Ett vanligt problem i alla samhällen är att vissa individer uppfattas som mer trovärdiga och kunniga än vad de egentligen är. Samtidigt finns det många individer som uppfattas, av de flesta, som mindre pålitliga och trovärdiga än vad de är. Detta gäller även när de med oförtjänt hög status säger fullständigt galna saker eller när de kunniga utan status säger helt rimliga saker - som när ledande psykologer förnekade barnets behov av kontakt med modern eller när en pacifist poängterade det omoraliska med krig.
Om alla agerade efter vad som är sant, eller vad som verkar mest rimligt efter att ha tagit in all tillgänglig information, skulle folk skapa ett lysande samhälle. Därför är det viktigt att man delar bara den information man verkligen har och att andra inte tror mer på infon än vad det är värt. Därför borde vi sträva efter att skapa en intellektuell meritokrati, d.v.s. ett samhällsklimat där ingen tror för mycket eller för lite på vad andra säger baserat på ovidkommande kriterier.
I resten av inlägget tänkte jag gå igenom problemet från några vinklar och ta upp några funderingar på hur man kan gå mot en intellektuell meritokrati. Jag tänker mig att problemet blir löst om alla bara berättar vad de vet och varför.
Vad innebär en intellektuell meritokrati?
Det uppstår när A kan säga ett visst påstående och hur säker denne är att påståendet stämmer, samt att åhöraren till utlägget (både påståendet och säkerheten i påståendet) inte blir distraherad av irrelevanta faktorer när denne bedömer om påståendet är sant eller inte. Detta innebär inte att åhöraren behöver tro på påståendet. För denne kan helt sakna bevis om hur bra A är på att förstå världen och borde rimligtvis inte tro lika mycket på A som A själv gör. Men ifall åhöraren har goda skäl att tro att A varken ljuger eller överdriver sin förmåga att förstå världen, då kommer denne lita exakt på vad A säger. Men innan åhöraren har någon anledning att tro på A kanske det är bäst att inte tro alls på vad denne säger, ifall åhöraren inte vet något om A eller vad denne berättar om. Det påverkar inte om situationen är intellektuellt meritokratisk - det skulle enbart ske ifall åhöraren bedömer A:s påstående efter irrelevanta kriterier.
Vad skulle det kunna vara för kriterier? Jo, det skulle kunna vara att åhöraren blir påverkad av hur snygg (eller ful) A är och blir mer (eller mindre) benägen att tro på denne för det. Många forskare har påpekat detta och det är nog allmänt accepterat bland de flesta, fast samtidigt verkar det vara få som anser att de själva påverkas av det, enligt Robert Cialdini (ifrån Influence: Science and Practice):
Research has shown that we automatically assign to good-looking individuals such favorable traits as talent, kindness, honesty, and intelligence (for a review of this evidence, see Eagly, Ashmore, Makhijani, & Longo, 1991). Furthermore, we make these judgments without being aware that physical attractiveness plays a role in the process. Some consequences of this unconscious assumption that "good-looking equals good" scare me. For example, a study of the 1974 Canadian federal elections found that attractive candidates received more than two and a half times as many votes as unattractive candidates (Efran & Patterson, 1976). Despite such evidence of favoritism toward handsome politicians, follow-up research demonstrated that voters did not realize their bias. In fact, 73 percent of Canadian voters surveyed denied in the strongest possible terms that their votes had been influenced by physical appearance; only 14 percent even allowed for the possibility of such influence (Efran & Patterson, 1976). Voters can deny the impact of attractiveness on electability all they want, but evidence has continued to confirm its troubling presence (Budesheim & DePaola, 1994).
Människan är rätt bra på att bedra sig själv om att bara andra gör ett visst misstag, men inte en själv.
Hur som helst så finns det andra vanliga irrelevanta faktorer för att avgöra hur trovärdig någon annan är. Rikedom, social status och popularitet är några vanliga - ju mer rik någon är, ju högre status denne har eller ju mer populär en viss åsikt är, desto mer benägna är vi att tro på den.
Detta kommer nog för att vi vill alliera oss med mäktiga individer, en evolutionär instinkt, och vill passa in i deras tankevärld, deras fantasier - hellre än att veta sanningen. Lyckligtvis finns det andra tendenser som går emot den instinkten, som ens egna interna drivkraft att skapa något bättre, vilken kräver att man inte bedrar sig själv om ens kunskaper (vilket man gör om man litar/inte litar på andra av irrelevanta anledningar).
Hur kan vi då agera för att uppmuntra dessa positiva tendenser? Vad kan man göra för att inte låta sig påverkas av ovidkommande faktorer när man bedömmer sanningen i vad andra säger?
Hur kan vi uppnå en intellektuell meritokrati?
Det mest grundläggande man måste göra är att inse att det bara är de med oförtjänad trovärdighet som eventuellt skulle kunna tjäna på en situation där folk går runt med en falsk världsbild. Alla andra förlorar på att folk är irrationella och tror fel om hur världen fungerar (för att de litar på fel människor); vi får sämre politik, sämre samhällsklimat och sämre produktion av tjänster.
Och det är inte ens säkert att de med uppblåst intellektuell status (eller deras allierade) tjänar på sin situation. För det första: den uppblåsta statusen behöver inte räcka för evigt utan den kan spräckas av sanningen och om man då utnyttjat sin högre status lär folk se ned på ens tidigare handlingar och inte se en som en vettig samarbetspartner i framtiden. För det andra: även de kommer att drabbas av att hela samhället blir sämre.
Det andra var och en måste göra är att ägna mer tid åt att förstå hur riktig kunskap blir till samt vad vilka irrelevanta faktorer det är som påverkar en själv mest. Alltså, att studera frågorna "Vad är sanning?" och "Vad missleder mig?". På en grundläggande nivå är den första kunskapen absolut nödvändigt för att kunna skilja om ett argument är korrekt eller inte. Den andra kunskapen är bra för att hålla koll på vilka områden där man själv troligtvis kan begå störst misstag i vem som är mest pålitlig och vem som inte är det.
Hur skall man rent praktiskt gå till väga då? Jag tror det räcker att man följer tre riktlinjer där (inom en politisk kontext):
- Berätta vad du tror dig veta.
- Berätta varför du tror att det är sant.
- Lyssna och försök förstå vad andra tror på och varför de tror det.
Detta går in på debatter, som i politiskt sammanhang vanligtvis är jäkligt besvärliga. I en debatt så försöker ju de flesta ändå hålla sig till dessa regler - det är grunden för att verkligen kunna övertyga någon annan om något. Men många gör också mer än detta: de försöker vinna debatter genom att t.ex. antyda att motdebattören är korkad eller ond, att förlöjliga en åsikt eller säga att det vore dåligt om en viss debattörs åsikter får spridning eftersom debattören tillhör fel grupp. Som bekant handlar politiska diskussioner om mycket mer än att överföra information - men det är just det man borde bli bra på.
Nåja, det låter ju lätt och så. Bara tala vad man själv vet och så löser sig allt? Varför skulle folk vilja göra det? För den som tror att detta gynnar en själv eller hjälper de flesta så är det en självklarhet. Nu gäller det bara att övertyga alla om att resultatet av att se på världen enligt det sättet kommer leda till något positivt. Jag tänker mig att lösningen där är att skapa en trevlig intellektuell miljö men det är en stor fråga i sig så jag diskuterar den i ett senare inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar