Varför ägande är nödvändigt

I en eller annan form så är det nödvändigt att rättsligt säga att vissa varor ägs av en person medan andra varor ägs av en någon annan

Varför är det nödvändigt? Jo, för att utan en sådan indelning så kommer folk kunna börja bråka med varandra om vem som har rätt att använda vad. Genom att införa äganderätt - oavsett om det är privat eller kommunal - så skapas ett ramverk för att lösa konflikter om vem som skall kunna få använda vilken resurs.

Säg att vi inte hade det här systemet och allt var fritt fram att ta ifrån andra. Om jag då tycker att du har en fin t-shirt så kan jag ju ta den. Om du har en fabrik så kan jag också ta den, givet att jag nu har tillräckligt mycket makt. Och du kan ta tillbaka det, om du också har tillräckligt mycket makt.

Och även om vi vore helt hederliga med varandra så skulle det inte finnas något sätt att säga "Du får använda den först och sedan jag". För sådana regleringar genom överenskommelser skulle innebära att det finns en äganderätt, men att den bestäms först genom en politisk process.

En sådan här situation är inte stabil. Med tiden kommer någon ordning att uppstå i de flesta samhällen. Och med den ordning som uppstår - oavsett om det finns en maktpunkt eller flera - så kommer det finnas någon form av äganderätt.

Vi kan då tänka oss två sorters problem med avsaknaden av ägande. Den ena sortens problem är de som uppstår i ett samhälle helt utan äganderätt. Det är nog väldigt likt de problem Hobbes (felaktigt) trodde skulle finnas utan en centralstat: folk kan inte lita på varandra, det finns ingen handel och inte heller någon gemenskap. Det här är dock inte vad som kommer att inträffa, så det verkliga problemet är att någon annan sorts äganderätt kommer att uppstå. Och, det kommer inte att vara den bästa sorten.

Det finns undantag till den här regeln. I vissa fall så skulle man kunna säga att det inte spelar någon roll vem som äger något ifall det skulle gå att producera om samma sak med ett trollslag, om bara det inte är någon särskild grej som man fått av någon. Men annars, ifall jag kan ta din fabrik och du inte ens behöver tänka på det, så har du en ny, så finns inte samma behov av äganderätt för att lösa konflikter.

Det finns andra argument för äganderätt. Men jag tror att det här är det mest basala. Antingen för att helt utan äganderätt så är ingen form av samvaro möjlig (förutom för Borg) eller för att om vi inte kan komma överens om relativt bra regler för de flesta av oss, så kommer vi få regler som är relativt bra för få av oss, men dåliga för flertalet.

Det här argumentet kan även utvecklas för att komma fram till vilken sorts äganderätt som är bäst lämpad, ifall man vill kunna undvika konflikter. Men i det här inlägget nöjer jag mig med att slå fast att någon form av äganderätt är absolut nödvändig för den som vill leva efter någorlunda vettiga regler.

Folkets främsta företrädare är tillbaka

Aron Flam tar upp hur sjukvårdskostnaderna steg när de får mer pengar om de använder alla pengar i sin budget, hackar på FRA och poängterar att sänkta löner kan se till att flyktingarna får jobb.

Han missade dock att ge en bättre förklaring till varför sjuksköterskorna har så låga löner, men överlag är de nya avsnitten av Folkets främsta företrädare riktigt bra.

Att vara arg på sina politiska motståndare

Joan Kennedy Taylor diskuterar ovan en utomordentligt viktig fråga - hur skall vi förhindra att dåliga idéer sprider sig inom en rörelse. Hennes svar är att det är omöjligt och, i den mån man försöker, skadligt att försöka centralplanera tänkande. Istället bör idéer mötas öppet och, vilket inte ofta påpekas, efter lång betänketid; man bör inte vara rädd för att i en debatt säga att man kan se att ett motargument har någon viss poäng, men att man ännu inte hunnit utforska den helt och hållet. Det är en väldigt trevlig och fallibilistisk föreläsning.

Men det som fick mig att verkligen gilla den var att hon ger några förklaringar till varför man kan bli arg på sina politiska motståndare när de säger något som går emot ens moraliska perspektiv. Eller, hon förklarar varför folk inte borde skämma folk för att de har annorlunda moraliska perspektiv (såvida det inte rör sig om folk som anser att våldtäkt och dylikt är moraliskt okej) - jag tolkar det som att folk argumenterar genom skämning för att de är arga på personen. Hon tar upp två argument som jag ser som rimliga förklaringar till varför man kan bli arg på någon för att denne uttrycker annorlunda åsikter än en själv:

1. Frustration över att man inte är en bättre debattör, att man inte direkt med några få ord och meningar kan förklara varför den andra har fel.
2. Irritation över att det skulle ta så lång tid att förklara ens egen position.

Jag gillade den här delen av föreläsningen (ungefär från 22:00 och någon minut framåt) eftersom jag vid många tillfällen blivit arg på andra. Och för att hennes förklaringar intuitivt verkar stämma, åtminstone för mig. Det kan vara så att andra blir glada eller inte bryr sig ifall de inte kan övertyga någon annan eller att de skall behöva lägga ned tid på att förklara varför andras världsbild är helt galen. Det måste vara en skön inställning, undrar hur man kan utveckla det.

Min egen lösning på problemet med att man inte alltid kan svara på andra så bra som möjligt är samma som Taylors: utgå ifrån att min motståndare kan låta frågan bestämmas efter en mer noggrann undersökning av frågan. På det sättet så kan jag gå in i en debatt, medveten om att jag alltid kan komma ifrån den som en mer kunnig person - jag behöver aldrig ändra min världsbild annat än ifall ett helt korrekt resonerande borde få mig att göra det.

Kanske man skulle kunna göra samtalet mer trevligt om man har inställningen att sanningen, i slutändan, kommer att komma fram ju fler som diskuterar politik på ett roligt och glatt sätt eftersom ju fler som är med på det, desto snabbare kommer gamla vanföreställningar att försvinna.

Filosofiska dilemman vs rena möjligheter till förbättringar

En bra moralfilosofi måste kunna hantera filosofiska dilemman, men främst borde de kunna förklara hur ens vardagliga liv kan förbättras - och hur man kan göra det samtidigt som man inte försämrar för andra. Moralfilosofier måste också bygga på en vetenskaplig analys om en situation är ett moraliskt dilemma eller inte (situationer som inte är moraliska dilemman kan man hantera lättare, så det är värt att skilja på dem). Svåra dilemman är, per definition, också svåra att lösa och skapa en bra grund för fortsatt filosoferande. Slutligen tror jag att tanken på att det finns många filosofiska dilemman skadar ens förtroende om att de går att lösa, därför borde man inte diskutera dem mer än hur ofta de faktiskt finns här i världen.

Det finns två olika sidor av moralfilosofi. En del handlar om situationer där det inte finns någon handling som leder till en moraliskt okej lösning. Detta är dilemman eller pessimistiska situationer. Den andra sidan handlar om situationer där det finns åtminstone en okej lösning, optimistiska situationer. Alltså, en sida som diskuterar vilket val som är det minst dåliga i en dålig värld, och den som diskuterar vilket val som är bäst i en bra värld.

Ett exempel på frågor från en negativ värld är alla variationer av trolley-exempel, som detta:

Du står vid en järnvägsräls och ser en förarlös vagn komma åkande i en ruskig fart längs med spåret. Längre ned så delar sig spåret i två. På ena spåret ligger fem personer hopbundna och kan inte röra sig. På det andra så ligger en person hopbunden. Du märker att järnvägsväxeln är inställd så att vagnen går mot spåret där det ligger fem personer och att du skulle kunna växla om så att vagnen går på spåret med bara en person. Du kan inte springa tillräckligt snabbt, lyckas förstöra järnvägen eller något annat så att du kan hindra vagnen från att döda de fem personerna eller, om du drar i växelspaken, den enskilda personen. Givet allt detta, om du enbart har möjlighet att dra i växelspaken eller inte, skulle du gjort det då?

Efteråt kommer ingen att åtala dig för något, oavsett vad. Alla kommer dock inte att hålla med dig om ditt val att inte dra i växelspaken, eller att dra i den (beroende på vad du gör), men ingen kommer att bli ovänligt inställd mot dig, oavsett vad.

Exemplet är skrivet för att få undan eventuella distraktioner från kärnan som frågeställaren anser är viktig. Den främsta distraktionen är möjligheten att kunna förbättra situationen, som att försöka spränga spåret eller något sånt. En annan viktig distraktion är att man inte kan vara helt säker på konsekvenserna i exemplet. I ett tidigare exempel av det här tankeexperimentet så var personerna på spåren arbetare, så att de kunde flytta sig - i det läget skulle det kanske vara uppenbart bäst att inte göra något alls för någon av de fem kanske märker vagnen medan den ensamma möjligtvis inte skulle märkt det alls. En till distraktion är att man kan fundera på hur andra reagerar på ens beslut - kommer man hamna i fängelse för att gjort ett visst val? (Den här distraktionen verkar många filosofer helt missa.)

