Enligt artikeln Vi ger mer än någonsin i måndagens Metro så gav svenskarna bort fem miljarder kronor förra året. De organisationer som får mest är Cancerfonden, Rädda Barnen, Stora Sköndal och Synskadades Stiftelse. Detta bidrag ges bort trots att vi i Sverige, till skillnad från andra länder, inte kan dra av välgörenhet från skatten, och att vi betalar ca 60% i skatt på det vi tjänar.
Det här är ganska intressanta siffror med tanke på vad som brukar sägas om vad som skulle hända om välfärdsstaten försvann. Som libertarian ser jag det som självklart att folk kommer fortsätta att stötta andra i ett sådant samhälle. Det kommer vara annorlunda; istället för att en centralorganisation tar in allas pengar och delar ut efter demokratiska beslut om vem som ska ha pengarna, kommer det, likt det privata välgörenhetssystemet idag, finnas många olika organisationer som folk vänder sig till för att hjälpa andra. William Easterly argumenterar i en intervju dessutom för att ett decentraliserat välgörenhetssystem är mycket mer effektivt med att hitta och lösa de problem som ett samhälle ställs inför. Hans argument ges i en annan kontext, nämligen bidrag till fattiga samhällen, men argumentet är så generellt att det borde kunna tillämpas på annan välgörenhet också. Han gav också tipset om GlobalGiving som är en centralpunkt för olika välgörenhetsorganisationer som arbetar lokalt med att ge bort medicin, bygga anläggningar för rinnande vatten och undervisning.
Food isn't about Nutrition Clothes aren't about Comfort Bedrooms aren't about Sleep Marriage isn't about Romance Talk isn't about Info Laughter isn't about Jokes Charity isn't about Helping Church isn't about God Art isn't about Insight Medicine isn't about Health Consulting isn't about Advice School isn't about Learning Research isn't about Progress Politics isn't about Policy
Ovanstående lista från Overcoming Bias summerar Robin Hansons märkliga, men fantastiska syn på människan och samhället. Jag upptäckte honom via Econtalk, där han blev intervjuad av Russ Roberts om sjukvård. Där gick de igenom några gåtor med sjukvård - varför är sjukvård annorlunda andra varor? varför behandlas läkare annorlunda än andra specialister som hjälper oss att fixa komplexa system (som datortekniker eller bilmekaniker)? varför är folk inte så intresserade av information om hur bra läkare presterar? - och Hanson föreslog att dessa kunde förklaras med signaleringsteori. Han utvecklar sina tankar om denna i en annan intervju.
Signalleringsteorin (som finns inom både evolutionär biologi och ekonomi) går ut på att vi gör väldigt många saker, inte för deras direkta nytta, utan för att vi vill visa för andra vad vi har för ståndpunkter, förmögenhet, status eller kunskap. Tanken är att förr i tiden, när människan levde i jägar- och samlargrupper, så ingick vi i ett ständigt intrigerande inom gruppen för att ta reda på vem man kunde lita på i svåra situationer och vem som var ens fiende. Eftersom det inte alltid var lätt att veta när någon ljög började människan istället att använda signaler för att visa trofasthet och vänskap. Vissa av dessa signaleringsmönster har sedan blivit inetsade i våra hjärnor så vi följer de fortfarande, trots att vi lever i ett modernt samhälle.
Så om man ska se på ovanstående lista utifrån Hansons glasögon, vad blir resultatet? Jo, att även om vi ägnar åt oss välgörenhet, exempelvis, så är det inte i främsta hand för att vi är ute efter att hjälpa någon, utan mer för att vi är intresserade av att visa oss vara givmilda. Vi är fortfarande intresserade av andras välfärd, men mer intresserade av vilka signaler vår välgörenhet skickar.
Jag håller själv inte med Hanson om hela hans lista och jag är tveksam till att ideologi skulle vara driven så mycket av vår vilja att belöna folk med status. Men inställningen han har till frågan delar jag. Det här inlägget är, såklart, inget annat än en signalering till resten av det vida nätet.
