finns två gigantiska problem med det här.

Det första är själva produktionen: hur skall de mäta bruksvärdet? I "abstrakt arbete"? Hur gör de skillnad på arbetskraft som är mer skicklig än en annan? Hur mycket mindre värd är en timma jag lägger på att sopa ett golv med någon annans tid på ett bygge? Om det inte är arbetskraft det skall mätas i, hur skall det fungera?

Säg att kommunisterna får fram ett värde, hur skall de gå från att de har ett värde på slutprodukten få fram något värde på alla kapitalvaror som behövs för att producera detta? I en värld med replikatorer som producerar allt man vill ha behövs det inte många kapitalvaror, men Dauvé menar att det här är möjligt i dagens värld. Då måste det finnas något sätt för den mänskliga gemenskapen att bestämma om de skall använda järn av högsta kvalitet för att bygga lastbilar eller om de skall en sämre sort. Men hur vet de hur viktigt det är att använda det ena eller andra sorten? För att det håller bättre? Ja, men det går inte alltid att ha bästa kvalitet för alla arbetsprocesser, och då måste man kunna göra ett rationellt val om hur viktigt en resurs är jämfört med en annan. I den kapitalistiska världen gör företag det genom kostnadskalkylering, men det finns ingen sådan möjlighet för det i en värld utan pengar: den mänskliga gemenskapen kan inte kalkylera fram relativa värden på alla kapitalvaror och kommer därför inte att kunna använda de på ett rationellt sätt.

Det andra problemet är att Dauvé inte presenterar några lagar, några regler. Vad skall hända ifall några bestämmer sig för att lämna den kommunistiska gemenskapen och följa kapitalistiska principer? Skall de skjutas? Och hur skall den kommunistiska gemenskapen komma fram till de beslut om hur saker skall produceras? Skall det ske direktdemokratiskt, representativt, med någon kombination? Skall planeringen vara helt top-down eller skall det finns några element av decentralisering? Det finns verkligen inte några svar på detta, och det är helt essentiella frågor! Utan ett svar på dessa frågor går det ju, exempelvis, inte att bedöma om den här gemenskapen kommer att förvandlas till en totalitär diktatur eller inte.

För att vi verkligen skall kunna planera för framtiden måste vi undersöka och jämföra olika politiska förslag på hur olika beslutsprocesser skall fungera. Dauvé lämnar inte något förslag alls på hur den här beslutsprocessen skall fungera under kommunism, vilket gör att det inte går att bedöma hur den skall fungera.

2.3) Måste kommunismen omfatta hela mänskligheten?

[D]et kan inte finnas några kommunistiska öar inom ett kapitalistiskt samhälle.

Det här är en populär idé bland många kommunister - det är omöjligt att skapa ett kommunistiskt system som är parallelt med andra. Om de är fientligt inställda varandra och är i krig så är det ganska rimligt, men måste detta vara så? Nej, kapitalistiska och kommunistiska samhällen har samexisterat. Det finns ju dels några byar som diverse experimentella/utopiska socialister skapat, men också några nutida halv-socialistiska experiment, som kibbutzerna en gång var. Så, något som kommunism borde kunna samexistera med andra samhällen.

Men, detta skulle inte fungera enligt många kommunister. Det kommunistiska samhället skulle störas av att ha kapitalistiska grannar. Låt oss säga att detta stämmer. Är det ändå inte då möjligt att ha ett helt kommunistiskt och några olika kapitalistiska samhällen på planeten jorden?

Det borde vara möjligt, ifall de är isolerade ifrån varandra. Säg att vi bygger en gigantisk ö i Atlanten eller Stilla havet och sedan får alla kommunister skapa ett samhälle där. Resten av mänskligheten tar och undviker dem - ingen besöker dem, inga flygplan åker över och inte ens några satelliter gör det. Det är totalt isolerat ifrån resten av samhället. De människor som bor där skulle kunna tro att de är de enda människor som finns - och skulle kanske göra det efter några generationer.

Om detta inte vore möjligt så måste kommunism, av någon oförklarad anledning, ha kontroll över andra människor, bara för att. Alltså, det kan finnas ganska isolerade öar av kommunism i en kapitalistisk värld.

Lite annat

Om man betraktar det moderna samhället, så är det uppenbart att den stora majoriteten människor tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. ...

