The Logic of Political Survival - Spelets gång

Det fundamentala i det politiska spelet är att maktägarna tillskansar sig resurser från andra, men för att kunna behålla makten måste de fördela resurserna till sin maktbas på ett sätt så att dessa är nöjda och inte väljer en annan person till att styra staten. En teori över hur stater fungerar borde åtminstone kunna förklara hur mycket skatt maktägarna (och staten) tar från folket, och till vem/vilka skattepengarna delas ut till. Detta försöker författarna till The Logic of Political Survival att förklara genom att beskriva den incitamentstruktur som det politiska spelets deltagare står inför.

Som jag tog upp i förra inlägget finns det alltid problem när man försöker beskriva en modell av hur verkligheten förväntas fungera. Det finns vissa problem med författarnas ansats också, som jag delvis belyser i det här inlägget, men tar upp mer explicit i ett senare inlägg. Jag tror att författarnas ansats i grunden är korrekt – med att man kikar på vad ledaren är tvungen att göra för att behålla makten – men vissa detaljer kanske inte stämmer.

Modellens dynamik

Nåväl, hur ser då den här incitamentstrukturen ut egentligen? Den ser man genom att kika på hur spelets gång tar sig, och hur de olika agenterna i spelet ser på sin position och hur de agerar för att förbättra den. Spelets ordning ser ut såhär:

1. Ledaren bestämmer vilka medlemmar av selektoratet som ingår i den vinnande koalition han behöver för att kunna behålla makten.
2. Ledaren bestämmer hur mycket pengar som staten skall ta från medborgarna, hur mycket av detta går till honom samt hur mycket av det går åt till att producera privata och offentliga varor. (De privata varorna går enbart till folket i den vinnande koalitionen.)
3. Utmanaren presenterar samtidigt sitt förslag om beskattning, fördelning av denna och vilka som skall ingå i hans maktbas. Utmanaren måste locka minst en person från ledarens maktbas; annars förlorar inte ledaren makten.
4. Selektörerna väljer i vilken vinnande koalition (om någon) de vill hamna i. Ledaren tappar makten ifall denne inte får ihop en vinnande koalition; ifall han har mindre än fullt hus; ifall utmanaren lockat till sig minst en från ledarens vinnande koalition, har sitt eget hus fullt och ledaren inte har det.
5. Om ledaren vinner implementeras dennes politik och sedan körs spelet på igen, och en ny utmanare ”dyker upp”.
6. Om utmanaren vinner implementeras dennes politik i en transitionsomgång, där utmanaren bestämmer vilka som skall få vara med i dennes koalition – vilket inte behöver vara samma personer som han föreslog i steg (3). Därefter slutar utmanaren vara utmanare och blir istället ledare. Och spelet börjar om på (1).

Den här representationen är inte helt realistiskt; politik i autokratier sker exempelvis inte alls så öppet som den här modellen implicerar. Det lär inte vara helt säkert hur stor en vinnande koalition är, förutom i de spel där man försöker gå efter formella regler för staten.

I modellen så kommer alla involverade att maximera sina preferenser, och agera rationellt, givet institutionernas begränsningar (och enligt spelteoretikernas definition av rationalitet, vilket har sina problem). Detta innebär att ledaren kommer sitta kvar vid makten (då denne har övertag över utmanaren), men att denne och utmanaren föreslår samma politik. Ifall det är helt klart hur spelet slutar kommer utmanaren att föreslå den politik som maximerar nytta för den (minimala) vinnande koalitionen, och för att inte förlora sin position kommer ledaren att föreslå samma politik. Den här delen av modellen verkar ge samma sorts resultat som den mer traditionella modellen av demokratiska val, medianväljarteoremet.

Givetvis är det så att en ledare ibland förlorar makten, men detta beror på ett misslyckande från dennes sida att tillfredsställa sin maktbas tillräckligt mycket (eller anpassa sig till förändringar i vilka som kommer att kunna vara i selektoratet i framtiden). Att tappa makten är lika mycket ett misslyckande som det är för en kriminell att bli tagen av polisen; det är i vanliga fall inget man satsar på att uppnå.

