Verkliga och inbillade problem med bitcoin

Den digitala, decentraliserade och potentiellt anonyma valutan bitcoin har ökat i popularitet och blivit mer omskriven på sistone. Och samtidigt har dess lämplighet som valuta ifrågasatts av ett flertal debattörer. Men deras argument för att Bitcoin inte skulle fungera i längden är ganska dåliga. Vad skall bitcoin då ha för problem?

Inbyggd deflation!
Både "internetekonomen" Adam Cohen och britten Tav menar att bitcoin inte kommer att fungera för att systemet med en fast penningmängd kommer att leda till deflation. Och om pengarnas värde bara stiger och stiger, vem kommer då att använda pengarna för att köpa varor och tjänster? Som Tav formulerar det:

That is, [if the Bitcoin-economy grows to the size of Mexico] 50 Bitcoins would be worth over 2 million dollars!! Knowing this, unless you were super desperate, would you really spend those Bitcoins today?

In the early days, when Bitcoin was just a fun experiment, it might have made sense to spend it. But given that people are now willing to accept it as a currency, you would be an idiot not to hoard it.

Låt gå att hans argument stämmer, trots att vi inte vet om bitcoin verkligen kommer att lyckas som en valuta eller inte (och det något paradoxala i att säga att den kommer att misslyckas för att den lyckas). Finns det något genuint problem med att en del av den totala mängden bitcoins bara sitts på av några giriga personer? Enligt Tav kommer ingen att använda pengarna alls, alla kommer att hoarda. Men om alla gör det - vilket uppenbarligen inte stämmer - skulle det bara innebära att priset på bitcoin stiger till dess framtida korrekta nivå idag, och därefter kommer det inte finnas någon gigantisk deflationseffekt som hindrar folk från att handla med den.

Istället kommer bitcoin, om nu tillräckligt många kommer att acceptera den, att ha en deflation lika stor som produktionsökningen i ekonomin. Cohen förnekar att även en sådan valuta skulle kunna fungera:

Question: if your money is getting predictably more valuable, why would you want to spend it? Answer: marginally speaking, you wouldn't.

Men när han argumenterar för det visar han endast att när valutan förväntas bli otroligt mycket mer värdefull kommer ingen att vilja sälja den. I grund och botten är dock även detta argument felaktigt, för om man vet om att valutan alltid stiger, och därefter bestämmer sig för att aldrig sälja den, så har man lika stor nytta av pengarna som att äga lika många dammkorn.

Rent praktiskt kan man se att även under deflationära tider kommer man att vilja spendera pengar för att få varor nu istället för aldrig. Även om valutan dubblar per dag kommer folk att vilja köpa varor och tjänster.

Opålitlig växling
Adam Cohen klagar över att bitcoin inte går att konvertera till andra valutor. Men hans underliggande skäl för att han inte tror att detta är möjligt (trots att det uppenbarligen finns marknader för det) är att det inte finns någon enskild organisation eller person som köper valutan!

The problem here is that because Bitcoin is completely decentralized, no one is completely invested in the long-term success of the system. No one is literally making the market, saying "no matter what happens, I'll buy Bitcoins from you at some price". I understand that there are "exchanges" floating around. Their commitment to this market is (in my opinion) not credible. Anyone and everyone can just pick up their ball and leave.

As a result, my ability to turn a bitcoin into a dollar or a euro or a yen is no greater than my ability to sell my laptop on eBay. I can probably do it, but that doesn't mean I'm going to start measuring my bank account in MacBook Pros, because one day I might not be able to find a buyer, and then what?

Jag sålde några bitcoins igår och visst, på förhand så var det en fråga om att jag sannolikt kunde göra det, men marknaden är väldigt likvid så det rent praktiska problemet finns inte idag. Rent teoretiskt, måste det finnas en "sista köpare av bitcoin" för att det skall ha ett värde? Nej, och såvitt jag vet är det så växelkurserna mellan staternas valutor fungerar också; centralbanker skall inte gå ut och stödköpa sitt lands valutor för att upprätthålla dess värde (som exempelvis den svenska gjorde när det var fast växelkurs).

Cohen presenterar egentligen inga argument för att något kan ha ett marknadsvärde tack vare en stor massas efterfrågan, istället för att endast en efterfrågar den. Rent ekonomiskt skulle valutan ha samma pris; de som köper bitcoins bryr sig inte om det är ifrån en person de köper pengarna än ifrån flera. Visst, om någon hade kontroll över denne enskilde efterfrågaren och hade väldigt mycket pengar man kan satsa på, då skulle det säkert gå att hålla valutan stabil bättre än med marknaden. Någon sådan finns dock inte, och om det fanns skulle nog denne kunna påverka marknaden så mycket ensam att den skulle vara mer instabil än när flertalet bestämmer dess värde.

Bitcoin är ett pyramidspel!
Den svenske bloggaren Mengerian (som för övrigt bannat mig från hans blogg) säger, utan argument, att bitcoin är ett pyramidspel. Då jag hört detta från en annan och då Cohen kallar det för ett "scam" är det värt att poängtera skillnaderna mellan en ny valuta och ett pyramidspel.

Ett pyramidspel kännetecknas av att det endast kan fungera om fler och fler går in i spelet eller, om bitcoin vore ett pyramidspel, använder valutan. Saken är den att om inga fler går med kommer hela operationen att kollapsa. Men gäller detta för valutor? Måste en valuta, för att fungera, hela tiden få fler och fler som använder den? Det finns, såvitt jag vet, inget i ekonomisk teori som säger detta. Inte heller är valutor destruktiva för flertalet, vilket pyramidspel är.

