Att bryta sig ur den svenska staten

Jag har sedan jag upptäckte idén varit mer för att försöka bryta sig ur staten, än att försöka ta över staten, i syftet att säkerställa ens och andras frihet. För att fatta mig kort, så tror jag att frihetlig secession är det bästa sättet, förutom möjligtvis seasteading, för att bli fria. Jag tänkte därför att det är dags att sätta igång detta projekt i praktiken.

Min plan är, i grova drag, följande:

• Bilda en organisation med det uttryckliga syftet att hjälpa folk uppnå självbestämmande, fördelaktigast genom secession. Eller ansluta sig till en existerande (om det finns några internationella eller svenska redan).

• Reformera genom den demokratiska vägen: skicka in en motion till alla riksdagsledamöter med ett personligt brev för att övertyga dem att frihetlig secession inte borde vara moraliskt eller rättsligt otillåtet, och att godkänna motionen om att tillåta libertariansk secession i Sverige. Målet med detta är att etablera frihet de jure och de facto.
  

• Reformera genom frihetlig aktivism: köp en bit land, deklarare att varje individ är fri där och begå diverse harmlösa lagbrott, och eskalera ifall staten inte ingriper. Målet med detta är att etablera frihet de facto.

• Ha som mål att lyckas bryta ut en person inom fem år genom någon, eller båda, av de två metoderna ovan.
  

Vad gäller organisationen så tänker jag mig att det behövs en sådan för att ge samlad kraft åt alla spridda röster som håller med om det här förslaget, men också för att det gissningsvis är så att förekomsten av ett organiserat intresse har större möjlighet att få fram allas röster i det politiska klimatet. Men då de flesta av dagens organisationer verkar ha en ytterst stel, alldeles för formell och inte helt praktisk organisationsstruktur skulle jag mycket hellre vilja starta en ny förening med ett annorlunda beslutsystem. (Min ovilja härstammar från att ha varit på för många årsmöten och varit alldeles uttråkad, samt att i efterhand ha sett vilka stora informationsbrister mötena har.)

Hur tänker jag mig då att organisationen, som jag tror är mest lämplig för att bryta sig ut ur Sverige, skall fungera? I korthet skall det vara decentraliserat och ha vissa likheter med ett representativt direktdemokratiskt system, men här kommer lite mer utvecklat vad jag tänkte mig:

• Det finns ingen ordförande och ingen styrelse, som i de vanliga organisationerna. Istället finns det språkrör och revisorer, som var för sig har hand om yttranden som görs i organisationens namn och pengar som används till projekt för att gynna organisationens mål.
• Språkrören (eller vilket namn man vill ha) är de personer som medlemmarna i organisationen anser är tillförlitliga att tala för deras sak i antingen de syften som gruppen har eller bara några av de syften som medlemmen anser att språkröret är lämplig nog att uttala sig om. Så, om jag som medlem anser att någon annan är bättre än mig på att tala så ger jag denne möjlighet att tala både i dennes och mitt namn. Alla i organisationen är då språkrör, men inte alla har inte nödvändigtvis lika stor tyngd bakom sitt uttalande.
  
• Som regel bör den eller de med flest röster ha störst tyngd bakom sitt uttaland (så klart), och blir då organisationens första språkrör. Det verkar praktiskt att det första språkröret skall få yttra sig för alla medlemmars vägnar, så att alla som går med i organisationen får gå med på det.
• Revisorerna har en liknande roll som i vanliga organisationer, men för att slippa ha någon centraliserad ledning tänkte jag att det är bäst att organisationen inte har några pengar. Istället kan vem som helst ta emot pengar för att främja dess sak, och skicka kvitton och andra bevis för att man använt pengarna på sådant sätt till en revisor som bekräftar att det är gjort, så att alla medlemmar kan se att det är tillförlitligt att ge bort pengar till en viss person i gruppen.
• Revisorerna väljs på liknande sätt som språkrören.

Vad gäller att försöka övertyga politikerna i svenska staten att tillåta frihetlig secession så tänkte jag att det bästa vore att öppet deklarera våran åsikt att vi inte känner oss moraliskt tvungna att följa svenska lagens förbud och påbud, annat än den som överensstämmer med vad våra individuella rättigheter. Detta görs både genom att skicka iväg en motionsförfrågan med en längre förklaring till de politiska representanterna i riksdagen om detta samt att skicka ut utskick till alla andra medier i samhället. I dessa dokument gäller det att så tydligt som möjligt peka ut alla positiva och negativa skäl till att vi önskar träda ur svenska staten. D.v.s. alla saker som är mer positivt med frihet och alla saker som staten gör riktigt dåligt.