På 1900-talet, mellan 1930 och 1950, var Ryssland tvunget att införa en arbetslag som inkluderade dödsstraff, för att kunna organisera miljoner bönders övergång till industriellt lönearbete på några få decennier.

Dauvés har en knepig syn på löner: han pratar inte om löner som det arbetare får på en kapitalistisk marknad. Även slavar (d.v.s. folket i Sovjetunionen) får lön, så han använder det i betydelsen "ett inflöde av pengar man får vid samband efter att man arbetat". Därmed säger han inte att lön nödvändigtvis är en del i ett frivilligt utbyte, där två personer byter tjänster eller varor med varandra.

Lönearbetet var en gång i tiden en form av utveckling men är det inte längre. För en lång tid har det inte varit något annat än ett hinder, till och med ett hot mot mänskligheten.

Lägger Dauvé fram några argument för att lönearbetet inte varit en viktig del av den kapitalistiska utvecklingen? Nope.

En annan ovana som Dauvé kommer med är att han överdriver så otroligt mycket med sina ord. Det här är språkpolisen, men det är ju viktigt att använda rätt ord vid rätt tillfälle.

Det nya samhället, som frambringas av det gamla, kan bara framträda och segra genom en revolution, genom att förinta hela den politiska och ideologiska strukturen, som fram till dess tillät föråldrade produktionsförhållandens överlevnad. ... Vissa »outvecklade» länders utveckling, såsom Brasiliens, är helt verklig, men kan bara uppnås genom delvis eller fullständig förintelse av tidigare levnadssätt. ...

Pengar tillåter sin ägare att befalla över andras arbete, när som helst och var som helst i världen.

Alltså, när Sverige gick från fyrståndsriksdagen och till tvåkammarsriksdagen så förintades den förra. Samma med alla gamla företag - de gick inte i konkurs, utan förintades.

Och ja, med pengar kan jag köpa mig till andras tjänster och varor. Men med bara pengar så blir det inte möjligt att göra ett sådant köp. För att köpet skall gå igenom måste också säljaren vara villig att sälja. Oftast går det att köpa saker med bara pengar, men vissa saker är inte till salu. Alltså Dauvé vill få det till att pengar kan köpa vad som helst, att med det så kan man befalla andra till att göra saker. Det verkar som om han bara vill svartmåla pengar.

En del djur använder redskap, men bara människan tillverkar sina verktyg.

Det här är det säkert många som trott att det stämmer och Dauvés lägger inte in något viktigt i påståendet. Men det stämmer visst inte; det finns chimpanzer som gör spjut.

Tendensen till överproduktion kräver en permanent krigsekonomi i nästan samtliga av de avancerade länderna.

Varför bara i vissa av de avancerade länderna men inte de andra?

Underutvecklade länder – för att använda ett gammalt men inte helt opassande begrepp – kommer inte behöva industrialiseras. I många delar av Asien, Afrika och Latinamerika så förtrycker kapitalet arbetet men har inte underkastat det sitt »reella» herravälde. Gamla former av kommunalt samhällsliv existerar fortfarande. Kommunismen skulle regenerera många av dessa – som Marx tänkte angående den ryska bondekommunen – med hjälp av »västerländsk» teknologi som skulle appliceras annorlunda. På många sätt, kommer sådana områden att vara enklare att kommunisera än de stora bilistanpassade och TV-skärmberoende »civiliserade» motsvarigheterna. Med andra ord, en världsomfattande avackumuleringsprocess.

Alltså, inga fabriker för att producera kläder, möbler eller verktyg för att producera hus i Ghana. De kommer antingen att nöja sig med sin låga levnadsstandard eller så kommer fabrikerna i den rika världen bli dubbelt så bra eller så kommer välståndet dit på något annat sätt. Oklart vilket.

Går det att genomföra pareto-förbättrande handlingar?

Kort svar: Ja, för handlingar som har så liten effekt att de suddas ut med tiden. Eller för de handlingar som andra inte märker skillnaden på en. Eller i de samhällen där folk märker andras hittills pareto-förbättrande handlingar och antingen tolererar dem eller accepterar dem.

En pareto-förbättrande handling definieras som en där en person agerar så att någon får det bättre utan att någon annan får det sämre. Jag tänker mig att sådana handlingar vore helt moraliska att genomföra.