Men det finns en liknelse mellan pyramidspel och bitcoin; i båda fallen kommer de som investerade tidigt att tjäna en hel del pengar. (Kan nämna här att jag är en av dessa, så man bör ha i åtanke att jag har ett incitament att få folk att investera i bitcoin.) Men detta gör inte bitcoin till ett pyramidspel, lika lite som att företag vars aktier stigit väldigt mycket i värde sedan det startades är det.

Bitcoin lyder inte Mises regressionsteorem
Mengerian säger även att bitcoin saknade ett marknadsvärde när det kom till och därför, som han menar det i enlighet med Mises regressionsteorem, kan det inte ha något värde som valuta.

På ett mer teoretiskt plan finns det dock ett mer generellt problem med skapandet av nya valutor: de uppfyller oftast inte regressionsteoremet. Enligt Ludwig von Mises har pengar köpkraft idag eftersom de hade det igår. I ett scenario med fri marknad väljer människor de valutor som historiskt sett varit gångbara. Vi kan spåra pengars köpkraft tillbaka i tiden, tills vi kommer tillbaka till det mengerska stadiet då byteshandeln genererade i att vissa bytesvaror blev allmänt accepterade av en tillräckligt bred publik. ...

”Virtuella” pengar är lurendrejeri och önsketänkande – av den enkla anledningen att de saknar såväl historia som proto-monetärt värde.

Problemet med den här analysen är att även om vi accepterar att bitcoin just nu inte är en valuta - jag skulle vara böjd att hålla med om det men då det finns gott om ställen som tar emot bitcoin skulle man kunna kalla det för en mikrovaluta - så är det uppenbarligen en vara med ett marknadsvärde. Och har den då ett marknadsvärde finns det inget i Mises regressionsteorem som säger att folk idag inte kan utgå från vad de fick betala igår för att få en bitcoin för att idag ha en bild av vad de kan få för lika många bitcoins.

Jag tror att Mengerian kört sig fast vid att bitcoins en gång inte hade något värde alls, eller så stör han sig enbart på att det kallas för en valuta. Det senare kan jag förstå, men det förra spelar ingen roll. Alla valutar var någong gång helt värdelösa, även ädelmetaller, då de inte fick ett värde förrän människor upptäckte och började använda dem. Detta innebar inte att guld inte kunde först bli värdefullt som smycke eller, enligt Victor Aguilar, som ett intyg att man ägde boskap och därefter få ett värde som ett bytesmedel. Detsamma gäller bitcoin; det kunde förstå få ett värde för att folk trodde att det skulle bli en valuta och sedan få ett värde för att det är det.

Detta är, enligt mig, de inbillade problem som finns med bitcoin, vad är då de verkliga? Här tänkte jag bara ta upp ett.

Inga futures-marknader
Just nu handlar nog de flesta bitcoin för att de tror att det kommer bli mycket mer värdefullt i framtiden. Detta innebär att dess värde just nu är rent spekulativt och det är ganska svårt att säga vad det kommer att ha för värde i framtiden. För att bota det borde någon starta en futuresmarknad för bitcoin så att de som tror att det kommer stiga mycket mer kan visa det tydligare för marknaden genom att handla där.

Detta får förhoppningsvis effekten att de som enbart är ute efter att köpa en massa nu och spekulera i, vad som ser ut att vara en bubbla, kommer att sluta driva priset på valutan, och istället blir det de som funderar på vad det får för framtida värde som har större inverkan på dess pris.

Är bitcoin övervärderat idag? Det beror helt och hållet på om det har en möjlighet att slå igenom som valuta, om det så är för en nisch på nätet eller för droghandeln. Och jag gissar att frågan om detta stämmer eller inte bäst fås fram av personer som satsar sina pengar på det. Saken är den att vi borde få reda på så fort som möjligt ifall valutan har en chans att överleva i framtiden och det görs nog bäst genom en analys av framtida svårigheter användarna måste komma runt.

Konfliktlösning under AK

När man för på tal att det vore en bra idé att privatisera polis och rättsväsende kommer ofta, rätteligen, många frågor från de som inte är bekanta med hur ett statslöst samhälle skulle fungera. En av de vanligaste frågorna som dyker upp är hur ett privat system, där det inte finns någon suverän makt, någon enstaka individ eller organisation som har den absoluta makten i att lösa tvister, skulle kunna ge möjlighet för de som är i tvist att kunna lösa den. Om A anklagar B för att ha begått ett brott, till vems domstol går man för att lösa tvisten? Och vad händer ifall den ena parten inte accepterar domslutet? Att man inte kan se hur detta skulle lösas verkar vara något som får många att anse att anarkokapitalismen är ett opraktiskt system. Så, hur är det då tänkt att det skall fungera?

Ett problem man som förespråkare av anarkokapitalism stöter på när man skall förklara hur det system vi vill ha fungerar, är att det är inte helt klart hur det skulle se ut. Detta kan ses som ett stort problem med systemet, då det är mindre tydligt vad den ger för konsekvenser ju sämre man förstår det. Men dessa är nog endast skillnader i variationer som inte förändrar systemets grundläggande processer. I vilket fall, grundproblemet som jag tänkte diskutera är att i ett statslöst samhälle kommer folk inte att lyda under en härskare och därför kommer bestraffningen av och avgörandet av vem som är brottslingar ske på ett mer decentraliserat sätt. För att diskutera mer i detalj hur detta fungerar utgår jag från att anarkokapitalismen blir som makarna Tannehill, David Friedman, Stefan Molyneaux, Hans-Hermann Hoppe och andra menar.

I detta samhälle löser folk problemet med rättsliga tvister genom att gå samman i grupper eller genom att prenumerera på rättstjänster ifrån försäkringsföretag. Tanken är att man "beställer" domstolstjänster på förhand så att man vet i vilken domstol ens fall tas upp i. Detta leder till att det kommer finnas ett antal olika föreningar eller grupper i samhället som var för sig har något olika rättsnormer eller iaf kontrakterar om att gå till olika sorters domstolar. Inom varje grupp har medlemmarna avtalat att tvister inom gruppen löses genom en viss procedur, och konflikter som uppstår mellan individer inom olika grupper löses också genom att man avtalat fram på förhand vilken domstol tvisten skall tas upp i. Lag kan därmed sägas till viss del bygga på kontrakt.

Av vissa ekonomiska anledningar tror många libertarianer att dessa grupper kommer att skötas som försäkringsbolag, vilket kan ses som ett specialfall av den generella ordningen jag beskrev direkt ovan. I fallet med försäkringsbolag kontrakterar de flesta individer med en viss försäkringsfirma om att bli beskyddad från andras våldsutövande. Kontraktet reglerar när försäkringsbolaget hjälper individen mot andra hot och när den låter bli att hjälpa till. I regel hjälper den inte till ifall en domstol visat att andras våldsutövande är rättmätigt (som att det var självförsvar). De som kontrakterat med ett visst försäkringsbolag har alla gått med på att eventuella konflikter mellan medlemmar löses på ett visst sätt, och att konflikter med de som kontrakterat med ett annat företag löses på ett visst sätt. I båda fallen tas frågan upp med en, för båda parter, neutral domstol. Vad som räknas som en neutral domstol kommer bestämmas av hur bra de olika domstolarna är, så att de allmänt erkänt bästa domstolarna respekteras som neutrala.

För den som inte är bekant med skillnaderna mellan stat och anarki kan man kanske tycka att det här verkar väldigt likt dagens stater. Denne skulle kanske även säga att anarkokapitalismen endast består i ett namnbyte från "stat" till "försäkringsbolag" eller "förening". På ett sätt stämmer det, om man (som vissa ekonomer) ser stater som "klubbar", men på några viktiga punkter stämmer det inte. Den största är att stater är territoriella och påtvingande, medan anarkokapitalistiska rättsföreningar är extra-territoriella och frivilliga att ingå. Det är ju just den här skillnaden som får vissa att se det ovan nämnda problemet med hur tvister skall lösas.

Lösningen har jag redan angett, nämligen att i en tvist mellan individer eller mellan individer som tillhör olika grupper eller prenumererar på olika rättsbolag, så bestäms vem som har rätt genom en tredje parts domslut. Är det mellan individer kommer individerna att välja domaren medan rättsbolagen, eftersom de ser att det är en händelse som så lätt kan inträffa, har avtalat på förhand till vilken domstol man skall ta det i. Och tanken att det skall fungera på det här sättet är inget rent teoretisk tankekonstruktion utan det har sin grund i flera andra rättsystem.

Principen att man vänder sig till en neutral domare för att lösa tvister, även där det inte finns någon högsta domstolare, har använts (och används fortfarande) av handlare (speciellt internationella handelspartners), mellan nationer och mellan individer som skapar nya rättsystem. Som Peter Leeson slår fast så har 153 av, verkar det som, 196 av världens stater gått med på att med våld upprätthålla bindande avtal mellan handelspartners, men mellan de andra 43 länderna och med resten av världen verkar det alltså inte finnas någon stats våld bakom att kontrakten uppfylls. Ändå försegår handel mellan dessa länder, vilket pekar på att handelsdomstolar är tillräckliga för att lösa tvister. Dessutom uppfylls 90% av företagen som har kontrakt via ICC helt frivilligt, utan att man behöver koppla in staten. När det gäller nationer så har extra-territoriella domstolar funnits länge och här har de olika staterna - likt rättsbolagen under anarki skulle haft - avtal mellan varandra om i vilken domstol det skall tas upp i. Vad gäller individer som skapar nya rättsväsenden verkar det vara fullständigt ekonomiskt (och naturligt) att närhelst två personer tvistar så skall tvisten avgöras av en tredje part, vilket ledde till att när folk i USA som reste västerut i karavaner alla ingick i en sorts kontrakt där man band sig att gå med på att tvister löstes av en tredje part. Principen som vi ankor försvarar är alltså gammal och har fungerat för andra system.

Men, ropar vissa tillskyndare av den territoriella statens försvar, vad händer i de fall när parterna inte kommer överens om en domstol? Hur hanteras ett fall där en person som tar andras egendom men vägrar inställa sig till någon domstol för att dömas? Hur hanteras ett fall där två personer, som köper olika rättstjänster, tvistar men de båda rättsinstanserna kommer inte överens om i vilken domstol det skall tas upp i?

