Sven-Eric Liedman om nyliberalism och Milton Friedman

En varning till alla som just nu läser eller funderar att läsa Politisk idéhistoria på Göteborgs universitet: den lärobok ni använder eller kommer att använda har fel vad gäller grundläggande fakta. Vad gäller saken? Jo, det visar sig att en väldigt dominerande figur som huserar på institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Sven-Eric Liedman, har övertygat sina kollegor att använda hans bok i idéhistoria, Från Platon till kriget mot terrorismen. Problemen jag vill ta upp i hans bok är hans behandling av nyliberalism och Milton Friedman.

Nyliberalism och Milton Friedman behandlas på två och en halv sidor i boken. Det första problemet är att Liedman hävdar att nyliberaler tror att människor, i en fri miljö, är fullständigt rationella:

Vad [nyliberalerna] hävdar är, kort uttryckt, att varje vuxen, normalt utvecklad människa, som varken tvingas av yttre lagliga eller andra hinder eller av fördomar, är fullständigt kompetent att i alla angelägenheter själv bestämma vad som är bäst för henne. Människan är alltså i grunden rationell, och hennes förmåga att överblicka sammanhangen i sitt eget liv är egentligen obegränsad.

s. 292

Denna uppfattning är helt uppåt väggarna. Nog för att nyliberaler har en mer optimistisk syn på människans möjlighet att hantera problem, men de är vana med att påpeka att de kan behöva hjälp från andra för att lösa vissa av deras problem. Vad Liedman gör är att han missuppfattar den neoklassiska skolans ekonomiska analys - där man utgår från en sådan individ - med den nyliberala ideologins världsbild. Detta visas av att han senare i texten hänvisar till de rational choice-ekonomer som utgår från just denna världsbild där individerna antas ha perfekt information. Det är vanligt förekommande att även någorlunda insatta individer inte kan se skillnaden mellan dessa världsbilder, men en professor i idéhistoria? I en lärobok för högskolestudenter? Standarden borde vara något högre.

Liedman begår en annan felaktighet när han försöker förklara vad Milton Friedman har för syn på vad stater bör göra i konjunkturnedgångar:

Enligt Friedman var den traditionella liberala uppfattningen [av hur 30-tals krisen borde ha lösts] den riktiga. En kris, som innebär att företagen får problem med avsättning av sina varor på marknaden och därmed måste avskeda anställda, måste alla parter svälta sig ur. Kapitalisten finner att han inte kan investera mer utan drar sina pengar ur produktionen för att istället spara dem för kommande, bättre tillfällen. Arbetaren spar han på sin arbetskraft, dvs. blir arbetslös! Även staten, måste, just som de gamla liberalerna hävdade, skära ner sina utgifter. Framför allt måste den skära ner penningmängden i samhället. Det finns nämligen vid en sådan kris för mycket pengar i samhället. Friedman är monetarist, vilket innebär att han menar att penningmängden är den faktor som avgör krisers och även högkonjunkturers förlopp.

s. 293 (min kursivering)

Här visar Liedman att han inte har satt sig in i Friedmans analys av depressioner. För, givet att staten bör göra något, så anser inte Friedman att man bör minska penningmängden under en kris, utan han menar att man bör öka den! Detta följer logiskt ifall man betraktar vad monetarismen anser den monetära politikens främsta mål vara, nämligen att upprätthålla prisstabilitet, och att penningmängden i USA under Den stora depression sjönk med en tredjedel. För Friedman var alltså minskningen av penningmängden under krisen inte lösningen till problemet utan i själva verket dess huvudsakliga orsak!

Givetvis, Friedman hade en syn på vad en centralbank (givet att man hade en centralbank, vilket han inte var för) kunde göra för att förhindra en kris, och en annan vad den borde göra i normalfallet, vilket han beskriver i The Role of Monetary Policy. Just eftersom det är svårt för en centralbank att få data om när en kris har kommit och att få fram det politiska beslutet att öka penningmängden föreslår han att centralbanken i USA skulle följa en enkel regel: öka penningmängden med k % per år. Så även om man ser till Friedmans praktiska råd är det definitivt något helt annat än var Liedman tror han förespråkar.

