Absoluta individuella rättigheter är ohållbara

En av de enskilt mest populära idéerna bland libertarianer, som jag har förstått det, är tanken att en individ aldrig har rätt att kränka en annan individs rättigheter. Det finns olika härledningar till varför detta är fel - varav Hoppes argumentationsetik är en, och en felaktig applikation av Ayn Rands idéer en annan - men en gemensam nämnare är att man ser det libertarianska systemet som uteslutande axiomatiskt och deduktivt. Om vi utgår från några enkla principer om vad som gör det fel att använda våld mot andra människor, och att vi deduktivt kan komma fram till vad vi har rätt att göra i alla situationer, då gäller dessa härledningar. Det finns inga omständigheter som gör att man har rätt att gå ifrån rättigheterna, eftersom detta skulle bryta mot principen att inte initiera våld. En individs rättigheter är alltså absoluta och får aldrig någonsin kränkas.

Detta tankesätt kallar jag vanligtvis för "ren libertarianism", som i att den endast försöker utgå från några grundläggande principer samt vad dessa logiskt leder till. Det skulle kunna sägas utgöra kärnan i libertarianskt tänkande, vad libertarianska tänkare som Murray Rothbard kommit fram till efter att ha dragit filosofins idéer till sin logiska spets.

Jag tror att om vi kan prata om objektiv moral så skulle man vara tvungen att säga att ren libertarianism och absoluta rättigheter är fel, att vi inte har några sådana skyldigheter mot andra individer. Om vi inte kan tala om objektiv moral säger jag att de flesta libertarianer (och de flesta andra människor) i princip inte tycker att principen är absolut; ytterst få libertarianer som säger sig stå för absoluta rättigheter gör det i varje tänkbart scenario. Min uppfattning bland de flesta libertarianer jag stött på (och vars åsikter jag delat) är att många inte håller med mig om denna beskrivning. Alltså, de menar att det alltid är fel att kränka en individs rättigheter.

Låt mig komma med ett exempel, som jag fick höra från db, som visar på att den absoluta rättighetsprincipen är ohållbar:

Låt oss anta att du är i samma situation som Bruce Willis karaktär i slutet av Armageddon befinner sig i. En stor meteor är på väg att krascha in i jorden, vilket kan leda till att hela mänskligheten (och annat intressant liv på jorden) dör ut. Givetvis finns det ingen fråga om vad som är rätt att göra, det är bara att spränga meteoren.

Men låt oss anta att du får ett meddelande från en annan astronaut lite innan du skall spränga bomben. Denne okände astronaut säger att han är i en rymdfarkost vid sidan av Tellus, och att han precis upptäckt något fasansfullt. Det är nämligen så att om du förstör meteoren och därmed gör att den delar sig och undviker Jorden, så kommer delarna att träffa hans fartyg. Det här är förstås endast fasansfullt eftersom skeppets motor gått sönder och astronauten kan inte flytta sig från sin kurs. Han ber nu dig att inte spränga meteoren, vilket han påpekar skulle innebära att du aktivt väljer att döda honom, och att du då kränker hans rätt till liv. Vänlig som han är påpekar han också att om du bara låter bli att spränga bomben så kränker du inte någons rättigheter. Meteoren är ju trots allt ett naturfenomen och du har inte någon (libertariansk) skyldighet att se till så att den inte följer sin kurs.

Så, vad gör du?

I det här fallet verkar det ganska klart att det skulle vara något olibertarianskt att mörda astronauten, men också något negativt att låta mänskligheten dö ut. För den som inte tror på absoluta rättigheter är dock valet ganska lätt, en människas liv är mindre viktigt än alla andra människors liv. Men den som tror att man har en skyldighet att inte mörda folk står inför ett dilemma; den rena libertarianska logiken leder inte till resultat som man rent intuitivt skulle säga är oacceptabelt. För denne finns det minst tre alternativ möjliga: (1) säga att "ren libertarianism"/absoluta rättigheter är fel, (2) visa att det kan vara moraliskt rätt att mörda och stå för absoluta rättigheter samtidigt och (3) låta bli att spränga bomben och låta världen gå under.

En libertarian som verkligen har försökt jämka ren libertarianism med denna typ av specialfall är Walter Block, som hävdar att rättigheter inte är kopplade till andra moraliska överväganden alls (iaf om jag har förstått honom rätt). Det är, enligt Block, inte libertarianismen sak att säga ifall ett visst beteende är moraliskt fel eller inte, utan endast om beteendet bryter mot rättigheter eller inte. Så i exemplet ovan skulle han påminna om att libertarianen inte frågar sig ifall det är fel eller inte att spränga meteoren utan ifall lagen skall hindra en från att spränga den. Det här sättet att tänka är applicerbart ifall libertarianism vore mer än endast några påståenden om när det är befogat att använda våld, men annars inte. För, om en libertarian inte kan säga att det är fel att mörda en individ, då kan man inte heller säga att det är fel för rättsväsendet att inte straffa mördare. Eller att det är fel att ha en välfärdsstat som reglerar folks liv och tar mer än hälften av deras lön. Det är bara att notera att staten kränker rättigheter, vilket på något vis är beklagligt, men inget riktigt fel på något sätt. Jag tror att om man inte säger att det, på något sätt, är moraliskt fel att kränka rättigheter (även om de inte är absoluta) så har man inga argument varför man skulle förbjuda det förespråkare av ren libertarianism vill ha förbjudet. Kopplar man bort rättigheter med moral verkar man inte ha något skäl att upprätthålla rättigheterna, om man också säger att man i exemplet ovan inte är skyldig att upprätthålla rättigheterna.

