Var tar din ideala debatt plats?

"Det är verkligen inte rätt att behandla folk så. Men om jag säger något nu kommer mina kollegor att börja ställa frågor, som de förväntar sig att jag skall svara på. Men jag har inga svar som de kan övertygas av, så jag säger inget." (Ogilla utfrågningar eller förklara långa inferenskedjor.)

"Jag blir förbannad på alla som går runt och tycker sådär allmänt högt. Att försöka debattera med dem är lönlöst, de kör bara på slagord hela tiden. Även ifall de kanske förstår något argument, struntar de bara i det efteråt." (Ogilla icke-respons.)

"Varför kan inte folk bara hålla sams? Varje gång de pratar politik slutar det med att de skriker åt varandra. Jag tänker inte starta en sådan 'diskussion'." (Ogilla risken för gräl.)

"Han debatterar så jäkla fult. Varje gång jag får in en poäng vägrar han erkänna det, men när det visar sig att jag haft fel någon gång slutar han aldrig att påpeka det." (Ogilla dålig debattstil.)

"Hon debatterar så jäkla illa. Varje gång jag skriver något skenar hon bara iväg på sina egna förutfattade meningar om vad jag säger istället för att försöka förstå vad jag säger." (Ogilla dålig debattstil.)

"Det är inte kul att diskutera med dem; jag vinner aldrig. Det känns som om jag bara måste behöva hålla dem hela tiden mot min vilja." (Ogilla att behöva försvara dåligt grundade åsikter.)

"Om jag säger att det här stämmer så binder jag mig till att hålla med om en position som går emot vissa av mina intressen och som alla mina vänner är emot. Jag tror jag väntar med att försöka ta reda på sanningen här." (Ogilla otrevliga konsekvenser.)

"Om jag säger det ena kommer folk tycka att jag är elak men om jag säger det andra tror folk att jag är naiv. Det går inte att börja debattera utan att jag framstår negativt." (Ogilla inskränkta debattnormer och att andra får en negativ syn på en.)

Det här är några problem som jag själv ibland stött på och som jag vet att andra stött på och som kan leda till att politiska diskussioner blir jobbiga. Folk följer helt enkelt inte reglerna för god debatt; vi säger negativa saker ibland, har vissa förväntningar på andra som kan vara jobbiga för dem, undviker att försöka förstå vad någon annan säger, är dåliga vinnare, har svårt att ändra på oss och vill helst inte behöva erkänna att man haft fel. Och många har svårt att hitta en väg ut ur det här problemet.

Men det finns en utväg. Och det är att följa de regler som finns för en god debatt: var trevlig; utgå ifrån att du kan ha fel och att du kan behöva ändra dina åsikter; tolka din meddebattörs argument välvilligt; sök efter sanningen, inte efter att vinna debatten; försök göra din meddebattörs argument starkare om möjligt, målet är ju sanningen; fråga om grunden för eller den egentliga meningen av tveksamma påståenden innan du argumenterar emot dem; var noga med att definiera ord; och hetsa inte någon till att acceptera en poäng.

Dessa regler försöker sätta strukturer på den politiska debatten så att båda personer får så bra incitament som möjligt till att bli perfekta kommunikatörer, till att bara ge varandra relevant information (så att man slipper upphakningar och annat otrevligt under debattens gång), och att man verkligen berättar all relevant information. Det är till för att göra en glad att byta idéer och orädd att berätta vad man verkligen tror.

Det här är ett ideal och som sådant är många säkert beredda att avfärda det. Själv blev jag politiskt intresserad i en sådan miljö. Det som gjorde de trevliga för min del var att jag diskuterade med andra i en öppen och fri miljö (diskussionerna kunde handla om vad som helst), det var intressanta ämnen och vi tävlade om att ha rätt och accepterade andras argument om de verkade rimliga. Tänk om alla politiska diskussioner kunde vara sådana, att man pratar lika lättsamt om politik som man gör om datorspel eller filmer? Skulle inte det vara en debattmiljö värd att sträva efter?

(En del av mig tvekar lite för, sade en tanke, då skulle ju folk behöva byta åsikt mer ofta. Vilket är jättebra, med tanke på att framgång i kunskap ser likadan ut som andra framgångar! Vår förmåga att kunna ändra inställning är, tvärt om vad som är standard inom politiken, en grundläggande del i att vara rationell.)

Jag kan tänka mig att det här idealet inte är något för alla, på grund av tävlingsbiten. Andra skulle nog hellre vilja att diskussionen bara var ett enkelt utbyte av berättelser - vi berättar våra egna upplevelser och tankar utan en känsla av tävlan, om så bara i att göra berättelsen så intressant som möjligt. Som när man berättar om en intressant händelse eller rolig teori. Vissa vill inte vara med i själva diskussionen utan vill bara lyssna istället. Andra vill bara göra det om de själva anses ha de viktigaste åsikterna i ämnet. Och några vill att den skall tas helt lättsamt, så att allt går att skrattas åt i efterhand.