Först måste jag påpeka att det är möjligt för det anarkokapitalistiska samhället att bryta samman och försvinna i ett fullständigt vidrigt kaos där samhällsgemenskapen är borta och folk slåss hej vilt. Om det uppstår så lär det nog uppstå när de vanliga sätten för att lösa tvister inte visar sig tillräckliga, som när två parter ur olika föreningar inte kan komma överens om att lösa en tvist. Så det finns alltid några fall där man som anarkist (och rationalist) måste erkänna att det anarkokapitalistiska samhället bryter samman. Poängen som man bör komma ihåg är dock att även om det finns några sådana hypotetiska fall är det långt ifrån säkert att dessa skulle uppstå i realiteteten. Och på samma sätt som att det anarkokapitalistiska systemet kan braka samman, så kan det statliga göra det. Än så länge vet jag inget system som kan stå emot varje tänkbar krånglig och explosiv situation, och tills ett sådant system hittats (och visats vara positivt) måste man utgå från vad de olika systemen förväntas leda till. Alltså man får utgå från vad som är rimligt att inträffa.

Utifrån det perspektivet, vad händer då när A och B tvistar om huruvida B stulit något från A eller inte och B vägrar godta någon domstols medling? Med största sannolikhet skulle jag gissa att A tar upp frågan till ett antal olika domstolar, ifall denne tror sig kunna bevisa att B verkligen är en tjuv, och om dessa finner att så är fallet kan A med god säkerhet anlita en våldsfirma som tar pengar som kompensation från B för dennes stöld. Ifall B inte har några pengar och ifall rättsystemet stödjer det kan A spärra in B i ett arbetsfängelse tills denne producerat ett tillräckligt stort värde för att A är kompenserad.

Vissa anarkister är inte helt bekväma med den här lösningen. Då de menar att vi bör sträva efter ett rättsväsende som inte använder tvång för att upprätthålla sina lagar. För egen del finner jag att deras alternativ inte skulle fungera effektivt så jag ser det som att man har rätten att använda våld mot de som kränkt ens rättigheter och då det verkar effektivt finns det inget fel i att göra det.

Vissa minarkister (jag kan själv bara minnas att jag stött på två som uttryckt denna åsikt) är obekävma med den här situationen för att de ser det som att "krig" har uppstått i samhället. Men dessa verkar endast se ett problem för att de helt enkelt inte vill att någon annan än en monopolist skall få använda våld. Om en stat gjorde samma sak som ett företag har de inget emot det och därför är det inte våldet i sig de stör sig på.

Vad händer då när A och B tvistar men båda tillhör olika skyddsorganisationer? I det förra fallet var det enkelt att se att A kunde tvinga B till att betala för sitt brott, då den senare var ensam, men hur blir det i det här fallet? Ifall det skulle leda till ett krig mellan A och B:s skyddsorganisationer skulle det i princip leda till samma sak. Någon av organisationerna med den hjälp de kan få ifrån övriga i samhället skulle visa sig vara starkare än den andra och denne kan tvinga den andra att betala skadestånd.

Det här låter inte speciellt trevligt enligt de flesta, hur kan man förespråka ett system där samhällsorganisationer kan börja slåss med varandra? Jag förespråkar det inte av den anledningen, men jag ser inte det som ett problem eftersom jag är medveten om att i alla samhällen kan beväpnade grupper börja slåss med varandra. Frågan är hur troligt det är att det skulle ske. Som jag ser det lär detta ske mer sällan och med mindre kraft ju mer civiliserat ett samhälle blir, och för ett samhälle som dagens Sverige skulle det nog aldrig ske. Detta eftersom den organisation som bryter mot ingångna avtal eller annars visar sig vara otrovärdig genom att starta en konflikt utan att försöka lösa den fredligt lär bli fiende med alla andra i samhället. Detta innebär att för att den skall vinna, tjäna något på konflikten, så måste den slå ned alla andra organisationer i samhället, vilket inte lär inträffa någonsin. Skyddsorganisationerna har alltså incitament att alltid försöka lösa konflikter mellan dess medlemmar fredligt.

Givetvis ett företag skulle kunna försöka etablera sig som en stat och försöka kriga mot alla i samhället. Det är en möjlighet. Det är även en möjlighet för stater att upplösas och starta inbördeskrig. Enbart möjligheten att detta kan inträffa bör inte få en att vara emot varken det ena eller andra. I alla fall inte när det inte finns något tredje alternativ.

On drugs - Report of the Global Commission on Drug Policy

Nu i dagarna släpptes en rapport från The Global Commission on Drug Policy om den globala narkotikapolitiken som har fått en hel del uppmärksamhet. Istället för de korta analyser som tidningarna ger tänkte jag gå igenom rapporten lite mer noggrannt. Rapporten går att dela in i en analys av dagens politik och kommissionens förslag på hur denna kan förbättras, med målet att skapa förbättring för människors situation.

Dagens problem
Rapporten börjar med att slå fast att dagens narkotikapolitik inte uppnår sina mål, vilka var att uppnå ett drogfritt samhälle och bättre hälsa för folket. På båda områden går det att säga att staternas politik varit ett totalt misslyckande. Trots detta fortsätter de flesta stater med samma vanliga politik utan att undersöka alternativ. Ett annat problem med politiken är att den mäter framgång i hur bra den tillfälliga processen går men inte i slutresultat. Alltså att man mäter framgång i hur många drogproducenter och -konsumenter staten arresterar och hur mycket narkotika staten konfiskerar, istället för att mäta, exempelvis, heroinisters hälsa. Annars påpekar de att harm reduction sågs som ett givet mål när FN först uttryckte sin politik 1961:

Effective policymaking requires a clear articulation of the policy’s objectives. The 1961 UN Single Convention on Narcotic Drugs made it clear that the ultimate objective of the system was the improvement of the ‘health and welfare of mankind’.