Det finns förstås en möjlighet att Liedman bara är otydlig i sin bok - han kanske inte försöker beskriva vad Friedman och de gamla liberalerna ansåg att staten borde göra, utan snarare vad den kommer att göra. Detta stämmer dock inte med observerade fakta - USA:s centralbank har inte minskat den penningmängd de kontrollerar under någon kris de senaste 50 åren - och att hävda att Friedman skulle ha hävdat motsatsen, speciellt när han var en stor kritiker till för hög inflation, är inte speciellt troligt. Fast, å andra sidan är det ganska otroligt att en professor i idéhistoria skulle kunna hävda att Milton Friedman är för en monetär kontraktion under kriser.

En intressant detalj i frågan är att Liedman är en marxist. Detta stärker bilden som bl.a. jag och socialantropologen Victor V har om varför personer kan tycka så illa om libertarianismen: de har helt enkelt inte orkat läsa något om den, förutom sådan litteratur som stärker deras förutfattade, negativa uppfattningar om den.

Är konservatism omöjlig?

Med detta menar jag om denna ideologi är självmotsägande, om de idéer som den bygger på inte fungerar enligt dess egna metoder. Vad jag menar torde bli klarare genom min utläggning av problemet.

Men först!, vad menar jag med konservatism? Jo, jag menar den politiska attityd att man skall göra saker som det har varit innan.

Utifrån ett logiskt och någorlunda moraliskt perspektiv är detta helt galet. Man borde inte tillåta orättvisor eller moraliska vidrigheter tillåtas fortsätta om det lätt går att förhindra det. Att då vilja behålla den nuvarande strukturen - bara för att det råkar vara den vi har - är då bara stolligheter. Den här formen av konservatism skulle kunna ses som någon sorts arketyp för konservatismen, men det är nog inte rättvist för alla som kallar sig konservativa, då de har en mer förfinad syn på sitt system.

Denna syn säger att vi bör behålla det vi har eftersom mänsklig förståelse av samhällsekonomiska system är begränsad (och kanske även biased, men det är en annan konservatism och jag vet inte om jag bör behandla även den här, kanske) vilket gör att vi lätt kan göra fel. Därför bör inte det som finns skrotas så fort det finns bevis för att något annat kan vara bättre, då vi lätt kan ha gjort fel, utan istället bör det inte ändras förrän det finns väldigt mycket bevis för att det finns bättre alternativ.

Sett utifrån den här synvinkeln är konservatism bara ett hinder för nya idéer som inte tål ett visst informationstest. Vilket nog kan ses som rimligt, men låt oss nysta i problemet lite mer.

Ponera att jag säger att staten är ond och att den bör avskaffas och ge plats för frivilliga organisationer som tillhandahåller folks efterfrågan på de tjänster som staten idag tillhandahåller. En konservativ skulle då säga att det inte är en god ide, eftersom vi har haft stater så länge och vad har jag för bevis för att vi behöver ändra på något?

En del. Men är det tillräckligt? Tillräckligt för vad? Var går gränsen där den konservativa måste säga att det här är ett rimligt argument och det här är ett orimligt argument för att tillåta förändring? En sådan gräns måste dras ut, annars måste den konservative skaka på huvudet och göra en av två saker: tillåta varje förändring som föreslås eller inte tillåta en enda (varpå den konservativa säkerligen väljer den senare). Men, frågan kvarstår, när skall en konservativ säga att en förändring är rimlig och när en annan är orimlig?