Men, är det möjligt att göra sådana här handlingar? Låt mig ta upp ett exempel på något som borde kunna se ut som en pareto-förbättring:

Erika är ute och går. Hon skall iväg på en fest till kvällen och är lite orolig ifall vädret verkligen blir bra. Men så tänker hon att oavsett vad hon tror om vädret så kan hon inte förändra det. Hon tar då istället och funderar på vilken roll komparativ och absolut arbetsfördelning har i att skapa välstånd i samhället, vilket är mycket mer intressant.

Erikas val att sluta fundera på något hon inte kan påverka, och istället fundera på något som är intressant i sig ser ut att vara pareto-förbättrande. Hon gör något roligare och förlorar själv inget på det, och ingen annan gör det heller.

Men stämmer det? Tänk om det är så att Erika blir synbart annorlunda av det hon tänker på, och någon annan uppfattar detta. Som, låt oss anta att hon skrattar till utifrån sina funderingar och att någon annan stör sig på detta. Eftersom det var hennes val som ledde till både att hon själv fick det bättre, att hon skrattade till och att någon annan därefter blev störd på detta, så ledde det alltså inte till en paretoförbättring.

Här skulle säkert vän av ordning säga att det ju inte är Erikas fel att andra stör sig på att någon är glad. Det är sant, men fel betyder inte samma sak som "inte varit med och orsakat". Vi påverkar varandra av våra handlingar och det är till viss del upp till en själv att man inte tar illa upp av andras oskyldiga handlingar. Därför ser vi det som att vissa orsaker är viktigare än andra för att fördela skuld till något som hände. Men utifrån ett, tänker jag mig, rent kausalt perspektiv så finns det inga sådana graderingar av handlingar. Det var alltså både Erikas skratt samt den andres brist på självbehärskning som fick denne att purkna till. Och därmed var handlingen inte pareto-förbättrande.

Alltså, eftersom allting har konsekvenser och dessa kan finnas på väldigt lång sikt så skulle en handling kunna vara pareto-förbättrande på kot sikt, men inte vara det på lång sikt. Vad krävs då för att en handling skall vara pareto-förbättrande även på lång sikt?

Det går nog att göra på ett antal sätt. Konsekvensen av handlingen kan vara eller göras så liten att den inte får några långsiktiga effekter. Eller så får man kontrollera sig så att det inte ger några yttre effekter som andra märker av. Eller så får man skapa en kultur med andra där man uppmuntrar andra att inte bli negativt inställda på andras oskyldiga, för sig själv(a) glädjeskapande aktiviteter. Och slutligen så får man skapa en kultur där folk inte bara tolererar andras glädjeyttringar utan själva blir glada av det och sporrar fler att göra trevliga saker.

Jag skulle gissa att även de mest kortsiktiga pareto-förbättrande handlingarna vid någon punkt slutar att vara kortsiktiga, om de händer tillräckligt ofta. Att gång på gång bli glad lär i slutändan sätta långsiktiga spår, om så bara i ens sinne. Då lär man i framtiden se mer positivt på ens omständigheter.

Detta behöver dock inte märkas, eftersom det går för en individ att kontrollera sitt yttre beteende. Men att ständigt kontrollera sin lycka lär inte fungera i längden - det är något man vill dela med sig av med andra.

Så för återkommande varaktiga pareto-förbättrande handlingar behöver man ha en kultur av tolerans för sådana aktiviteter. Det är ju lite så som vi har det idag, de flesta anser nog att om man blir missnöjd av andra skrattar till så är det deras eget fel och de borde ta och skärpa sig. Folk vill alltså försöka vända incitamenten till att man skall tolerara sådana här oskyldiga handlingar.

Här kommer en annan fråga upp, hur skiljer man på "oskyldiga" handlingar och "icke-oskyldiga" handlingar? Såhär, istället för att Erika skulle ha skrattat till av att fundera på komparativa fördelar, så fick hon ett ryck och slog till någon istället. Det var dock inte illa menat, hon vill inte fortsätta slå personen eller få denne att känna sig underlägsen henne. Skulle då folk kunna ha som kulturell regel att man accepterar sådana här saker och ser ned på människor som ger ifrån sig glädjeslag?

En sådan värld skulle kunna vara möjlig, men den verkar inte så trolig. Först och främst för att ett slag kan göra ont och det är ju något som bör undvikas i sig och det är en signal som kan misstolkas ("Var det där ett glatt slag eller ett argt slag?"). Eftersom det inte är en helt tydligt signal så kan den utnyttjas av mobbare ("Vadå, jag är bara glad ju!"). 

