The War on Kids

Igår såg jag dokumentären The War on Kids, som pekar på en hel del problem som finns i det amerikanska (och, i förlängning, det västerländska) skolsystemet. Efter att ha sett filmens trailer trodde jag att filmen endast skulle kritisera den utökade bevakningen av eleverna som blivit vanligare i USA, men i själva verket kritiserade den hela skolsystemet. Som sådan gör den ett väldigt bra jobb på att peka på hur otroligt onaturlig skolan är för människan, främst genom att jämföra den med ett fängelse, som inte utmålas att alltid vara den värre ondskan.

Överlag är filmen fantastisk, men den har vissa skönhetsfläckar. Den första jag kom att tänka på är att de inte direkt analyserar hur problemet med skolan har uppstått - vilket i sig är okej - men att de ofta utmålar företag som en skurk i bakgrunden. Sammanhanget är att läkemedelsföretag har hjälpt till att skapa bilden av att elevers problem som att inte sitta still, vara gapig och inte jobba är ett mentalt problem, istället för att det kanske är en naturlig reaktion på att hamna i en störd miljö. Det är visst sant att företag tjänar pengar på detta, och troligt att de försämrar situationen, men jag stör mig på att endast dessa pekas ut som skyldiga. För, ett sådant stort samhällsproblem som är institutionaliserat bevaras inte av en enda grupp utan av en större del av befolkningen. För en annan del av problemet är att skolsektorn efterfrågar dessa mediciner, men varför gör den det? Därför att politiker och föräldrar efterfrågar det? Varför gör dessa det? Därför att politikerna tror att de vinner röster på det och föräldrarna tror att det är bäst för deras barn. Sedan kan vi fortsätta med att gå in på människans natur och varför vi är så bra på att acceptera dåliga situationer när alla andra accepterar dem som normala. Vad jag vill säga är att det inte finns någon enskild grupp som bär skulden för något samhällsproblem och att man därför antingen bör attackera systemet som sådant, eller gå igenom varje grupp som hjälper till att upprätthålla det, men inte att bara hacka på en grupp.

Min andra invändning är att de ibland kommer med argument i stil med "Det finns inga argument för X". Det kan mycket väl vara så att de har rätt i detta, men jag skulle vilja ha en källa för ett sådant påstående.

Som synes har jag inga större invändningar mot filmen, utan jag kan starkt rekommendera den för alla som är intresserade av skolans värld.

Tack staten, för att du konsumerar!

Hur skulle inte våran ekonomiska situation se ut i denna recension om vi inte hade gigantiska stater som kunde konsumera åt oss? Säkerligen mycket värre, menar gårdagens ledare i New York Times:

Here is an unpopular but undeniable fact of life: When private sector demand is weak, the federal government must serve as the spender of last resort. Otherwise, collapsing demand sets in motion a negative, self-reinforcing spiral in which lack of demand — for goods, services and new employees — leads to ever deepening economic weakness.

HT EconLog

Nog för att sofismen inte accepteras i alla lägen, utan endast när ekonomin är i en recession, men det är ändå bedrövande att läsa att vi skall vara glada för att staten bara konsumerar pengar! Det är ju ändå någorlunda förståeligt med en sofism som säger att vi skall vara glada för att staten producerar något.

Den keynesianska ekonomiska analysen - även om den praktiskt motbevisades av 70-talets stagflation och visade sig ha dålig förmåga att förutspå fundamentala händelser - är alltjämt levande. Uppenbarligen måste det, i alla fall på vissa plan, ha varit bättre förr, när John Stuart Mill kunde skriva följande:

The utility of a large government expenditure, for the purpose of encouraging industry, is no longer maintained. Taxes are not now esteemed to be “like the dews of heaven, which return again in prolific showers.” It is no longer supposed that you benefit the producer by taking his money, provided you give it to him again in exchange for his goods. There is nothing which impresses a person of reflection with a stronger sense of the shallowness of the political reasonings of the last two centuries, than the general reception so long given to a doctrine which, if it proves anything, proves that the more you take from the pockets of the people to spend on your own pleasures, the richer they grow; that the man who steals money out of a shop, provided he expends it all again at the same shop, is a benefactor to the tradesman whom he robs, and that the same operation, repeated sufficiently often, would make the tradesman’s fortune.

Stackars Mill kände inte till multiplikatorn.