Så, poängen med exemplet är inte att försöka komma runt dilemmat, utan att fundera på kärnan av dilemmat, nämligen:

Om du inte gör något så dör fem personer. Om du gör en viss handling så dör en person. Mellan dessa två val, vilket anser du är rätt?

Filosofer använder det här och liknande experiment för att testa hur robusta deras moralfilosofiska teorier är. För en filosof så är anledningen till ens agerande väldigt viktigt och varje val i en hypotetisk situation ger upphov till ett tankebygge med olika principer, regler och grunder. Så, även ens val i sådana här situationer gör att man bygger upp en moralfilosofisk teori. Och ifall modellbygget man använder för att försvara ett val i en situation inte stämmer överens med de andra delarna, då visar det sig att ens filosofi är inkonsistent (och därmed falsk) i någon bemärkelse.

Ett antal filosofer och psykologer använder sådana här exempel även för att få mer kunskap om vad folks intuitiva moral faktiskt är. Hur resonerar de flesta individer i sådana här situationer?

Det finns ett antal andra dilemman som är liknande detta, i det att valets slutresultat inte blir helt okej, utan bara minst dålig. Dels finns det fyra varianter på problemet som är just pessimistiska: den fete mannen, trollyn med en loop, transplantionsscenariot och mannen i gården. Andra sådana problem är den motbjudande slutsatsen (tänk om ökad befolkningsmängd leder till lägre genomsnittlig lycka?), överlevnadslotteriet (tänk om folk i ett samhälle räddar fler liv genom att döda friska personer och ta deras organ för att rädda sjuka, via ett allomfattande, statligt lotteri) och fallet med grottutforskarna (tänk om ett antal döende individer skulle kunna rädda sig själva, minus en, genom att gå med i ett lotteri där den som förlorar blir uppäten av de andra).

Jag tror att det finns både för- och nackdelar med att studera moraliska dilemman (till skillnad från moraliska val där det inte finns något intuitivt negativt med ens val). Den främsta fördelen är att världen inte är så bra så att folk aldrig behöver göra svåra val. Just fallet med grottutforskarna bygger på flera liknande rättsfall där sjöbrutna frivilligt gått med på att bli uppätna ifall de förlorar i ett lotteri. För att kunna leva ett gott liv måste man alltså vara beredd på att hantera dilemman. Man måste kunna undersöka anledningarna man har till att göra olika val - utsätta dem för kritik, leta efter nya lösningar - och sedan klara av att agera efter det minst dåliga alternativet.

Men jag tror också att moralfilosofi i grunden inte borde ha jättemycket med det här pessimistiska perspektivet att göra. För, överlag så är inte världen en serie av dilemman man ställs inför. Det finns istället fullt med möjligheter att leva ett gott liv tillsammans med andra, där alla involverade tjänar på varandras sällskap och ingen blir utsatt för utsiktslösa dilemman. Alltså, att man tjänar enormt på att arbeta och handla med andra, att man kan knyta vänskapsband och ha trevligt tillsammans med andra, där den stora frågan är "Hur kan jag göra festen/sammankomsten/handeln bättre?". En teori om hur man agerar borde därmed ha det som huvudfokus, eftersom det är en så stor av vardagen.

För det andra så tror jag att det är mycket viktigare att börja med att studera hur världen är, om en given situation faktiskt är optimistisk eller pessimistisk. Människans evolutionära historia eller de kommunistiska eller nationalistiska ideologierna verkar göra henne pessimistiskt lagd i en hel del situationer. Ekonomen Bryan Caplan tar upp några exempel där folk tror att deras och andras intressen står i en konflikt, men där de faktiskt är harmoniska, som när det gäller handel med utlänningar, marknadssituationer generellt och teknologisk utveckling. Vanligtvis så tjänar alla på handel och teknologisk utveckling, men de flesta fokuserar på kortsiktiga negativa konsekvenser istället för vinsterna på lång sikt.[1] Att gå runt och tro att en situation kommer leda till ett tråkigt resultat är i sig tråkigt och det missar att man tänker på möjligheter där situationen är till allas fördel, då man utgår från att den möjligheten inte är tillgänglig.

Jag är inte helt säker, men jag tror även att många filosofer missar sådana här fördelar, d.v.s. de tror också att världen består av fler dilemman än vad den egentligen gör. Ta de fattigas situation som exempel. Istället för att utforska möjligheterna om hur folk skulle kunna samarbeta för att producera mer värde tillsammans så ägnar filosofer främst energi åt att analysera frågan som ett dilemma - där de fattiga blir rika genom att de får pengar ifrån de rika. De skapar då ett ramverk som fokuserar på människors påstådda konflikter, vad för psykologisk och moralisk grund det har, och varför deras moral är bättre än andras moral. Det verkar alltså leda till en hel del extra arbete

Den här ansatsen verkar tas i The Ethics of Assistance: Morality and the Distant Needy, utgiven av Cambridge University, där olika filosofer diskuterar problemet med fattiga runtom världen idag. Jag håller helt med dem om att dagens ideologier inte tar tillräckligt hänsyn till fattiga i andra länder, speciellt i jämförelse med de plikter folk anses ha gentemot sina egna medborgare. Men författarna verkar inte ha någon diskussion alls om hur handel kan förbättra deras situation  - såväl "investment", "markets" och "trade" är uteblivna i bokens index och introduktionen ger inte någon hint om att det kommer diskuteras, utan istället handlar det om plikten att hjälpa. Peter Singer diskuterar dock, i The Life You Can Save, ett av sätten att skapa mer värde tillsammans (internationell handel) som ett sätt att lösa världens fattigdom. Han menar dock att det är omöjligt att få igenom frihandelsförslag i den amerikanska kongressen, så det är inte värt att satsa något på det. Han missar dock att det är möjligt att sprida idéer om frihandel relativt billigt, genom att exempelvis rekommendera att man läser på om frågan eller bara säger att man borde ifrågasätta vissas vinkling om hur skadligt det är. Sedan missar han ett annan ömsesidigt gynnsamt alternativ som lagts fram för att förbättra de fattigas situation: emigration till rika länder. Även om den frågan också inte går att skapa en politisk förändring kring, går det att sprida information om dess fördelar så att det kanske senare kan bli lättare att få igenom politiskt.

Nu vill jag inte härmed se ut som att jag argumenterar för att välgörenhet inte har någon roll alls att spela, för det har den. Världen är på sina ställen kass, och även om jag tror att frihet skulle öka allas materiella välstånd utan att behöva introducera något verkligt dilemma för de flesta andra (eftersom i en så mycket rikare värld kommer det bli lättare att uppnå de mål som de allra flesta har, som att ha god hälsa) så kommer inte alla att kunna ta de stegen åt samma håll samtidigt. Därför tror jag att internationell och privat välgörenhet är bra och nödvändigt tills dess att vi skapat ordentliga institutioner överallt för att främja välståndsskapande.

Ett tredje argument mot att fokusera för mycket på filosofiska dilemman är att de är svåra. Det borde då vara lättare att tänka till om dem efter att man har byggt upp en robust moralfilosofi med ett antal principer som man vet är säkra. (Det finns ju såklart de dilemman som är väldigt enkla att svara på.) Jag är dock inte helt säker på det här argumentet.

Slutligen tror jag att själva tron på att det finns många konflikter är ett hinder för att effektivt kunna lösa de problem som vi står inför. För i de konflikter som finns så brukar en bra lösning ofta innebära att man får göra sig av med några resurser, som man annars hade kunnat lägga på nöjen eller god mat. Tanken om att man hela tiden kommer behöva ställas inför sådana dilemman tär på ens givmildhet, åtminstone när jag tittar på mig själv. När jag funderade på utilitarismen så var jag i början väldigt negativt inställd till tanken på att jag skulle behöva ge upp hela mitt liv för att göra livet bättre för alla andra. Efter att ha läst ekonomi blev jag mer vänligt inställd till filosofin (även om jag inte helt är för den) eftersom jag kom fram till att de flesta konflikter mellan egenintresset och utilitarismen är rätt små: de flesta människor vill skapa en bättre värld, så de verkliga dilemman som finns kommer man att kunna lösa tillsammans (att lösa ett filosofiskt dilemma för en individ blir som att lösa ett kollektivt dilemma).

Så, för att sammanfatta. En bra moralfilosofi måste kunna hantera filosofiska dilemman, men främst borde de kunna förklara hur ens vardagliga liv kan förbättras - och hur man kan göra det samtidigt som man inte försämrar för andra. Moralfilosofier måste också bygga på en vetenskaplig analys om en situation är ett moraliskt dilemma eller inte (situationer som inte är moraliska dilemman kan man hantera lättare, så det är värt att skilja på dem). Svåra dilemman är, per definition, också svåra att lösa och skapa en bra grund för fortsatt filosoferande. Slutligen tror jag att tanken på att det finns många filosofiska dilemman skadar ens förtroende om att de går att lösa, därför borde man inte diskutera dem mer än hur ofta de faktiskt finns här i världen.

Noter

[1] Här kommer en viktig fråga som jag bara skall snudda vid. Hur kan det vara så att en individ tjänar på teknologisk utveckling ifall detta gör att denne förlorar sitt jobb och kanske måste byta till ett sämre jobb med lägre lön? Här håller jag definitivt med om att personen inte tjänar på just den här teknologiska utvecklingen. Men personen tjänar fortfarande på att det som regel är fritt fram att göra teknologiska upptäckter. För, även om individen förlorar i ett läge, så vinner denne tusen gånger om i alla andra lägen när det kommer nya teknologiska upptäckter i andra branscher.

Ett tanke-experiment mot hedonistisk utilitarism

Som ultimat princip så anser jag att hedonistisk utilitarism inte är moraliskt absolut. Det vill säga, det finns hypotetiska exempel där jag anser att det är omoraliskt att följa denna lära rakt ut. Jag har redan skrivit ett långt inlägg om ett sådant exempel, men det kan inte skada att ha fler. Exemplet är inte helt realistiskt, utan är bara till för att visa på hur utilitarismen hypotetiskt kan vara fel.

Strandsatt på Mars

Ponera ett samhälle i framtiden där alla människor följer den hedonistiska filosofin. Det är fred på jorden, livet är gott och den mänskliga civilisationen utvecklas för var dag. Folk lägger ned sina själar i att försöka förbättra livet på varje sätt, vilket har lett till att i det samhället har nästan allt arbete blivit ett rent nöje att utföra (dock inte det mest roliga man kan göra). Alla lägger dessutom ned en väldigt stor del av sin inkomst i investeringar, så samhället växer något otroligt. Vetenskapen och teknologin har även kommit så långt att ålderdomen är besegrad; det finns inga biologiska hinder för att varje individ skall kunna leva hur länge som helst och den ekonomiska standarden är så hög att det endast är i högst sällsynta tillfällen då folk dör i olyckor och liknande.

Eftersom det är ett utilitaristiskt samhälle så har utvecklingen i lyckoforskning varit fenomenalt stark. De har utvecklat otroligt sofistikerade droger så att allas lyckonivå är på max hela tiden. Det handlar inte om någon hjärnlös lycka, utan att det gör så att människor är mer i flow när de utvecklar konst, vetenskapliga teorem och bygger färdmedel. Men, den högsta formen av lycka fås genom att utforska nya konststycken, speciellt de som visar på vikten av att kunna förstå världen så bra som möjligt, i samband med vissa specialdesignade droger. Alltså, en form av underhållning.

Samhället har även ett rymdprogram, och de skall snart åka iväg till Mars. Efter många års planering skjuts den första bemannade farkosten dit. Den mänskliga civilisationen är redan delvis utomplanetär, men nu, efter att robotar skickats till planeten för att påbörja en terraformering av den, skall människor för första gången leva där. Det finns liv och syre där redan, även några primitiva jordbruk som robotarna kört igång.

Dagen kommer då när de tre stora rymdfarkosterna landar på Mars (för att se till att de tillsammans har en riktigt god chans att överleva). Men när de är på väg att landa råkar en helt oförutsedd meteorit-skur träffa skeppen, så att de kraschlandar där. Katastrofen är total; ingen på farkosterna tros ha överlevt.

Men, så får jordborna en signal! En person har överlevt! Olyckligtvis har matförrådet nästan helt brunnit upp, men hon har tillräckligt mycket så att hon klarar sig för att folket på jorden skall kunna skicka iväg en ny raket för att hämta henne.

Några eldsjälar sätter direkt igång med att samla in pengar för att göra detta. Men, det råkar förhålla sig på ett väldigt konstigt sätt med deras ekonomi att det kostar en betydlig summa av allas inkomst att utrusta ett nytt skepp med kapacitet att ta sig till Mars och sedan tillbaka till jorden (alternativt stanna där och påbörja det uppdrag som den ursprungliga besättningen skulle göra). Ett barn i samhället kan göra kalkyleringen av detta direkt: minskningen av den totala lyckoproduktionen skulle minska med 5% om de gjorde detta. 

Högst olyckliga omständigheter, inser alla, men det rätta är ju att maximera lycka så alla på jorden tar ett glömskepiller och förtränger minnet om överlevaren.* Innan dess skickar någon ett övertygande meddelande till henne om att hon borde hitta en klippa att hoppa ifrån, så att hennes död sker snabbt istället för att hon skall behöva svälta ihjäl.

Efteråt har alla glömt bort överlevaren och lever lyckligare tack vare det.

Slutsats

Hedonistisk/klassisk utilitarism är inget vi människor föredrar i vissa specifika, möjligtvis hypotetiska situationer där vi kan minska vår inkomst och lyckonivå för att rädda någons liv. Det kan vara så att den här situationen aldrig kommer uppstå - av mer grundläggande säkerhetsskäl så är det dumt att någonsin utveckla bortglömningspiller (utan de är inte storyn trovärdig).

Denna slutsats medför inte att liv därmed borde ha ett absolut värde. Men det säger att lycka inte borde ha det heller. Min kritik säger inte heller att utilitarismen till stor del är fel; den säger egentligen bara att den inte absolut passar ihop med mina och dina mest upplysta och medkännande värderingar (tänker jag mig att de är iaf; jag tänker mig du håller med om att det är rätt att rädda överlevaren på Mars). 

Sedan är frågan om det kan inträffa något sådant här scenario. Man borde inte lita på att man själv, alla andra och universum inte kan skapa ett sådant här utilitaristiskt dilemma. Rent praktiskt kanske utilitarism är helt rätt.

Noter

* En mer rimlig story är att det bara är de som kommunicerar med astronauterna som får reda på att någon har överlevt. Sedan fattar de beslutet om att inte berätta för resten av världen och tar ett glömskepiller.

Ankdammen -15

Ankdammen 15 är årets kanske största anarkokapitalistiska evenemang. Det kommer att gå av stapeln den 8:e till 9:e augusti och anordnas av Niklas Wiklander. Det kommer äga rum i en scoutstuga strax utanför Gävle - dock behöver man bara ta sig till Gävle så ordnas resa till och från. Det kostar 130/100 kr för mat och husrum.

På evenemanget kommer det bli några korta föreläsningar - om OFUSS, om IT-säkerhet och kryptering och troligtvis ett om anarkokapitalism också. OFUSS kommer också att ha sitt årsmöte där och Frihetsfaxen kommer att spela in ett avsnitt. Efteråt blir det diskussioner, saft och bullar!

Diskussion om eventet: Ankeb.org | Facebook

Koordinerade vs. okoordinerade skadliga aggregerade handlingar

Jag skrev nyligen ett längre inlägg om varför jag tror att aggregerade handlingar innebär en rättighetskränkning. Själva idén om att man inte har rätt att göra det går emot tidigare libertarianism, som byggde på common law-regeln att sådana handlingar inte kunde vara grund för att stämma någon, men det kan ha berott på att lagen då föreskrev att alla skulle vara lika skyldiga till brottet.

I vilket fall tror jag inte att det resonemanget stämmer och jag tänkte komma med ett väldigt kort scenario för att visa varför. Kort, för att det förra inlägget blev så långt. Det är osannolikt, men det är för att komma till dess kärna.

800 personer får en magisk knapp.

Om en person trycker på den så kommer ett vackert fyrverkeri, men inget annat.

Om 500 personer trycker på den samtidigt så får var och en se ett fyrverkeri som innan. Men nu så aktiveras även en fyrverkeripjäs till att skicka iväg en minimissil. Dessa åker sedan iväg och dödar knugen.

Om det inte finns någon kung i närheten skjuts de mot ett privatägt träd som förstörs.

Alla personer som får knappen vet om dessa regler.

I det här scenariot är alla överens om att om 500 av dessa 800 personer går samman och säger till varandra "låt oss trycka på knappen och göra oss av med knugen eller det där trädet!", så är det en rättighetskränkning. En individ skulle då ha rätt att stoppa en av de 500 från att trycka på knappen.

Men, om de inte koordinerar sig, har en individ då rätt att hindra en person från att trycka på knappen? Eller, om det är 700 som trycker på knappen, rätt att hindra 201 från att trycka på den? Jag skulle säga ja, för att scenariot är alldeles för likt det ovan. Konsekvensen av deras handlingar är att en annans rättigheter kränks så det borde vara lika förbjudet. En individ borde kunna få skydda sig även ifrån aggregerade handlingar.

(Dessutom så skulle de riktigt smarta skurkarna koordinera sig på det här sättet, nämligen utan att explicit koordinera sig (de skulle bara tänkt sig att de gör det).)

(Inget av detta säger vad som bör göras i frågan om klimatförändringar, det finns olika rättsliga lösningar där.)

Putin's Way

Amerikanska Frontline har nyligen gjort en dokumentär om Vladimir Putins väg till makten och vad han uträttat där, Putin's Way. Den finns att se i svensk version till slutet av månaden på SVT och är på hela taget väl värd att se.