Jag har gjort två utkast för detta syfte. En motion till riksdagen - Motion för secessionsrätt - och ett brev till riksdagsledamöterna. Alla är välkomna att ändra och förbättra dem! Därefter behövs även en artikel man skickar ut till medierna.

Vad gäller aktivism så tror jag att det är rätt självförklarande. Dock bör det skiljas från vad de försöker göra i USA med Free State Project. Målet är att få en bit territorium, oavsett hur litet, att de facto bli ett fritt område. Eftersom koordinering att få en massa liberaler att flytta till lämplig vald kommun (Bollebygd!), och försöka få den att bryta med svenska staten, verkar svårt så kanske det är enklare att bara skapa koordinering för att alla skall hjälpa någon enskild person eller liten grupp att bryta sig ur svenska staten.

Vissa har fört fram att den här idén har vissa praktiska bekymmer, speciellt tas sjukvård upp som ett exempel som blir svårt att lösa. Nåväl, låt det vara så. Men lyckas någon bryta sig ut ur staten lär det finnas mer än gott om möjligheter att tjäna tillräckligt mycket pengar för att köpa in det privat. Vissa menar att den här strategin inte har speciellt mycket stöd hos folket. Förvisso, men det gäller även att ta över svenska staten och då i större utsträckning. Dessutom har några, högst preliminära, undersökningar om hur folk ställer sig till frihetlig secession, visat att kanske 30-50% är för att tillåta det.

Varför då slutligen ha som mål att bryta ut någon inom fem år? Det har olika fördelar. Dels visar det för andra att vi anser oss kunna lösa de problem som staten idag försöker lösa, och det ger även ett tydligt mål att gå mot. Fem år är kanske något optimistiskt, men varför inte hoppas att på den tiden är det libertarianska budskapet så förfinat att argumentet för frihetlig secession är så tydligt att alla kan förstå det, och kanske även sympatisera med det?

Klimatfrågan och aggregationsbrott

Niclas Wennerdal tar upp en viktig punkt igår, angående klimatfrågan och viljan hos vissa libertarianer att "förneka" vetenskapen bakom den här positionen, att vetenskapen är, på ett eller annat sätt, felaktig i den här frågan. Den vettiga positionen han förde fram, som jag håller med om, är förstås att man skall utgå från att experterna i en fråga är den man bör lita på - givetvis om det inte finns starka skäl att betvivla deras expertis, av olika skäl. Men det kan nog endast den insatte bedöma, medan den oinsatte bäst bör förhålla sig till de utnämnda experternas synsätt, i alla fall allt annat lika.

Detta innebär att den liberala rörelsen, då den består främst av allt annat än klimatexperter, bör utgå från att klimathotet, som det framställs av IPCC är verkligt. Då kommer den intressanta frågan upp, hur man bör lösa det här problemet. Här kan jag bara komma med några få kommentarer, men jag funderade på huruvida det finns en liberal grund för att tvinga folk att göra något. Här skiljer sig kanske min uppfattning från Niclas, och det i att, som jag förstått vetenskapen (och om jag inte är kompetent nog att kunna avgöra detta, så bevisar det väl min senare utgångspunkt att bara ett ytterst fåtal har kunskap om frågan), så orsakar en person inte någon skada för någon annan. En persons utsläpp av CO2 genom att köra bil, eller ens äga ett kolkraftverk, har sådan marginell påverkan på klimatet att ens eget agerande, allt annat lika, inte kan sägas ha orsakat någon negativ klimatförändring som orsakat skada för någon annan. För att uttrycka det kanske än mer klumpigt: klimatet förändras kanske av en persons agerande, men då påverkar varje person det lika mycket genom att bara leva. I praktiken verkar det alltså vara bäst att analysera problemet som att en individs agerande inte påverkar klimatet, men att allas sammanslagna agerande gör det. En person orsakar alltså ingen annan någon skada (som sagt, inte helt korrekt, men jag tror att man kan byta ut det andra i resten av analysen för att få fram samma svar, fast det tar längre tid och kräver en ytterligare diskussion om andra frågor).

Så, jag hoppas inte att jag avskräckt någon (av er få som läser min blogg :D) för jag tror att jag har en ganska intressant diskussion nedan. Den bygger på en diskussion kring vad jag kommer kalla aggregationsbrott. Detta är en handling som för sig själv inte orsakar någon skada, men som tillsammans med andra gör det. Som jag har förstått kan klimatfrågan ses, utifrån ett libertarianskt perspektiv, som en fråga om aggregationsbrott är brott mot individens rättigheter. Med det i huvudet tänkte jag skriva ett litet svar på Niclas blogg, men olyckan stod mig i vägen, då mitt svar överskred gränsen för vad som var tillåtet att skicka över som svar. Därför lägger jag nu upp mitt svar på min egen blogg.

I klimatfrågan är jag böjd att anta en utilitaristisk position, mest för att jag tänker mig att det är mycket enklare att argumentera utifrån den för att komma fram till att ingen statlig reglering är av förväntad godo för att lösa problemet - givet att man får behålla resten av staten för att kunna upprätthålla denna regel. Det finns även andra praktiska problem med statliga lösningar, som att uppnå konsenseus mellan alla världens länder, och att sådant konsensus är högst dåligt. I vilket fall, det är ingen liberal lösning på problemet.

Och här måste jag nog erkänna att liberalismen, om vi utgår enbart från idén om lika rättigheter för likar, inte riktigt har en bestämd väg. Eller snarare, jag tror att vilken lösning som helst på problemet, kan kallas som en lösning enligt liberalismen. Det inkluderar just att inte göra något. Eller? Jag är inte säker.

Gissningsvis, om varje person inte hade rätt att begå handlingar som ensamma inte orsakar någon skada men aggregerat kan orsaka enorm skada, måste man acceptera att människor har olika rättigheter beroende på hur mycket kunskap man har, alternativt anses ha. På ett sätt gäller det även rent praktiskt i varje tvist, där någon, som kanske anser sig inte ha kränkt några rättigheter, kan bli "bestulen" (enligt denne) av någon annan. Alltså, om det bara gäller våra mänskliga institutioner accepterar redan varje form av praktisk liberalism i grunden att mänskliga system kan, någorlunda praktiskt, avgöra vem som kan ha vissa rättigheter eller inte.

Men, det verkar som att det finns en viss skillnad i kunskapsteorin bakom att bedöma vanliga brottsfall och att bedöma aggregationsbrott. Låt oss anta att vi vet vem som blir skadad. Finns det då någon skillnad mellan att bli dömd för ett sådant här brott, och att bli dömd för stöld? Det finns definitivt en sådan skillnad. Och det är att den samhälleliga konstellation som avgör att det ena verkligen utgör ett brott, enligt den objektiva definitionen av det, ser annorlunda ut.

I det första fallet kan nog nästan alla människor avgöra ifall en viss handling är ett brott - enligt den objektiva rättighetsteorin om brott mot ens person - medan i det senare fallet är det ett mycket färre antal som faktiskt har kunskapen att avgöra om något är ett brott eller inte. Om jag exempelvis tar någon annans cykel, och det går att dokumetera att jag faktiskt gjort detta, så kan en slumpmässig jury på tolv personer komma fram till att jag faktiskt stulit en cykel. Men, om jag kör en bil, och blir anklagad för miljöbrott, hur många människor på planeten har expertisen för att avgöra om min handling faktiskt utgör ett aggregationsbrott (enligt den objektiva beskrivningen, vad den nu är, om ett sådant brott)?

Nu är frågan, om vi accepterar den rättsliga principen att vetenskapsmän - ett enskilt fåtal - skall ha rätt att bedöma vad som är brott eller inte, är det vettigt? Det verkar finnas tre sorters risker involverade här:

1) Risken att aggregationsbrott (av alla de slag) förblir obestraffade, om man inte tillåter rättvisan att följa bedömningen av ett fåtal vetenskapsmän.

2) Risken att de fås oförstånd leder till att vissa handlingar felaktigt definieras som aggregationsbrott, och därigenom kränks flertalets rättigheter.

3) Risken att den här regeln implementeras felaktigt, så att självaste rättsystemet i sig korrumperas, genom att man tillåter falska vetenskapssekter att definiera lagbrott. Den här risken är större för aggregationsbrott än för vanliga brott.

Och än så länge har vi inte fört fram något argument för eller emot att aggregationsbrott faktiskt kan vara en rättighetskränkning. Diskussionen blir än svårare av att ingen av oss kan faktiskt bedöma om just CO2-utsläpp är aggregationsbrott eller inte. Eller kanske lättare. För, vad vi kan se tydligt - ifall min genomgång stämmer - är att det finns betydliga risker med att tillåta denna rättsdoktrin. Ah, nu ser jag att det är inte rättsdoktrinen "aggregationsbrott" som är besvärlig, utan just när folk endast kan definiera "aggregationsbrott" utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Så mitt resonemang är inte generellt, utan specifikt för frågan om CO2-utsläppsproblematiken. Min slutsats gäller alltså för den, att det är, på förhand, stora risker involverat av att tillåta den komma på dagordningen i en domstol.