Men, i vissa omständigheter gäller inte detta. Bland vissa är det acceptabelt att klappa till andra på axeln och på vissa ställen är det normalt för främlingar gå runt och omfamna varandra. Där har andras svar på en handling gått från att inte bara vara tolerant till att även acceptera och besvara den.

Så, det finns vissa kulturella faktorer för när en viss handling är oskyldig eller inte. Vad skulle då fungera som ett mått på om en handling är oskyldig eller inte? Själv tror jag att regler som respekterar individens frihet är de bästa reglerna, då har var och en möjlighet att själv välja den kultur med de normer som bäst stämmer överens med vilka beteenden man själv anser vara oskyldiga eller störande. Alltså, att man själv väljer i vilken kultur man vill leva i, så att man bara blir utsatta för de oskyldiga handlingar man själv känner inte orsakar några större problem för en. På det sättet skapas ett system av moralisk harmoni, ifall alla kan acceptera grundregeln att alla får leva sitt liv som de vill.

Den världen är kanske inte möjlig idag, men teoretiskt är den det. Dock är det nog möjligt redan idag att folk gör saker som i sig är positiva men som inte får långsiktiga konsekvenser - som att någon idag hellre sitter och funderar på något roligt och skrattar åt det, än något tråkigt.

Kom staten till genom att bekämpa våld?

Frågan om statens uppkomst har studerats av flera forskare och i det här inlägget tänkte jag kolla på en förklaring som ges i Violence and Social Orders av Douglass C. North, John Joseph Wallis och Barry Weingast. Jag lägger fram argument för att de egentligen inte ger någon förklaring på frågan. Delvis för att de utgår ifrån att effekten är förklaringen men också för att de missar att analysera öppna polycentriska samhällen. Slutligen tar jag upp naturliga elit-förklaringen av statens uppkomst och ger ett argument varför den är rimligare.

Ordet stat används olika av olika antropologer och politiska ekonomer - det är nästan lika problematiskt som ordet anarki. Jag har märkt åtminstone två typer av stater: centralstaten med vålds-/lagstiftarmonopol som uppstod ungefär 1648 i Europa och den politiska staten som tar resurser ifrån andra (utan att försöka bestämma vad lagen är så mycket) som uppstod på olika ställen för kanske 1 000 - 10 000 år sedan. Hur våldsmonopolet uppstod verkar vara någorlunda väl undersökt, åtminstone för de europeiska staterna, där staten uppstod från kungarnas ambitioner i kampen med andra maktläger (städer, adel, kyrkan, Hansan och bönderna). Men hur kom den politiska staten till?

För några år sedan lyssnade jag på en intervju med Barry Weingast på Econtalk. Där diskuterade de hans, Douglass Norths och John Wallis nya bok som var tänkt att förklara varför vissa politiska system är stabila och varför folk kan skapa tillväxt bättre i några än andra. Huvuddelen av diskusionen (och boken) handlar om skillnaden mellan "naturliga stater"/"limited access orders" och "open access orders". De förra är ungefär alla världens stater (politiska och våldsmonopol) fram till runt 1800 och de senare är de kapitalistiska och demokratiska stater som funnits efteråt. De tar även kortfattat upp skillnaden mellan icke-statliga samhällen och naturliga stater och försöker därmed ge en förklaring till hur staten uppstod.

Jag får säga att jag delar författarnas utgångspunkt i hur de vill förklara politiska strukturer; de ser det som utkomsten av hur olika människor använder eller undviker våld och försöker förmå andra till att använda eller undvika våld. Valet om hur man tänker använda sig av våld (och då i vilken koalition och regler man vill stödja) är central i frågan om hur politiska system blir till. Men deras förklaring till hur stater uppstår är dessvärre mindre bra.

Förklaringen de ger till att den naturliga staten uppstod var för att den kunde upprätthålla bättre lag och ordning, som inte kunde göras av den ordning som de menar fanns innan dess, vilket var "stam-samhällen". I en naturlig stat så har folk incitament att upprätthålla en ordning på två sätt. De som är högt upp har militära positioner och åtnjuter privata fördelar som kommer av att de har politisk/fysisk makt. Makt att kuva andra stämmer överens med den ekonomiska makten. Dessa låter bli att slåss med varandra för att de utövar makten gemensamt; om de blir svaga kan de nedre klasserna komma runt deras monopol. Jag antar att de menar att de nedre klasserna slåss inte mot de övre för att de övre är starkare och att ordningen inom de nedre klasserna antingen kommer från de övre som en Leviathan eller att de har en ordning av att de själva har jämlika maktförhållanden.