Det finns alltså många olika former för den ideala debatten. Hur den ser ut - i vilket tempo den förs, hur mycket man bryr sig om att flasha med ens kunskaper, hur lite man bryr sig om att man hade fel, hur snabbt man kan låta diskussionen gå framåt - det skiljer sig från individ till individ. Något som gissningsvis borde vara gemensamt är att alla parter inte försöker tvinga på någon annan sin åsikt, annat än med argumentens tyngd. Under den stora paraplyn borde vi göra debatter heliga, något som man engagerar sig i för att få bättre förståelse och som man därför borde få all respekt för att göra (givet att det går ihop med ens ideella debattstil). Jag tänker mig att målet är att varje debatt kan tas med en så inbjudande känsla som möjligt. Hur ser miljön ut där du känner dig ha den bästa debatten?

Kolla även in Robert Nozick om helt inbjudande diskussioner som leder till övertalningar. Hans ideal är trevligt - om än att jag inte håller med honom om att mer direkta diskussioner är oartiga.

Kampen om orden

Många ord som finns inom politiken har flera betydelser. Frihet är ett perfekt exempel – finns det något politiskt förbund som inte säger sig stå för det? Detta innebär inte att de står för samma sak, utan att för socialister betyder ”frihet” något helt annat än vad det gör för folkpartister. Vilka i sin tur har en annan uppfattning om vad det innebär än vi libertarianer.

Några andra ord som folk debatterar med varandra om vad de skall betyda är liberalism, kapitalism, socialism och demokrati. 

Det här är väldigt ineffektivt. För att kommunicera med varandra så smidigt som möjligt borde det vara en självklarhet att vi använder ord som är klart definierade och som inte ger upphov till några tveksamheter när vi använder dem. 

Långt ifrån alla går såklart in i den här fällan. Många försöker vara noggranna med vad det är de menar. Som att vissa liberaler kallar sig socialliberaler eller nyliberaler eller att vissa socialister säger sig står för frihetlig socialism till skillnad från statssocialism. 

Vi behöver skilja mer på orden, för att göra det tydligt vad vi pratar om. Att hamna i en semantisk diskussion helt i onödan är dumt. Men varför har inte alla då redan gått över till att hitta på allt mer specifika ord och strunta i att använda de som kan betyda flera olika saker?

Gissningsvis för att vissa ord har makt i sig. Vem vill egentligen ge upp ordet frihet, detta vackra ord som står för godhet och rättvisa i politikens värld? Vem vill inte försöka se ut att vara den främsta förespråkaren av det här värdet? Självfallet vill alla ses stå för frihet!

Men hur kan det vara värdefullt – om någon säger sig stå för frihet men inte gör det, kommer inte folk att upptäcka det? Nej, av två anledningar. Dels för att ordet är lite böjligt; det finns några olika filosofier om vad frihet innebär och det kan på förhand se ut som om de kan rättfärdiga olika politiska system. Men också för att folk kan mycket väl säga att de står för frihet, men sedan bara strunta i vad deras värden verkligen leder till för politik (politik handlar ju inte om att föra fram värden på ett logiskt sätt). Folk i ett politiskt förbund kan då locka till sig folk genom att säga sig vara de äkta företrädarna av frihet utan att behöva hamna i några större bekymmer.

Vad är då lösningen för detta? Det verkar finnas tre lösningar:

1. Strunta i att använda hett debatterade ord eller fraser, som frihet eller stöld.
2. Använd samma ord fast specificera det på ett sätt så att det blir klart att ens koncept skiljer sig från hur andra använder ordet. I frågan om "frihet" brukar jag prata om "individuell frihet" eller "libertarianska rättigheter" (även om jag ibland också syndar och snackar om frihet).
3. Prata väldigt sällan om själva orden utan bara om konceptet bakom det.

Det här är de tekniska lösningarna. Men i grunden består den psykologiska lösningen i att ge upp tanken på att ens egen grupp har någon ensamrätt till ett fint ord. Åtminstone temporärt. För, det viktigaste är ju att se till att hela ens världsbild blir förstådd av så många som möjligt, inte att få folk att använda orden som man själv önskar. Visst, i fall där folks användning av orden är fel är det värt att förklara varför, men när folk väl förstår ens eget perspektiv kan man ju ändra språkförråd då. Alltså, den sociala kampen om orden vinner eller förlorar man först när ens egna och ens motståndares världsbild är allmänt förstådda och folk kan agera efter vilken som verkar bäst. Det gäller då att lägga krutet på att sprida ens egen verklighetsbild först och göra den förstådd. Och för det är vissa ord bara ett medel, utbytbara mot andra. (Att satsa på att förändra den allmänna förståelsen av ett ord kan såklart vara värt mödan, och det kommer jag försöka göra mer när det gäller just frihet, men det är inte ett mål i sig.)

