Skatt ≠ stöld?

Uppföljare till Skatt = stöld

Varför är det så att de flesta människor anser att skatt inte är stöld? Låt mig ta några exempel från en lång diskussion på Flashback som utgör standardsvaren i frågan. Trådskaparen börjar med att definiera stöld som att "ta något ifrån en annan människa emot dennes vilja", vilket är något annorlunda än hur jag definierar det, och menar att de som beskattas blir bestulna. Därefter har hundratals invändningar kommit och tråden är i skrivande stund på 193 sidor! Invändningarna som kommit upp i tråden har jag delat in i fem kategorier:

1. Skatt är frivilligt. Detta argument, med dess olika variationer, bygger på att den beskattade frivilligt valt att bli beskattad, eller att följa vissa regler som kräver att denne beskattas, vilket, om de vore sanna, skulle gjort att skatt inte är stöld.

2. Skatt är stöld beroende på vilka omständigheter man befinner sig i. Om den som tar uppfyller vissa krav slutar skatten vara stöld.

3. Blandade argument.

4. Semantiska argument.
   

5. Vissa argument säger att skatt, av olika anledningar, är nödvändiga för ett välmående samhälle. Dessa argument säger dock inte att detta nödvändigtvis gör att skatt slutar vara stöld – många skriver att skatt faktiskt är stöld, men att det är en stöld vi måste ha. Jag tog med den här kategorin eftersom det är en ganska vanlig invändning, men det är inte klart att samma personer menar att skatt inte är stöld (fast oftast är det så).

När jag gick igenom den här tråden läste jag inte igenom varje inlägg ord för ord, så det är lätt hänt att jag har missat något argument i tråden. Det är också möjligt att jag har kategoriserat någons inlägg fel, eftersom vissa argument kan se likadana ut men skilja sig åt om de kunde fått utvecklas något mer. Detta hade jag svårt att göra något åt då inte alla utvecklar sina resonemang så väl. Vidare vill jag säga att jag inte säger ha nedgjort alla argument som tas upp, utan bara lagt upp invändningar mot dem så som de presenterats på nätet. Med det sagt, låt oss ta en kik på dem.

Det är frivilligt att betala skatt för att...

”...det är inget som händer om du låter bli! Det är bara att arbeta svart och sluta använda statens tjänster så kommer inte staten att störa dig!”

Gene Wilder (I, II); dubbeltrubbel (I); CrispyKreem (I)

Om detta går det endast att säga att staten säger ganska klart och tydligt att de kommer att kidnappa och slänga in en i en bur om man inte lyder deras hot. De är även ganska klara med att berätta att de är beredda att ta ens pengar oavsett om man använder deras tjänster eller inte, utan bara befinner sig i "deras område". Även de som inte delar min uppfattning att skatt inte är önskvärt kan ändå hålla med om att det blir stöld när staten stjäl från folk som inte använder deras "tjänster", se Vaftrudner (I).

"...du använder en hel del saker som staten producerar, som infrastruktur, skola och polis och genom att använda dessa tjänster ingår du ett kontrakt med staten där de får rätt att ta pengar från dig (för att bekosta dessa tjänster).”

oskarj (I, II), debord (I); Gene Wilder (I, II); Lantbruk (I); gral (I, II); begrundare (I); Skattesmitarn (I); Micro113 (I, II, III); Kojak0 (I); Bluebook (I)

Det här argumentet går att kritisera från olika håll. För det första är vissa av de tjänsterna som folk gillar att använda inte nödvändigtvis tjänster, som skola och polis, eftersom de inte är önskvärda av alla hederliga människor. För egen del skulle jag, exempelvis, inte vilja bli "betjänad" av polisen om jag skulle vägra betala skatt till staten. För det andra har staterna inte kunnat erbjuda sina "tjänster" annat än genom att först ta pengar från folk. Dessutom har dessa pengar använts för att förhindra folk från att skaffa dessa tjänster från andra organisationer, antingen genom att staten monopoliserar en viss tjänst eller genom att de erbjuder den "gratis" eller subventionerad och därmed tränger undan privata alternativ. Om jag tar andras pengar, och köper alla elledningar i ett område för dem, kan jag då kräva mina kunder på pengar då?

Slutligen måste man beakta det faktum att man blir beskattad oavsett om man använder statens tjänster eller inte. En firma som är placerad ute i skogen och varken använder statens vägar, el eller annat är lika mycker under hot att betala skatt som andra företag. Det här är ett väldigt viktigt argument, för oavsett om de ovanstående punkterna stämmer eller inte, så faller deras argument, eftersom de även beskattar folk som inte använder statens tjänster.

"...du har använt tjänster och produkter som staten har producerat, som när du var på BB eller gick i skolan, så du är skyldig staten pengar, vilket de rättmätigt kan ta ut i skatt."

SexMurderArt (I, II); Kojak0 (I)

Återigen tror jag det är viktigt att påpeka att allt som staten producerar inte kan ses som tjänster, utan just som otjänster. Att bli tvingad att spendera nio år i en statlig undervisnings- och indoktrineringsläger är inte något som bör räknas som en tjänst.

Men, givetvis finns det saker man tagit del av som omyndig som staten levererat. Fast varför blir man skyldig att betala för detta? Är det så att man som bebis gick med i ett avtal med staten där man får vissa tjänster för de i utbyte mot framtida skatter? Så vitt jag vet kommer sådana avtal aldrig till och, om de gjorde det, skulle de inte vara tillåtna förrän barnen blivit tillräckligt gamla för att förstå konsekvenserna av ett sådant kontrakt. Möjligtvis finns det en annan anledning till att man kan sägas bli skyldig bara för att födas och växa upp (utan någon större kontroll över vad för tjänster man tar emot) med statlig hjälp, men jag kan inte se vad detta skulle vara.