Imorgon skall Large Hadron Collider sättas igång, vilket har fått vissa tidningar att komma med nya sensationella rubriker. Efter att ha läst artikeln frågar jag mig vilka dessa "forskare" är för några, så jag tänkte att Wikipedia skulle ha svaren på frågan. Till skillnad från tidningar så skulle en mening som "några forskare säger A" lyckligtvis aldrig tillåtas på Wikipedia, utan man måste iaf ha en källa till påståendet. På wikipediasidan för säkerhettsfrågor för LHC fann jag något intressant (och nu i efterhand, tämligen uppenbart): domedagsprofetior är vanliga för nya experiment.
I USA startades för några år sedan en annan partikelaccelerator (RHIC) och när den skulle utföra test kom det även då artiklar som spådde världens undergång. Ett utdrag från en artikel som Wikipedia länkar till om detta:
"Big Bang machine could destroy Earth" ran the headline over a story in The Sunday Times last month. It claimed that our planet was in peril from a vast new American particle accelerator on Long Island, the Relativistic Heavy Ion Collider (RHIC), which will collide pairs of gold nuclei at high energies. According to the article, RHIC could trigger a catastrophic event: the creation of a black hole or a ravenous "strangelet" that could swallow up our entire planet.
Within 24 hours, the laboratory issued a rebuttal: the risk of such a catastrophe was essentially zero. The Brookhaven National Laboratory that runs the collider had set up an international committee of experts to check out this terrifying possibility. But BNL director John Marburger, insisted that the risks had already been worked out. He formed the committee simply to say why they are so confident the Earth is safe, and put their arguments on the Web to be read by a relieved public.
Even so, many people will be stunned to learn that physicists felt worried enough even to mull over the possibility that a new machine might destroy us all.
Robert Matthews, 28 August 1999
Det har alltså funits många exempel på nya banbrytande experiment som väckt oro hos nyhetsförmedlare och även fysiker. Givetvis innebär inte att tidigare farhågor var felaktiga att de som tas upp nu är det. Så vad står det på Wikipedia om säkerheten? Enligt sidan så är den kritik som riktats mot LHC antingen överdriven eller oseriös. Vi får hoppas det. Jag gissar att inget inträffar och att det kommer komma liknande rubriker när nästa nya partikelkrock planeras av forskarna på CERN.
De senaste veckorna har man kunnat läsa om hur börsen gått upp och ner - hur den har sjunkit med 3,2 % och nu (i skrivande stund kl. 12:11) stigit med 4, 65 %. För den som har följt nyheterna har man kunnat läsa fantastiska historier, som med fantasifullt språk förklarar hur bankinvesterare är skrämda till livet och "[bildligt talat] ligger i fosterställning och inväntar Harmagedon". Det problematiska med alla dessa nyhetsartiklar som skrivs nästan varje gång det sker en uppgång eller nedgång på börsen är att det betraktas som nyheter eller som något speciellt att börsen går upp och ner. I själva verket är det ett karaktärsdrag för aktiemarknader att de fluktuerar dagligen. Detta är inte samma sak som att börsen är instabil utan det är ett mönster man skulle förvänta sig av en "perfekt" fungerande aktiemarknad. För praktiska syften så rör sig börsen på kort sikt slumpmässigt - den kan antingen gå upp eller ner och du vet inte vad den kommer göra. (På lång sikt går den dock uppåt.) Detta gör att den inte är lika lätt, utan svårare att förutspå än vädret, eftersom om morgonen visar sig vara solig så kommer troligtvis resten av dagen också vara solig - något man inte kan säga om börsen.
Så om börsen så att säga hela tiden är i en berg- och dalbana, bör man lägga så stor vikt på de dagliga svängningarna, när man vet att den kommer gå ner (eller upp) senare under dagen, imorgon eller nästa vecka? Jag skulle rekommendera att läsa en bra bok istället. För den intresserade av investeringar och en ekonomisk förståelse för hur aktiemarknaden fungerar, rekommenderar jag Burton Malkiels A Random Walk Down Wall Street.