De jämför detta samhälle med tidigare "stam-samhällen" som alltid var mindre och finner att folk dödade varandra oftare där, om än att det finns tveksamheter om bevisen för det. I den samhällsform som de lägger upp som föregångaren till den naturliga staten så fanns det en ledare för runt hundra personer men dennes maktposition var väldigt begränsad. De större samhällena var minst runt 1000 personer och skall då ha varit mindre våldsamma, samt alltid haft ett härskar/klass-system. För att folk skulle kunna leva i ett större samhälle krävdes det att våldet i samhället blev bättre kontrollerat och för att göra det behövdes en annan struktur än vad stam-samhällena erbjöd.

Larger societies required new ways to manage and control violence. Basic social units in foraging orders (bands or family groups) were typically groups of twenty-five to fifty individuals. Larger social units (tribes or local groups or big-men collectivities) range up to five hundred people. For each of these ways of organizing social interaction, increasing size produces increasing intragroup conflict and what Rappaport called the “irritation coefficient”: “sources of irritation... increase at a rate greater than population size. If population increase were taken to be linear, the increase of some kinds of dispute. .. might be taken to be roughly geometric” (1968, p. 116). ... The size of these different societies is bounded at the upper range by problems of managing violence.

Författarnas korta redogörelse missar två saker. Först och främst har de ingen som helst beskrivning eller förklaring för hur övergången från stamsamhället till den naturliga staten gick till (åtminstone inte i kapitel 2.5 där de skall diskutera frågan). De visar på två samhällen och säger att det ena är mer fredligare och större än det andra och att de båda ligger i en kronologisk ordning så måste det ju ha skett någon förändring, kanske för att folk ville skapa mer ordning. 

Det andra problemet är att de missar att det finns fler samhällen än de som de tagit upp. Om det finns ett annat samhälle som är en utveckling av stamsamhället så kan det visa att staten utvecklats på ett annat sätt. I just de exempel som de tar upp vet jag inte om det fanns sådana samhällen, men det har funnits på andra ställen, nämligen en öppen polycentrisk ordning, eller ett samhälle med ett decentraliserat rättssystem. Detta är likt de mindre "stam-samhällena" i att de inte har någon härskare och att ledarna där är starkt begränsade i vad de kan göra. Men det skiljer sig genom att det kan vara mycket större. Exempel på sådana samhällen är medeltida island, på runt 70 000 invånare och Kapauku Papuans indianerna i nya guinea, på runt 45 000 invånare. Det var "öppna" system i meningen att vem som helst kunde bli en domare - det krävdes dock vanligtvis inkomst, som dock inte var grundad i att beskatta/stjäla ifrån ens medlemmar, eller skicklighet i att kunna lagen. (På Island var antalet maktpositioner begränsade genom en sorts kartell, men vilka som helst kunde köpa en sådan här position.)

Utifrån vad jag läst så skall det isländska samhället ha varit något bättre på att bekämpa våldsamheter än dess nära släkting, det norska; det verkar som om norrmännen fann mer ära i hämnd än islänningarna, enligt historikern Jesse L. Byock:

For compromise to work consistently, settlements had to be respeted. The Short Story of Snegla Halli (Sneglu Halla þáttr) provides a glimpse of the dishonor caused by breaking a reconciliation. It calls a settlement breaker a niðingr, the strongest legal term of abuse which was otherwise reserved for villains, cowards, traitors, and individuals who committed wanton cruelty. In the presence of the king of Norway, Halli was accused by an opponent of having failed to avenge his fathers's death. In response to this accusation the king asked:

"Is it true, Halli, that you have not avenged your father?"
"True it is, lord," answered Halli.
"With this situation, why did you travel to Norway?"
"It is this whay, lord," replied Halli. "I was a child when he was killed, and my kinsmen rook up the case. They arranged a settlement on my behalf, and among us, it does not sir well to be called by the name of griðniðingr [settlement breaker]."

The saga puts Halli, an Icelander, in the position of stoutly defending the honor accorded this custom of restraint, revealing a cultural opposition that Icelanders perceived to lie between their own and Norwegian society.