Vidare finns det skäl att vara kritisk mot att den här rättsliga doktrinen är rimlig, med tanke på att den inte stämmer överens med hur skattesystemet fungerar. Likt mitt motargument ovan gör jag gällande att om detta argument verkligen stämde så skulle staten ha skrivit ned hur stor ens skuld är och sedan borde man vara fri att betala in den hur som helst. Vidare passar skuldidén inte bra ihop med progressiv eller proportionell beskattning: vad man är skyldig staten är en summa pengar. Att vi inte har möjligheten att bara betala till staten vad vi är ”skyldiga” den torde visa ganska klart att detta argument bara är en rationalisering av den rådande strukturen.

"...du har valt att befinna dig inom det område som vår stat säger sig beskatta folk inom och då får du allt gilla läget, eller flytta. Bara genom att gå på marken har du gått med på att bli beskattad, alltså är det inte stöld."

AmandaPanda (I); Dalakille (I); honken80 (I); gral (I); Jazzil (I); buzifer (I); vi i flempan (I); CrispyKreem (I); lallisen (I); Eobola (I); Aristotélës (I, II); Pinkskin (I); Rygh (I, II); CitySoundtrack (I)

Tanken är här att svenska staten äger hela landområdet Sverige, och att skatt bara är en sorts hyra man måste betala. Problemet med det här argumentet är att staten inte äger all mark och att mycket mark som den äger har den fått genom erövring, speciellt genom att bara utropa sig till ägare av, för tillfället, oägda landområden. Den kung som gjorde detta i Sverige var Gustav Eriksson (Vasa) efter en tysk tradition där man såg den världslige ledaren som den sanne ägaren till allt land. Det handlar alltså inte om att man på något sätt gjort sig förtjänt av att äga marken utan en gammal doktrin som var till för att ge härskare förr mer makt. Men bör vi acceptera ägande genom proklamation? Den som gör det torde även acceptera att jag utropar mig till ägare av hela Sverige och kräver folk på skatt för det. Att ingen ser det som rimligt tyder på att även den här doktrinen är en rationalisering.

Den här doktrinen för såklart med sig andra problem för den som hävdar den, nämligen att ett konsekvent användande av den leder till att även diktaturer och andra, mycket mindre trevliga, stater än den svenska har bestämmanderätt över sitt område. Kungarna i Sverige, exempelvis, var i sin fulla rätt i att förbjuda folk att yttra sina åsikter på statens, d v s all, mark och att kräva pass för att flytta från en plats till en annan. Sådana konsekvenser ogillar de flesta och många försöker undvika dess konsekvenser genom att hävda att självklart är det bara demokratier som äger sitt område eller bra stater som äger sitt område. Problemet är att det här är bara ett ad hoc-antagande – helt påhittat! - som direkt bryter mot deras doktrin. Och om man tillåter ett undantag i sin doktrin utan någon speciell motivering, utöver att man bara gillar dess resultat, vad har en sådan doktrin för värde?

"...du har valt att bo och arbeta här."

vi i flempan (I, II); Vicepresidenten (I)

Det här är samma argument som ovan med tillägget att eftersom man arbetar så har man accepterat lagen i landet. Man kan fråga sig varför det är just aktiviteten arbete som gör att man sagt till staten att man accepterar deras ordning – varför gör man det inte om man konsumerar saker? (det kanske inte spelar någon roll vad man gör för vissa?) - men en viktigare fråga är vad som finns i arbetets natur att man accepterar skatt som legitimt. Hur skulle jag visa för staten att jag godkänner deras beskattning? Är det för att jag vet om att en del av min inkomst går till staten när jag tar ett jobb? Det skulle kunna vara ett rimligt argument, om det inte vore för det faktum att de som svartjobbar och inte visar att de vill bli beskattade blir åtalade av staten. Alltså, man är, med om straff, tvungen att ta jobb där staten tar en del av inkomsten.

Annars kan jag inte se hur valet att arbete skulle göra mig skyldig att betala skatt.

"...du har valt att följa statens regler så du är skyldig att följa dem."

dubbeltrubbel (I, II); gral (I)

Ja, enligt dessa debattörer har du en skyldighet att lyda staten för att du väljer att lyda dess bestämmelser. En invändning är att bara för att man finner sig i att bli styrd av andra – för att man inte är beredd att hamna i fängelse eller bli slagen av att gå emot reglerna – så innebär det inte att man godkänner dem! Vissa saker gör man av ren nödvändighet, men en sådan handling medför inte att man blir någons undersåte för det.

"...du har valt att rösta och eftersom du har medverkat i omröstningen, ja då har du godkänt att bli beskattad."

Gene Wilder (I)

Nu är det dock så att du inte behöver rösta alls men du behöver fortfarande betala skatt, alltså rättfärdigar inte det här argumentet beskattning på ett generellt plan, vilket är vad vi ser i dagens Sverige, oavsett om man röstat eller vem man röstat på.

Vidare, även om man röstar i riksdagsvalet, hur visar det att man godkänner att man vill bli beskattad? För, det går ju att rösta på partier som inte vill ha någon skatt alls eller blankt. Att rösta så torde inte på något sätt kunnat tolkas som ett godkännande av skattesystemet. Inte ens en röst på vänstern säger att man nödvändigtvis vill ha skatter, ty man kan gilla en annan del av deras politik.

"...det demokratiska systemet har beslutat om det och du har godkänt demokratin genom att bo här, eller delta i val, eller för att bara möjligheten att rösta är samma sak som att göra det frivilligt."

Gene Wilder (I, II); lallisen (I); Skattesmitarn (I)

Samma invändningar som jag förde upp ovan mot tanken att man är skyldig att betala skatt för att man bor i landet och att man godkänt demokratins beslut genom att rösta går att ta upp här. Det enda jag inte har svarat på är tanken att privilegiet att få rösta gör att man godkänner demokratins beslut. Detta argument är dock mer oförståeligt än de andra, varför skulle bara möjligheten att rösta (oavsett om man använder den eller inte) göra att man godkänner demokratin? Återigen kan man fråga sig om debattörerna skulle acceptera att andra personer än staten skulle kunna få göra såhär? D.v.s. får jag beskatta någon om jag och mina vänner ger denne rätt att rösta om beslutet?

"...Jag går frivilligt med på att bli beskattad för vissa saker, som polis och andra saker jag anser vara tjänster."

Gellmo (I)

Om man frivilligt gör något, innebär det att man har friheten att inte göra det? Om det är så faller detta argument, eftersom man, som jag noterat ovan, inte har friheten att slippa att betala skatt. Det verkar dock vara så att många verkligen känner så här inför skatterna, att det är frivilligt.

"...staten skapar kontanterna i samhället och äger därför alla pengar du har och de får ta tillbaka dem när helst de vill."

SunshineBlind (I)

Frågan ”Är staten ägare till alla sedlar och mynt som finns?" borde kunna svaras i det negativa då det inte finns ett uttryckt eller underförstått kontrakt mellan de som tar emot statens sedlar att de verkligen är statens. Alltså, i vanliga fall, när man tar emot något och det övergår i ens ägo, kan det bara finnas restriktioner på ägandet ifall det finns underförstådda eller uttryckligen förstådda kontrakt när man tog emot grejen om dessa restriktioner. Men i det här fallet finns det inget uttryckligt kontrakt - när jag tar emot pengar skriver jag inte på ett kontrakt samtidigt att pengarna faktiskt tillhör staten och jag lånar dem bara - och det finns inget underförstått kontrakt heller - detta gäller bara när båda parter vet om att de bara ger bort och tar emot lånade saker, men det är inte vad folk tänker på när de handlar med sådant. Slutsats: staten äger inte kontanterna som finns i ekonomin.

Oavsett vad tar staten inte bara folks kontanter utan även de pengar man har på bankkonton (väldigt sällan de kommer ut och kräver rena kontanter av folk). Så även om staten verkligen äger alla kontanter och även om de inte var skyldiga att betala tillbaka dessa i guld eller silver, så skulle skatt fortfarande vara stöld i 99% av fallen eftersom det inte är kontanter som staten tar.

Dessutom tar staten ens pengar även man så gör alla sina affärer i utländska valutor eller i guld. Och de tog ut skatt när de inte gjorde alla kontanter, som när svenska banker gjorde sedlar förr.

"...det är ju inte så att du egentligen äger något. Det är staten som äger alla dina saker och tar pengar av dig lite då och då och det är ju inget fel med det, eftersom det är statens pengar."

g.en (I)

Allt man producerar är alltså egentligen statens legitima egendom. Ja, om det skulle stämma så måste jag hålla med om att skatt är stöld. Men varför skulle jag acceptera att staten borde äga det jag producerar? Det här argumentet är inte mer än ett konstaterande (se inlägget) och det finns helt enkelt ingen anledning för någon rationell individ att hålla med om att det stämmer. (Detta gäller för många andra av ”skatt ≠ stöld”-personernas argument; jag kan inte säga att något av deras argument direkt slår en som sant och oftast kommer de bara med påståenden istället för resonemang om varför en viss aktivitet gör att man accepterar statens beskattning.)

Skatt slutar vara stöld ifall...

"...det leder till ett bättre samhälle än ett samhälle utan skatter."

lucas2.0 (I)

Även om jag skulle acceptera det här argumentet, så följer det inte att dagens stater inte stjäl, då vi inte har någon anledning att tro att de har skapat ett samhälle som är bättre utan skatter. En bra anledning till att hålla den åsikten är för att all ofrivillig konfiskation av andras egendom är ekonomiskt ineffektivt. Men, jag håller inte med om definitionen. Även om det är så att konfiskering av andras egendom leder till att samhället blir bättre upphör inte handlingen att vara just stöld. Om jag tar din plånbok, men resultatet blir bättre än om du hade fått behålla pengarna själv, är det inte stöld då?

”...det finns företag som fortfarande går med plus ifall de måste betala skatt. Är skatten så hög så att ingen kan tjäna pengar då stjäl staten pengar.”

asgarvet07 (I)

Det är ju en brytningspunkt för när skatt slutar vara stöld, men, det är nog en underdrift att säga att den är något godtycklig. Vidare appliceras inte den här regeln på annat som kallas för stöld: jag slutar inte stjäla ifall jag bara tar så mycket att offret har tillräckligt mycket kvar för att kunna betala sina räkningar i slutet av månaden.

Hur definieras stöld egentligen? Det...

"...är bara en semantisk fråga."

aremac (I); knulluppad (I)

I grund och botten är detta sant. Man skulle kunna se alla invändningar mot tesen att skatt=stöld som tillägg eller kontextualisering till definitionen av stöld som vi libertarianer menar passar perfekt på skatt. Och om denna bakgrundsförklaring till definitionen av stöld är allmänt accepterad, ja då är skatt definitionsmässigt inte stöld. Vad jag försöker visa är dock att dessa tillägg och problematiseringar inte håller, d.v.s. det rör sig bara om ad hoc-tillägg utan någon grund.

"...uppfattas inte som stöld av de flesta i samhället och därmed är det inte det."

Tennant (I)

Som sagt.

"...definieras av staten! Staten definierar inte skatt som stöld, alltså är det inte stöld. Om staten säger att den äger dina saker, så är det inte stöld ifall den tar "sina" saker från dig."