Men staterna vill inte använda sig av metoder som har en bevisat positiv effekt på droganvändares hälsa, som sprututbyte, eftersom de då inte visar sig delta lika hårt i kampen mot narkotika. Här i Sverige säger man väl att det går emot politikers irrationella fantasi om ett drogfritt samhälle.

Harm reduction som princip uppfyller däremot ett av de mål som angavs för den tidiga drogpolitiken, nämligen att hjälpa folk, vilket följande tabeller illustrerar.

Dessutom har Nederländerna, Schweiz och England relativt nyligen startat statliga program som ger ut heroin till missbrukare. I alla länder har forskning visat att politiken lett till lägre brottslighet. Detta verkar inte ha gjort heroin till någon populär drog eller något folk drömmer om att ta; i Nederländerna anser ungdomar att heroin är en "återvändsdrog" och mellan 2008 och 2001 minskade antalet heroinister från 28 000 till 18 000. Inte helt häpnadsväckande är det även så att en politik som är utformad för att slå ned på en frivillig handel mellan villiga deltagare leder till mer samhälleliga problem än den politik som är utformad för att enbart hjälpa de som har bekymmer.

These institutional dynamics obstruct objective and evidence-based policymaking. This is more than a theoretical problem – repeated studies[22,23] have demonstrated that governments achieve much greater financial and social benefit for their communities by investing in health and social programs, rather than investing in supply reduction and law enforcement activities. However, in most countries, the vast majority of available resources are spent on the enforcement of drug laws and the punishment of people who use drugs.[24]

Detta beror delvis på de, för politikerna, oförutsedda konsekvenserna av sitt krig mot droganvändare.

These negative consequences were well summarized by the former Executive Director of the United Nations Office on Drugs and Crime, Antonio Maria Costa, as falling into five broad categories:

1. The growth of a ‘huge criminal black market’, financed by the risk-escalated profits of supplying international demand for illicit drugs.
2. Extensive policy displacement, the result of using scarce resources to fund a vast law enforcement effort intended to address this criminal market.
3. Geographical displacement, often known as ‘the balloon effect’, whereby drug production shifts location to avoid the attentions of law enforcement.
4. Substance displacement, or the movement of consumers to new substances when their previous drug of choice becomes difficult to obtain, for instance through law enforcement pressure.
5. The perception and treatment of drug users, who are stigmatized, marginalized and excluded.[21]

Rekommendationer
Kommissionen rekommenderar först och främst politiker att våga öppna debatten om droger, att våga erkänna att deras nuvarande politik inte kommer att uppnå deras mål om ett narkotikafritt samhälle och diskutera alternativ som kan minska problemen förknippat med droganvändning. Sedan menar de att istället för att låsa in användare skall man erbjuda dessa hjälp istället. En sådan avkriminalisering av droganvändning genomfördes i Portugal juli 2001 och flera studier har visat att detta inte lett till någon speciell ökning av droganvändning i landet, utan istället har heroinbruket minskat och rättsväsendet behöver lägga mindre pengar på att jaga användare. I västra Australien avkriminaliserades cannabis och där fortsatte användningen att minska som en rapport kom fram till:

“The cannabis use data in this study suggest that, unlike the predictions of those public commentators who were critical of the scheme, cannabis use in Western Australia appears to have continued to decline despite the introduction of the Cannabis Infringement Notice Scheme.”[30]

Vidare föreslår kommissionen att stater och dess lokala avdelningar skall vara fria från internationella avtal att experimentera med sin drogpolitik. Om man finner att det kostar mindre och ger bättre konsekvenser med en harm reduction-ansats bör denna uppmuntras. Kommissionen föreslår även att den klassificering av droger som stater använder sig av bygger på fördomar istället för vetenskap och bör uppdateras. Den nuvarande ser exempelvis GHB och Ecstacy som några av de mest farliga droger medan studier ser de som mindre farliga.


Andra myter, som att de flesta droganvändare är missbrukare, bör också bekämpas.

När det gäller bekämpning av droghandel med polis pekar kommissionen på forskning som visar att detta tenderar att öka narkotikarelaterat våld.

A group of academics and public health experts based in British Columbia have conducted a systematic review of evidence[45] relating to the impact of increased law enforcement on drug market-related violence (for example, armed gangs fighting for control of the drug trade, or homicide and robberies connected to the drug trade).

In multiple US locations, as well as in Sydney, Australia, the researchers found that increased arrests and law enforcement pressures on drug markets were strongly associated with increased homicide rates and other violent crimes. Of all the studies examining the effect of increased law enforcement on drug market violence, 91 percent concluded that increased law enforcement actually increased drug market violence. The researchers concluded that:

“The available scientific evidence suggests that increasing the intensity of law enforcement interventions to disrupt drug markets is unlikely to reduce drug gang violence. Instead, the existing evidence suggests that drug-related violence and high homicide rates are likely a natural consequence of drug prohibition and that increasingly sophisticated and well-resourced methods of disrupting drug distribution networks may unintentionally increase violence.”[46]

Slutligen manar kommissionen politiker att göra något åt den ohyggliga situationen vi befinner oss i nu.