Låt oss säga att den konservative, är konservativ, och säger "Låt demokratin bestämma det! För är det inte så att det är så vi sköter våra beslut här, och har gjort under en lång tid?" Detta kan synas vara en utväg för honom, men inte! För tilliten på demokratiska beslut kan ju inte vara absolut - det är ju mer en uppenbart för alla med logiska sinnen och någorlunda vettig moral att den har gjort en hel del vidrigheter - så att alltid lita på demokrati går inte. Så den konservativa ställs inför ett problem: när kan han lita på den demokratiska processen?

Återigen är det av absolut nödvändighet att den konservative svarar på frågan, för om han inte gör det måste han skaka på huvudet och göra en av två saker: acceptera varje beslut som demokratier kommer med eller att inte acceptera ett enda (varpå den konservative gissningsvis väljer att acceptera alla). Så, vad gör han?

En tanke skulle vara att använda någon sorts pålitlig metod för att sålla ut vilka idéer som är vettiga från de som inte är det. Och jag antar att det inte skulle vara okonservativt för den konservative att säga: "Aha! Det finns ju inte bara politik som kan avgöra huruvida något är sant eller falskt - det finns ju faktiskt en mycket bättre metod! Vetenskap! Varför skall jag själv bedöma ifall det finns tillräckligt mycket bevis för en fråga eller annan, när det finns experter i frågan som det är konservativt att vända sig till när man behöver avgöra en sådan här fråga? Jag kan vända mig till alla nationalekonomer, sociologer, historiker och andra samhällsforskare för att se om den här idén är bra eller dålig!" Vad finner vi där?

Här finner den konservative, efter en kort överblick, att det finns en överlägset stor majoritet för att stater är nödvändiga och endast en väldigt liten minoritet som menar att stater är onödiga. Detta kan tyckas avgöra saken, men inom vetenskap är kutymen att majoritetsbeslut inte avgör vem som har rätt eller fel. Det är fullt möjligt, vilket alla vetenskapsmän är överens om, att det rådande paradigmet inom en given disciplin behöver bytas ut mot en annan, bättre. Däremot kan en fråga synas som avgjord ifall den huvudsakliga debatten är avslutad eller att den ena sidan av debatten inte för fram några nya argument som inte redan har besvarats. Möjligtvis skulle det här kunna vara ett sätt att avgöra frågan?

Ett problem dyker dock upp nu: hur skall den konservative veta vilken sida det är som har de främsta argumenten på sin sida? Det går ju inte att bara fråga någon från vardera sida och då finns det bara en utväg kvar: den konservative måste göra bedömningen själv. Han måste själv studera den tillgängliga litteraturen för att komma fram till vem som har rätt.

Men! Glömmer sig inte den konservative nu? Hur kan han förespråka att frågan avgörs genom vad han själv kommer fram till när hans medvetande, hans kunskap, hans förståelse, är begränsad och opålitlig? Var det inte just därför som han inte kunde lita på någons förslag om förändring? Men om han ställer sig i samma position som denne - en sökare av kunskap i ett givet område - hur kan han då med konservatismens kriterium för säkerhet säga att han kommer ha rätt, men att den andra kommer att ha fel? Är inte det att säga att människan har bättre förmåga att skilja mellan sanning och falskhet än vad den konservative säger sig ha?

Alltså, konservatism, i den begränsade variant jag tog upp här, kan inte leda till någon ny politik alls. Den är måhända inte omöjlig, men den verkar inte skilja sig från den konservatism som inte vill ha förändringar, bara för att. Och vad är en sådan politisk princip värd? Ingenting.

---

Innan jag började skriva detta inlägg hade jag tänkt komma med en något annorlunda kritik av konservatismen, nämligen att den kunskapsmetod den använder för att komma på ett skäl för att rättfärdiga motsättningen till förändringar också går att använda för att man faktiskt skall göra förändringar lite då och då. Alltså att deras kunskapsmetod inbegriper en motsägelse, eller att den helt enkelt är felaktig. Nåja, att låta sig överraskas tycks vara en viktig del av fritt skrivande.