Vad att rekommendera då? Ingen aning. Främst att det här är ett problem, men också just att dess epistemiska problem kräver att man alltid har dessa i bakhuvudet när man funderar på det. Det är alltså ett komplicerat problem. Som ett första förslag på hur det bör lösas föreslår jag då att man skall vara helt fri att bestämma på egen hand hur det skall lösas, och att just den här problematiken inte bör definieras som ett brott.

Vad sägs?

Cracked.com - det ultimata argumentet mot dagens skolform

Är det inte helt otroligt? En internetsida, som förmedlar information, som dessutom kan vara nyttig för en att veta, och som gör folk beroende av att läsa den! Och folk lider av den galna idén att det är svårt att lära folk saker och ting. Kanske det är så att de inte har tänkt tanken att undervisning kan göras på andra sätt? Kanske de är rädda för att pröva nya saker? Det senare tror jag inte stämmer. Med tanke på vad man kan läsa i tidningarna om hur dålig skolan är, vem kan egentligen säga att en modell som bygger på att göra folk beroende av information inte kan vara bra att pröva? (Förutom då alla som tjänar på att göra information svår att förmedla.)

Information kan göras beroendeframkallande. Lägg då till den naturliga status-sökningen som människor har, och att nyttig information ger mer pengar, vilket ger mer status, och människan kommer rent naturligt att vilja lägga om sitt beteende, om hon vore fri, för att söka kunskap som hon behöver. Det är inte bara enkla saker som människan misslyckas med att hitta en bra lösning på, när staten sätter hinder i vägen för dess rätta utveckling, utan även med att kontrollera staten så att den fungerar bra. Inte helt säker på att människan har en naturlig förmåga att lära sig?

Läs nedanstående text från professorn i psykologi Peter Gray noggrannt:

[Our] four conclusions: … 1. Hunter-gatherer children must learn an enormous amount to become successful adults. … 2. The children learn all this without being taught. … Occasionally an adult might offer a word of advice or demonstrate how to do something better, such as how to shape an arrowhead, but such help is given only when the child clearly desires it. Adults do not initiate, direct, or interfere with children’s activities. … 3. The children are afforded enormous amounts of time to play and explore. … “[Batek] children were free to play nearly all the time; no one expected children to do serious work until they were in their late teens.” … 4. Children observe adults’ activities and incorporate those activities into their play. … Nobody has to tell or encourage the children to do all this. They do it naturally because, like children everywhere, there is nothing that they desire more than to grow up and to be like the successful adults that they see around them.

Klippt från ekonomen Robin Hansons blogg här. Vad som behövs är egentligen inte en skola, utan frihet för barnen att imitera de vuxna som har högst status, eller annars verkar högt uppskattade i samhället. Imitationen kommer att komma naturligt efter hand. Förhoppningsvis kommer flertalet barn inte att imitera politiker, men, det har ju redan Hipp Hipp visat vara ganska osannolikt.

En slutsats man kan dra av det hela är att barn sätts inte i skolan för att de främst skall lära sig. Utan för att vi har haft ett skolsystem, och än så länge har folk inte lyckats bryta sig ur de samhälleliga fängelsen som finns som sett till att systemet bevaras. Någon gång får jag skriva ned exakt alla krafter som finns som står i vägen för att man bryter sig ur dessa mentala konstruktioner för att uppnå största allmänna välfärd, men de jag nämnt som står i vägen för frihet är väldigt lika. Inte för att jag kommer göra ett lika bra jobb som Frédéric Bastiat, så då är det väl egentligen lika bra att jag slutar med att rekommendera den essä-samling Timbro har av honom.

Hur att göra libertarianism mer tilltalande?