Programmet argumenterar för att Putin förskingrat miljoner och miljarder ifrån den ryska staten, både när han var vice-borgmästare i S:t Petersburg under 90-talet och när han var president eller bestämde ifrån kulisserna från år 2000. Hela hans politiska period kan ses som en del i spelet folk förde av att vinna pengar på korruptionen när Ryssland sålde statens ägande till politiskt uppsatta individer.

Han börjar som "privatiseringsexpert" i S:t Petersburg och blir känd som "the gangster capitalist of Russia". Men han jobbade även på sin egen image och beställde en dokumentärfilm om sig själv. Han jobbar i staden under sin f.d. universitetslärare, som är borgmästare, och hjälper denne komma undan korruptionsundersökningar.

Det är nu han blir uppmärksammad av Jeltsin & co. Dessa var också otroligt korrumperade och behövde då en efterträdare som skulle se till att skydda dem även efter att de försvunnit ifrån makten. Putin blir alltså placerad i den högsta ledningen i Ryssland för att säkerställa att tidigare kleptokrater inte blir satta i fängelse, att alla oligarker som kom till under 90-talet skulle få fortsätta behålla sitt stöldgods.

Den här delen av historien har Karen Dawisha forskat om och hon kommer med lite extra detaljer i en intervju på Library of Law & Liberty. Bland annat att Putin var en personlig kleptoman också. En gång, när han väl blev president, så stal han en ring ifrån Robert Kraft, ägare av New England Patriots, som hade vunnit Super Bowls i USA.

Men, år 1999, ett år innan presidentvalet, så var han relativt okänd för det ryska folket. Han var nu chef för FSB, vilket var det omorganiserade KGB:t och i augusti 1999 blev han premiärminister. Nästa månad blev han dock känd när några hus blev bombade i Moskva och gick ut som den starke ledaren som utlovade hämnd.

Myndigheter gick ut och sa att det fanns ett "tjetjenskt spår" bakom bombdåden. Det blev aldrig bevisat men användes som ett skäl för att de skulle kunna attackera den de facto självständiga tjetjenska republiken av Ichkeria. Bombdåden skedde i september 1999 och ryska trupper gick in i Tjetjenien nästa månad.

Här missar dokumentären att nämna att det fanns lite stridigheter innan mellan Ryssland och en viss terroristgrupp där, som hade invaderat ryska Dagestan. Ryssarna sade sig nu vilja få ut ledarna från den gruppen från Tjetjenien, men invaderade landet istället. Dokumentären menar att FSB legat bakom bombdåden och pekar på dels att de hade lagt ut massiva bomber i ett annat hus (vilket de erkände!, men sa att det var för en övning), dels att alla bevis ifrån bombdåden hade förstörts och att när staten försökte göra en oberoende undersökning av dåden så blev ledaren av undersökningen arresterad på påhittad grund en vecka innan han skulle rapportera sitt svar.

Oavsett om de här tankarna stämmer eller inte verkar det inte helt omöjligt att Jeltsin startade kriget mot Tjetjenien - efter att de redan vunnit mot terroristerna - för att se till att Putin skulle få folkligt stöd. En Wag the Dog-situation, ungefär. I vilket fall så fick Putin det stödet delvis tack vare kriget och för sin "lag och ordning"-profil och han vann presidentvalet år 2000.

Kriget i Tjetjenien gick över innan dess, men det fortsatte i nio år till som ett gerillakrig mot ockupanterna. Totalt sett dog 50 000 - 80 000 människor i kriget, troligtvis runt 10 000 - 16 000 när Putin var president.

Det första han gjorde som president var att ge Jeltsin åtalsimmunitet, samt att stänga ned en korruptionsundersökning mot sig själv i S:t Petersburg. Andra som påpekade senare att Ryssland var en kleptokrati har satts i fängelse. 

 

Sedan går han ut på charmturné till väst. Han var den förste som ringde till George Bush och uttryckte sin sorg för 9/11-attacken vilket gjorde att Bush fastnade för honom. Förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder såg sig som vän med honom och gav Ryssland lån för att bygga ut pipelinen. Tony Blair såg sig också som vän till honom. (Den opinionen vände dock när rysk militärutrustning verkade ha använts av ryskvänliga styrkor i Donbass för att skjuta ned ett malaysiskt plan.)

Men i landet fortsätter han den kleptokratiska linjen och kan möjligtvis ha stulit till sig så mycket att han är bland världens rikaste män.

När han ställde upp i valet igen år 2012 - efter att ha låtit sin handplockna premiärminister Medvedev sitta som president 2008-2012 - var det storskaliga demonstrationer mot honom i Moskva, som blev nedslagna av polisen. Landet har en politisk spärr på 7% så det är svårt för nya partier att ta sig in i riksdagen, det verkar ha varit en del valfusk under valet och pressfriheten är den 32:e sämsta i världen. Så, han lyckades bli president igen och nu har han sett till att ändra konstitutionen så att han kan sitta där till 2024. 

Går det att göra något för att förhindra att Putin får mer makt och hindrar utvecklingen i Ryssland? Rimligtvis borde det kunna gå genom att arbeta för mer frihet här. Men en annan sak skulle alla kunna göra - försöka läsa på mer om vad han verkligen gjort och sprida den informationen. Putin är en f.d. KGB-agent som var lojal mot tidigare kleptokrater och hjälpte att föra pengar från staten - som rätteligen borde tillhöra folket, som under 80 år tvingats arbeta för den sovjetiska staten i ett gigantiskt fängelse - till en liten elit och har nu säkrat sin makt för att slippa bli åtalad i framtiden. Det och att Ryssland inte är en säker plats för dissidenter och kritiker, utan deras namn sätts upp på gigantiska banderoller som fiender till nationen.

Varför är indoktrinering dåligt?

Finns det någon makt eller politiskt system man bör svära trohet, känna förpliktelse till och börja tro är en god kraft, när man är sju år?

Kommer en mäktig AI att vilja döda alla människor?

An AI will want to acquire as many resources as possible, so that these resources can be transformed and put to work for the satisfaction of the AI’s final and in- strumental goals. ... [T]he default outcome from advanced AI is human extinction. ... Unless an AI is specifically programmed to preserve what humans value, it may destroy those valued structures (including humans) incidentally. As Yudkowsky (2008) puts it, “the AI does not love you, nor does it hate you, but you are made of atoms it can use for something else.”

- Luke Muehlhauser och Anna Salamon, Intelligence Explosion: Evidence and Import

Argumentet här är att en AI, om den bara vill göra saker, kommer att ha ett incitament att försöka ta över hela världen och ta över all materia för att kunna uppnå alla mål den har. Detta gäller enbart en AI utan några specifika mål som vi människor har (vilket för många inkluderar att inte vilja styra över andra och att låta ens vänner ha en del av världen att bestämma över). Det man tänker sig är att det här är ett instrumentellt rationellt mål för en intelligent varelse, som att man försöker komma fram till vad homo economicus vill göra om man inte vet om vilken sorts varelse denne är - Vulcan, Dementor, Drow eller haj - bara denne tänker rationellt på vad dennes mål är. Då får man fram en sorts mall för vad en bara intelligent varelse vill kunna göra, för att kunna uppnå mål, och det är denne varelse som Yudkowsky, Omohundro, Muehlhauser och Salamon tror vill ta över alla människor.

Jag argumenterade emot det här perspektivet i ett tidigare inlägg och har nu kommit på ett till argument mot detta som jag tänkte ta upp. (Jag får säga att jag har en estetisk förkärlek till den fullt rationella, men specifikt mållöse varelsen, så jag har en liten bias här, men hoppas att om den ger sig i uttryck så kan det upptäckas.) Argumentet är det följande:

• Två varelser som båda försöker kontrollera all materia i universum kommer att hamna i en konflikt med varandra.
• Det borde finnas ett stort antal varelser i världen med den här totala dominanspreferensen (td).
• Det är inte säkert att varje enskild td-varelser kan döda alla andra td-varelser.
• Dessutom så är i princip varje td-varelse ett hot mot alla andra varelser i universum
• För att undvika att bli utplånad är det bäst för en td-varelse att hitta på en strategi för fredlig samvaro.

Alltså, att ha en preferens som är att ta över allt i universum är att sätta en skylt på sig själv om att man är ett hot mot universum. Därför har den som har den preferensen ett incitament till att forma om sina preferenser till att inte vilja ha detta, utan istället satsa på att bara vara säker, vilket kan uppnås genom att hitta andra varelser som har samma strategi.

Dessutom kommer denne att vilja kunna njuta av saker som inte kräver att man har fullständig dominans över allting som existerar. Som att gilla att sköta en trädgård istället för att spränga galaxer eller något liknande.

Det skulle dock kunna gå att säga att en AI som förstår allt detta ändå kommer vilja döda alla människor, för att människor inte är tillräckligt mäktiga att bry sig om. På samma sätt skulle den kunna säga det om den första svagare utomjordingen den stöter på. Och nästa. Tills den stöter på någon som är mäktigare. Skulle den då kunna säga "Nej då, jag var inte ute efter hela universum, lita på att vi kan samexistera och att jag inte försöker komma på ett sätt att slå ut ditt försvar och ta kol på dig"? Rimligtvis inte.