AmandaPanda (I, II); KaptenB (I); Tobiaslindgren (I); Jaro Paro (I); ThisIsSparta (I); Gunnar.West (I); Powergirl (I); Hardstekt (I)

Jo, om man låter staten definiera stöld så stämmer detta. Men är det rimligt att följa deras definition? Skall man låta andra som bryter mot regler vi annars accepterar för oss själva också få privilegiet att definiera sin aktivitet? Skall stater som begår folkmord få definiera det som något annat än folkmord?

"...är inget konstigt och skatt är laglig stöld."

Socialgreen (I)

Det här har jag inga invändningar emot. Denna utförligare definition följer i Bastiats spår och den gör det både klart att det handlar om en ofrivillig handling och att de flesta människor (av möjligtvis felaktiga anledningar) ser handlingen som legitim.

"...definieras som så att man ämnar tillägna sig pengarna, vilket staten inte gör. Staten lägger pengarna för att göra det bra för andra människor och den större delen av pengarna går iväg till dessa."

CrispyKreem (I, II,) Weztdahl (I)

Så, om någon tar mina pengar och ger bort det till första bästa person på gatan så har jag inte blivit bestulen, bara beskattad. Nog för att man skulle kunna ha den här definitionen, men jag tänker mig (och jag tror att de flesta håller med om) att "tillägna sig" endast innebär att man för över pengarna i sin ägo och att vad man sedan använder pengarna till är irrelevant. Skulle det dock vara så att de flesta tolkar "tillägna sig" annorlunda skulle jag i fortsättningen stryka den från definitionen av stöld.

Blandade argument. Skatt är inte stöld...

"...för att det helt enkelt inte är det. Så det så!"

Columbo1Legend (I)

"...för om du föds i Sverige får du automatiskt skyldigheter, varav en är skyldigheten att betala skatt."

CitySoundtrack (I)

Här har vi ännu fler exempel på rena påståenden som inte argumenterar.

"...för du slipper att betala skatt om du blir upptäckt och sätts i fängelse!"

freeriderXII (I)

Jag kan inte riktigt se logiken bakom det.

"...för den inkomst du tjänade ihop och som beskattas av staten kunde inte existera utan att staten beskattade folk från första början. Du befinner dig i en position där du inte skulle tjänat samma sak om inte staten fanns och därför har de rätt att ta pengar från folk."

Socialgreen (I); lucas2.0 (I, II, III, IV); pönosht (I, II)

Vad detta argument missar är att staten inte är den enda organisation som har en så stor effekt på samhället att, om den försvann, skulle folks inkomster ändras drastiskt. En annan sådan grupp är börsen och de finansiella organisationerna i Sverige. Skulle dessa försvinna kommer folks inkomster sjunka drastiskt. Innebär detta att de har rätt att ta pengar från folk bara för det? Vissa skulle nu säga ”Men vänta lite! Om dessa grupper bara försvann idag skulle några andra ta deras plats och totalt sett skulle vi inte förlora några pengar alls!” Den här invändningen är väldigt rimlig. Den är så rimlig att den även går att använda mot argumentet ovan: om staten försvann skulle andra organisationer producera de tjänster den nu tillhandahåller, så den är inte nödvändig på något sätt.

Skatter är stöld men kan du inte se att utan skatter...

"...kommer samhället inte att fungera! (Det fick man ju lära sig i statens utbildningsläger!) Anarki kan inte fungera eller så leder det bara till krig!"

db3306 (I); AmandaPanda (I); Pinkskin (I, II); SwiftDelete (I)

Det här är förstås det vanligaste argumentet mot att ta bort staten: utan den skulle samhället kollapsa. Som tur är stämmer visst inte detta. Ekonomer har studerat samhällen där stater inte existerar eller där de finns men inte upprätthåller lagar eller vissa normer för företagande och det har visats att privata institutioner uppstår spontant för att lösa dessa saker. Detta är sammanfattningen av Edward Stringhams och Benjamin Powells undersökning (senare publicerad i journalen Public Choice) av ca 30 års arbete av Public Choice-ekonomer om anarki:

”Much of the recent historical research on anarchy indicates that ordered anarchy is a lot more common than earlier thinkers assumed. Economists have described various mechanisms that enable self-enforcing contracts to take place. In light of this, one can no longer say that contracts are impossible without government. Without government enforcement, trade can take place not only in simple situations but also in large groups, between heterogeneous traders, and in cases involving complicated contracts over time. Similarly, in light of the recent research, one can no longer say that property rights and law itself are impossible without government. Many pockets of society past and present rely on customary laws, and in some cases whole societies exist without government.” (Min kursivering.)

"...produceras ingen infrastruktur! (Till och med egyptierna hade skatt - kan ni inte se hur viktigt det är!?)"

Pinkskin (I, II)

"...kommer det inte finnas en stat som producerar saker som bibliotek, badstränder, polistjänster, vård, skolor och grundtrygghet och gör de tillgängliga till allmänheten och då kommer endast de rika ha råd med det. Marknaden kommer inte att producera dessa saker för de fattiga!"

g.en (I, ); mrbzz (I, ); freely (I, II)

Ännu en vanlig invändning, som har besvarats hundra gånger tidigare. Här orkar jag bara referera till boken The Voluntary City som förklarar och visar hur marknaden skapat sådana saker som, enligt vissa, är omöjliga för den att producera - vägar, "stadsplanering", domstolar och polis, välfärdsystem och utbildning. Åratal av statlig propaganda säger förstås att endast de rika kan ha råd med sådant, men erfarenheten säger emot detta.

"...kommer vi inte att ha möjlighet att diskutera om grannens gräsmatta"

dubbeltrubbel (I)

Det finns än så länge inga studier som motbevisar just det här påståendet.