Ibland blir jag helt förvånad över hur otroligt olika och konstiga människor är. Detta kanske har kommit delvis ur den tråkiga vanan av att se på allting ur ett ekonomiskt perspektiv (människor är varelser som försöker uppnå mål genom att använda medel, samt; individer är själviska), ett politiskt (folk söker makt, och makt korrumperar) eller ett statusperspektiv (folk söker status, och status-sökande är ett nollsumme-spel (såvitt jag vet)). Jag ser tyvärr ibland på världen i ett alltför teoretiskt perspektiv, och tappar då fokus på viktigare sätt att se på saker och ting samt alla man möter. (På det fina gråansikte-kommunityt lesswrong läste jag att det kallades för att de man känner är konstigare än de modeller man har för att beskriva dem.) Ibland glömmer jag dessutom bort varför folk inte är libertarianer, utan låter mig bara använda mina skygglappar (eller teoretiska glasögon, som de också benämns) för att komma fram med en gissning om vad andra har för motiv när de förespråkar en viss politik. Ibland tror jag mig veta rätt så väl varför folk inte är libertarianer. Idag tänkte jag komma med några gissningar, om varför det är så.

Säkerligen är det så att om man vet varför folk är emot våra libertarianska ideal, så är det enklare att i alla fall komma fram till en förståelse om var vi skiljer oss åt, politiskt. Men det har nog även den ytterligare fördelen att det hjälper att besvara på den gamla frågan: "Om libertarianismen är så otroligt bra, varför finns det välfärdsstater?" Det kan även ha en ytterligare fördel, nämligen att visa vägen till en bättre kommunikation mellan minst en libertarian och dennes politiska motståndare. (En del av det skulle kunna vara att besvara ovanstående citerade fråga och sedan strunta i den.) Varför är då folk emot libertarianism?

Liten kännedom om ideologin samt risk-aversion
Gissningsvis känner de flesta inte till libertarianism eller saknar en fullständig bild av vad det skulle innebära. De allra flesta verar dessutom vara politiskt konservativa - vilket är rationellt, och således positivt enligt libertarianska värderingar, om än inte det bästa, ifall man inte vill sätta sig in i politik eller fokuserar på att studera andra saker - och således verkar det rationellt att stötta statens politik istället för den libertarianska (de är ju trots allt inkompatibla).

Risk-aversion verkar vara ett universellt drag hos mänskligheten. Eller nej, det är det inte. Många män har för vana att kunna göra många helt galna saker. Så om fler kände till det skulle kanske många fler riskbenägna unga män bli libertarianer. Men flertalet tar nog i valet mellan det beprövade och det nya, det förstnämnda.

Alltså: Människor är oftast konservativa och är emot libertarianismen för att de inte hört något om det, eller endast lite om det.
Vad att göra: Utveckla politiska strategier som inte kräver folks vetskap, som seasteading. Alternativt försöka få folk att läsa The Rational Optimist, Capitalism, The Voluntary City, To Serve and Protect, Libertarianism, from A to Z och När människan skapade världen.

Libertarianism kommer att förändra folks liv
Alla libertarianer, förutom möjligtvis de som följer den ensamma eremit-stilen, vill förändra politiken på ett djupt och, för många, radikalt plan. Om vi tänker oss en libertariansk politik som, från mitt perspektiv, leder till mindre förändringar av folks vanor, nämligen frihetlig extraterritoriell secession, men som samtidigt ger alla libertarianer exakt den personliga frihet de önskar (om än inte helt fullständig, för det skulle kräva att viss statlig egendom säljs ut eller ges tillbaka till de som blivit bestulna från staten), så skulle den politiken innebära stora förändringar för folk. Bara för att ta ett exempel, så skulle föräldrar inte vara tvungna att sätta sina barn, och barnen skulle inte bli tvingade att gå till, statliga skolor. Vad för skolstruktur som kommer uppstå är inte klart för min del, men med stor säkerhet kommer det att vara väldigt annorlunda från vad folk idag skulle säga är ett måste för en statlig skola. Det kanske inte är ett tillräckligt starkt exempel, dock. Vad sägs om att en fri person kommer att kunna öppna en butik där cannabis. lsd och ecstacy säljs? Samhällskonsekvenserna skulle nog vara ganska rejäla av en sådan legalisering, och jag gissar att många inte tror att den förändringen skulle vara till godo. Även om vi libertarianer bara skulle få igenom en mer begränsad frihet, begränsad till en liten frizon på land eller till havs, skulle det kunna orsaka stora förändring i samhället, på sikt. Den här förändringen går inte att komma ifrån, däremot skulle man kunna minska den. Man kan exempelvis, som utbruten ur staten, undvika att visa ens eccentriceter alltför öppet. Heroinförsäljning kan göras där vanligt folk inte kommer i närheten, och man säljer endast till andra som håller lika tyst om sitt bruk.

Det blir nog bara ännu värre om man tänker sig en libertarianism som siktar på att ta över "folkets" stat, sälja ut alla av "allmänningens" bolag och lägga ned alla de strukturer som folk vant att förlita sig till. (Jag använder citattecken för min själ skulle vrida sig alltför hårt om jag inte markerade hur otroligt lite jag tycker om idén att någon enskild individ är en sorts "delägare" av staten.) Förändringen skulle nog vara större, i vilket fall.

Alltså: Folk ogillar förändring.
Vad att göra: Kom med ett förslag som innebär minst förändring för resten av samhället, men som samtidigt uppnår större delen av våra mål.

Libertarianism säger, mer eller mindre, att dagens politiska system är ovärdigt människor
Det går inte riktigt att komma ifrån att många libertarianer ogillar dagens politiska system otroligt mycket. För egen del kan jag känna sådan antipati mot den statliga behandlingen av barn, droganvändare och utlänningar att jag blir smått mållös. Överlag kan man säga att många libertarianer anser att vad stater gör mot "sin" befolkning är omoraliskt och borde egentligen utgöra ett brott enligt en rättvis lag. Många aktiviteter som staten gör idag är förstås helt legitima, men bekostas dessvärre genom stöld. Det staten gör idag är alltså illegitimt och om det fanns någon rättvisa i världen skulle folk inte tillåtas göra vad de gör idag i statens namn.

Jag gissar att flertalet som kommer i kontakt med libertarianska idéer märker av att libertarianer skarpt ogillar den politiska ordning de blivit bekväma med att kalla "sin". Det är alltså inte bara så att folk ogillar den förändring libertarianismen kommer med, utan de verkar även ogilla att vi ogillar deras politiska ordning. Även om (eller kanske speciellt då) man pratar om symboler, som huruvida skatt är stöld eller inte, blir det nog tydligt att man som libertarian är en motståndare till de flesta politiska lagen i landet.

Om jag har rätt i att det här är ett problem, så att jag inte bara överdriver, kanske det här är en lösning: Man kan försöka jämställa politiskt antipati med smakupplevelser, så att huruvida man tycker om att fängsla folk för att ha använt droger eller inte, är en lika stark fråga som huruvida man gillar Coca Cola eller inte. Det är ju absurt att göra en sådan liknelse, vilket borde leda till att det blir klart att antipatin man känner kan vara helt naturlig, att det inte är otroligt fel att ha den känslan, vilket gäller omvänt. Bara en gissning.

Alltså: Folk ogillar när de hör något illa om deras institutioner.
Vad att göra: Berätta att man ogillar institutionerna, men att det är lite svårt att inte låta det komma fram när man argumenterar emot dem.

Ej övertygande presentation av ideologin
Lyckligtvis är libertarianismen inte en monolitisk rörelse, så att den inte skulle korrumperas och därefter öppna upp fel spår för nyblivna libertarianer, utan består av ett sammanhängande nätverk av diverse föreningar, fora och individer. Ingen i det nätverket bestämmer över alla andra, däremot finns det en definitiv riktning i rörelsen och en vanlig attityd till politik som de flesta anammar. Det är exempelvis inte ovanligt för många libertarianer att hysa ett visst mått av förakt för den politiska processen, eller för rapporteringen om den i media. Här kan jag dock överdriva saken, men vad jag tror kan sägas rätt så säkert är att vissa libertarianer (vilka alla räknas som ambassadörer, om än olika viktiga, för ideologin) snarare skrämmer bort folk från dess idéer än lockar folk till dem. Här kan det ju lätt hända att någon bara får höra att vägarna skall privatiseras, och sedan inte få en tillräckligt bra förklaring av hur ett sådant vägsystem skall fungera, för att sedan dra slutsatsen att libertarianer inte är praktiska. Sådant går dock inte att förhindra; ingen kan förklara hur allt skulle fungera i ett libertarianskt samhälle så att vem som helst nöjer sig med bevisen man lägger fram för det (under den korta tid man har att göra det). Med tanke på att libertarianism är så ofantligt annorlunda dagens system är det inte konstigt att det är svårt att förmedla exakt hur det skall fungera.

Alltså: De flesta kräver rätt höga bevis innan de skulle gå med på att libertarianism är rätt eller att det skulle fungera.
Vad att göra: Referera till den bevishög som samlats på sig, exempelvis The Encyclopedia of Libertarianism eller böckerna ovan, vilket borde ta upp 95% av de flesta relevanta frågorna. Anarkokapitalism.se kommer nog kunna bli en bra referenspunkt i framtiden.

Bitcoin, och en gissning om framtiden

Framtidens finansiella system kommer nog att vara mycket mer effektivare än dagens. Bitcoin, exempelvis, kommer att tillhandahålla ett väldigt smidigt system för att handla saker över nätet, ifall det blir tillräckligt populärt. Det är lätt att använda och det kostar heller inget att göra det. Även om det inte finns så mycket man kan handla för dessa mynt - förutom att köpa säkerhet på internet från staten med Mullvad - och valutan är lite instabil (den har stigit runt 100-1000 ggr i värde sedan förra maj), rekommenderar jag dig att pröva på att handla med valutan.

Bitcoin, eller någon annan valuta som kanske uppstår inom kort, kommer dessutom också att förändra alla svarta marknader. Valutan erbjuder ett helt anonymt sätt att betala för varor, vilket möjliggör att man kan köpa och sälja varor helt utan att träffas, och affären kan vara helt osynlig för staten. Men samtidigt kan man, på anonyma forum eller genom krypterad kommunikation proklamera öppet att man säljer vara X, vad man vill ha betalt för den i Bitcoin. Därefter behöver kunden bara betala, skriva vart det skall skickas och vänta på beställning.

Gissningsvis lär detta innebära slutet för det statliga förbudet av droger, bland annat.

Rättfärdigande av demokrati 3A: Rätten att rösta

En del människor menar att man kan rättfärdiga viss lagstiftning med att den genomfördes genom en demokratisk process. Att 50% har visat sitt stöd, på ett sätt, för att , exempelvis, ta ut skatt, innebär rent politiskt att staten har rätt att ta ut skatt, enligt dessa. Själv är jag helt emot det perspektivet. Mitt motstånd kommer delvis från att jag intuitivt ser det som orättvist, men också för att, när man går igenom argumenten som läggs fram för det, blir man varse om något viktigare än "delaktighet" i en politisk process, nämligen rätten till självbestämmande. Det senare är viktigare eftersom det både ger en grund för delaktighet och för att man slipper ta del i de politiska processer man inte själv ger sig in i.

Vad är det då för resonemang som används för att försvara demokrati? I den vanliga debatten kommer det fram några vanliga resonemang: "Du har valt att delta i demokratin genom att rösta och därför är du tvungen att följa dess beslut"; "Du har valt att inte rösta, och därför har du inget att klaga på om resultatet blir annorlunda än vad du ville ha"; "Demokratin ger dig möjlighet att påverka resultatet , genom en omröstning där alla har lika stor rösträtt, och eftersom den möjligheten finns blir demokrati berättigat". Det första och, såvitt jag minns, det andra argumentet har besvarats väl av Lysander Spooner, så här tänkte jag bara argumentera emot idén att rätt till deltagande i den politiska processen gör att man är tvungen att lyda den.

Det första, men kanske inte största, problemet med resonemanget är att det oftast bygger på idén att dagens demokratiska system reflekterar den bästa sammanslagningen av vilka idéer folk vill ha implementerade i politiken. (Det finns för övrigt de som menar att det inte finns någon enskild bästa sammanslagning av folks individuella politiska preferenser, och som kanske dessutom menar att det inte finns någon bättre eller sämre sammanslagning av preferenser.) Men istället är dagens demokrati ett ganska dåligt sätt att bäst representera folks politiska preferenser så att man så bäst som möjligt kan lägga sin röst på varje enskild fråga. Ja, jag menar att, om man hade tid för det, så skulle direktdemokrati vara bättre med att varje person får störst möjlighet att föra fram sina åsikter till en omröstning.

Här kommer dock en skiljefråga upp. För, vissa säger att dagens system är det bästa som är möjligt i dagens värld med att få fram folks politiska preferenser. Men här tror jag dessa individer antingen har hört talas om eller kollat igenom konsekvenserna av ett helt nytt demokratiskt system. Nämligen ett där man kan ge upp sin rösträtt i olika frågor till andra personer, och att detta görs helt elektroniskt. Varje person får alltså möjlighet att själv rösta i enskilda frågor, men också möjlighet att ge upp denna rösträtt till någon annan som då får en extra persons rösträtt i dessa frågor. I korthet innebär det ett helt nytt sätt att få fram representanter till en riksdag. Saken är den att detta system har funnits som idé sedan 1980, och som början till en rörelse för minst fem år sedan, vilket vore ett tillräckligt bra tag för att den skall ha trängt igenom till varje invånare i samhället, om det nuvarande systemet verkat för att sprida den. Men det gör inte dagens politiker, för systemet är inte optimerat för att se till så förbättra den "demokratiskt", så att fler kan uttrycka sina åsikter mer effektivt. Att de inte gjort detta torde vara ett direkt bevis för att systemet inte är självreglerande för att uppnå en viss aspekt av den som folk menar rättfärdigar den från första början. Det talar inte väl för processen. (Jag vill minnas att DiLorenzo diskuterar problemet med "bundled choice" i en av sina föreläsningar om public choice, kanske det finns med i denna.)