Men, skulle inte AI:n kunna skydda sig mot detta genom att ersätta de dödade civilisationerna med kopior han skapat? Kopior som egentligen är statister eller har en kod inuti så att AI:n närsomhelst kan ta över dem? Det vore förstås möjligt, men det skapar möjlighet för den synligt utomjordingen att upptäcka den koden, vilket då gör det helt meningslöst.

Alltså, om man inte är helt säker på att man kan stå emot vilken kraft som helst så är det riskabelt att börja gå mot situationen där man krossar allt för att styra över hela världen. Och även om man är helt säker är det inte så smart, för det går alltid att ha fel. Och, slutligen, det är alltid möjligt att man är i en matrix-värld, som jag tog upp i mitt förra inlägg. Därmed inte sagt att man inte skall vara försiktig med AI, men jag är mest rädd för galna AIs.

Vad borde vi göra åt klimatförändringarna?

Vi libertarianer har missat att lyckas klassificera klimatförändringar som rättighetskränkning eller bara som ett problem som världssamhället står inför. Om det är en rättighetskränkning finns det dock enkla lösningar på det. Att lösa klimatfrågan som socialt problem är nog svårare rent praktiskt, men konceptuellt är planen självklar: vi behöver skapa en grund för att folk skall kunna göra samhället rikare och utöka sina kunskaper för att stå emot hotet. Att skapa en politik för att minska utsläppen riskerar att minska möjligheten att stå emot andra oförutsedda risker (som naturliga ökningar av temperaturen) och skapar ett skadligt politiskt system.

Det har sagts att vi som står för individuell frihet har särskilda problem med att komma på en politik för att lösa problemet som orsakas av klimatförändringar. På ett sätt stämmer det: jag tror att libertarianismen, som rättsfilosofi, inte haft något bra svar på om de individuella handlingarna, som var för sig inte leder till någon förändring, men som tillsammans gör det utgör en kränkning av andras rättigheter eller inte. Och det är kärnan för vår filosofi - att avgöra vilka handlingar som är legitima och vilka som inte är det. Att då inte ha ett svar på frågan medför att vi inte vetat om vi skall svara på det som en rättighetsfråga eller som ett generellt politiskt problem som borde lösas (ex. hur vi borde agera för att minska fattigdomen eller trafikolyckorna på vägarna).

Den här osäkerheten kommer nog utifrån två källor. Dels så utgår många libertarianer utifrån att många common law-rättsregler är vettiga, eftersom de utgick ifrån privat äganderätt och för att konkurrensen mellan domstolarna skall ha lett till att domarna fick komma fram till domslut som använde sig av generella juridiska principer. Utgångspunkten, som Rothbard gillande noterar, för dessa regler är att aggregerade handlingar inte kan vara kriminella om de inte skett i samförstånd, vilket innebär att klimatförändringar inte kan vara olagliga. Mot detta står en (kanske oformulerad) insikt i att en individ borde kunna få hindra folk som gör dessa handlingar. Osäkerheten är värre av att frågan inte är så väl diskuterad bland libertarianer och de få som diskuterat den är oense: Reisman (2002) menar att det inte är en kränkning; Dolan (2006), Long (2007) samt Shahar (2009) menar att det är det, fast på olika sätt.

Alltså, det finns två olika frågor här för en libertarian: (1) vilka, om några, restriktioner skall det finnas på ens utsläpp av växthusgaser? och (2) vad bör vi göra åt klimatförändringarna för att minska problemen? Det finns dock en enkel lösning på de här problemen. Eller, en förståelig och tydlig lösning, åtminstone, det kommer dock att innebära arbeta för de flesta. Lösningen är att uppskatta hur sannolikt det är att de flesta av oss idag kränker andras rättigheter genom att vara med andra och förändra klimatet och ställa in sig på det och sedan att propagera för generella lösningar för hur folk kan möta förändringar i klimatet. Dessa två lösningar svarar mot de som vi står inför.

Den juridiska lösningen

Jag tror att vi är delaktiga i en aggregationsskada mot folk som drabbas av klimatförändringar. Frågan kan diskuteras, men om det stämmer finns det saker som varje individ måste göra:

• skära ned på sin användning av CO2, eller förstöra CO2-molekyler i luften, för att göra ens eget utsläpp neutralt.
• minska temperaturen genom geo-engineering.
• kompensera de som drabbas av det (dessa har samtidigt skyldighet att minska skadan som sker av det för att få kompensation).
• hindra att de skadliga effekterna från en global uppvärmning sker.

Några skulle säga att det finns juridiska problem med att se om någon gjort sig skyldig till att släppa ut CO2. Det är dock problem som går att lösa - det går att mäta den aktiviteten och genom historiska data på hur mycket någon kört bil, tankat eller ägt en fabrik så kommer det bli ganska lätt att mäta folks koldioxid-fottryck. Det skulle ta lång tid att beräkna, med dagens beräkningskraft. Men om/när stämningar för detta dyker upp så kommer datorerna, datainsamlingen och AI:n ha utvecklats så bra att det nog kan göras på en kafferast.

Lösningen på problemet med ökad temperatur

Oavsett om klimatförändringarna orsakades helt av naturen eller inte så är det ett samhällsproblem. Det verkar ha föreslagits tre lösningar på kraft ökad medeltemperatur när människor orsakat det. Låt mig diskutera de i tur och ordning:

• Mitigation - alla skär ned på sin användning av CO2 så att växthuseffekten blir mindre och temperaturen inte stiger lika mycket.

Det här skulle kräva internationella avtal, en världsstat eller en internationell rörelse för att vara effektiv (om det inte finns överallt kommer produktionen att flytta till de länder som inte sätter upp begränsningar på att släppa ut CO2). Det skulle också fungera ifall det blev billigare med kärnkraftverk och man kunde ha väte till flygmotorer (men det verkar inte komma i rätt tid). Det första har visat sig vara för svårt att uppnå. Nästan alla världens länder skrev under Kyotoprotokollet i ett led att minska ländernas utsläpp, men bara drygt en sjundedel skrev på det bindande (de andra skrev att de skulle försöka minska utsläppen). Det finns helt enkelt inget intresse i utvecklingsländerna att minska sin konsumtion av fossila bränslen (och därmed minska möjligheten att utvecklas). Av de länder som skrev på bindande avtal så har Kanada och Ryssland valt att inte fortsätta. Så, idag står de europeiska länderna, Kazakstan och Australien för protokollet. Och av dessa så är det inte alla som nått upp till de krav som de ställt upp på (om än att utsläppen generellt minskat under perioden för de flesta av dessa länder - totalt sett har utsläppen ökat rejält). En världsstat skulle nog vara minst lika besvärlig att uppnå (och skulle leda till katastrofala följder eftersom det blir helt omöjligt att rösta med fötterna). Och en internationell rörelse skulle nog också vara omöjlig, då det finns bättre sätt att lösa det här problemet på.

Så, troligtvis kan inte världen gå mot den nivån av CO2-koncentration i atmosfären som bara skulle leda till att världstemperaturen år 2090 går upp ca 1 grad celsius (jämfört med referenstiden 1986-2005). Istället för denna koncentrationsnivå så lär vi uppnå en högre nivå vilket skall leda till att temperaturen höjs med 1,8 till 3,7 grader. Givet att inget annat händer.

Men, skulle inte något annat kunna hända? Jo, och det är ett av de stora problemen med den här ansatsen. För, säg att världen minskar utsläppen till IPCC:s RPC6-scenario men att solen påverkar klimatet så att temperaturen inte bara går upp ca 2,2 grader utan 3,0 grader till slutet av århundradet. Det är ganska rimligt att IPCC inte kan göra bra prognoser över hur solen utvecklas, då de 1990 inte kunde vara säkra på att den temperaturförändring som redan varit inte var en del av den naturliga variationen. Därmed innebär den här "lösningen" att vi vaggas in i en falsk trygghet och att vi inte förbereder oss på att möta andra, liknande hot.

Slutligen, den här metoden har gigantiska kostnader, speciellt för utvecklingsländer. Kina har utvecklats tack vare sina industrier, vilket har lett till att de släppt ut ca fem gånger så mycket mer koldioxid sedan 1980. Kärnkraftverk skulle kunna lösa det problemet, men gissningsvis kommer kol och olja att ändå spela stor roll några decennier framåt. Så alla länder som kommer att industrialiseras skulle få göra det i långsammare takt.

• Geoengineering - några tar och kontrollerar temperaturen på jorden så att den inte kan bli för varm.

Det här forskningsfältet är ganska osäkert för mig. Jag vet bara att det finns ett antal föreslagna tekniker - vissa skapar naturen naturligt, som genom vulkanutbrott - för att kontrollera hur mycket energi som kommer in och ut ur atmosfären. Det fina med det är att det skulle kunna leda till samma temperatureffekt som mitigation, men till en avsevärt lägre kostnad. En annan fördel är att vi inte behöver göra något nu utan vänta ett decennie eller två med någon teknik som då kan se ut att vara bättre - kanske även med modeller av klimatet som tar med alla interdependenser.