"...kommer marknaden inte kunnalösa vissa saker eftersom kontrakt i marknaden då inte kommer kunna vara ultimat uppbackade med våld."

lucas2.0 (I)

Det här tror jag kommer från en missuppfattning. Många ankor hävdar att kontrakt kan upprätthållas utan ett underliggande hot om våld, men det är inte så att vi menar att marknaden inte skall kunna ha sådana kontrakt som är uppbackade med våld.

Ny blogg om skatteslöseri

Från Timbro och Skattebetalarna kommer nu:





Förhoppningsvis håller bloggen igång sig, då den inte bara pekar på hur illa det offentliga sköter sina affärer, utan även vilken attityd deras anställda har över skattemedel. Denna attityd verkar följa Friedmans lag:

Bradford DeLong om "österrikare"

När man diskuterar politik eller ekonomi med folk på nätet finns det ett ständigt problem i bakgrunden: vi förstår inte varandras positioner till fullo. Detta är ett problem som vi gemensamt försöker lösa just genom att diskutera med varandra, men under hela diskussionens gång löper man risk att antingen skriva något som inte korrekt beskriver ens position eller att misstolka vad den andra skriver. När det även rör sig om ämnen där man har en ideologisk övertygelse om vad det rätta svaret är - som med politik och ekonomi - verkar det som att man har lättare att begå dessa misstag. Det torde vara klart att sådana misstag bör undvikas och att man bör utgå från att det finns en (ibland stor, ibland liten) möjlighet att man antingen skrivit fel om sin ståndpunkt eller att man misstolkat någon annans. Just det senare problemet bör man dock kunna undvika om man har som jobb att hålla koll på folks idéer, vilket gör Sven-Erics Liedmans påståenden om nyliberalism och Milton Friedman mycket värre än när, exempelvis, Anarchist FAQ misstolkar anarkokapitalismen.

En annan som borde veta bättre är den amerikanska professorn i ekonomi, James Bradford DeLong, när han i sin blogpost What Is Austrian Economics presenterar en grovt felaktig bild av vad den österrikiska skolan säger om den pågående konjunkturnedgången. I sig är detta ett problematiskt uttalande från min sida, eftersom han pratar om uttalanden som "österrikare" kommit med "någonstans, på något sätt". Det är alltså fullt möjligt att han pratar om några som bara kallade sig österrikare och vad dessa hade att säga eller att han pratar om vad den österrikiska skolans analys är av den senaste bubblan och nedgången. Den senare är lätt att få tag på eftersom flera österrikiska ekonomer gett ut sin syn på vad som orsakade krisen, så jag antar att DeLong vill kritisera deras resultat. I vilket fall som helst tänkte jag ta upp några påståenden som han menar kommer från österrikiska ekonomer och visa varför de är fel eller kommer från enstaka österrikare som har något av en egen syn i frågan.

(1) IF THE FEDERAL RESERVE HAD FOLLOWED A "SOUND" MONETARY POLICY--"SOUND" MEANING THAT IT SHRANK THE STOCK OF HIGH-POWERED MONEY AT THE SUM OF THE TREND GROWTH RATES OF THE INSIDE MONEY MULTIPLIER AND OF VELOCITY--THEN WE WOULD NOT HAVE FINANCIAL CRISIS OR BIG RECESSIONS.

Här verkar Brad DeLong hävda att österrikare menar att det är en bra politik att minska den monetära basen, d v s mängden kontanter i ekonomin, i enlighet med förändringar i de övriga pengarnas ökning och pengarnas omsättningshastighet i ekonomin; han verkar alltså säga att österrikarna vill att mängden kontanter skall minska om de andra delarna av penningmägnden ökar och ifall folk ökar konsumtionshastigheten, alltså att penningmängden skall vara "neutral" eller stabil. Den senare tolkningen jag gör är inte helt säker, men jag behöver inte vara det för att kunna peka ut att hans första del av påståendet, att österrikare vill minska den monetära basen, som helt fel.

Detta eftersom österrikare vanligtvis säger sig vilja ha antingen (1) guldmyntfot, vilket innebär en långsam ökning av den monetära basen eller, om de inte kan få det, (2) en frysning av centralbankens pengar så att penninmängden varken minskar eller ökar eller, (3) ifall det är någon sorts kris som kommer när priser är inflexibla skall centralbanken öka penningmängden. Det senare är dock en debatterad fråga, men vad som är klart är att de båda sidorna anser att en minskning av penningmängden bör undvikas; vad de är oense om är de ekonomiska effekterna av olika sorters deflation. (De två sidorna företräds av Jörg Guido Hülsmann i sin Deflation and Liberty och i en föreläsning å ena sidan och av Steve Horwitz i sin Microfoundations and Macroeconomics och i en föreläsning.)

(3) OUR ONLY SIGNIFICANT PROBLEM IS GOVERNMENT: IT WAS FECKLESS AND OVEREXPANSIONARY GOVERNMENT POLICY LED TO THE SPECULATION AND THE BUBBLE THAT CREATED THE PROBLEM.

(4) OUR ONLY SIGNIFICANT PROBLEM IS GOVERNMENT: IT WAS GOVERNMENT GUARANTEES OF FANNIE, FREDDIE, OF COMMERCIAL BANKS, AND OF TOO-BIG-TO-FAIL UNIVERSAL BANKS THAT WERE THE ONLY SIGNIFICANT CAUSES OF OUR CURRENT PROBLEMS.

I (3) skall österrikarna ha klagat på en alltför expansiv ökning av penningmängden som en förklaring till krisen, medan i (4) skall de inte ha gjort det. Jag kan bara anta att DeLong glömde att ta med det i (4), eftersom han tog med det i en separat punkt, men som det står nu är det inte helt rätt. Det stora problemet är att han i sitt svar mot (4) invänder att dessa faktorer inte förklarar tidigare recessioner, vilket är givet för österrikarna, eftersom dessa förklaras av centralbankens ständiga försök att sänka räntan under den naturliga räntan. Alltså, han bortser medvetet från det som österrikarna ser som den ultimata orsaken till nedgångar, för att komma med en billig poäng!