Act urgently: the war on drugs has failed, and policies need to change now.

There are signs of inertia in the drug policy debate in some parts of the world, as policymakers understand that current policies and strategies are failing but do not know what to do instead. There is a temptation to avoid the issue. This is an abdication of policy responsibility – for every year we continue with the current approach, billions of dollars are wasted on ineffective programs, millions of citizens are sent to prison unnecessarily, millions more suffer from the drug dependence of loved ones who cannot access health and social care services, and hundreds of thousands of people die from preventable overdoses and diseases contracted through unsafe drug use.

Ett öppet brev till SSU:arna som driver Frihet

När man söker efter ordet "frihet" på google kommer SSU:s medlemsstidning Frihet upp som första förslag. Men hur kan en grupp som säger sig stå för så massiva inskränkningar i individens handlingsfrihet som dagens stat innefattar ändå säga sig stå för frihet och dessutom att vilja "bekämpa alla strukturer som begränsar människors liv"? Jag kan inte se att de tar frågan om frihet på tillräckligt stort allvar, så jag skickade ett brev till folket på tidningen Frihet, för att se om de kan förklara hur de tänkt i dessa frågor.

Hej!

Jag hoppas att allt står väl till för er som jobbar med tidningen Frihet. Jag hade några frågor om tidningens namn och hur ni ser frihet gå ihop med den socialdemokratiska politiken.

På SSU:s hemsida, "Vad är frihet för dig?", står det klart att SSU med "frihet" menar en variant av "positiv frihet", d.v.s. frihet för individen att uppnå sina mål och önskningar. Denna positiva inställning verkar dras av en del bekymmer i att mäta frihet. Med detta menar jag att det torde vara klart att det innebär en inskränkning av individens frihet ifall denne blir tvingad att betala pengar till staten utan att ha gjort något (utöver att ha arbetat, sparat eller på annat sätt producerat för eller handlat på marknaden) eller frihetsberövad för att ha använt vissa droger, exempelvis. I det första fallet blir den beskattade individen mindre förmögen och får därmed sämre möjligheter att tillfredsställa sina önskemål, och i det andra fallet har man som inburad starkt begränsad rörelse- och handlingsfrihet. Problemet med att mäta frihet uppstår för den som säger sig stå för ett politiskt system där de två ovanstående fenomen tillåts och samtidigt säger att dessa är tillåtna, enligt ett frihetligt perspektiv. För, hur kan man veta att man uppnår mer valmöjligheter, gör det enklare för folk att uppnå deras drömmar, genom att fortsätta att upprätthålla denna politik? Om man menar att varje individ (eller en majoritet av dem?) får mer frihet på detta sätt, hur kan man mäta den positiva friheten man har utan dessa statliga ingrepp och den man har med dem?

Detta är förstås endast ett problem om man anser att statligt spenderande på diverse projekt och dess olika förbud görs för att maximera folks positiva frihet. Om det görs för andra anledningar behöver man inte jämföra olika nivåer av frihet. Är detta fallet, eller menar ni att det är ömsorgen om frihet som driver er till att stötta statens skatte- och förbudssystem? Om det är det senare, hur har ni kommit fram till att det systemet faktiskt ger mer frihet än att låta människor få behålla vad de producerar och få bestämma över vad de stoppar in i sin egen kropp? Tror ni att de anledningar ni har skulle vara tillräckliga för att övertyga en neutral observatör om det giltiga i den positionen (om ni råkade ha den)?

Om ni finner att ni har tid att ge ert svar på mina frågor skulle jag vara högst intresserad av att läsa det!

Det här brevet läggs även upp på min blogg, "Ordning och anarki".

Med frihetliga hälsningar

Carl Jakobsson

Anarkokapitalism på Brinner

Jörgen Kratz har varit med i den nya, internetbaserade, programserien Brinner och pratat om anarkokapitalismen.

När det gäller hur man i ett anarkistiskt samhälle kan hjälpa de fattiga, svaga eller utslagna håller jag med om Jörgens teoretiska ansats, men tror att vi ankor kan vara klart mer optimistiska och säga att de kommer få minst lika mycket hjälp som i dagens samhälle. Min optimism bygger på att vi människor faktiskt gillar att hjälpa andra, och att denna impuls säkerligen blir starkare ju rikare vi blir, att privata organisationer generellt sett är effektivare än statliga och att historien visat att när staten skär ner på stöd till de allra fattigaste så kommer välgörenhetsföreningar att ta över. Det senare får stöd ifrån en artikel av ekonomen Stephen T. Ziliak, där han går igenom en tidig privatiseringsrörelse i USA.

The most ambitious attempt to privatize poor relief in America happened between the early 1870s and the 1900s, led by the Charity Organization Society. Ten of the largest cities abolished public outdoor relief - the relief one consumes outside an asylum - and many others, such as Indianapolis, sharply reduced theirs (Almy 1899, p. 31). In Brooklyn, for example, the annual cost of public outdoor relief in 1877 was 10 or 12 dollars per household. The following year the payments were cut by over half, and were then abolished in 1879, directly affecting more than 46,000 people (Devine 1899, p. 188).

Så, några städer minskade dramatiskt hur mycket de la ut på att hjälpa de fattiga. Vad hände? Visade det sig att när folk var helt fria att inte hjälpa dem så lät dem helt enkelt bli, vilket flertalet etatister verkar tro idag? Tvärtom! När Ziliak undersökte vad som hände i staden Indianapolis fann han att privat välgörenhet nästan helt ersatte den statliga välgörenheten.

Public outdoor relief was not abolished in Indianapolis but it was reduced to a low level, falling in real terms in 4 years from $50,000 to less than $7,000. Public outdoor relief per relieved household was in 1877 equal to about 3 weeks the wages of an able-bodied common laborer. Expenditures per relieved household were by 1885 16% the earlier level.
Charity was not dead as a door-nail, to begin with. In 1876 Indianapolis supported twelve private charities. But a dozen more charities were established between 1877 and 1885, and between 1885 and 1895 sprang 20 more. A sample of the names suggest the diversity of services offered and the populations served: the German Ladies Benevolent Society, the Ladies' Hebrew Benevolent Society, the St. Boniface Benevolent Society, the Socialistic Sick Benefit Society, the Alpha Home for Aged Colored Women, the Woman's Relief Corp, and the German Lutheran Orphan's Home.
The middle class and upper class donations to the "scientific" charities did not alone replace the 1876 public expenditures, but clearly poor relief was in the early 1880s largely financed and administered by voluntary efforts. Accounting for church-based charity and other charity to the very poor may reveal approximate replacement. [Full replacement in total expenditure would be an odd event, however, given the middling enthusiasm for desert as an ethical category, even, if only weakly preferred, among Catholics (Katz, Chp. 3). It was in fact the conflation of need and desert as ethical categories which justified the policy of helping only those who after thorough investigation were found to exercise industry and thrift, temperance and honesty (Gordon 1981, pp. 94-114).] The crowding-in effect was substantial in total expenditure, and even the most prominent of the scientific charities became relatively generous. As the public expenditures per household were taken to the relatively low level of $3.40 per year by 1890, private expenditures rose to $15.10, ironically approaching the "lavish" public expenditures in Indianapolis, and exceeding that in Brooklyn. The crowding-in effect, measured by real payments of outdoor relief per household, was after a dozen years nearly dollar-for-dollar.

Givetvis, Indianapolis var kanske inte representativ för alla andra städer, men ändå borde det som ett enskilt fall gå rakt emot rådande idéer om hur tillförlitliga vanliga människor är för att hjälpa de svaga utan statens hjälp. Annars är Ziliaks artikel intressant då den ger viss anledgning att tro att privat välgörenhet då inte var bättre än statlig välgörenhet med att hjälpa de fattiga att komma in på arbetsmarknaden eller att kunna förlita sig mer på sina egna förmågor.

LVU och tjejers sexvanor

Igår berättade en vän som läser socionomi något intressant om LVU, Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den här lagen reglerar när staten får frihetsberöva, eller tvångs"vårda", barn. I princip finns det två grunder för när staten kan göra det: om barnets hemmiljö är dåligt eller om dennes eget beteende kan leda till skada för den själv. Den andra grunden regleras av följande paragraf:

3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Det min vän berättade, och hade fått höra från en föreläsning om socialtjänstlagarna, var att det vanligaste fallet för när flickor blir omhändertagna enligt den här regeln, var om de haft för mycket sex med för många partners. "För många" enligt staten då. (Hittade två referenser till det på flashback.) [Uppdatering: Den här informationen visade sig inte stämma helt, se längst ned för förklaring.] Varför måste staten då kontrollera unga kvinnors sexualitet på det här sättet?

Enligt föreläsaren skall en vanlig rationalisering för det här vara att för mycket sex i tidig ålder kan få en att prostituera sig själv senare. Även om man antar att det här verkligen är deras verkliga skäl för sin politik kan man fråga sig vad fan staten har att göra med om man blir prostituerad eller inte - det är ju i sig inte förbjudet. En mer rimlig förklaring är nog att byråkraterna på soc bara för över sina värderingar om hur man bör göra och inte kan se att det finns omständigheter där man kan tänka sig att göra annorlunda.

Början av LVU är annars något skrattretande.

1 § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.
Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Vad staten gör mot unga skall alltså ske i samförstånd med dessa och deras föräldrar, förutom när sådant samförstånd inte kan uppnås - då är det fritt fram för staten att röva bort barnet från föräldrarna eller frihetsberöva det.

Uppdatering: Tack vare den mindre charmanta Eva Berglunds kommentarer på bloggen tänkte jag kolla upp källan bakom vad föreläsaren sagt. Enligt min vän skall hon ha fått informationen från rättssociologen Astrid Schlytters bok Kön och juridik i socialt arbete, vilket nog innebär att det skett någon felkommunikation någonstans eller så har jag läst fel i boken. I boken går Schlytter igenom de LVU-fall som staten fört mot tjejer 1994, totalt 44 stycken, och finner att endast i fyra av fallen så blev en tjej frihetsberövad för sitt sexuella beteende som främsta anledning. Så det är enbart den fjärde vanligaste anledningen till att tjejer blir tvångsomhändertagna. I de mest vanliga fallen rör det sig om att tjejerna varit med i gäng, begått ett enstaka brott eller haft en psykisk störning.

Slutligen kan jag citera Schlytters kommentar om de LVU-fall där tjejers sexvanor skall varit en viktig anledning för staten att agera.

