Harm reduction och heroin

Här kommer en kort dokumentär om hur heroinister kan få det bättre genom att få heroin utskrivet, istället för substitut som subutex eller metadon.



Tyvärr tar dokumentären inte upp någon statistik, förutom ett kort citat, om försöken i Schweiz. Det är synd eftersom deras system med att sälja droger till heroinister verkar gå bra, iaf enligt departementet som sköter det:

In many cases, patients’ physical and mental health has improved, their housing situation has become considerably more stable, and they have gradually managed to find employment. Numerous participants have managed to reduce their debts. In most cases, contacts with addicts and the drug scene have decreased. Consumption of non-prescribed substances declined significantly in the course of treatment.

Dramatic changes have been seen in the situation regarding crime. While the proportion of patients who obtained their income from illegal or borderline activities at the time of enrolment was 70%, the figure after 18 months of HAT was only 10%.

Hur väljs en domare för att sitta vid en rättegång?

Via Rick Falkvinge fick jag reda på att Tomas Norström, som var domare i PirateBay-rättegången, troligtvis varit jävig i frågan. Detta misstänks för att han är medlem i Svenska föreningen för upphovsrätt, sitter i styrelsen för Svenska föreningen för industriellt rättskydd (SFIR) och via hans arbete i stiftelsen .SE var han kollega med åklagaren Monique Wadsted. Med den sortens liv vid sidan om domstolen verkar det troligt att han hade ett annat intresse än att bara upprätthålla lagen när han fällde sin dom i fredags. Att han sedan inte vill kommentera frågan mer än att han "gjorde bedömningen att han inte var jävig" gör det inte bättre för hans sak.

Så hur kunde han bli antagen som domare för det här fallet? Är det så ont om domare att endast de med extra-juridiska intressen måste ställa upp? Eller är det så att det finns en politisk anledning till att Norström fick döma i rättegången? Detta är Falkvinges analys, att det handlar om korruption. Men hur är det möjligt för upphovsrättsindustrin att välja domare?

Är det så att de i förväg gjort Stockholms tingsrätt till deras spelplana, där Torström är utplacerad som deras domare? Det är inte helt omöjligt, eftersom en viktig del av lobbyverksamhetens arbete är förmågan att välja forumet där viktiga frågor tas upp - vilket slås fast bl.a. i en statlig utredning om lobbning. Samtidigt har SFIR yrkat i remisser för att upphovsrättsfrågor skall lösas främst i Stockholms tingsrätt, vilket skall ha sina positiva fördelar:

Om tingsrätten görs till exklusivt forum i allmänna mål om formskydd och mål om varu- och näringskännetecken och till fakultativt forum i mål om upphovsrätt skapas en utpräglad immaterialrättsdomstol med de fördelar som det innebär för dagens överlappande rättsområden.

Detta är dock inget mer än en spekulation om hur det kan komma sig att en uppenbart jävig rådman sitter som domare i ett så viktigt fall. Vet någon hur domare väljs i normala fall?

Oavsett vad fallet är tyder tillsättandet av Norström som domare som ett rejält misslyckande för den statliga domstolen. Skulle det inte vara bättre med en annan modell där de både parterna är tvungna att komma överens på förhand om en domare som de båda kan tåla? Detta är ju praxis för privata handels- och skiljedomstolar och borde inte vara så svårt att implementera för straffrättsfrågor.

För att kunna ta lärdom av historien, måste man känna till den

I gårdagens Hallandsposten försökte ledarskribenten i artikeln Att lära av historien dra en parallell mellan dagens ekonomiska kris och den som inträffade 1873. Enligt artikeln fick dåtidens stater i Europa tillfälle att inskränka den ekonomiska friheten, men detta skall ha lett till en lång depression:

Samtidigt började såväl industrin som jordbruket i Europa att känna av konkurrensen från ett USA på väg upp. Skuldsatta stater hade svårt att betala de pengar de lånat, exempelvis Frankrike som satt med ett skuldberg efter kriget mot Tyskland 1870–71. Banker kraschade, börskurser föll som stenar och staterna började göra alltmer långtgående ingrepp i ekonomin för att rädda det som kunde räddas.

Det var åtminstone det man trodde.

Handelshinder och allmänna restriktioner orsakade en ren depression som kom att vara under resten av 1800-talet.

Lärdomen man skall ta är, den gamla vanliga, att statliga lösningar på ett problem leder till ännu värre problem. Men, även om slutsatsen stämmer, så är argumentet för det helt ogrundat - det fanns ingen allmän, långvarig depression under slutet av 1800-talet i Europa! Istället för att ha inneburit "slutet för en period av framsteg och tillväxt", var den här krisen bara ett litet avbrott på vägen mot förbättrad rikedom och välfärd.

Att tillväxten fortsatte under resten av århundradet kan man se bl.a. genom att se hur reallönerna under perioden utvecklades. Enligt Williamson (1995) var utvecklingen uppenbart positiv vilket illustreras av nedanstående graf, som jag hittade här.


Vad grafen visar är hur reallönerna för Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Irland och Italien förändrades i förhållande till reallönerna för England år 1900. För varje land så ökade lönerna kontinuerligt under hela perioden och de verkar ha stigit med minst en tredjedel. Det är inte vad man förväntar sig av en långvarig depression.

Utvecklingen av reallönerna för Sverige, som blivit uträknade av folk från Riksbanken, är lika talande. Ser ni den där skarpa, men lilla, nedgången i lönerna? Det skulle visst representera slutet på en period av tillväxt och framsteg.


Det är beklagligt att Hallandspostens ledarskribent skulle göra en liknelse mellan 1873 år kris istället för den som började 1929, speciellt när h*n ville visa hur statliga regleringar orsakar dåliga ekonomiska resultat. För det här syftet lämpar det sig mycket bättre att peka på den riktigt dåliga politik som fördes i USA under president Hoover och Roosevelt (briljant förklarat av Burtom Folsom och Thomas E. Woods).

Ipred och mullvaden

Ipred är här, länge leve Mullvad!



Kort om Mullvad: det är ett företag som levererar en krypterad tunnel till utlandet så att vår kära överhet inte kan se information som man tar emot och skickar iväg. Förutom Ipred skyddar tjänsten även mot FRA:s övervakning och annan statlig klåfingrighet. Nu behövs bara en liknande tjänst för att undvika staten IRL.