(6) OUR CURRENT PROBLEMS ARE THE RESULT OF THE NEED TO TRANSFER RESOURCES OUT OF HOUSING CONSTRUCTION AND RESTORE TREND GROWTH EQUILIBRIUM BETWEEN THE SECTORS.

En stor del av problemet som speciellt USA står i är att för mycket resurser lagts ned i byggnadsindustrin och att resurser inte är där konsumenterna vill ha dem, ja. Men det har även sagts att USA:s "räddningspaket" har förvärrat läget och att en del av problemet ligger i vad som kallas "regime uncertainty", att investerare är osäkra på vad staten kommer göra i framtiden och är då rädda för att göra större investeringar. Österrikare för alltså inte fram en monokausal teori om vad som bidragit till djupet i recessionen.

På det hela taget verkar DeLong inte ha orkat läsa sig in på de han kritiserar. Men, det kan ju faktiskt vara så att han inte kritiserar skolan som helhet utan bara någon snubbes kommentar han läste på någon blogg.

Sven-Eric Liedman om nyliberalism och Milton Friedman

En varning till alla som just nu läser eller funderar att läsa Politisk idéhistoria på Göteborgs universitet: den lärobok ni använder eller kommer att använda har fel vad gäller grundläggande fakta. Vad gäller saken? Jo, det visar sig att en väldigt dominerande figur som huserar på institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Sven-Eric Liedman, har övertygat sina kollegor att använda hans bok i idéhistoria, Från Platon till kriget mot terrorismen. Problemen jag vill ta upp i hans bok är hans behandling av nyliberalism och Milton Friedman.

Nyliberalism och Milton Friedman behandlas på två och en halv sidor i boken. Det första problemet är att Liedman hävdar att nyliberaler tror att människor, i en fri miljö, är fullständigt rationella:

Vad [nyliberalerna] hävdar är, kort uttryckt, att varje vuxen, normalt utvecklad människa, som varken tvingas av yttre lagliga eller andra hinder eller av fördomar, är fullständigt kompetent att i alla angelägenheter själv bestämma vad som är bäst för henne. Människan är alltså i grunden rationell, och hennes förmåga att överblicka sammanhangen i sitt eget liv är egentligen obegränsad.

s. 292

Denna uppfattning är helt uppåt väggarna. Nog för att nyliberaler har en mer optimistisk syn på människans möjlighet att hantera problem, men de är vana med att påpeka att de kan behöva hjälp från andra för att lösa vissa av deras problem. Vad Liedman gör är att han missuppfattar den neoklassiska skolans ekonomiska analys - där man utgår från en sådan individ - med den nyliberala ideologins världsbild. Detta visas av att han senare i texten hänvisar till de rational choice-ekonomer som utgår från just denna världsbild där individerna antas ha perfekt information. Det är vanligt förekommande att även någorlunda insatta individer inte kan se skillnaden mellan dessa världsbilder, men en professor i idéhistoria? I en lärobok för högskolestudenter? Standarden borde vara något högre.

Liedman begår en annan felaktighet när han försöker förklara vad Milton Friedman har för syn på vad stater bör göra i konjunkturnedgångar:

Enligt Friedman var den traditionella liberala uppfattningen [av hur 30-tals krisen borde ha lösts] den riktiga. En kris, som innebär att företagen får problem med avsättning av sina varor på marknaden och därmed måste avskeda anställda, måste alla parter svälta sig ur. Kapitalisten finner att han inte kan investera mer utan drar sina pengar ur produktionen för att istället spara dem för kommande, bättre tillfällen. Arbetaren spar han på sin arbetskraft, dvs. blir arbetslös! Även staten, måste, just som de gamla liberalerna hävdade, skära ner sina utgifter. Framför allt måste den skära ner penningmängden i samhället. Det finns nämligen vid en sådan kris för mycket pengar i samhället. Friedman är monetarist, vilket innebär att han menar att penningmängden är den faktor som avgör krisers och även högkonjunkturers förlopp.

s. 293 (min kursivering)

Här visar Liedman att han inte har satt sig in i Friedmans analys av depressioner. För, givet att staten bör göra något, så anser inte Friedman att man bör minska penningmängden under en kris, utan han menar att man bör öka den! Detta följer logiskt ifall man betraktar vad monetarismen anser den monetära politikens främsta mål vara, nämligen att upprätthålla prisstabilitet, och att penningmängden i USA under Den stora depression sjönk med en tredjedel. För Friedman var alltså minskningen av penningmängden under krisen inte lösningen till problemet utan i själva verket dess huvudsakliga orsak!

Givetvis, Friedman hade en syn på vad en centralbank (givet att man hade en centralbank, vilket han inte var för) kunde göra för att förhindra en kris, och en annan vad den borde göra i normalfallet, vilket han beskriver i The Role of Monetary Policy. Just eftersom det är svårt för en centralbank att få data om när en kris har kommit och att få fram det politiska beslutet att öka penningmängden föreslår han att centralbanken i USA skulle följa en enkel regel: öka penningmängden med k % per år. Så även om man ser till Friedmans praktiska råd är det definitivt något helt annat än var Liedman tror han förespråkar.