Är det sannolikt att domstolen skulle kommit fram till samma slutsats om flickorna varit pojkar? Kan vi föreställa oss att domstolen omhändertar en pojke därför att han "beter sig på ett sexuellt utmanande sätt", "lever ut sin sexualitet" eller riskerar att göra en flicka gravid? I mitt material, knappt 400 domar, finns inte en enda pojke som omhändertas av denna eller någon liknande anledning. På samma sätt är det osannolikt att det för pojkar skulle läggas stor vikt vid att de har flickvänner som inte har uppehåållstillstånd i Sverige och bor på flyktingförläggning eller att flickvännen är betydligt äldre än vad pojken är. I detta jämförande perspektiv framstår klart att det är särskilda flickonormer och inte könsneutrala normer som domstolen här följer. Vidare är detta normer som begränsar handlingsutrymmet för flickor jämfört med pojkar.

Signalering och politik

Enligt signaleringsteorin gör vi människor en hel del för att visa vad för typ av människor vi är. Vissa tar extrema risker - som att köra vårdslöst - för att visa för andra att man är pålitlig i farofyllda situationer, andra lägger ned en massa tid och resurser på att hylla en viss gud för att visa att man följer vissa värderingar (som att man håller ihop med andra). Grunden för teorin är att människor kan ljuga eller skicka signaler som medvetet säger felaktiga saker om en till andra, och för att visa för andra att man verkligen skickar en sann signal bär man en väldigt hög kostnad för att göra detta. Tanken är att endast de som är intresserade av ett långsiktigt samarbete låser sig fast vid något beteende som i sig inte ger någon nytta.

Ett annat exempel, som Robin Hanson använder, är att hjälpa skadade personer. Om man tänker sig livet för homo erectus eller tidiga homo sapiens fanns det säkert tillfällen när någon i gruppen av jägare och samlare blev skadad eller sjuk. Detta ger ett tillfälle för de andra i gruppen att visa för alla andra hur samarbetsvilliga de är genom att ta hand om den sjuke. Signalen man skickar till andra är kort och gott: Du kan alltid lita på att jag skall hjälpa dig, även när du är sjuk. Kostnaden man bär är att undvara mat för sig själv eller arbeta extra hårt för att ha tillräckligt till sig själv och den sjuke. Jämfört med de signalerna som jag tog som exempel ovan är detta en otroligt enkel signal. Till skillnad från att tro på en gud kräver den inte heller att den som skickar signalen ändrar sin världsbild så grovt att man tror på fenomen det inte finns bevis för.

Jag tror att de flesta människor som håller på med politik till stor del försöker signalera sina värderingar, istället för att försöka komma på en bra politik som är tänkt att lösa ett givet problem. Om det stämmer skulle man lätt kunna förklara varför de som är involverade kan lägga ned så mycket möda på en process där ens egen insats troligtvis blir helt negligerbar och varför argumenten som förs fram för olika saker kan vara ytliga, falska eller vars principer är oaccepterbara för en själv. Vad man gör är helt enkelt att signalera att man står bakom vissa värderingar, eller gruppen, genom att bara säga sig stå för alla saker som de andra i gruppen står för.

Om detta stämmer kan det mycket väl vara så att alla som säger högst vidriga saker - som att knarkare förtjänar att frihetsberövas - både anser det, men är i själva verket driven till att säga det av andra anledningar. De som vill låsa in knarkare är alltså i själva verket inte ondskefulla sadister som vill straffa andra människor (som man lätt skulle kunna tro utifrån deras uttalanden), utan goda samhällsvarelser som går med den stora massan i att bekämpa ett av samhällets huvudfiender! På liknande sätt är det med de flestas aversion mot att privatisera sjukvården, då det troligtvis uppfattas av de flesta som att man inte vill hjälpa de sjuka i samhället, vilket de tolkar som att man inte passar in i gruppen, att man inte samarbetar.

Jag gissar att signalering spelar en sådan stor roll - till skillnad från att det bara beror på vanligt grupptryck - eftersom signaleringsteorin verkar bäst förklara att människor kan ha konflikterande åsikter, och samtidigt vara omedveten om vad som försigår i ens huvud. Det kalkylerande som ändå signalering kräver - hur mycket skall jag ta och be till gud idag, hur hårt skall jag anstränga mig för att visa min lojalitet till nationen - är de flesta inte medvetna om. Varför?

I’ve argued that much of our behavior is poorly explained by the reasons we give, and better explained as ways to signal abilities, loyalties, etc. But if so, why do we act so astoundingly ignorant? Why don’t we know about, and explicitly acknowledge, these functions? Yes, it can look bad to brag, or to be consciously strategic about loyalties, and some observers may be usefully fooled by our idealistic stories. But are these really enough to explain our incredible ignorance?

Man the sly rule bender offers a more satisfying explanation: we evolved to overtly and consciously embrace social norms against bragging, dominance, and sub-band coalitions, while covertly and subconsciously signaling our abilities, and loyalties.

....

It looks bad to brag and to be consciously strategic about loyalties not just because those can in general look bad, but because they violate strong forager norms. We signal covertly and unconsciously because our ancestors were strongly punished for overt and conscious signals.

Om det nu stämmer att politik handlar väldigt mycket om signalering, skulle inte det politiska spelet bli så mycket bättre om alla blev medvetna om detta? Hur att bäst övertyga andra om att man spelar ett onödigt signaleringsspel och att några av ens mest kära politiska uppfattningar har man enbart för att signalera något som man, om man uttryckte det konkret, nog ändå är så banalt (som att vilja hjälpa andra) att det var onödigt att inbilla sig att tro att någon skulle vara emot det?