Jag läste nyligen klart Alison Wakefields Selling Security som behandlar den engelska privata säkerhetsindustrin och hennes egna studier av tre företag som jobbar med att tillhandahålla ordning på en offentlig plats. De hon studerade verkar ha mycket gemensamt med väktarna på Nordstan. Wakefield var intevänligt inställd till den här marknaden när hon började sin forskning, men ändrade sig efter att ha studerat dem. Hon erkänner att hon hade en del förutfattade meningar om den som hon tar upp i boken. Här kommer några av dessa och andra intressanta saker från boken:
Det finns fler privata säkerhetsvakter/väktare än vad det finns statliga poliser. Även om det finns olika gissningar om exakt hur många väktare som finns (bedömningar ändras beroende på definition och metod för att undersöka marknaden) så verkar det finnas fler privata än offentliga poliser. Enligt Jones och Newburn gick den privata industrin om den statliga redan 1971.
Privata säkerhetsföretag kan snabbt ändra sina policys för att vara mer kundvänliga. Ett exempel på detta som Wakefield tar upp i sin bok är hur en säkerhetsfirma för en stadsdel (tänk Nordstan) ändrade policy om hundar på deras område efter klagomål från en kund. Chefen för företaget förklarade att:
Yes we have a no dog policy, but when it involves a 76 year old lady who comes shopping for the first time, I can bend the rules. She was carrying the dog fine, it’s just that I don’t want big dogs running around loose in the Centre…so we changed the directive yesterday – on that we said ‘look, every case – it’s on its merits’…because I’d hate to think we lost a customer…it doesn’t [just] involve one customer…The grand-daughter who was with her was 21 years old. That is one of our future customers…you have to think long-term, and be very quick to change if policy requires it.
- s. 118-119
En “typisk” säkerhetsfirma etablerade sig efter 1990 och opererar på en regional nivå med bara ett huvudkvarter och har mindre än 50 anställda. Bilden man får av boken är att mindre företag har sämre rutiner och träning och att större är bättre, då dessa har stordriftsfördelar i att lära upp sin personal. Gissningsvis även för att fel för större företag betyder mer i förlorad goodwill. Sysslorna för firmorna skiljer sig åt från att bevaka byggen till köpcentrum och det finns såklart även kvalitetsskillnader på de olika firmorna.
Tvärt emot en myt i England som säger att den genomsnittlige väktaren är en gammal man med bakgrund i militär eller polis, så fann Wakefield att de hon undersökte kom från olika bakgrunder, var i olika åldrar men främst under 30, främst män men även kvinnor och bara på ett ställe (av tre) var det tre av tio som tidigare jobbat inom militären. Dock visar andra studier att 33 % av väktarna i England hade en bakgrund i polisen eller militära styrkor.
När Wakefield gjorde undersökningen (1996-97) hade väktarna inga speciella rättigheter utöver de rättigheter som varje engelsman har att arrestera någon och att med våld få kasta ut någon från ens mark.
En annan myt som Wakefield försöker döda är att väktarbolagen inte har några mekanismer som håller de på plats. I själva verket finns det såväl externa som interna mekanismer som gör att företagen sköter sig. Bland dessa har vi först motivet att tillfredställa kunden, som efter varje period kan avbryta deras kontrakt och anställa någon annan om företaget inte tillfredställer kunden och deras kunder. Inom företagen Wakefield undersökte hade företaget en inre kontrollinstans för att disciplinera väktare som missköter sig. Chefen för ett företag förklarade hur deras system fungerade:
It depends what you do. Continual lateness to work…you got misconduct forms…you can get up to three warnings, and then get booted…gross misconduct…theft, you’re out of there…you damage something you’re out of there, misuse of telephones or something you’re out of here, continual sloppy dress you’re out of here after a while. If you lost it completely with a member of public, over-reacted completely, you can be kicked out straightaway.- s. 159
Enligt Stenning, som Wakefield tar ifrån, är det vanligare för privata företag som blivit anklagade för att ha begått ett brott att bli åtalade i en domstol än vad den offentliga polisen är. Detta beror delvis på det nära samarbetet mellan offentlig polis och offentlig domstol som gör att de senare inte fäller de tidigare så ofta som lagen kräver. Sedan är den offentliga polisen mer hemlig med sin verksamhet.