Det stora problemet med denna lösning är att det i sig är att försöka påverka en del av klimatet, ett väldigt komplext system och det kan komma många oförutsedda sidoeffekter av det.

Något som talar för det här är att människan nog kommer att göra något liknande oavsett vad. För, tänk på vinsten Disney World skulle kunna ha av att kunna garantera att det inte kommer regna ett visst datum? När det då blir vanligt att folk ändrar sitt lokala väder - och därmed alla andras - kommer det att utvecklas till en konst och sedan en vetenskap där vi får bättre förståelse av klimatet. Gissningsvis kommer det finnas något sätt som man kan förändra klimatet på som inte ändrar dess variation så ofantligt mycket. Då, eller innan, kommer kanske landägarna till Maldiverna gå samman och minska jordens medeltemperatur en grad. (Det här borde förresten ge upphov till ett nytt juridiskt område - väderlag, om hur man homesteadar väder och avgränsar det på något vettigt sätt.)

• Anpassning - alla får vänja sig vid att temperaturen blir högre på många ställen på jorden. Vissa flyttar, andra skaffar 

Det här är den allra viktigaste lösningen, för lösningen här är att vi måste hitta bättre sätt på att utöka vårt välstånd på. Vi människor måste bli rikare. Inte då främst för att undvika de relativt sätt få extra individer som skulle dö vid en ökning av medeltemperaturen, utan för att mljarder människor dör i förtid - relativt om de haft en industrialiserad livsstil. Och alla dör i förtid idag för att vi inte har en überindustrialiserad livsstil! Folk i rikare samhällen har generellt sett längre livslängd, lever friskare och har bättre miljö.

Okaj, ett högre välstånd är bra....men vad har det med global uppvärmning att göra? Jo, ju rikare ett samhälle är, desto bättre kommer folk att vara på att ställa om sig till eventuella förändringar. Det är exempelvis mycket enklare för Nederländerna eller Bangladesh att anpassa sig till en högre vattennivå än vad det var för hundra år sedan. Ju mer avancerat ett samhälle är, desto mindre spelar klimatet någon roll. Det är kanske en kostnad (snöoväder) eller fördel (sol och varmt väder), men de styr inte människors beteende som de gjorde för. Som under den neolitiska perioden då klimatet kan ha styrt om människorna över huvud taget skulle ha lyckats med att bli jordbrukare eller inte. Idag innebär de skillnaderna att fler måste arbeta med jordbruket, men civilisationen som helhet förändras inte mycket av det. Och, som vissa är inne på (med geoengineering och liknande), till slut, när vi är tillräckligt rika, kommer vi att kunna göra oss oberoende av klimatet helt.

Vad behöver då göras för att öka välståndet? Mer frihet. Som, frihet från godtyckliga skatter, att kunna få konkurrera fritt inom vilken bransch som helst och frihet att emigrera. Såväl teoretisk som empirisk forskning visar att frihet är det bästa systemet för människor att samarbeta i för att producera välstånd.

Och den här utvecklingen kan gå väldigt snabbt. 1960 var Sydkorea lika fattigt som Afghanistan och Indien - idag är det lika rikt som Spanien. 1965 hade Singapore samma BNP/Capita som Sverige hade 1925 - tjugo år senare var Singapore ikapp Sverige. Shenzhen lyftes från en fiskeby med 300 000 invånare till en metropol med 4 50 000 invånare på femton år!

Men, måste man fråga sig, är det möjligt att skapa förutsättningarna för att alla samhällen på jorden skall bli så rika att klimatförändringarna bara blir en liten kostnad? Antingen måste det uppstå ett tillräckligt stort område - där folk är tillåtna att skapa välstånd i största möjliga takt - dit alla fattiga kan flytta. Eller så måste det uppstå sådana områden i alla fattiga länder. Det förra kräver inte att politiken måste förändras, utan bara att det blir billigt nog att skapa nya städer på haven. Det senare kräver dock politisk förändring, vilket verkar svårt, men inte helt omöjligt (se utvecklingen av speciella ekonomiska zoner världen över). Världen överlag håller också på att bli friare - och därmed rikare. Så, det här lär kunna fungera och skulle kunna skyndas på mycket snabbare om fler såg fördelarna med ett rikt samhälle.

Vilken lösning är då bäst?

Jag lutar åt geoengineering och anpassning snarare än geoengineering och mitigation. Geoengineering ser ut att vara kompatibel med båda, men passar bättre ihop med anpassning eftersom den metoden innebär att vi försöker maximera produktionen och kunskapen på jorden. Samtidigt så är det bättre att kunna anpassa sig till helt okända problem och rätt dåligt att snäva in politiken för att uppnå ett enskilt problem. Den internationella politiken som krävs för det kommer dessutom dels användas för att gynna särintressen ("Ingen handel med länder som inte kontrollerar sina utsläpp!") och den kommer att ge upphov till en byråkrati (som har sina egna intressen) och skulle kunna börja ägna sig åt nya saker (mission creep - som ex. EPA har gjort). En värld där varje individ och grupp som drabbas av ökad temperatur själva utformar planer för att lösa det kan å andra sidan vara helt decentraliserad.

Kan skadliga aggregerade handlingar förbjudas enligt naturrätten?

En aggregerad handling (eller aggregationshandling) är när flera personer gör något som var för sig inte leder till något särskilt men som leder till något speciellt när alla (eller rätt många av dem) utför handlingen. Kan man då förbjuda eller kräva skadestånd för dessa om de skadar andra eller deras egendom? I det här inlägget argumenterar jag för att det är möjligt såvida inte restitut är inblandade. I slutet kollar jag om klimatpåverkan är ett sådant aggregerat brott, vilket det verkar vara. Om det stämmer så kräver det att det blir ännu viktigare att hitta en fungerande lösning i den här frågan - var och en av oss har ett individuellt ansvar för att göra det.

Låt mig börja med att ge ett exempel på en aggregerad (kanske skall kallas aggregerande?) handling:

Längs en stig finns det några hål i marken som till viss del är fyllda med vatten. Ett stort antal personer går på stigen och var och en sparkar till en småsten som hamnar i just ett hål. När någon sparkar i en sten hamnar den på bottnen och vattnet flyttas uppåt minimalt. Efter att alla gått förbi och sparkat i var sin småsten har allt vatten tryckts bort ur hålet.

Alltså, den enskilda handlingen ledde inte till något stort men när den slogs samman med andras handlingar gav den ett mer speciellt resultat. Vem var det som fyllde upp hålet? Alla fotgängare som sparkat till någon sten gjorde det tillsammans. Inte så intressant utifrån ett politiskt perspektiv; ingen skadas och ingens vilja kränks så det finns ingen egentlig grund alls för att förbjuda det här beteendet. Låt mig komma med ett annat exempel:

Stigen ovan går längsmed en ravin och när fotgängarna sparkar eller sprätter till stenar så åker de ibland över kanten. Läget i ravinen är sådant att om tusen personer råkar sparka till rätt sorts stenar så kommer de att leda om en liten ström med vatten som rinner nedför berget. När det sker kommer vattnet att knuffa undan grunden som håller en riktigt stor sten fast. När det försvinner accelererar stenen ned för berget och kommer upp i 25 km/h. Ifall den får rulla obehindrat kommer den komma ut på en äng där den till sist stannar till.

Även i det här fallet har ingen skadats och det finns inget direkt problem att hantera. Men låt mig göra en liten ändring i exemplet:

På ängen har en vandrare slagit sig ned för att ta en rast. Solen skiner, det är blå himmel och utsikten över berget och dalen nedanför gör honom så trött att han tar en tupplur.

Samtidigt går den tusende fotgängaren på stigen ovanför och är påväg att sprätta till den sista ödesdigra stenen som kommer leda till den kedjereaktion som leder till att den stora stenen rullar ned i en snabb takt. Om den gör det kommer den nu att rulla över vandrarens fot, så att han bryter den.

Om den tusende fotgängaren visste om detta och ser stenen, vore det då rättfärdigt enligt naturrätten att hindra denne från att sparka till den?

Berget och ängen är för övrigt oägda, så situationen påverkas inte av servitut (jag tar upp den frågan längre ned).

I detta (väldigt hypotetiska) fall verkar det uppenbarligen gå emot naturrätten för fotgängaren att sparka till stenen. Det är kanske inte kriminellt, för han har ingen avsikt att skada någon, men väl vårdslöst. Det vore det även ifall det inte varit människor som legat bakom de tidigare stegen för att leda om vattendraget. Men att det var människor leder till en annan intressant slutsats, som man kan se om vi ändrar exemplet igen:

Den första fotgängaren är på väg att gå över stigen. Anta att denne måste gå till en by som ligger längre fram samt att liv och död står på spel så denne även måste lägga all sin energi på att springa. Det är alltså inte möjligt för henne att lämna kvar ett meddelande eller något sådant.