Men, det finns även de libertarianer som säger att det här exemplet inte säger något om vanliga fall. Det här kan tolkas som att hypotetiska scenarion inte kan hjälpa oss att avgöra vad för rättigheter som är bra eller dåliga, eller att bara högst orimliga fall, så kallade UFO-fall, inte säger något om normalfall. Den första tolkningen ser jag inte som rimlig, då det är just hypotetiska exempel som är det grundläggande verktyget för att kunna se vad ens moral leder till och ifall man själv tycker att den är konsistent. Samma problem kommer ifall man säger att endast UFO-fall faller utanför den moraliska sfären, för då blir "UFO-fall" bara "ad hoc-fall som säger emot min rättighetsteori, men som jag bortser ifrån för att det är bekvämt". Det är givetvis lätt att skapa en konsistent rättighetsteori om alla exempel som säger emot den kallas för UFO-fall. (En alternativ titel för blogginlägget skulle förresten ha kunnat vara "Det ultimata UFO-exemplet".)

Om det då inte går att invända mot exemplet, och ifall ren libertarianism skulle vara helt tandlös utan utgångspunkten att det, på något sätt, är omoraliskt att kränka rättigheter och det är klart fel att inte spränga meteoren, då borde idé om absoluta individuella rättigheter förkastas. Detta innebär att den som egentligen gillar de libertarianska rättigheterna av andra anledningar bör försöka ta reda på vad dessa är. Det kan ju vara så att man uppskattar frihet till en viss gräns eller så uppskattar man frihet för att det ger bra konsekvenser.

Finns det något i libertarianers morals etikett som gör att folk ogillar systemet?

När det gäller att förklara folks aversion mot libertarianska idéer är det bäst att inte komma på något alltför komplicerat. Den enkla förklaringen är nog den bästa, och den enklaste jag hört är att människor är naturligt konservativa av sig och är ett flockdjur så de flesta följer vad som har varit och de som definierats som ledare av sin familj, nära vänner och bekanta. Denna verkar ytterst rimlig för att förklara det mesta av folks politiska beteende.

Men, här är en hypotes jag själv tänkt på ett tag, som kanske förhindrar att folk blir alltför bekanta med libertarianismen efter att de väl lärt känna den. Och det är libertarianers attityd till vad som är propert att säga och inte säga. Och vi är ganska liberala på den punkten. Detta kommer av att de flesta av oss varit med om en hel hypotetiska diskussioner om när och hur vi är beredda att använda våld mot människor. Diskussionen som förs då - om staten begår stöld när de tar saker från folk, eller om det är okej att mörda en för att rädda tusen liv - är ganska öppen i den liberala gruppen, så vi är vana vid att, vad vanligt folk skulle kalla, extrema idéer tas upp och bemöts med respekt. Givetvis, detta stämmer inte helt och hållet, men vi ligger mer åt det hållet än åt det "vanliga" hållet som inte diskuterar dessa frågor.

Vad ger detta för effekt då? Jo, min tanke är att libertarianer mer än andra politiska ideologer, helt enkelt har ett inbördes diskussionssätt som är otroligt långt bort från andra, och detta sätt att behandla frågor är obehagliga för människor att se. Ett exempel är att vi, likt ekonomer (enligt Caplan), är öppna med att lösa samhällsproblem genom att folk får betalt för att lösa det. Alltså, att folk tjänar pengar (profit!) på människors lidande och problem, genom att lösa det. Som att barn med grava psykologiska problem blir av med dessa genom att psykologer hjälper dem (för pengar). Detta är inget de flesta gillar att höra (men inte om det rör saker som de är vana vid att det löses genom det kapitalistiska sättet). Och när en potentiell libertarian möter den libertarianska attityd ryggar denne instinktivt tillbaka. Vi libertarianer har inte bara ett system som stöter folk, men vi har även ett sätt att diskutera kring det som bryter (möjligtvis nödvändigtvis) mot folks vanliga normer.

En annan tanke jag har är att denna libertarianska språkbarriär är skapad (givetvis inte medvetet) just för att vara en barriär, för att hjälpa libertarianerna att se att andra libertarianer är renläriga. Vi får större förtroende för varandra ifall vi vet att vi tänker likadant (vilket man ser/tror sig se av att man använder ett eget sätt att analysera saker och ting).