Alltså, det finns alltså inte ett behov av ett elitsamhälle för att skapa ordning. Detta har även Weingast påpekat och han tar upp det isländska samhället som ett exempel på ett fungerande decentraliserat rättsystem i en ny intervju på Econtalk. I det säger han även att sådana här decentraliserade rättssystem kan ha de tre aspekter som förknippas med rättssäkerhet:

Well, that's where we have an approach to the question what is law? And by 'we' I mean this is joint work with my colleague Gillian Hadfield of the law school at USC. Which we've been writing several papers on this general topic, what is law? And we have a three-part way of thinking about the law. And the first part is, law has certain characteristics that differentiate it from other forms of order, dictators in particular. That is, the rules are general; they are prospective; they are universal. By 'general' we mean they apply in a wide variety of circumstances, not a very specific set. By 'universal' we mean they apply to everybody rather than just to you. 

Så, det kan alltså finnas en annan sorts samhälle. Det verkar som om många av de germanska folkstammarna hade något system som liknar detta, så det är inte alltför ovanligt i historien. Alltså, efter bara ett statslöst stamsamhälle på max 500 personer så fanns det även större statslösa samhällen där tusentals kunde levt tillsammans.

Nu är frågan, kom de politiska/naturliga staterna till ifrån stamsamhällena eller från de öppna polycentriska ordningarna? Om de kom till ifrån de första är det inte orimligt att de kom till för att skapa bättre och tryggare samhällen. Men om de istället kom ifrån de senare samhällena, som redan kommit på en lösning att integrera fler människor än det traditionella antalet i jägar- och samlarsamhällen, så finns det en annan förklaring till statens uppkomst.

Hur skulle då statens uppkomst kunna förklaras? En rimlig förklaring är den som Bertrand de Jouvenel lagt fram, att fröet till en stat kommer ifrån den naturliga elit som uppstår i ett statslöst samhälle. Hans poäng är att i varje samhälle kommer vissa visa sig vara bättre än andra och det gäller även i primitiva samhällen med bara lite arbetsfördelning. De som då specialiserar sig på att producera lag, hålla ordningen och leda folket i krig kommer att ha en bra position för att kunna ta makten i samhället och utmåla sig själva som den enda källan till rättvisa. Så verkar fallet ha varit i de engelska kungarikena, där kungar förr var frivilligt valda ledare men senare blev det arvsföljd på kronan. Under några hundra år av krig med vikingar skall kronan sakta men säkert tagit på sig mer makt tills dess att de kunde utge sig för att vara källan till all lag. Det är en intern utveckling av staten, medan en extern är när en stat invaderar en annan. 

I båda fall måste samhället vara någorlunda rikt eller avgränsat så att folk inte bara kan fly undan makten utan att förlora en del ekonomiska fördelar, som antropologen Robert Carneiro visar. Denna begränsning talar emot att naturliga stater skulle uppstått i de relativt små (och fattiga!) grupperna, och att dessa sedan skulle växt till en mycket större storlek. Om någon kommer och tar makten i en grupp, och sedan kräver pengar av dig, varför inte bara ta och fly? Så verkar den politiska utvecklingen ha varit bland jägar- och samlare generellt sett: om du inte gillade läget var det bara att flytta. Men, när samhället är rikt och några tar makten, då är det mer besvärligt att fly. (Detta kan även förklara varför det är höga skatter på populära ställen.) 

Denna förklaring verkar alltså mer rimlig än att det kom till, på något osäkert sätt, för att några försökte skapa mer ordning i samhället. Lösningen på våld hade flera samhällen löst utan att skapa en maktstruktur och det är konstigt att en maktstruktur skulle ha kunnat komma till i ett fattigt samhälle, som folk kan fly ifrån och som det inte borde finnas så stora incitament för någon att göra sig till härskare över andra.

Vår Försäkringskassa

Jag har skrivit en artikel för Rothbard-institutet om de problem med Försäkringskassan som tagits upp i svensk media:

Vad är det då för problem med Försäkringskassan som tagits upp av svensk media? Jo, att myndigheten har vissa interna problem (bl.a. svågerpolitik, att de gör egenreklam, dess generaldirektör ljuger om händelser, slöseri med resurser); att den ibland kan vara väldigt sen med att ge ut pengar till folk; att den systematiskt varit dålig på att ge ut information till sina kunder; att den har krångliga regler som den inte rättat till; att den ibland inte gett ut pengar till folk som uppenbarligen varit arbetsoförmögna; att den på vissa ställen ger dålig service (som att sjukförsäkringen slutar gälla om man arbetar utanför Sverige, att kompetensen på Försäkringskassans anställda inte är tillräcklig eller att de läckt hemliga uppgifter); att den och andra myndigheter är dåliga på att samarbeta med varandra; att de bryter mot sina egna regler; slutligen att personalen på Försäkringskassan ibland blir utsatta för hot från sina kunder.