Två närliggande problem är att folk ofta röstar på frågor som om de skickade signaler om vad de är för sorts människor, och att de inte sällan saknar kunskap om vad för ekonomiska effekter den politiken de stödjer har. Detta innebär att först tenderar vi att inte få de lagar och regleringar som folk verkligen vill ha, allt annat lika än om man endast använde den politiska processen för att få igenom lagar och regleringar man vill ha (och inte visa för alla andra vilka man vill ha), och att de lagar och regleringar som skapas riskerar att vara annorlunda de folk ville ha om de förstod vilka konsekvenserna skulle vara av dessa idéer. Mer konkret, men något felaktigt, för att få fram poängen: man röstar på välfärdsstaten för att det är en accepterad signal för att man är en "god" individ, och man röstar dessutom för att behålla hyresregleringar för att man tror att det är bättre än fri priskonkurrens.

Men det ovanstående var bara det första problemet med försvaret av tesen att representativ demokrati rättfärdigar dess beslut. Det andra argumentet är att valdeltagande i sig inte ger något. Först och främst för att ens röst inte påverkar valet, men än mer för att en avvikande röst, oavsett hur många som står för den, aldrig kommer att få igenom sin vilja i en demokratisk (monocentrisk) stat. Vad ger rätten till valdeltagande för nytta till någon som oavsett vad aldrig kommer kunna få igenom något beslut den vill ha?

Argumentet kan göras mer polemiskt, och kanske mer lättförståeligt, om man jämför det hela med situationen under en autokrati, där rösträtt är beviljat endast till en mindre del av befolkningen. De som menar att demokrati rättfärdigas p.g.a. den allmänna rätten till valdeltagande menar att det är just det som rättfärdigar demokratin, men inte autokratin. Men, finns det någon praktisk skillnad för den avvikande positionen som inte får sin vilja igenom under en autokrati eller en demokrati? Nej, det finns det inte. Eller jo. Under demokrati kan de med avvikande åsikt visa det genom att lägga en pappersbit i en låda vart fjärde år. Det är den enda essentiella skillnaden.

Nu skulle vissa säkert protestera att det faktiskt finns större skillnader, då demokratier tillåter folk att ha yttrandefrihet som ger en möjlighet att påverka andra människors åsikter. Men den rätten kan även finnas i en autokrati, så det är inte en essentiell skillnad. Dock handlar det om att övertyga olika sorters människor, vilket skapar en hel del praktiska skillnader, vilket kanske kan tala till autokratins fördel! För, för vissa avvikande åsikter är säkert enklare att övertyga autokrater än demokrater om.

Mot det skulle man säkert kunna säga att vissa åsikter helt enkelt är mer värda än andra, och att det just råkar vara så att dessa åsikter mer eller mindre är tidlösa och därigenom alltid enklare att förmedla till en stor massa än en viss, på ej definierade grunder, mindre grupp. Rent definitionsmässigt är det en motsägelse, såvitt jag kan se; det finns inga specifika frågor som det alltid är lättare att övertyga en större grupp (som har rösträtt) än en mindre grupp (som har rösträtt).

Alltså, det finns, för de som inte får igenom sina politiska preferenser, inte någon skillnad i det avseendet mellan en autokrati och en demokrati. Finns det någon praktisk? Definitivt! Men den talar inte entydigt för demokrati. Demokratiska Indien anno 1960 hade exempelvis sämre politik än autokratiska Hong Kong av samma år. Möjligtvis är det så att demokratier i regel är bättre än andra styrelseskick, men det är ett annat rättfärdigande av demokrati än det jag argumenterat emot här. Vad jag velat föra fram här är nog en variant av "majoritetens dikatur"-argumentet, men främst som ett negativt argument mot vad demokrati-förespråkarna kommer med.

En annan tankeställare på ett närliggande tema, väl värd att läsa, är Robert Nozicks "The Tale of the Slave".

Lätt om det revolutionära tillståndet i världen

Håller inte riktigt samma klass som de senaste nyhetsklippen Juice News har gjort, men var lite roligt att se. Jag rekommenderar annars helt klart nr. 4-6 i serien.