Givetvis, det är bara en gissning. Har den många hål i sig?

Varför firar folk denna dag?

Jag firar dagen för att Gustav II Adolf äntligen dog den här dagen, utanför Lützen för nära fyra hundra år sedan. Kungen var en krigarkung - vilket vissa ser som en positiv titel - och satte sig då flera gånger i livsfara, men ödets nyck gjorde att det inte var förrän efter många försök som Döden äntligen lyckades ta honom.

Men många människor verkar fira honom för att han var Stor, Gustav Magnus Adolf, den enda kung som haft en tillräckligt stor armé för att åtnjuta den titeln. Och när de då ser honom som den store, måste även hans livsverk porträtteras som något positivt; vanligt folk tål inte de trippelironi det krävs för att se det roliga i att fira dödsdagen för en av mänsklighetens vedersakare. Hur porträteras då hans gärningar?



Den här filmen innehåller många fel.

Först: de tyska städerna skulle ha frivilligt gett upp inför hans makt. Även om Herman Lindqvist snabbt menar att med "frivilligt" menar han inte det vi i vardagligt tal tar det som, utan menar det som "frivilligt under hot". Likt Gud, i Kristendomen, sägs låta människorna få välja frivilligt att tro på honom eller inte, är det ingen frivillighet värd ordet. Det hela blir värre man betänker att Gustav II Adolf hotade alla i Tysk-Romerska riket för att få deras hjälp; ingen anslöt sig till hans armé frivilligt. Och innan Gustav Adolf åkte över Östersjön med sina trupper 1630 hade han inte en enda allierad i Tysk-romerska riket. Ingen därifrån hade ens begärt att få stöd ifrån honom. I början av 1630 hade den svenske sekreteraren Filip Sadler och kurfursten Johann Georg diskuterat frågan. Men där argumenterade Georg emot att Sverige skulle ge sig in i den tyska konflikten och kom med hot ifall de skulle försöka sig på det. Han skulle ändra uppfattning, och då först efter att vår konung hotat med att plundra landskapen kring Berlin, kurfurstens säte.

Vidare, de tyska städerna som inte frivilligt gav pengar till honom eller inte hade råd med att ge till honom blev plundrade. Här handlar det om tusentals människor som ger sig in i staden, tar det de vill ha och mördar de som står i vägen. Vissa mindre orter som förhandlade med den store kungen blev skövlade av armén ändå. Den glada tonen som används i filmen är inte passande för att ge den fullständiga beskrivningen, och vidrigheten som låg i kungens erövring.

"Stöld, kan man säga". Återigen, vilken ton, vilken stil för att tala om en pestvåg bestående av människor. Också musiken! Illa nog att det skall vara pompa och ståt, men att de även vill dra Beethoven i smutsen genom att förknippa det geniet med vår kung.

Mynten som Gustav Adolf tvingade på befolkningen i Tyskland var främst kopparmynt, vars handel han tidigare monopoliserat i Sverige. Att få andra marknader att använda mynten skulle ge honom mer i pengar.

Den mest intressanta saken av det som visas, är det som inte berättas. Det berättas inte att vår konung hade tvingat ut en hel del svenska och finska män som inte ville kriga för hans skull. Det berättas inte hur många han tvingade ut i strid (ca 10 000 per år för de fem år jag har sett data för, och han krigade i drygt tio år), eller hur många av dem som dog (gissningsvis 75%). Inte heller hur många som dog när de försvarade sina städer från kungens erövringar. Den förstörelse han förde med sig tas inte heller upp. Här är en beskrivning av läget i Livland, efter runt tio år (beror på hur man räknar, det var många tider av stillestånd) av krig. Av sjutton kyrkor i närheten av Riga var elva totalt förstörda och endast sju av de tjugosju kyrkorna i Dorpats stift var någorlunda användbara. I orten Ronneburg år 1601 fanns det 16 bebodda hus och 1630 fanns där inga alls; i staden Walk år 1600 fanns det 42 tomter och 1630 fanns det bara tre. Vidare hade orterna Marienburg och Odenpäh förstörts helt och hållet. Områdena de rapporterade om var inte representativt valda för någon sorts ”genomsnittlig” krigsskådeplats, men borde ändå ge en hänvisning hur fruktansvärt kriget var. När man betänker att kyrkorna var förstörda är det sannolikt att de flesta andra byggnader också är det, eftersom det var för vana att på den tiden bränna ned allt som stod att finna i en by, för att inte göra det till en bas åt ens fiende. Det berättas inte heller om hur Gustav Adolf förbjöd katoliker från att visats i Sverige eller hur han förhindrade svenskar att flytta från landet. Kungens mindre trevliga dåd är antingen okända eller så uppenbara att folk inte funderar på om de är bra eller negativa.