Det finns förstås en möjlighet att Liedman bara är otydlig i sin bok - han kanske inte försöker beskriva vad Friedman och de gamla liberalerna ansåg att staten borde göra, utan snarare vad den kommer att göra. Detta stämmer dock inte med observerade fakta - USA:s centralbank har inte minskat den penningmängd de kontrollerar under någon kris de senaste 50 åren - och att hävda att Friedman skulle ha hävdat motsatsen, speciellt när han var en stor kritiker till för hög inflation, är inte speciellt troligt. Fast, å andra sidan är det ganska otroligt att en professor i idéhistoria skulle kunna hävda att Milton Friedman är för en monetär kontraktion under kriser.

En intressant detalj i frågan är att Liedman är en marxist. Detta stärker bilden som bl.a. jag och socialantropologen Victor V har om varför personer kan tycka så illa om libertarianismen: de har helt enkelt inte orkat läsa något om den, förutom sådan litteratur som stärker deras förutfattade, negativa uppfattningar om den.

Är konservatism omöjlig?

Med detta menar jag om denna ideologi är självmotsägande, om de idéer som den bygger på inte fungerar enligt dess egna metoder. Vad jag menar torde bli klarare genom min utläggning av problemet.

Men först!, vad menar jag med konservatism? Jo, jag menar den politiska attityd att man skall göra saker som det har varit innan.

Utifrån ett logiskt och någorlunda moraliskt perspektiv är detta helt galet. Man borde inte tillåta orättvisor eller moraliska vidrigheter tillåtas fortsätta om det lätt går att förhindra det. Att då vilja behålla den nuvarande strukturen - bara för att det råkar vara den vi har - är då bara stolligheter. Den här formen av konservatism skulle kunna ses som någon sorts arketyp för konservatismen, men det är nog inte rättvist för alla som kallar sig konservativa, då de har en mer förfinad syn på sitt system.

Denna syn säger att vi bör behålla det vi har eftersom mänsklig förståelse av samhällsekonomiska system är begränsad (och kanske även biased, men det är en annan konservatism och jag vet inte om jag bör behandla även den här, kanske) vilket gör att vi lätt kan göra fel. Därför bör inte det som finns skrotas så fort det finns bevis för att något annat kan vara bättre, då vi lätt kan ha gjort fel, utan istället bör det inte ändras förrän det finns väldigt mycket bevis för att det finns bättre alternativ.

Sett utifrån den här synvinkeln är konservatism bara ett hinder för nya idéer som inte tål ett visst informationstest. Vilket nog kan ses som rimligt, men låt oss nysta i problemet lite mer.

Ponera att jag säger att staten är ond och att den bör avskaffas och ge plats för frivilliga organisationer som tillhandahåller folks efterfrågan på de tjänster som staten idag tillhandahåller. En konservativ skulle då säga att det inte är en god ide, eftersom vi har haft stater så länge och vad har jag för bevis för att vi behöver ändra på något?

En del. Men är det tillräckligt? Tillräckligt för vad? Var går gränsen där den konservativa måste säga att det här är ett rimligt argument och det här är ett orimligt argument för att tillåta förändring? En sådan gräns måste dras ut, annars måste den konservative skaka på huvudet och göra en av två saker: tillåta varje förändring som föreslås eller inte tillåta en enda (varpå den konservativa säkerligen väljer den senare). Men, frågan kvarstår, när skall en konservativ säga att en förändring är rimlig och när en annan är orimlig?

Låt oss säga att den konservative, är konservativ, och säger "Låt demokratin bestämma det! För är det inte så att det är så vi sköter våra beslut här, och har gjort under en lång tid?" Detta kan synas vara en utväg för honom, men inte! För tilliten på demokratiska beslut kan ju inte vara absolut - det är ju mer en uppenbart för alla med logiska sinnen och någorlunda vettig moral att den har gjort en hel del vidrigheter - så att alltid lita på demokrati går inte. Så den konservativa ställs inför ett problem: när kan han lita på den demokratiska processen?

Återigen är det av absolut nödvändighet att den konservative svarar på frågan, för om han inte gör det måste han skaka på huvudet och göra en av två saker: acceptera varje beslut som demokratier kommer med eller att inte acceptera ett enda (varpå den konservative gissningsvis väljer att acceptera alla). Så, vad gör han?

En tanke skulle vara att använda någon sorts pålitlig metod för att sålla ut vilka idéer som är vettiga från de som inte är det. Och jag antar att det inte skulle vara okonservativt för den konservative att säga: "Aha! Det finns ju inte bara politik som kan avgöra huruvida något är sant eller falskt - det finns ju faktiskt en mycket bättre metod! Vetenskap! Varför skall jag själv bedöma ifall det finns tillräckligt mycket bevis för en fråga eller annan, när det finns experter i frågan som det är konservativt att vända sig till när man behöver avgöra en sådan här fråga? Jag kan vända mig till alla nationalekonomer, sociologer, historiker och andra samhällsforskare för att se om den här idén är bra eller dålig!" Vad finner vi där?

Här finner den konservative, efter en kort överblick, att det finns en överlägset stor majoritet för att stater är nödvändiga och endast en väldigt liten minoritet som menar att stater är onödiga. Detta kan tyckas avgöra saken, men inom vetenskap är kutymen att majoritetsbeslut inte avgör vem som har rätt eller fel. Det är fullt möjligt, vilket alla vetenskapsmän är överens om, att det rådande paradigmet inom en given disciplin behöver bytas ut mot en annan, bättre. Däremot kan en fråga synas som avgjord ifall den huvudsakliga debatten är avslutad eller att den ena sidan av debatten inte för fram några nya argument som inte redan har besvarats. Möjligtvis skulle det här kunna vara ett sätt att avgöra frågan?

Ett problem dyker dock upp nu: hur skall den konservative veta vilken sida det är som har de främsta argumenten på sin sida? Det går ju inte att bara fråga någon från vardera sida och då finns det bara en utväg kvar: den konservative måste göra bedömningen själv. Han måste själv studera den tillgängliga litteraturen för att komma fram till vem som har rätt.