Imina tvåtidigare inlägg tog jag upp några faktorer som enligt Eric Jones verkade för att Europa skulle få en högre tillväxt än övriga Eurasien. I det här inlägget tänkte jag gå igenom vad Jones hade att säga om de andra delarna av världen som han inte fokuserade på: Afrika, Amerika, Oceanien och Japan. Sist av allt kommer några citat som jag samlade på mig medan jag läste boken.
Afrika
Afrika hade ett för varmt klimat och för farliga sjukdomar för att antalet människor skulle bli så stort att en marknad skulle ha kunnat skapas, utifrån ett icke-industriellt utgångsläge d.v.s. Numera är det inte främst klimatet som är problemet.
Amerika
Det största problemet med Amerika verkar ha varit bristen på kunskapsutbyte med Eurasien. Det eller det faktum att hjulet inte uppfanns där för vidare praktisk användning. Den användes dock till leksak och till att göra krukor, men inget mer avancerat. Det var oklart om Amerika hade kunnat utvecklas om de hade haft en bättre djurstock att dra nytta av – en författare hävdar att det var det som gjorde att Columbus ”upptäckte” Amerika, istället för att Powhatan skulle ha ”upptäckt” Europa. Vidare var den låga befolkningsnivån inte tillräcklig för en utvidgad marknad.
Jag funderar över om det inte hade varit möjligt för Afrika och Amerika att utvecklas om de hade fått mer tid. Det verkar mindre troligt för Afrika, då den hade haft väldigt lång tid på sig, medan samma inte går att säga om Amerika, då det var den sista kontinenten som befolkades av människan.
Oceanien
Oceanien får bara en paragraf i boken och där konstateras det helt enkelt att befolkningen var för liten för något avancerat samhälle; endast två och en halv miljon befolkade området innan 1700-talet.
Japan
Japan räknas inte som en del av Eurasien; inget av det som sades i de andra posterna om Kina och Indien var ämnat för det landet. I själva verket ses Japan som mer västerländskt än asiatiskt!
American sociologists in the 1950s used to overturn their students’ preconceptions by giving a list of the middle-class characteristics of a lawyer living on a suburban street, until the point at which the class acknowledged it had got the picture – and then add, ‘oh, by the way, he’s black’. One might almost list characteristics of the Tokugawa economy as if speaking of some country in Europe, and only at the end add, ‘by the way, this way Japan’. In deep-seated economic rations and social structures Japan was a surprisingly ‘western’ country. Jacobs (1958) stresses that Japan and western Europe, without a common cultural heritage, have significant social heritages in common, whereas Japan and China, for all their common cultural heritage, do not.
- s. 158
Det huvudsakliga skälet till Japans utveckling var, enligt Jones, att efter Tokugawa Ieyasu tagit makten 1600 så kom fred, en utvidgning av marknaden p.g.a. att adeln tvingades till Tokyo och en övergång från storfamiljer till kärnfamiljer. Det första är uppenbart positivt, det senare betvivlar jag hade en större påverkan och det sista var ett sätt för de att hålla nere populationstillväxten (det och barnadråp som var väldigt vanligt) vilket gjorde att kapitalmängden kunde öka.
Några avslutande citat
Några ord om despoterna i Indien, en “inexpedient prince” från Oudh och varför den industriella revolutionen var Europeisk och inte Engelsk:
Mughal India was run by, and strictly on behalf of, an imposed alien regime and those native princes it was inexpedient to unseat. These men luxuriated in castles and water-gardens, harems, retinues of slaves and servants, Aladdin’s caves full of jewels, magnificient wardrobes, vast menageries, warfare as a sport, and absolute uninvolvement with production. An oppressed peasantry did all the work.
The Mughal conquerors left intact cellular village India. They milked this society while remaining a distinct and fundamentally parasitic warlord class throughout their sway from the sixteenth to the eighteenth centuries. A letter to Colbert from a physician, Bernier, who lived in India for twelve years at the court of the emperor Aurangzeb (1659-1707), indicates the extent of the insecurity such a regime could create. Aurangzeb went out of his way to suppress original thought as determinedly as any Ottoman sultan, he razed the temples and sucked the tax system dry. The outcome, according to Bernier, was that the owners of property declined so much as to clean their ditches or repair their houses for fear of confiscation.