När det nu är klart att det finns en hel del information om den store konungen som folk inte tar med i beräkningen när de köper en Gustav Adolf-bakelse, är det förståeligt att man firar den här dagen. Jag menar, Gustav Adolf kämpade ju för Sverige!

Jag är förresten inte så bitter över Gustav Adolf som jag kanske verkar. Inte för att jag inte menar att det han gör är vidrigt, utan för att det inte finns någon idé i att bry sig alltför mycket om vad folk anser om en person, sedan länge död.

Djurhållning och regleringar

I gårdagens lokaltidning läste jag att grisuppfödare kanske skulle kunna få lov att köpa bedövningsmedel innan de kastrerar smågrisar. Från Djurskyddet:

I Sverige kastreras hangrisar som ska födas upp till slakt då de är 2-7 dagar gamla. Orsaken är att köttet från vissa galtar annars kan lukta och smaka illa. Kastreringen utförs utan bedövning, något som orsakar kraftig smärta och stress hos smågrisarna.

I Sverige har ett projekt genomförts där djurhållare fått ge grisarna lokalbedövning före kastreringen. Försöket har varit mycket lyckat, enligt Jordbruksverket som nu föreslår föreskriftsändringar.

Det innebär att veterinärer kan få skriva ut lokalbedövning till djurhållare som ska kastrera grisar. Ändringarna sänds ut på remiss i november och kan komma att träda i kraft i mars 2011. ...

– Den mest djurvänliga metoden att lösa problemet med galtlukt är att vaccinera grisarna mot lukten. Vaccin finns redan i dag på den svenska marknaden. Då hangrisarna vaccineras stannar deras könsutveckling av. Man får önskad effekt med hjälp av två injektioner i stället för en operation, säger Johan Beck-Friis[, veterinär och ledamot i Djurskyddet Sveriges styrelse].

Det har också föreslagits att det skall bli förbjudet att inte bedöva grisarna skall bli olagligt, vilket är positivt då kastreringen verkar vara synnerligt vidrig:

Ingreppet utförs på så kallad blodig väg: Grisen spänns fast i en anordning så att bakdelen ligger fri. Sedan snittas huden ovanför testiklarna upp med hjälp av en engångsskalpell, en vass tång eller ett rakblad varefter testiklarna dras ut och skärs loss. Såret sköljs med desinfektionsvätska och grisen släpps tillbaka till kullen.

Nog för att Sverige har ganska hårda (och bra, för djuren) regler om hur man skall få hantera djur, men uppenbarligen finns det några korkade också. Jag blir fundersam på hur många andra korkade lagar det finns som förhindrar företag från att behandla djuren något mindre plågsamt. Inte för att jag tror att företag inte är vinstmaximerande och egentligen struntar i om grisarna vaccineras eller kastreras med bedövning eller inte. Men de hindrar mer etiska företag från att konkurrera med dagens grisfarmar, och möjligtvis skulle folk vara villiga att betala någon krona extra (om det nu skulle bli så mycket dyrare) av att köpa från farmar där grisarna inte plågas lika mycket i onödan.
Jag läste något liknande på EconLog, om amerikanska regleringar av köttindustrin, för ett tag sedan, men jag kan inte hitta inlägget.

Hur blir man NARKOMAN? III

I min sista del av recensionen av Goldbergs bok tänkte jag ta upp en blandning av intressanta påståenden som dök lite varstans i boken. I ingen speciell ordning:

• Det verkar som att det var på 70-talet som tankeplågan "Icke-medicinskt bruk av vissa droger=Missbruk" dök up. I alla fall var det sedan då som statens officiella dokument i regel använde denna definition.
  

• Socialstyrelsen håller med om att cannabis är mindre beroendeframkallande än tobak. I en rapport från 2007 säger de att "[R]isken att utveckla ett beroende av cannabis anses vara låg, under tio procent. För alkohol och annan narkotika anses risken i regel vara högre. Som jämförelse kan nämnas tobak, där risken för beroendeutveckling uppges vara runt 30 procent." (s. 130)

• Enligt en artikel från 50-talet så gillar de flesta inte heroin när de tar det första gången, bara en minoritet säger sig få positiva upplevelser av drogen. En "fältforskare", Geoffrey Pearson, skrev: "Det är faktiskt vanligt att höra att man måste arbeta ganska hårt för att bli beroende av heroin." Istället för att ge njutning direkt, verkar heroin vara mer likt tobak; obehagligt för de flesta som prövar det.

• En forskare, Norman Zinberg, har studerat hur människor kontrollerar sitt droganvändande genom informella och formella regler som användare själva sätter upp. Detta går att jämföra med de sociala regler som finns kring förtäringen av alkohol. Det intressanta var att när han studerade personer som kontrollerade sin användning av heroin hade hälften av de medverkande haft ett tvångsmässigt bruk av heroin tidigare, vilket är ett direkt motbevis till tanken att en missbrukare inte kan vara en brukare. Goldberg refererar även till en bok av Herbert Fingarette som visar att idén inte heller stämmer bland alkoholister.

• Ted Goldberg var på besök på behandlingshemmet San Patrignano i Italien där han observerade att hemmet serverar vin till maten, som seden är där. "Trots att personalen inte övervakar hur mycket man har druckit uppvisar ingen något anmärkningsvärt beteende. Att göra så skulle falla utanför ramen för italienska kulturella föreställningar om vinets verkningar. Men samtidigt serveras inte kaffe efter maten på Italiens behandlingshem. När jag frågade varför blev svaret att kaffe är en drog och det säger ju sig självt att man inte kan ge droger till narkomaner i behandling."

De sista avsnitten i boken var något av en besvikelse. Detta för att Goldberg där diskuterar de ytterst negativa effekterna av arbetslöshet, och då inte bara för dem som p.g.a. detta riskerar bli problematiska konsumenter, men han verkar vara helt obekant med den ekonomiska teorin om arbetslöshet och just varför vi har så hög arbetslöshet i Sverige. Detta verkar leda honom till att, istället för att förespråka avskaffandet av minimilöner och en avreglering av arbetsmarknaden eller sänkta kapitalskatter, förespråka att staten kommer med nya jobb. Nog för att detta kanske skulle fungera, men jag betvivlar att staten kan sätta så många människor i nyttigt arbete (för att de anställda skall känna att de bidrar till ekonomin). Rent politiskt kanske detta är lättare att förespråka, men å andra sidan förespråkar han samtidigt en rejäl omställning i narkotikafrågan.

Hur blir man NARKOMAN? II

I mitt förra inlägg diskuterade jag Goldbergs kritik av den biokemiska förklaringen till varför människor blir narkomaner och hans egen förklaring. I det här inlägget tänkte jag gå igenom Goldbergs kritik av den svenska drogpolitiken. Temat som går igenom kritiken är att staten är mer intresserad av att se ut som att göra något än att faktiskt göra något, vilket stämmer bra med den ekonomiska modellen av politik som Bryan Caplan fört fram. Goldberg verkar hålla med om en liknande syn på människans politiska okunskap när det gäller narkotikapolitik:

Statsvetaren Björn Johnson (s 173) skriver att drogdebatten "oftare präglas av ett ogrundat tyckande och moraliserande än av välunderbyggd och faktabaserad argumentation. Ensidighet och osaklighet är regel snarare än undantag, och vetenskapliga forskningsresultat bemöts offta med utpräglad skepsis - åtminstone när resultaten ifrågasätter de vedertagna föreställningarna på området." I det svenska "kriget mor narkotikan" betraktas nästan automatiskt allt och alla som säger sig vara emot droger som bra, vilket gör det mycket svårt att få fram en saklig granskning av idéer som framförs, och åtgärder som vidtas. Som den danska kriminologen Jørgen Jepsen (1992, s 3) så talande skrev: "Narkotikakriget är också ett krig mot alternativa definitioner och uppfattningar av verkligheten."

"När starka känslor är i svang har förnuftet ingen chans. Narkotikafrågan ger exempel tusenfaldigt."

- Olof Lagercrantz

Vad finns det då, rent konkret, för problem med den svenska drogpolitiken? Ett är att den utgår från att rekreationskonsumtion är den drivande orsaken till att fler blir problematiska konsumenter, vilket leder till tron att ökad rekreationskonsumtion leder till ökad problematisk konsumtion. Detta finns det dock inga bevis för och den tillgängliga statistik som finns, vilken är otroligt bristfällig och, för egen del, inte så tillförlitlig visar på motsatsen! Denna statistik - från gör gällande att under tre tidsperioder i Sverige så har relationen mellan antalet rekreationskonsumenter och antalet problematiska konsumenter endast en gång varit positiv. D.v.s endast en gång har antalet tunga missbrukare stigit samtidigt som antalet rekreationskonsumenter stigit, i de andra två perioderna har de gått i olika riktningar. (Ni får ursäkta den dåliga bilden, har ingen scanner, så jag använde en kamera.)

Om den här statistiken är tillförlitlig eller om Goldbergs tes att vanliga brukare och tunga missbrukare är olika typer, är det dödfött att försöka skapa ett "narkotikafritt samhälle" genom att gå på de vanliga brukarna. I samband med detta kan man se kriminaliseringen av eget bruk av narkotika och de argument som fördes fram för detta. Det sades från politikerna att färre skulle bli beroende med denna politik. Intressant nog har de aldrig undersökt ifall detta stämde. Likt andra uppfattningar om drogpolitikens effekter menar Goldberg att det rör sig om dogma och inte vetenskapligt grundade slutsatser.

Från sina egna observationer av hur det har varit på "Plattan" i Stockholm menar Goldberg att lagen haft negativa effekter på de tunga missbrukarna. Det borde inte vara svårt att tänka sig att man mår sämre ifall risken att man blir störd av någon är högre. På Plattan blev atmosfären bättre när poliserna inte kom och störde scenen så ofta, vilket gav missbrukarna mer utrymme att fundera på sin egen situation. När polisen senare gjorde räder blev storkonsumenterna ännu mer utstötta. "I stället för att minska problemen har polisens störningsverksamhet på gatunivån en stämplingseffekt."

Ett annat problem med statens narkotikapolitiken är propagandan. Monopolisten SR blev beordrade i slutet av 60-talet att inte skicka ut några positiva inslag om droger och skulle ha som mål att verka för att minska konsumtionen i samhället. Vidare krävde staten att alla myndigheter och organisationer som fick pengar från dem skulle ha samma utåtvända politik och felaktiga syn på droger. Folkhälsoinstitutet säger själva att den "information" som gavs till ungdomar under 60-talet var ren skrämselpropaganda och var inte menat att ge ut äkta kunskap om droger och deras effekter. "Sakfel, överdrifter, snedvridningar och skräck präglade det som framfördes under den missvisande rubriken 'information'." De säger sig dock ha förbättrat sin taktik och att de under 90-talet bara gav ut "basfakta" och försökte påverka ungdomars perspektiv på droger. Till vissa del kanske detta stämmer, men till övervägande del finner Goldberg att skrämselpropagandan finns kvar, vilket får stöd av en studie om ANDT-undervisningsmaterial utförd av Folkhälsoinstitutet.

Den mest intressanta kritiken Goldberg tar upp är den offentliga vården av missbrukare. Överlag verkar den vara mindre effektiv än vad jag förväntade mig. Enligt Goldberg finns det bara en övergripande studie som försöker få en helhetsbild över hur effektiva de frivilliga svenska behandligshemmen är. Studien kom ut på sent åttiotal och Goldberg fann dess slutsats anmärkningsvärd:

"Om vi med ett bra behandlingsresultat t.ex. menar att en klient inte ska ha missbrukat narkotika kan vi säga att det gårr bra för cirka hälften av klienterna. Men om vi i ett bra behandlingsresultat också inkluderar att de förutom narkotika inte heller ska ha missbrukat alkohol eller någon annan drog så sjunker andelen lyckade ytterligare till drygt en femtedel. Om vi till detta lägger krav på en socialt integrerad livsföring när det gäller försörjning, boende och sysselsättning kommer vi ner i cirka 15% lyckade falll och om vi slutligen också inkluderar klienternas psykiska status och behov av samhälleliga stödkontakter så är det bara en klient på tio som kan anses som lyckad."

- s. 272

En uppföljning av studien som gjordes åtta år senare kom fram till att 75,2% av de undersökta antingen var döda eller hade registrerats för brott. Totalt sett menar Goldberg att från studien kan man inte säga att det gått bättre för dem som fått behandling än dem som inte fått det. Flera forskare kommer fram till liknande slutsatser.

Tvångsvård verkar inte heller ge speciellt bra resultat enligt Bergmark och enligt professor Arne Gerdner finns det inga klara bevis på att "LVM-vården ger goda resultat eller påtagligt minimerar skadorna av missbruk på längre sikt". Ett flertal studier visar dessutom att dödligheten för heroinister verkar vara extra hög bland de som genomgått tvångsvård.

Slutligen gick Goldber igenom lite kritik som riktats mot Hassela-rörelsen i Sverige. Folk som har varit där har lämnat egna berättelser om hur det var på Flashback, vilket var väldigt läsvärt.

Goldberg är dock positiv till att staten (eller kanske frivilliga organisationer) erbjuder någon form av vård, men att den inte skall ha samma mål eller utformning som dagens system.

Ett tänkbart problem med just den här kritiken är att den kan vara något gammal. Det finns ju en möjlighet att läget blivit bättre sedan 90-talet. Det är dock svårt att tänka sig att den är väldigt mycket bättre, sociala system ändras ju vanligtvis väldigt långsamt.

Hur blir man NARKOMAN?

Ted Goldbergs senaste bok Hur blir man NARKOMAN? -och hur hindrar vi det? går igenom två olika perspektiv som försöker förklara varför man blir en narkoman: ett biokemiskt och ett socialpsykologiskt perspektiv. Goldbergs slutsats är att det biokemiska perspektivet ensamt inte kan förklara alla fenomen kring droger och varför endast vissa som använder dem blir, i hans ord, problematiska konsumenter. Därefter vidareutvecklar han det perspektiv han menar förklarar problemet bättre, nämligen stämplingsteorin, och lägger fram empiriska belägg för det. Sedan diskuterar han de praktiska politiska sätten stater kan behandla drogfrågan, hur den svenska politiken är ett stort misslyckande och slutligen ger han en kort vägledning hur hans teori föreslår att man tacklar problemet och ger några exempel på hur detta har fungerat i Sverige. Boken är späckad med intressanta fakta och överlag är hans argument övertygande. Här tänkte jag komma med en genomgång av hans argument kring de första frågorna.

Det biokemiska perspektiv och dess problem
Tanken bakom det här perspektivet är ganska lätt att förstå. Högst förenklat: droger ger en positiv upplevelse, men tyvärr "kapar" de hjärnans behovcentrum genom att få en vilja ha mer och mer av drogen och kan även ge negativa känslor om man inte tar drogen. Man blir beroende helt enkelt. Beskrivningen är inte långt ifrån den som Cracked.com ger om hur man blir beroende av datorspel.

Goldberg menar att den här mekanismen till viss del stämmer, men att den inte klarar av att ensamt förklara varför vissa blir beroende och vissa inte blir det. För, om det är så att det är drogen tar över ens belöningssystem och det är endast drogens egenskaper som gör en person till knarkare eller inte: Varför är det så många som prövar droger och sedan beslutar sig för att inte fortsätta använda det? Alla som testar droger börjar inte använda det regelbundet och alla som använder det regelbundet börjar inte missbruka det. Hur kan det komma sig att fler än hälften av de som rökt tobak dagligen lyckats sluta, och att mellan 1965-75 slutade 29 miljoner i USA att röka. Även många som använt illegala droger har slutat att använda det, "utan behandling eller tvång".

Några studier som bekräftar detta handlar om amerikanska soldater som åkt till Vietnam, använt opiater där, och sedan kommit tillbaka till USA och sedan slutat. Enligt en studie skall troligtvis fler än 70% av dessa soldater ha använt opiater medan de var i krig och ett år senare hade endast 1,3% (13 personer av 965 individer) fått positivt på ett urinprov efter opiater. Vidare hade bara hälften av de som sagt sig vara beroende och 17% av de som använt heroin fått behandling. Denna (Robins et al 1974) och liknande studier menar Goldberg ger "mycket starkt bevis för att biokemiska förändringar i kroppen förorsakad av droger inte har den avgörande betydelse som många forsakare och allmänheten verkar tro".

Stämplingsteorin
Istället för att enbart mena att det är drogen som gör en till knarkare hävdar Goldberg att det i huvudsak är personen själv och dennes miljö som gör denne till knarkare. Väldigt förenklat börjar det med att man som barn får en dålig uppväxt och får en negativ självbild, varpå man försöker få veta ifrån andra människor ifall denna självbild stämmer eller inte. Ifall man blir illa bemött av andra bekräftar det ens negativa självbild, då man nu blir officiellt "stämplad" som en avvikare, vilket uppmuntrar personen att fortsätta agera på ett sätt som bekräftar denne bild, som att ta droger. Detta för att när ens självbild är negativ är det kostsamt att få positiva reaktioner från andra, då detta gör att man börjar tvivla på sin egen negativa självbild. Konstigt som det kan låta menar Goldberg att en människa hellre agerar så att ens inre bild av sig själv stämmer överens med vad ens omgivning har för åsikt om en, än att agera så att andra ger en signaler som står i konflikt med den här självbilden. Den här översiktsbilden skall inte uppfattas som att det finns en automatisk koppling mellan ett och nästa steg; modellen lämnar alltid utrymme för att individen skall agera annorlunda och det är inte bestämt på förhand att bara för att man hade en dålig uppväxt så agerar man negativt för att förstärka sin redan negativa självbild. Vad Goldberg gör gällande är att knarkare är sådana personer som inte lyckats bryta sig loss ur den här stämplingslogiken, men det finns dock alltid en möjlighet för dem att ändra sitt beteende (men, utifrån bokens kontext, verkar det bli mindre och mindre sannolikt ju längre man gått i dess spår). Det är värt att poängtera att användning av droger bara är ett sätt för en stämplad individ att väcka fortsätta stämplingar från folk och att teorin är generellare än att bara gälla för narkomaner.

Goldberg använder den här modellen som förklaring eftersom den stämmer överens med de observationer han gjort av narkomaner. Det han slagits av där är att i hans mening är narkomaner inte ute efter det som vanliga människor ville ha, nämligen saker som är bra för en. Istället var de han mötte väldigt självdestruktiva. De lever i nuet, verkar ofta vara uttråkade av att inte göra något, gillar inte sitt liv och har tappat känslan för sin integritet. En fras som Goldberg använde som verkar sammanfattande var att dessa hade fått sin "sociala jag" dödade, och således bryr de inte om sig själva längre. Här är en längre beskrivning av hur han såg att deras motiv var:

Problematiska konsumenter av narkotika har åtminstone några, och oftast alla, av följande syften när de tar illegala droger:

