Som ultimat princip så anser jag att hedonistisk utilitarism inte är moraliskt absolut. Det vill säga, det finns hypotetiska exempel där jag anser att det är omoraliskt att följa denna lära rakt ut. Jag har redan skrivit ett långt inlägg om ett sådant exempel, men det kan inte skada att ha fler. Exemplet är inte helt realistiskt, utan är bara till för att visa på hur utilitarismen hypotetiskt kan vara fel.
Strandsatt på Mars
Ponera ett samhälle i framtiden där alla människor följer den hedonistiska filosofin. Det är fred på jorden, livet är gott och den mänskliga civilisationen utvecklas för var dag. Folk lägger ned sina själar i att försöka förbättra livet på varje sätt, vilket har lett till att i det samhället har nästan allt arbete blivit ett rent nöje att utföra (dock inte det mest roliga man kan göra). Alla lägger dessutom ned en väldigt stor del av sin inkomst i investeringar, så samhället växer något otroligt. Vetenskapen och teknologin har även kommit så långt att ålderdomen är besegrad; det finns inga biologiska hinder för att varje individ skall kunna leva hur länge som helst och den ekonomiska standarden är så hög att det endast är i högst sällsynta tillfällen då folk dör i olyckor och liknande.
Eftersom det är ett utilitaristiskt samhälle så har utvecklingen i lyckoforskning varit fenomenalt stark. De har utvecklat otroligt sofistikerade droger så att allas lyckonivå är på max hela tiden. Det handlar inte om någon hjärnlös lycka, utan att det gör så att människor är mer i flow när de utvecklar konst, vetenskapliga teorem och bygger färdmedel. Men, den högsta formen av lycka fås genom att
utforska nya konststycken, speciellt de som visar på vikten av att
kunna förstå världen så bra som möjligt, i samband med vissa
specialdesignade droger. Alltså, en form av underhållning.
Samhället har även ett rymdprogram, och de skall snart åka iväg till Mars. Efter många års planering skjuts den första bemannade farkosten dit. Den mänskliga civilisationen är redan delvis utomplanetär, men nu, efter att robotar skickats till planeten för att påbörja en terraformering av den, skall människor för första gången leva där. Det finns liv och syre där redan, även några primitiva jordbruk som robotarna kört igång.
Dagen kommer då när de tre stora rymdfarkosterna landar på Mars (för att se till att de tillsammans har en riktigt god chans att överleva). Men när de är på väg att landa råkar en helt oförutsedd meteorit-skur träffa skeppen, så att de kraschlandar där. Katastrofen är total; ingen på farkosterna tros ha överlevt.
Men, så får jordborna en signal! En person har överlevt! Olyckligtvis har matförrådet nästan helt brunnit upp, men hon har tillräckligt mycket så att hon klarar sig för att folket på jorden skall kunna skicka iväg en ny raket för att hämta henne.
Några eldsjälar sätter direkt igång med att samla in pengar för att göra detta. Men, det råkar förhålla sig på ett väldigt konstigt sätt med deras ekonomi att det kostar en betydlig summa av allas inkomst att utrusta ett nytt skepp med kapacitet att ta sig till Mars och sedan tillbaka till jorden (alternativt stanna där och påbörja det uppdrag som den ursprungliga besättningen skulle göra). Ett barn i samhället kan göra kalkyleringen av detta direkt: minskningen av den totala lyckoproduktionen skulle minska med 5% om de gjorde detta.
Högst olyckliga omständigheter, inser alla, men det rätta är ju att maximera lycka så alla på jorden tar ett glömskepiller och förtränger minnet om överlevaren.* Innan dess skickar någon ett övertygande meddelande till henne om att hon borde hitta en klippa att hoppa ifrån, så att hennes död sker snabbt istället för att hon skall behöva svälta ihjäl.
Efteråt har alla glömt bort överlevaren och lever lyckligare tack vare det.
Slutsats
Hedonistisk/klassisk utilitarism är inget vi människor föredrar i vissa specifika, möjligtvis hypotetiska situationer där vi kan minska vår inkomst och lyckonivå för att rädda någons liv. Det kan vara så att den här situationen aldrig kommer uppstå - av mer grundläggande säkerhetsskäl så är det dumt att någonsin utveckla bortglömningspiller (utan de är inte storyn trovärdig).
Denna slutsats medför inte att liv därmed borde ha ett absolut värde. Men det säger att lycka inte borde ha det heller. Min kritik säger inte heller att utilitarismen till stor del är fel; den säger egentligen bara att den inte absolut passar ihop med mina och dina mest upplysta och medkännande värderingar (tänker jag mig att de är iaf; jag tänker mig du håller med om att det är rätt att rädda överlevaren på Mars).
Sedan är frågan om det kan inträffa något sådant här scenario. Man borde inte lita på att man själv, alla andra och universum inte kan skapa ett sådant här utilitaristiskt dilemma. Rent praktiskt kanske utilitarism är helt rätt.
Noter
* En mer rimlig story är att det bara är de som kommunicerar med astronauterna som får reda på att någon har överlevt. Sedan fattar de beslutet om att inte berätta för resten av världen och tar ett glömskepiller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar