Temporär tvångssterilisering

Den holländska riksdagskvinnan Marja van Dijken föreslår att par som är dåliga föräldrar (och hon menar antagligt väldigt dåliga sådana) skall bli temporärt tvångssteriliserade i två år:

I would like to see that parents who have proved that they are not able to give a safe environment - safe family - to their children, and they have proved it because the magistrate has taken on of the children out of the family they should be stopped for a period of two years to give birth to a new child, and use that time to make the situation at home so that the existing child can come back. And if the situation isn't like that, if it's not safe for their existing child to come back, it isn't safe for a new baby as well.

Frågan diskuterades på det brittiska tv-programmet The Big Question i slutet av förra året (de tre första avsnitten):



Som den gode Richard Dawkins påpekar så accepterar de flesta principen att man har rätt att ta barn från föräldrar som missköter barnen och att det därmed inte finns ett principiellt problem med att låta staten hindra föräldrar från att föda nya barn. Jag tror han missar rätten att vara fri från fysiskt tvång, men den är, såklart, inte allmänt accepterad. Men att argumentera omvänt, att bara för att vi accepterar statliga ingrepp för att ta bort befintliga barn, så accepterar vi statliga ingrepp för att hindra barn från att födas, får en att undra om inte staten då också har rätt att hindra människor på en annan grund (som en undersökning alla är tvingade att göra) från att föda barn?

Ingen argumenterar dock så, utan skälet för den temporära tvångssteriliseringen är grundat på "tänk på barnen"-argumentet. Men även om folk idag inte accepterar principen om att, exempelvis, sterilisera någon efter att ha begått ett föräldraskaps-test, så finns det en risk att folk accepterar det när väl det här systemet fungerar. Eller så kan de komma på nya skäl att sterilisera folk, som att föräldrarna överför sinnessjukdomar till barnen?

Hittat hos Mises Economics Blog.

Socialliberalernas nationalism

De flesta socialliberaler, konservativa, socialdemokrater, socialister och kommunister utgår från att det i vissa fall är berättigat att ta från de rika för att ge till de fattiga. Denna idé kommer i olika former - och skillnaderna är enorma - som Rawls teori om "rättvisa", kommunisternas princip om "från var och en efter förmåga, till var och en efter behov", diverse filosofers idé om positiva rättigheter till vissa saker eller bara en allmän känsla att staten skall ta från folk och ge till de behövande. Oavsett bakgrund används dessa filosofier som ett argument för att staten skall beskatta folk för att upprätthålla välfärdstaten. Men det finns nästan ingen som tror på sina principer, när det väl kommer till kritan.

Låt oss ta en av principerna på måfå, som "Alla barn bör ha rätt till bra skolgång", och se vart den tar oss. Enligt den här principen har staten (givet att det endast är staten som får ta pengar från folk) rätt att ta pengar från vem som helst för att ge "skolgång" till alla barn som behöver det. De flesta tror att detta rättfärdigar att staten har det skolsystem vi ser här i Sverige, men det är inte det enda den rättfärdigar. Vad principen egentligen rättfärdigar är att staten tar pengar från någon svensk, för att ge skolgång till ett barn i Kambodja (kanske till någon som bor på den här soptippen). För varför skulle endast svenska barn ha rätt till skolgång?

De flesta socialliberaler av olika slag verkar inte ha tänkt igenom detta, men de verkar ha utgått från att principen bara gäller inom Sverige. Men principen, som den oftast är formulerad, är universell; den gäller alla oavsett härkomst, hudfärg eller nationalitet. Den säger, trots allt, inte "Alla svenska barn bör ha rätt till bra skolgång".

Om principen följs konsekvent kommer dock det svenska välfärdssystemet behöva skrotas. Detta för att av alla de barn här i världen som inte får skolgång av någon så har Sverige väldigt få av de barnen. Exempelvis slutför 15% av tjejerna i Indien inte grundskolan, vilket skulle innebära att statens samlade resurser skulle gå åt till både de svenska skolbarnen och de indiska tjejerna som saknar grundskoleutbildning. Med tanke på att det inte bara är i Indien där folk är fattiga - och att i princip alla är fattigare än svenskarna - så borde den svenska staten helt enkelt inte ha råd att lägga någon större summa på de svenska barnens skolgång.

När socialliberalen då förstår att dennes ideologi egentligen rättfärdigar att den svenska staten skall ge bort ofantliga summor pengar till barn utomlands, brukar hon inte acceptera slutledningen som giltig utan vill hävda att självklart bör vi endast ge skolgång svenska barn. Detta för att det skulle vara mer praktiskt att varje stat tar hand om sina egna undersåtar, eller för att stater bara har ansvar för de i sin egen stat. Men eftersom utländska stater inte går att lita på - deras samhällen är trots allt väldigt fattiga - så ser jag inte hur det skulle vara praktiskt att inte ge skolgång till de barn som inte får det. Det senare argumentet är ett annat sätt att säga: "Barnen i Indien bör inte ha lika stor rätt till skolgång som de svenska barnen". Det är inte den vackraste filosofin att bygga sin ideologi på, men det är ungefär vad de flesta socialliberaler gör när de propagerar för en välfärdsstat utefter Rawlsianska principer och samtidigt vägrar ge samma rättigheter till barnen utomlands.

Jag kanske måste betona att jag inte argumenterar att de olika "rättvise"-principerna ovan är fel för att de leder till att man bör lägga mer pengar på utlänningar än svenskar. Absolut inte! Här tycker jag istället att det är mer etiskt att hjälpa utländska främlingar än svenska sådana, just eftersom de tidigare troligtvis har större problem än de senare. Vad jag argumenterar för är att den socialliberal som följer en sådan princip men inte propagerar för lika rättigheter till skolgång för alla världens barn är en hycklare.

Värsta krisen sen -29?

Ekonomen Bradford DeLong konstaterar i ett nytt paper:

We stand here in the midst of what consensus regards as the worst episode of financial distress since the Great Depression of the 1930s itself...

Men är verkligen den amerikanska ekonomin i så dålig form? Enligt en rapport från The Federal Bank of Minneapolis, så har graden av sysselsättning och produktion inte minskat lika mycket som de gjort under tidigare nedgångar:



Dessa diagram bygger dock på att de har mätt början på lågkonjunkturen rätt och att den här inte skiljer sig mycket från de andra. Med tanke på att lågkonjunkturer inte är något nytt så antar jag att det rimligaste är att anta att denna inte skiljer sig alltför mycket heller - givet att politikerna inte försöker imitera Roosevelts politik. Och "the worst crisis since the great depression" låter som just en klyscha som folk gillar att slänga ifrån sig. Men huruvida det är det eller inte går nog inte att ta reda på utan mer undersökning, vilket jag inte tror någon har haft tid att göra.

Via Marginal Revolution

Reaktionerna i EU-parlamentet på Irlands nej till Lissabonfördraget

United Kingdom Independence Party sammanställde en debatt bland parlamentspolitikerna om vad de skulle göra efter att irländarna röstade nej. Videon är från augusti, men jag har inte sett att någon annan blog tagit upp den och den har högt underhållningsvärde:



Vad det hela handlar om är att enligt EU:s egna regler så kan inte Lissabonfördraget ratificieras, men politikerna struntar i detta. Barroso kan tjäna som representativ för hur de försöker rättfärdiga att gå vidare med processen:

While it is clear that the Lissabon Treaty can not enter into force before unanimity about its ratification. It is also clear that an Irish vote decides on the Irish position but can not determine the position of other countries.