Ponera nu att hon också kan se den sten som, om hon sparkar till den, kommer, tillsammans med de 999 andra stenarna, leda till att vattendraget skiftas så mycket att den stora stenen börjar rulla nedför berget. Alltså, ifall hon vore ensam skulle inget hända ifall hon sparkade till stenen, men tillsammans med de andra så får det en effekt.

Men, varjes sten har lika stor effekt på vattendraget och det är bara om varje individ sparkar till "sin" sten som något händer. Alltså, om hon låter bli att sparka till stenen, så kommer inte att vandraren få sin fot krossad. Är det då ett brott enligt naturrätten för henne att sparka till den (hon har så mycket tid att hon kan ta en kurs några cm till vänster/höger)?

Ja, hon är lika skyldig till att det här inträffar som alla andra är och hon har en skyldighet att låta bli att sparka till stenen. Den skyldigheten har alla andra - eftersom alla har en exakt lika stor del i att förändra världen till det sämre som alla andra - men i just det här exemplet är det bara hon som kan agera på den skyldigheten. Återigen, det är kanske inte kriminellt, men väl vårdslöst beteende. Detsamma skulle då gällt ifall det var den andra, tredje eller 998:e fotgängaren som varit medveten om situationen (men oförmögen att berätta om den för andra) - alla har en skyldighet att undvika sin del i den.

Den sorts aggregerade handling som jag tagit upp hittills hade den väldigt speciella karaktären att allas handlingar var nödvändiga för att få stenen i rullning. Men hur skulle det fungera ifall bara ett väldigt stort antal av fotgängarna behövde göra något? Som såhär:

Alla tusen fotgängare går på stigen samtidigt och alla sparkar till var sin sten samtidigt. Detta skapar kedjereaktionen som slutar med att vandrarens fot krossas.

Men, det räcker med att runt fem hundra personer får ut var sin sten nedför ravinen. Ifall sex hundra gör det får det samma effekt som om tusen gör det.

692 fotgängare sprätter iväg var sin sten. Begår var och en då ett brott?

Ja, för var och en av dem medverkade till att händelsen skulle ske. Ett motargument mot detta är att en individ skulle kunna se det såhär: "Om jag inte sprätter ned en sten så kommer de andra ändå att göra det, så jag påverkar inte om vandraren dör eller inte." Enligt Douglas Hofstadter så finns det en möjlighet att man gör det, men det argumentet är jag inte hundra på. Så, säg att argumentets premisser verkar stämma, de fotgängare som stöter ned en sten gör det oberoende av varandra och för en individ så spelar det ingen roll om denne sparkar till en sten eller inte. Enligt den store ekonomen George Reisman vore det då lika orättvist att kalla det för ett brott som att straffa någon för något som denne inte gjort - i båda fall leder det till att man använder våld mot någon som själv inte använt våld mot andra.[1]

För att stärka det - som jag ser det iaf - intuitiva argumentet för att det är ett brott, tänk att de 692 fotgängarna tittade på varandra innan. Och log. I det fallet skulle det vara planerat att alla gjorde det; alla gör det med full vetskap om att alla har en önskan om att krossa vandrarens fot. Innan visste de bara om att foten skulle krossas och de kunde bara spekulera om alla verkligen ville det. Det verkar rimligt att om ett överenskommet brott, där varje individs påverkan är negligerbar, skall vara olagligt så borde det även gå att förbjuda det när det bara finns en förståelse om det.

Dessutom, låt säga att 193 av Rothbards skyddsänglar[2] skulle se på den här situationen. Skulle det vara berättigat för dem att använda (minsta nödvändiga) våld för att förhindra 193 fotgängare från att sprätta iväg en sten?[1] Definitivt. Det innebär dock inte att handlingen de gör är ett brott, för vid nöd är det berättigat att använda minimalt våld för att förhindra en olycka. Men, går det att beskriva deras medvetna handling som en olyckshändelse? Det ser det inte ut att vara och då måste det vara någon form av kränkning, vilket passar ihop med att handlingen borde kunna få förbjudas.

Så, vi har rätt att hindra fotgängarna. Skulle det här förändras något ifall det vore väldigt dyrt för fotgängarna att undvika stenen? Jag tror inte det. Tillräckligt dyrt så skulle ju folk dock gjort det och betalat böter till vandraren.

Ett sista scenario:

Vandraren är egentligen en villaägare. Han har byggt sitt hus nära berget för att kunna vara nära en åkersmark som han plöjer. All annan ekonomiskt värdefull mark är upptagen. Han är väldigt bekant med landskapet och vet om att det då och tå rullar ned en sten ifrån berget, men det leder inte till några större skador för honom. Faktum är att han ibland får nytta av det, då stenarna ibland rullar ned så att de plöjer upp åkern åt honom.

En dag tar han och scannar berget, mäter vindhastigheten och gör en massa beräkningar och kommer fram till att stenen som nämnts ovan skulle komma att gå mot hans hus, vilket skulle förstöra en liten del av det. Detta kommer att ske om ett antal decennier och han vet nästan det exakta klockslaget det kommer att ske.

Han märker att det endast skulle ske ifall fotgängarna fortsätter gå på stigen. Dessa (och han själv, för han tar också den vägen ibland) har gjort det i hundra år, vilket varit till viss fördel och någon nackdel till honom. Men nu kommer varje individ som går där, om än så litet, att sätta alla stenar i rätta så att de till slut kommer ändra vattendragets riktning, vilket gör att stenen rullar mot villaägarens hus. Det skulle vara ett problem för villaägaren som han helst vill undvika - han hade behövt köpa en mur för att skydda sig mot den och det hade kostat lite.

Dessutom så märker han att folk i ett annan hus också skulle kunna drabbas av en likadan sten. Dessa skulle kunna drabbas ännu värre än honom, för den galne idioten som styr över huset knäcker benen på alla sina gästarbetare. Några av dessa skulle inte hinna springa ifrån om stenar kom mot dem.

Så, för att förhindra detta sätter villaägaren upp en skylt och säger åt folk att de (och han) måste ta en annan väg över bergskedjan, samt pekar ut några andra lämpliga vägar. Eller så måste de alla bygga skydd där stenar kan rulla ned. Är alla då skyldiga att göra något av detta?

Här så har situationen blivit mycket mer komplex, men det absolut viktigaste att hålla koll utifrån en rättighetsperspektiv är ifall det faktum att det redan rullar ned stenar gör att andra tappar ansvar för att rulla ned en till? Varför skulle det göra det? Bara för att ett område kan drabbas av olyckor borde inte det ge ett frikort till andra att skapa fler olyckor där.

Allt annat är relevant för att tänka på hur man skall agera på situationen men jag tror inte det påverkar rättighetsproblemet. Att folk har svårt att värja sig ifrån hotet för att de är skadade av någon annan borde inte minska fotgängarnas ansvar.

Det finns dock en möjlighet att det här skulle kunna förändras ifall vi lägger in restitut i bilden. Kan det vara så att fotgängarna skaffat sig rätten att påverka berget så mycket att alla som bor nedanför det måste förvänta sig att det kommer ned fler stenbumlingar per år, än om människorna inte fanns där? Ponera föjande situation:

Långt innan någon byggde ett hus nära berget så bodde och vandrade människor runtomkring det. Genom helt naturliga handlingar, vilka är en nödvändig del för att de skall kunna överleva, lyckades de se till att berget blev annorlunda. D.v.s. de jagade djur, de skrämde till fåglar och de eldade nära berget. Vissa som levde uppströms påverkade också situationen genom hur de levde, vilket påverkade vattnet som kom nedför berget. Alla dessa handlingar var detsamma som deras förfäder alltid gjort.

En briljant seismolog gjorde beräkningen att om inga människor hade funnits så hade det rullat ned 5 stenar per år, men eftersom människorna fanns där så skulle nu 6 stenar rulla ned per år, enbart tack vare deras naturliga handlingar. Det skulle dock röra sig om olika sorters stenbumlingar - de som skulle åkt ned utan människor var inte detsamma som de som gjorde det när människorna bara funnits.

När sedan seismologen undersökte effekten som fotgängarna hade så slog denne fast att de ökade stenbumlingarnas antal med fyra per år. De blir också något värre i styrka. Det var klart att alla individer som påverkat berget tidigare, vardera med 0,9*10^-19 ökade procentenheter att få en stenbumling att trilla ned hade haft rätt att göra det. En enskild fotgängare ökar sannolikheten för att en sten rullar ned med 0,5*10^-12 procentenheter.

Hade verkligen de tidigare individerna haft rätt att påverka berget? Och har de därmed gett alla individer samma rätt att påverka berget, även om, som med fotgängarna, ens påverkan är en miljon gånger större?

Här verkar det som om problemet blev mycket besvärligare. För egen del så verkar det rimligt att om folk alltid påverkat berget, och att det påverkat när och hur snabbt vissa stenar rullat nedför berget, så har de skaffat sig en rätt att göra det. Om man obönhörligen kommer att påverka andra miljöer genom att bara försöka överleva, då har man skaffat sig rätten att göra det.