Det här är ännu en del i min serie om vad media tagit upp för kritik om några av våra myndigheter.

Är traumatiska uppväxter förklaringen till att folk inte är libertarianer?

I videon ovan går Stefan Molyneux igenom lite psykologisk forskning som gjorts om folks ideologiska val och hur man resonerar i politiska debatter/konflikter. Huvudpoängen är att de flesta av oss i regel inte resonerar särskilt väl; vår rationella del blir lätt trumfad av den irrationella delen.

Exempelvis, när väljare i ett test fick höra information som talade emot deras kandidat (samtidigt som deras huvuden scannades) så reagerade deras hjärnor något udda. Istället för att den problemlösande och rationella delen av hjärnan slogs igång så startade istället den känslomässiga delen:

"None of the circuits involved in conscious reasoning were particularly engaged," Westen said. "Essentially, it appears as if partisans twirl the cognitive kaleidoscope until they get the conclusions they want, and then they get massively reinforced for it, with the elimination of negative emotional states and activation of positive ones."

Notably absent were any increases in activation of the dorsolateral prefrontal cortex, the part of the brain most associated with reasoning."

Molyneux tar även upp forskning som pekar på att en del av våra tankar kommer som en efterförklaring till något vi redan gjort. Alltså, först bestämmer sig den undermedvetna delen av hjärnan för att vi gillar något och sedan hittar den på en anledning (likt en advokat) som den medvetna delen mer eller mindre sväljer som sann. Det här verkar vara, utifrån vad jag hört ifrån andra källor, allmänt accepterat bland psykologer, så videon är väl värd att gå igenom.

Den huvudsakliga poängen som Molyneux för fram i den här videon - som tillhör en hel serie The Bomb in the Brain: The True Roots of Human Violence - är att dessa psykologiska mekanismer (vår tendens att undvika fakta som talar emot vår världsbild) ligger bakom folks motstånd till att förstå rationella argument för libertarianism. Och att det främst är fysisk och psykologisk misshandel av barn som ligger bakom att dessa psykologiska mekanismer får fritt spelrum. Detta eftersom barn som upplevt trauma som regel haft sämre utveckling av hjärnan, speciellt utvecklingen av den logiska och empatiska delen av hjärnan. Som han summerar argumentet (runt 27:00 i klippet):

Look, anyting which increases amygdalan activity automatically tends to swamp the reasoning centers of the brain. ...  And we know - based on the "Bomb in the Brain" earlier series - that childhood trauma increases amygdalan activity significantly.  The degree to which people cannot reason or reject  reason and evidence because of anxiety and emotional self management is the degree to which they have been traumatized. ... This is the evidence that is presented and [that evidence] is what you see whenever you debate with people and they just get angry and reject reason and evidence. ... This is all evidence of trauma, because this is what the science tells us.

Human beings at present are in a state of pre-philosophy. What is occuring for most people whenever they pretend to debate about something, is that deep brain impulses drive emotionality, anxiety, fear, anger, fight or flight which then create actions which then drive these ex post facto justifications. So you say something like taxation is theft and people get angry at you and then they assume that you're wrong because they're angry. You say something which is against their worldview, their amygdala  fight or flight kicks up, their negative emotional centers in their brains light up, near frontal cortex shuts down, and the information is rejected in order to calm the brain storm that is occurring from the brain stamp. It is not a rational process which is why more reason and evidence does not change people's minds.

Ideology is not just like a drug, it is a drug.

Omvänt är hans tes alltså att en individ som har fått växa upp fritt och i en älskande familj inte kommer att vara rädd för grupptryck eller annat så att när denne hör argument för att låta folk leva fritt, så kommer denne inte att reagera med att stänga av sin hjärna utan lyssna och göra en egen bedömning om vad som stämmer. I den mån någon resonerar dåligt, i samma mån har denne blivit utsatt för trauma som barn.