Men! Glömmer sig inte den konservative nu? Hur kan han förespråka att frågan avgörs genom vad han själv kommer fram till när hans medvetande, hans kunskap, hans förståelse, är begränsad och opålitlig? Var det inte just därför som han inte kunde lita på någons förslag om förändring? Men om han ställer sig i samma position som denne - en sökare av kunskap i ett givet område - hur kan han då med konservatismens kriterium för säkerhet säga att han kommer ha rätt, men att den andra kommer att ha fel? Är inte det att säga att människan har bättre förmåga att skilja mellan sanning och falskhet än vad den konservative säger sig ha?

Alltså, konservatism, i den begränsade variant jag tog upp här, kan inte leda till någon ny politik alls. Den är måhända inte omöjlig, men den verkar inte skilja sig från den konservatism som inte vill ha förändringar, bara för att. Och vad är en sådan politisk princip värd? Ingenting.

---

Innan jag började skriva detta inlägg hade jag tänkt komma med en något annorlunda kritik av konservatismen, nämligen att den kunskapsmetod den använder för att komma på ett skäl för att rättfärdiga motsättningen till förändringar också går att använda för att man faktiskt skall göra förändringar lite då och då. Alltså att deras kunskapsmetod inbegriper en motsägelse, eller att den helt enkelt är felaktig. Nåja, att låta sig överraskas tycks vara en viktig del av fritt skrivande.

The War on Kids

Igår såg jag dokumentären The War on Kids, som pekar på en hel del problem som finns i det amerikanska (och, i förlängning, det västerländska) skolsystemet. Efter att ha sett filmens trailer trodde jag att filmen endast skulle kritisera den utökade bevakningen av eleverna som blivit vanligare i USA, men i själva verket kritiserade den hela skolsystemet. Som sådan gör den ett väldigt bra jobb på att peka på hur otroligt onaturlig skolan är för människan, främst genom att jämföra den med ett fängelse, som inte utmålas att alltid vara den värre ondskan.

Överlag är filmen fantastisk, men den har vissa skönhetsfläckar. Den första jag kom att tänka på är att de inte direkt analyserar hur problemet med skolan har uppstått - vilket i sig är okej - men att de ofta utmålar företag som en skurk i bakgrunden. Sammanhanget är att läkemedelsföretag har hjälpt till att skapa bilden av att elevers problem som att inte sitta still, vara gapig och inte jobba är ett mentalt problem, istället för att det kanske är en naturlig reaktion på att hamna i en störd miljö. Det är visst sant att företag tjänar pengar på detta, och troligt att de försämrar situationen, men jag stör mig på att endast dessa pekas ut som skyldiga. För, ett sådant stort samhällsproblem som är institutionaliserat bevaras inte av en enda grupp utan av en större del av befolkningen. För en annan del av problemet är att skolsektorn efterfrågar dessa mediciner, men varför gör den det? Därför att politiker och föräldrar efterfrågar det? Varför gör dessa det? Därför att politikerna tror att de vinner röster på det och föräldrarna tror att det är bäst för deras barn. Sedan kan vi fortsätta med att gå in på människans natur och varför vi är så bra på att acceptera dåliga situationer när alla andra accepterar dem som normala. Vad jag vill säga är att det inte finns någon enskild grupp som bär skulden för något samhällsproblem och att man därför antingen bör attackera systemet som sådant, eller gå igenom varje grupp som hjälper till att upprätthålla det, men inte att bara hacka på en grupp.

Min andra invändning är att de ibland kommer med argument i stil med "Det finns inga argument för X". Det kan mycket väl vara så att de har rätt i detta, men jag skulle vilja ha en källa för ett sådant påstående.

Som synes har jag inga större invändningar mot filmen, utan jag kan starkt rekommendera den för alla som är intresserade av skolans värld.

Tack staten, för att du konsumerar!

Hur skulle inte våran ekonomiska situation se ut i denna recension om vi inte hade gigantiska stater som kunde konsumera åt oss? Säkerligen mycket värre, menar gårdagens ledare i New York Times:

Here is an unpopular but undeniable fact of life: When private sector demand is weak, the federal government must serve as the spender of last resort. Otherwise, collapsing demand sets in motion a negative, self-reinforcing spiral in which lack of demand — for goods, services and new employees — leads to ever deepening economic weakness.

HT EconLog

Nog för att sofismen inte accepteras i alla lägen, utan endast när ekonomin är i en recession, men det är ändå bedrövande att läsa att vi skall vara glada för att staten bara konsumerar pengar! Det är ju ändå någorlunda förståeligt med en sofism som säger att vi skall vara glada för att staten producerar något.

Den keynesianska ekonomiska analysen - även om den praktiskt motbevisades av 70-talets stagflation och visade sig ha dålig förmåga att förutspå fundamentala händelser - är alltjämt levande. Uppenbarligen måste det, i alla fall på vissa plan, ha varit bättre förr, när John Stuart Mill kunde skriva följande:

The utility of a large government expenditure, for the purpose of encouraging industry, is no longer maintained. Taxes are not now esteemed to be “like the dews of heaven, which return again in prolific showers.” It is no longer supposed that you benefit the producer by taking his money, provided you give it to him again in exchange for his goods. There is nothing which impresses a person of reflection with a stronger sense of the shallowness of the political reasonings of the last two centuries, than the general reception so long given to a doctrine which, if it proves anything, proves that the more you take from the pockets of the people to spend on your own pleasures, the richer they grow; that the man who steals money out of a shop, provided he expends it all again at the same shop, is a benefactor to the tradesman whom he robs, and that the same operation, repeated sufficiently often, would make the tradesman’s fortune.

Stackars Mill kände inte till multiplikatorn.