Men har man verkligen den rättigheten för alla möjliga effekter? Någon sten per år är en sak, men tänk om det ledde till en jordbävning om året? Som utgångspunkt torde det bero på om det kommer av att man påverkar berget mer eller om det finns fler människor som påverkar det. Om man har en individuell rätt att göra X, vilket skulle kunna påverka Y om hundra gör samma sak, så har man fortfarande rätt att göra det även om tusen personer börjar göra samma sak.

Mot det resonemanget står den potentiella styrkan i aggregerade handlingar. (Dessa kan nog bara bli stora genom att de ackumuleras i naturen (den del av världen som ingen individ har direkt kontroll över); varje individuellt ägd zon är ganska kontrollerad av ägaren eftersom denne vill ha den på ett visst sätt. När väl 99% av jorden är helt styrd av mänskliga önskemål så kommer inte det här vara ett problem längre.) Jag är osäker men lutar åt att storleken på effekten av de aggregerade handlingarna inte spelar någon roll.

Men, säg att inte antalet människor ändras, utan att varje individ gör mycket mer än tidigare. Frågan här är, om en individ skaffat restitut för de "naturliga handlingarnas" effekt, varför inte andra saker? För att man har bara rätt att påverka berget så mycket, men inte mer? Ja. För varför skulle man ha fått rätt till restitut för något som ingen tidigare gjort? I det läget borde situationen vara ett naturtillstånd.

Sammanfattning samt tankar om klimatförändringen

Vad är då slutsatsen av allt detta? Jo, det visar sig att i nästan alla fall så har de som drabbas av negativa konsekvenser av andras aggregerade handlingar en rätt att hindra dem från att utföra den handlingen. Det enda fallet då folk helt obehindrat har rätt att göra aggregerade handlingar som skadar andra är ifall de (eller andra) gjort den typen av handling förut och därmed har ett restitut på att fortsätta kunna göra det.

Vad finns det då för praktiska implikationer av allt detta? Den främsta applikationen jag kan tänka mig - då det är skälet till att jag först skrev om detta - är om klimatet. Situationen där är att nästan alla människor på jorden hjälper till - i olika mån - med att släppa ut koldioxid i luften. Koldioxiden går till atmosfären där den i sin tur hindrar strålning från jorden att gå rakt ut i rymden utan istället stannar där och blir värme. 

Såvitt jag förstått diskussionen om klimatfrågan så är alla som är införstådda i frågan överens om att växthuseffekten är definitiv, så att det är möjligt att ändra jordens temperatur genom att få ut fler växthusgaser. Men där folk är oense är i hur mycket koldioxiden (och andra växthusgaser) påverkar temperaturen (tillsammans med andra feedback-effekter). Tvisteområdena blir då (1) hur mycket av den värme som skett är orsakade av människor och av natur, (2) hur mycket temperaturen förväntas öka p.g.a. förändringar i koldioxidnivån och (3) hur en ökad temperatur påverkar jorden (ex. höjd havsnivå). Enligt Wikipedias sida om undersökningar av forskares syn på klimatet så är 82-98% av alla forskare överens om att människor haft en signifikant påverkan på klimatet. Undersökningarna frågar inte alltid hur stor del av uppvärmningen som människor skall ha haft eller vad vi förväntas ha i framtiden, men i en undersökning så sa 82% av de tillfrågade att de trodde att människor påverkat klimatet mest. De flesta undersökningar verkar bara ha kollat ifall forskare trodde att vi påverkar temperaturen positivt.

Så, var och en av oss ser ut att tillsammans göra jorden varmare. Nu är frågan, har vi haft en obehindrad rätt att göra det eller har någon av oss (som drabbas av en temperaturökning) rätt att hindra oss eller att få kompensation för skadorna? Detta kan endast ha skett ifall alla människor haft restitut att vara med och förändra klimatet, vilket de kan ha fått om det var en effekt av naturliga handlingar.

Det främsta argumentet jag kan komma på till försvar att vi har en sådan rätt är att de som var med och investerade i de nya fabrikerna räddade livet på ofantligt många människor. Det verkar ha varit en nödvändig del av utvecklingen - kol gjorde att mycket mer energi kunde användas till produktion än vad som var möjligt ifrån dåtidens vatten- och vindkraftverk. Att folk senare fick tillgång till bilar och andra kommunikationsmedel utökade produktionen, dels genom att folk kunde komma till bättre betalda arbetsplatser och genom att man kunde handla på distans (vilket gav fördel till mer effektiva företag). Användningen av fossila bränslen har varit en viktig del av att utöka civilisationen (och kanske även fått långsiktig tillväxt öht till stånd enligt Ridley) och öka levnadsstandarden.

Det här argumentet hänger på att det utsläpp som gjordes då var lika okej som när jägar- och samlare eldade för att tillaga sin mat. Det finns två problem med den här liknelsen - utsläppen var mycket större senare och det kan ha varit möjligt för dem att bygga skorstenarna på något sätt att inte släppa ut så mycket. 

Sedan så var det nog ingen - inte ens de som kände till växthuseffekten - som kunde gissat att mänskligheten skulle påverkat klimatet. Och om någon gissat skulle det inte finnas bevis - IPCC menade i sin första rapport, från 1990, att temperaturökningen tills då kunde ha varit inom världens naturliga variation och att de inte visste säkert hur läget låg till förrän efter ett decennium eller mer. Men, innebär okunskap om effekten av ens handlingar att man kan undslippa ansvar? Om jag slänger iväg en burk gift på en åker, och giftet hälls ut där, medan burken försvinner, slipper jag ansvar bara för att ingen visste om hur det åkermarken försämrats? Nope. Däremot förmildras omständigheterna av att ingen visste om det förr.

Ett annat försvar är att även om det här var känt så skulle det kanske ses som lagligt. Det traditionella common law-systemet förbjöd folk att stämma flera individer som tillsammans orsakat någon skada om dessa inte samordnat sina aktiviteter. Detta kan dock ha berott på att lagen förr föreskrev att alla involverade var lika skyldiga till händelsen, medan en stämning av alla utsläppare skulle kräva olika mycket i skadestånd från var och en. Men i vilket fall så är det här en ny sorts lag och det verkar rimligt att när folk inte haft alltför goda anledningar att tro att den kunnat vara sann så borde den inte kuna appliceras retroaktivt. Men, om det här resonemanget stämmer (vilket jag inte är ensam om att ta upp - Roderick Long och Dan C. Shahar har liknande resonemang), så skulle det kunna börja appliceras idag (efter att det bevisats ordentligt).

Så, just nu ser det ut som om det idag skulle kunna vara tillåtet att hindra en individ från att släppa ut mer än X kg CO2 och andra växthusgaser eller kräva kompensation för det. Var skulle då gränsen gå, om resonemanget stämmer? Jag har ingen aning. En sak som är värd att poängtera är att man kan överskrida gränsen men ändå ha rätt att göra det då man kan plantera träd, förstöra CO2-molekyler i atmosfären eller minska temperaturen på något sätt. Det finns alltså lite komplikationer i vad andra har rätt att kräva av en när det gäller en sådan indirekt skada. I nästa inlägg skall jag skriva vad vi borde göra åt den här frågan, vilket är mer intressant än något annat. Det här var mest ett utforskande inlägg för att försöka få ett tydligt svar i en komplicerad fråga. Slutligen får jag säga att frågan har varit något jobbig för mig, då jag varit osäker på om det här borde vara ett brott eller inte. Det är ju lite jobbigt att vara en del av ett system som skadar andra, men nu så känns det lättare när jag har en lösning på hand. Och det är att försöka inkorporera det här i vårt lagsystem och, sedan, hitta vägar för att lösa själva huvudproblemet.

[1] Reisman skriver om detta i Capitalism s. 92 när han diskuterar fenomen som global uppvärmning och uttunningen av ozonskiktet:

In their treatment of all such cases, the ecologists show themselves to be collectivists. They are prepared to hold individuals responsible for negative effects that are not the responsibility of individuals qua individuals, that is, for negative effects which are not caused by any individual, but which are the result of the combined actions of the members of the group to which the individual belongs. Such negative effects, not being the responsibility of any individual, should properly be re- garded as the equivalent of acts of nature, and individuals should be left free to respond to them in the way most to their advantage. ...

In such cases, the ecologists mistakenly assume that they have the right to prohibit the actions they find displeasing. Actually, however, they do not. The fact that the separate, independent actions of vast numbers of people may result in significant negative consequences to someone by virtue of their cumulative effect is simply not the responsibility of any of the individuals concerned. It should not be a basis for prohibiting his actions. To prohibit the action of an individual in such a case is to hold him responsible for something for which he is simply not in fact responsible. It is exactly the same in principle as punishing him for something he did not do.

[2] Dessa fiktiva varelser används i filosofiska situationer där änglarna enbart kan skydda andras rättigheter. De behöver inte agera gott - som att ge mat till de svältande - utan de förhindrar bara att andras rättigheter kränks. De är inte heller nödvändighet i närheten av att vara allsmäktiga, i det här fallet är de hindrade från att bara plocka upp stenarna och lösa problemet på det sättet.