Kan detta stämma? Ett problem med hypotesen är att alla som haft traumatiska uppväxter inte behöver ha haft problem med att utveckla sina resonliga och sympatiska sidor. Det finns några svenska libertarianer (bland de som svarade en rätt stor minoritet) som haft förjävliga uppväxter, där de blivit slagna av en av sina föräldrar, och ändå lyckats bli bra på att resonera. Och det finns även de som haft en bra uppväxt och blivit socialister/etatister. En sak som gör att de med dålig uppväxt kan ändå utveckla empati och sin logiska förmåga är genom att träna den - och de med bra uppväxt kan ju också låta bli att träna den. Vilka idéer man får lära sig som barn och om man har möjlighet att träna sitt medvetande eller inte är alltså väldigt viktiga för hur man utvecklas.

En annan grej som jag tror är en viktig förklaring till varför de flesta inte blivit libertarianer är grupptryck, som också passar ihop med informationen som Molyneux samlat ihop. Istället för att folk bara blir lätt rädda - för att deras hjärnas utveckling blivit skadade som barn - så skulle de kunna bli rädda för att de inte vill bli utfrysta av andra. Den rädslomekanismen borde ha funnits med oss sedan evolutionen (men slår till fel idag när vi är i en helt annan miljö) och skulle då kunna finnas även hos dem som inte upplevt något trauma som barn.

Vad är det för utstöttning som sker då i dagens samhälle? Jo, många som börjar argumentera för frihet möts i första hand inte av rimliga argument utan av förlöjliganden och hån. De som, exempelvis, försvarar välfärdsstaten gör det genom att säga att människan är "svag, dum och ond"; den oansvariga människan som inte kan klara sig på egen hand behöver hjälp ifrån andra och den som inte stöttar välfärdsstatens sätt att göra det på är ond. Den som förespråkar legalisering av droger bryr sig inte om de som hamnar i missbruk. I allmänhet, är du för frihet, så är du för djungelns lag, fascism och en massa hemska saker.

Alltså, det innebär en viss kognitiv risk att gå emot det rådande paradigmet. Detta gäller även för socialister, som tror sig leva i en nyliberal värld och får höra hån ifrån konservativa. Eller för gmo-motståndare som får höra att de är foliehattar ifrån libertarianer. (Själv har jag, om än långt in i en diskussion, tyvärr sagt till en annan att jag tyckte hans åsikter var ondskefulla.) Att det här är vanligt förekommande märks på att det även finns folk som aktivt förespråkar hån och förlöjliganden för att deras sida skall vinna.

Att gå emot stammen - vilket man då måste göra om man får höra från många i samhället att det bara är ondskefulla eller naiva personer som stöttar frihet - skulle lika väl kunna sätta igång ens interna varningsklockor, och skulle därför kunna vara skälet till varför den frihetliga utvecklingen varit svag. Att höra någon annan föreslå frihet, att höra någon fråga om man vill vara med och ställa sig upp mot stammen, kan nog också dra igång reptilhjärnan. Detta passar också ihop med att utvecklingen ändå blivit så mycket bättre iom internet: genom att folk lättare kommer i kontakt med andra som står för frihet så blir det lättare att känna sig trygg i att stå utanför den normala åsiktsfåran, samt att fler kommer i kontakt med dessa idéer.

Alltså, Molyneuxs hypotes, att endast trauma förklarar varför folk blir irrationella i politiken, verkar inte stämma. Folk som har upplevt trauma har inte blivit oförmögna att utveckla ett rationellt tänkande, folk som inte verkar ha upplevt trauma kan bli socialister och det lär finnas evolutionära och sociala förklaringar till att folk kan bli irrationella i dagens politik, där många bemöter funderingar med hån och moraliska fördömningar. Däremot tror jag nog att den stämmer allt annat lika; ju färre som blir traumatiserade desto bättre för att utveckla ett rationellt sinne. Men den fungerar nog inte som en generell förklaring.

Annars finns det fler förklaringar till varför folk inte är libertarianer. Jag och Niclas diskuterade några möjligheter i ett avsnitt av Ankdammen. Den har även diskuterats flitigt av liberaler under 1900-talet, om än bara varför intellektuella inte blivit libertarianer. Ralph Raico har en väldigt intressant och rolig föreläsningar om de svar som getts och även skrivit om förklaringarna i kapitel tre ("Intellectuals and the Marketplace") av Classical Liberalism and the Austrian School.