Så, även om ord har en del makt, borde man ta lätt på det och inte låta hänga upp sig så mycket på det. Den politiska världens semantik är rätt korrupt och det kommer ta lite tid att förändra det. På vägen dit gäller det att inte ta åt sig mycket över att våra framtida vänner idag har en annan användning av ordet "frihet". Eller att andra sär skriver. :-)

Se även "Keynes"s diskussion om hur vi libertarianer borde ändra vårt språkbruk för att bättre få iväg vårt budskap.

"Sverige ska ha sina egna Hong Kong!" - Ofuss drar igång en kampanj!

"Om alla människor kunde få välja fritt vilket politiskt system de ska leva under skulle samhället utvecklas bättre och varje individ skulle få största chans att utvecklas och uppleva det bästa livet. Den politiken anser vi inom Ofuss samt flera ledande entreprenörer och samhällsforskare vara den mest vetenskapliga, frihetliga och sociala politik som finns. Med den här artikeln hoppas vi kunna övertyga dig om möjligheten att det här stämmer."

Jag och ett flertal andra medsignatörer la för drygt två veckor sedan upp artikeln Sverige ska ha sina egna Hong Kong! på Ofuss hemsida. Det var ett startskott för den långa kampanjen att sätta frihetligt utträde på dagordningen i Sverige. Målet är att uppmärksamma fördelarna med att det finns flera samhällen med olika institutioner - institutionell konkurrens - som att vi kan testa en politik vetenskapligt för att se om den fungerar och att varje individ får rätt att utforma ens liv efter ens egna önskemål och drömmar.

Den här idén, tillsammans med speciellt de vetenskapliga argumenten för det, är inte kända i Sverige. Så tanken är också att bara förklara vad det innebär. Den här artikeln är ett försök till att sammanfatta och ge en introduktion till hela politiken, så, om du gillar idén, sprid den vidare på alla ställen du kan komma på!

Som praktisk politik är inte Ofuss fullständigt. Vi har en generell överblick av hur ett territoriellt utträde ska kunna gå till, men ingen detaljerad plan. Vi saknar också en beskrivning av myndighetsålder, som bestämmer när man har rätt till utträde. Vi har inte heller några snygga infographics för att snabbt presentera idén. Men även om vi inte har ett fullständigt ramverk är det tillräckligt för att vem som helst borde kunna läsa på om det och se att det som saknas lätt skulle kunna skrivas ned. (Och det här är några av sakerna som vi behöver jobba med.)

Annars, den konkreta planen att få ut den här artikeln bestämdes i...typ mars eller april. Då hade vi ett möte i Ofuss där vi kom fram till att vi skulle försöka få artikeln i någon tidning och om det inte gick, lägga upp den på Newsmill. Det var en del funderingar om det skulle göras innan eller efter Almedalsveckan. Projektet stötte dock på tre problem: parkinsons första lag, ingen tidning ville publicera artikeln och att Newsmill tog sommaruppehåll på obestämd tid.

Den första artikeln jag skrev var riktigt lång - uppåt 6000 tecken. Men en hemlig vän av frihet tog och kortade ned den, gjorde den lite mer slagkraftig och fick med lite historiska referenser också. Den artikeln skickade jag runt till nog alla stora och medelstora svenska tidningar, utan framgång. Eftersom ingen ville ha den var planen att lägga upp det på Newsmill, men den sidan är nere.

(Samtidigt fick jag för mig att skriva en tutorial på Less Wrong om hur man tänker i politiska frågor, vilken skulle leda till att en rationell genomgång av det någon kan veta i politiska frågor idag leder en till att förespråka någon form av secession/frizoner. Det gick inte vägen - det blev utbuat, så jag kan inte längre starta trådar där - varför jag la upp det på min egen sida istället.)

Efter att ha väntat i drygt en månad på att Newsmill skulle komma igång blev det istället att vi bestämde oss för att få ut artikeln på ofuss.se och locka människor dit via sociala medier. Då klev mästarinnan på marknadsföring, den djupe tänkaren och TedX-föreläsaren Susanne Tarkowski Tempelhof in och gjorde om artikeln så den hade ordentligt med glöd i sig!

Den tog någon vecka att skriva (Susanne kom på de breda dragen och jag fyllde i litegrann), sedan fick den lite redigering ifrån flera hjälpsamma personer och så var den redo att skickas ut till tidningarna. Det var nära att Expressen ville ta emot den (de ville bara att den skulle kopplas till debatten om landsbygden, vilket vi fick med), men i slutändan tackade de nej. Då blev det istället att vi körde på den gamla planen, med att lägga upp introduktionsartikeln på Ofuss hemsida. Nu är det gjort och förhoppningsvis är den lite mer pang på och tydlig i vad det är vi försöker uppnå.

Målet nu är att publicera många fler artiklar och synas på forum och sociala media. Jag har skrivit en artikel på Tebjudningen om hur secession innebär en långsam och försiktig samhällsutveckling och startat en tråd om secession på Flashback. Om du vill hjälpa till, skriv något så länkar vi till det.