Utifrån den här modellen, och antagandena om hur agenterna agerar, kan man komma fram till något om vilken sorts politik som kommer att produceras? Författarna menar att de kommit fram till två viktiga principer – hur mycket som spenderas på privata och offentliga varor och hur mycket som går till ledaren och resten av det politiska skiktet – som jag beskriver nedan.

Hur många offentliga vs. privata varor delar ledaren ut?

Om man nu måste ha en stat är det väl bäst att den bygger sin verksamhet på att, med de medel de tagit från folket, gör det bästa möjliga för folket. Detta innebär att ledaren ”producerar” offentliga varor, vilket antingen är en skattesänkning eller någon speciell vara som det – på något plan – skulle vara bättre att staten producerade. Alltså, antingen så tar staten inga pengar från första början, eller så tar den pengar eftersom den kan göra bättre saker med de pengarna än vad folket på egen hand kan göra. Offentliga varor kan alltså räknas som något, för samhället, överlag positivt. Privata varor är det däremot bara särintressen som tjänar på, och de är därför överlag dåliga.

Av det som staten tar in i skatt, hur mycket läggs på privata och offentliga varor – d.v.s. på relativt dålig och relativt bra politik? Den enkla regeln är att, allt annat lika, ju större den vinnande koalitionen är, desto mer offentliga varor kommer att delas ut. Förklaringen till detta är rent ekonomisk; man kan få ut ett större värde totalt sett av offentliga varor per enhet än vad man får från privata varor. Ledaren måste producera offentliga varor, för att om denne beslutar att inte göra det, kommer en utmanare att erbjuda att göra det. Eftersom många av de offenatliga varor som en stat kan producera (”protection of property rights, the rule of law, transparancy, protection of human rights, national security, and education”), förväntas öka välståndet i samhället, borde stora-W stater också ha högre tillväxt än små-W stater.

EDIT: Jag glömde att nämna en annan viktig faktor också. Nämligen att en offentlig varas "nytta" är konstant för alla i den vinnande koalitionen, oavsett hur många som ingår i den, och att med ett konstant skatteuttag så får de i den vinnande koalitionen mindre och mindre nytta av skattepengarna, om de får ut det i privata varor. Tänk dig att staten tar en miljon kronor och skall dela ut till två supportrar, som får en halv miljon kronor var. Säg nu att det är tio supportrar, som får 100 000 var. Ju fler personer i maktbasen, desto mindre får man av de privata varorna. Nyttan av en kollektiv vara är däremot konstant, mer eller mindre oberoende av hur många som åtnjuter den. Detta leder till att den vinnande koalitionens nytta ser ut på följande sätt när den blir större och större:

Allt detta innebär att det blir viktigare att vara med i den här koalitionen ju mindre den är; ju större den är desto mer av skattepengarna går till offentliga varor som gynnar alla i samhället.

Hur mycket pengar kan ledaren behålla för sig själv vs. dela ut till sina supportrar?

Vad vill en selektör ha? En selektör i den vinnande koalitionen (W) vill ju, som vanligt, ha ut så mycket från staten som möjligt (enligt modellen). Och säg att ledaren behåller lite väl mycket av skattepengarna för sig själv, vad kan en enskild selektör göra? Han kan stötta en motståndare, som lovar att ge selektörerna i den nya vinnande koalitionen (åt en ny ledare) mer privata varor!

Men, detta är inte så lätt. En medlem från W måste dock vara övertygad om att denne verkligen kommer att vara en del av nästa W som utmanaren sätter ihop. För, det är ju möjligt att utmanaren inte låter koalitionsmedlemmen med i den nya gruppen! För, utmanaren har ju möjlighet att söka stöd ifrån alla selektörer, varför skulle han välja just de som stöttade den nuvarande ledaren? Säg att det är det mest rationella att göra, även så finns det en viss risk att utmanaren inte tar med alla selektörer i gamla W i den nya W. Så en koalitionsmedlem borde vara försiktig med att byta lojalitet, beroende på hur viktigt det är att vara med i den gruppen. Detta innebär inte att det är omöjligt för utmanaren att skapa en ny vinnande koalition; denne måste ju få stöd på något sätt, men det är osäkert exakt vilka som kommer fylla den funktionen. Historien visar många exempel på utmanare som inte varit lojala till den maktbas som förde fram honom från första början:

History is littered with examples of challengers who, once in control, pushed aside those who helped them come to power. Franz von Papen of the Centre Party recommended to President Paul von Hindenburg that he call on Adolf Hitler, leader of the Nazi Party, to become chancellor and form a new German government in January 1933. Papen expected that he and other relative moderates could control Hitler and use him to continue their role in the government. Instead, Hitler cut out the other parties as he subverted the Weimar constitution. (s. 60)

Alltså, det finns en risk att inte få ta del av statens beskattning om man byter sida. Den här risken är proportionerlig med den vinnande koalitionens relativa storlek till selektoratet. Alltså:

• Är koalitionsgruppen stor i förhållande till selektoratets storlek har koalitonsmedlemmarna liten lojalitet till ledaren.
• Är koalitionsgruppen liten i förhållande till selektoratet har koalitionsmedlemmarna stor lojalitet till ledaren.

Författarna kallar förhållandet mellan maktbasen och selektoratet för lojalitetsnormen (W/S); ju större W är i förhållande till S, desto större risk är det för en individuell medlem i maktbasen att byta stötta en utmanare. Även ifall utmanaren kan komma med jättemånga bättre förslag, som att minska statens storlek, så vill inte folk riskera att bli petade och därför kommer den dåliga politiken att bestå.

Ledare har länge känt till detta och vill egentligen ha en maktbas som de själva utser, en maktbas som är beroende av ledarens gunst för att kunna leva som denne gör.

The risk of exclusion from a challenger's long-term winning coalition drives loyalty to the current leader. Not surprisingly, leaders have tried to choose followers with the greatest risk of exclusion because they are the most loyal. Finer (1997, 788) stresses exactly this point in his discussion of why Chinese emperors during the Tang dynasty came to rely on eunuchs:

In these circumstances [after the rebellion of An Lu-Shan from 756 to 763 AD], the emperors could look for loyal service to one source and one alone – their eunuchs. For eunuchs were absolutely and unconditionally loyal to the emperors. This indeed is true, not only for the Chinese Empire, but for all the others that used the services of eunuchs – Persia, late Rome, Byzantium. Eunuchs had neither lands nor fortunes nor families to fall back upon. To the generals they were half-men, to the mandarins guttersnipes with neither the breeding nor the education of a gentleman. The Emperor, therefore, was their sole support and they lived or died, rose or fell, entirely by his favour.

Further, eunuchs could not usurp the emperor because they could not father sons to establish dynasties; they could be members of a winning coalition, but never leader. Not surprisingly, some Chinese parents castrated their sons and sold them to the authorities so that they might rise to a powerful position (Finer 1997, 787). (s. 66-67)

Den här lojaliteten är starkare i stater med små koalitioner än i de med stora, vilket innebär att ledare över små-W stater tenderar att behålla makten längre än ledare över stora-W stater. Detta beror på att i de senare konkurrerar politikerna om vem som kan bäst producera offentliga varor, över vem det är som kan presentera bäst förslag (vision) över vilket politiskt system som gynnar folket. Även om ledarna producerar några privata varor är det en relativt liten summa, och vikten för att få dessa är inte speciellt stor för den vanliga medborgaren, som inte heller behöver vara rädd för att inte få tillgång till statens resurser.

Men i en autokrati riskerar en koalitionsmedlem väldigt mycket av att byta till en utmanare, och samtidigt kommer ledaren med tiden bli alltmer förtrogen med sin maktbas och vet vad han behöver ge ut för förmåner för att behålla deras stöd. En konkurrent har en mycket svagare position här än i en demokrati, och därför sitter autokraten relativt fast i sin position, medan en demokrat kan bytas ut lite hur som helst.

Slutligen kan jag nämna att modellen också säger något om befolkningsmängden och storleken på den vinnande koalitionen. Ju högre skatten är, desto mindre produktiva blir invånarna; de producerar mindre. Alltså skadar en hög skatt även de som får privata varor av staten. Men ifall befolkningsmängden är stor, och den vinnande koalitionen är liten, kommer det vara mer effektivt för ledaren att ha relativt höga skatter för att ge ut stora privata belöningar till den lilla politiska eliten. Och tvärtom; ju större W är, desto lägre är skatterna – och här måste jag nog tillägga det som många glömmer bort alltid gäller för en ej fullständig modell, d.v.s. - allt annat lika.