- s. 198
To cite a solitary example of conspicuous consumption in Asia, Asaf-ud-daulah, ruler of Oudh, owned in 1782 jewels valued at £8,000,000. He had 20 palaces, more than 100 private gardens, 4,000 gardeners. His chandeliers cost more than £1,000,000. He owned 1,500 double-barrelled guns, and countless clocks, two of which had cost £30,000. He kept 1,200 elephants, 3,000 saddle horses, and 1,000 hunting dogs. Almost 3,000 servants, including 50 personal barbers, looked after him, and the expenses of his kitchen came to between £200 and £300 per day. His fighting cocks and pigeons were estimated at 300,000 and the deer in his park were too numerous to estimate. He maintained separate establishments for monkeys, snakes, scorpions, and spiders. Oudh was not an oppressed countryside of peasants toiling to support this household, it was ‘a chaos of disorder and want’ (Young 1959:52).
Many other Asian rulers could match or exceed this catalogue of possessions, but which of the European rulers could compare?
- s. 110
Contrary to the usual British view of diffusion proceeding from a specially creative Great Britain, commercial and industrial development had roots in these international networks of commercial houses. ‘The industrialisation of Britain was a European process, in which Germans, Greeks, American Irish, and a smattering of other races (Dutch, French, Italians, and others) contributed their expertise’ (Chapman 1977:48).
I mitt förra inlägg diskuterade jag Eric Jones’ analys av hur ”freedom of exit” kunde begränsa despoters makt över sina undersåtar och hur detta skulle kunna förklara en del av Europas tillväxt, medan Asien stagnerade eller gick bakåt. Det var, som jag nämnde, inte den enda förklaringen som Jones tog upp och i det här inlägget tänkte jag kortfattat lista de andra faktorerna. Jag tar även upp några specialfaktorer som gäller enbart för Indien.
Tempererat vs. Tropiskt klimat Det finns fler parasiter och sjukdomar med tropiskt klimat. Detta var en av faktorerna till att 90 % av barnen i Kina var infekterade med mask i början av 1900-talet. 1960 hade 90 % av lantbefolkning i Kina (vilket var 80 % av den totala populationen) bandmask, och infektering från denne var dödsorsaken för en tredjedel av befolkningen. Jones’ sammanfattar det såhär:
Combined ill-health, heat and malnutrition in the tropics have been shown to cut labour productivity per man by up to eighty-seven per cent, besides raising absentee rates (Harrison 1979:604). - s. 7
Jordbävningar och andra katastrofer Överlag var det mindre vanligt med jordbävningar i Europa än övriga Eurasien:
A belt of latitude within 35º ± 10º, including Japan, Central Asia, the Middle East and the Mediterranean lands, contained ninety-one per cent of all loss of life in the earthquakes studied by Båth (1967:422), some of them being remote historical events. - s. 25
Svältkatastrofer var också vanligare i övriga Eurasien än i Europa. Om Kina först och sedan Indien:
China was called the ’land of famines’…Buck estimated that over all the reported famines, twenty-four per cent of the population in the areas affected were reduced to eating bark and grass, thirteen per cent emigrated, and five per cent starved to death. In the worst-affected region cannibalism occurred on average in twenty-eight per cent of famines. - s. 29
Monsoon agriculture was productive if the rains came, but the rains were not to be relied upon. Terrible famines recurred. Here more than in Europe applies Heckscher’s famous remark about nature auditing her accounts with a red pencil. - s. 163
Vidare var gräshoppesvärmar inte ett lika stort problem i Europa som i mellanöstern och Indien.