1- att få bekräftelse av den starkt negativa självbilden,

2. att försöka fly undan egna och andras krav,

3. självdestruktivitet,

4. hämnd. Stämplingsreaktionerna har lett till att den blivande problematiska konsumenten av narkotika har en mycket starkt negativ självbild redan innan hon börjar med narkotika. Andra människor har dömt ut henne och så småningom tar hon till sig deras dom. Hon försöker fly bl.a. med hjälp av illegala droger me hon har redan internaliserat förkastelsedomen och det går inte att fly undan det man bär inom sig. I och med allt negativt det medför att leva som storkonsument bekräftar hon för sig själv att hon förtjänar att bestraffas hårt: hon förstör ju för andra och har ödelagt sitt eget liv. Allt eftersom tiden går och omfattningen av hennes negativa livserfarenheter växer, blir hon alltmer övertygad om sin egen förkastlighet och att hon förtjänar att förgöras. Hennes livsmönster blir ständigt mer en process där hon "stiftar rättvisa". Andra har dömt henne - hon har accepterat domen - och hon blir sin egen bödel. Men samtidigt - genom att bestjäla dem, skrämma dem, ge dem dåligt samvete, osv. - tar hon hämnd på sina domare.

- s. 169

Speciellt det sista får mig att fundera på ifall viljan att agera självdestruktivt kan ha varit evolutionärt nyttigt för ens gener förr i tiden. Om man både tror sig vara värdelös och har blivit förklarad vara värdelös av resten av samhället, skulle generna då ha kunnat bestämma sig för att visa öppet för andra att man har slutat bry sig om sitt eget liv, som en sorts yttersta förfrågan om hjälp ifrån andra (eller, ett sätt för generna att göra sig av med en som inte passade in i miljön)?

Vad finns det då för bevis för att stämplingsteorin stämmer?
I en meta-undersökning skriver Kristiansen att "missbrukare" (oklart vad som menas) haft en oprortionerligt ekonomiskt och socialt missgynnad uppväxt, men han noterar samtidigt att många av dem inte växte upp under dåliga förhållanden (splittrat hem, missbrukande föräldrar, problem i skolan, etc.). Hans slutsats var att en dålig uppväxt inte var en nödvändig eller tillräcklig orsak till att folk blev missbrukare, vilket står i kontrast till Goldbergs tes att detta är nödvändigt. Goldberg menar att skillnaden i resultatet som de fått fram beror på att de definierat missbruk och "ogynssama uppväxtvillkor" olika och att de samlat in data olika. Han säger inte, men antyder att forskare som Kristiansen gått igenom använt begreppet mer brett. Kristiansen håller med om att datainsamlingen, när det gäller att intervjua tunga missbrukare, ofta är problematiska och att undersökarna inte får reda på all information. En annan forskare Goldberg citerar är än mer kritisk till tillförlitligheten i det de säger: "Trots en uppriktig vilja att berätta kan det samtidigt finnas all anledning för mina informanter - precis som för alla människor - att dölja vissa saker eller att skönmåla verkligheten. En många gånger utsatt livssituation med missbruk, kriminalitet och komplicerade relationella erfarenheter är ytterligare tungt vägande skäl att undanhålla eller frisera verkligheten."

Här vet jag inte om Goldberg antingen säger "Min teori gäller för alla missbrukare, även för dem som andra forskare säger sig komma från bra hem" eller "Dessa har använt 'dålig uppväxt' på ett felaktigt sätt, och fler skulle visat sig passa in med min teori om de varit mer försiktiga - inte för att min teori förklarar alla fall av tunga missbruk, men ändå". Det kan ju vara ett uppenbart fel om det är det första. Från sina egna undersökningar ger Goldberg exempel på hur de tunga missbrukare han stött på blev illa behandlade i sin uppväxt. Exempelvis: en problematisk konsument delade säng med modern tills han blev 15 (möjligtvis ett exempel på att "modern använde sonen för sina egna känslomässiga eller fysiska behov på ett orättvist sätt), en tjej hade två arbetande föräldrar och modern försummade sin modersroll och hade dessutom ångestattacker vilka flickan ledde henne igenom, flera har haft frånvarande fäder som "bara var där", "sket i mig", "var en icke-person", vissa blev fysiskt övergivna (för vilket de i regel skyllde sig själva för, exempelvis som att de var "elaka"), blivit ständigt utpekade för att ha orsakat problem (en tjej hade blivit det så mycket att hon senare kände sig skyldig för att ha "orsakat" att hennes pojkvän fått cancer) eller sexuellt utnyttjade (ofta av personal som jobbade med barn!).

Goldberg ger goda exempel att tro att många tunga missbrukare kan ha kommit till sin situation genom en stämplingsprocess. Detta kanske stämmer överens för de flesta i den situationen, men det lämnar möjligheten öppen för att många hamnat där genom andra mekanismer. Men som sagt är boken övertygande och jag rekommenderar den till alla som vill se problemen med det vanliga perspektivet och se en bättre förklaring.