En annan katastrof var krig. Här, om någonstans, måste jag påpeka att Europa endast var en bättre plats relativt övriga Eurasien. Detta berodde på att priset på arbetskraft hade stigit i Europa under 1600- och 1700-talen och därigenom ekonomiserade man mer med männen, iaf fram till franska revolutionen som ändrade spelreglerna för krig (ett intressant koncept enligt Jones). Om förlusterna av krig:
In Asia there seems to have been no comparable incentive or effort to economise on human life in war. Indian, Burmese and Siamese armies were virtually levees en masse stiffened with mercenaries, and prone to leave an utterly devastated countryside where they passed (Lach 1970 vol 2:832). The Manchu invasion of China in the 1660s cost that vast land seventeen per cent of its population. That was a loss of twenty-five million people compared with two million lost in Germany during the Thirty Years War. Landes (1969:34) is satisfied that the time-trend of destruction was in favour of Europe, especially its north-western parts. …
Europe probably lost fewer men per 1,000 to warfare than did Asia, but it is likely that the ratio of capital equipment she lost was much less still. A salient difference may have been that there was no hydraulic agriculture with its long lines of dykes vulnerable to being breached. European capital goods were atomistic: cleared land, hedges, roadways, houses, farm buildings, livestock, small-scale manufacturing plant, stocks of goods behind the houses.…
[R]ecovery [after war] could begin as soon as hostilities ceased, in a cellular fashion. Each little unit of farmland could be cleared and sown and harvested independently of the next. J.S. Mill (1965 vol. 11:74) made the point that disasters were quickly overcome because what they represented was only the equivalent of a very fast consumption of goods that would in any case have been used up or worn out. Mill was glossing European experience. The threshold of organisational effort that had to be crossed to put irrigation agriculture back in working order was much greater. In Europe, recovery, however painful, could be achieved by local initiative, piecemeal. - s. 36-38
Hushållens storlek Av olika anledningar hade Europa små hushåll och familjerna var ”nukleära”. Två konsekvenser av övergången till nukleära familjer var att det var lättare att flytta och bosätta sig på annan mark och att denna familj ger incitament till att minska barnafödandet. Detta leder i sin tur till att varje barn får mer omsorg – relativt de i Indien, exempelvis – och att familjerna kan satsa mer på att producera varor till sig själva istället för de extra barnen.
Upptäckterna Upptäckten av Amerika och länderna över Uralbergen gav Européerna fem gånger så mer mark per person, vilket möjliggjorde en otrolig extensiv ökning av produktiviteten.
Speciella hinder för Indien Höga transportkostnader gjorde att marknader blev lokala; bara vid kusten var transporter möjliga att jämna ut priser mellan marknader. Detta gör att distributionen av spannmål över hela området blir mer instabilt, då ens lokala marknads utbud svänger oftare än hela Indiens utbud. Ett annat problem med Indien var det hinduiska tabut att döda råttor och insekter. Enligt moderna beräkningar kan detta leda till att skadedjuren förstör upp till en tredjedel av spannmålen. Jones sammanfattar:
Conditions like these, with gluts, scarcities and tyrannical interventions, turned business into speculation. Governments appropriated large shares of the gross product and producers were left little above bare subsistence after allowing for seed. - s. 162
Katastrofer – tecken på dålig miljö eller dålig politik? Det går inte att bestämt visa att de olika katastrofer som drabbade exempelvis Kina kom ifrån ett dåligt klimat, eller av dåliga politiska strukturer som gjorde det omöjligt för ”marknaden” att komma runt dessa problem, men det verkar uppenbart att i de flesta fall så är det fallet. Betänk en sådan sak som att svält trots allt helt har försvunnit i väst, tack vare vår ökade produktivitet, vilket kan spåras till begränsade stater som möjliggjorde att marknaden växte fram. Således är några av ovanstående hinder, i egentlig mening inte hinder, utan konsekvenser av andra sorters hinder. Oavsett vad pekar de alla i samma riktning – läget för tillväxt var överlag mer troligt i Europa än övriga Eurasien.
William Easterly argumenterar i en intervju dessutom för att ett decentraliserat välgörenhetssystem är mycket mer effektivt med att hitta och lösa de problem som ett samhälle ställs inför. Hans argument ges i en annan kontext, nämligen bidrag till fattiga samhällen, men argumentet är så generellt att det borde kunna tillämpas på annan välgörenhet också. Han gav också tipset om GlobalGiving som är en centralpunkt för olika välgörenhetsorganisationer som arbetar lokalt med att ge bort medicin, bygga anläggningar för rinnande vatten och undervisning.
