Om Somalia, information från andra sidan

Via en konservativ kompis fick jag tag på några artiklar som beskriver Somalia, och som jag fick förstå gav en mer kritisk syn på landet (än vad bl.a. Peter Leesons Better off Stateless ger, troligtvis). Dessa artiklar - Somalia: Countering Terrorism in a Failed State (2002), Somalia: From Resilience Towards Recovery and Development (2006), Somalia: A Nation Without a State (2007) - kommer med intressant information om landet som, om det stämmer, borde göra en mindre skeptisk till anarki.

Anarki, men ändå fungerande ekonomi
Många industrier förstördes under inbördeskriget i början av 90-talet, men efter att striderna ebbade ut (och även samtidigt!) kunde entreprenörer, befriade från statens regleringar, våga sig på nya investeringar som, även om de är småskaliga, lett till ökat välstånd i ekonomin.

The private sector has demonstrated its capacity to adapt quickly to unexpected market developments; for in stance, when the Saudis placed a ban on livestock, the private sector shifted shipments to other Gulf countries. Unlike in the pre-war years, absent or weak administrative structures provide minimal interference with trade or private sector activities. As a consequence, the private sector has flourished, trading with neighboring and Asian countries, processing agricultural products, manufacturing o n a small scale, and providing services previously dominated by the public sector. Since the mid-1990s, moreover, civil society - with many non-governmental organizations (NGOs) headed by women - has taken an increasingly important role in the supervision and delivery of public goods and services.

- From Resilience, s. 9

The private sector also quickly took the place of the state in the provision of many goods and services, including basic infrastructure. Sometimes it did so better and more efficiently than the state before the civil war, as in telecommunications - an international phone air transport-call costs 50 cents per minute, the cheapest rate anywhere in Africa - and Daallo Airlines flies Paris-Djibouti for 40 percent of the price of Air France. Sometimes it did so less reliably and efficiently, as for electricity, water, and sanitation - but service is now available in towns that never benefited from those services in the prior autocratic regime. And sometimes, as in the case of banking services beyond money transfers, it did so only to a minimal extent. The private sector also offers essential social services, coverage of which in some cases extends beyond peak levels achieved under the previous autocratic regime. Even in court services-dispute resolution, contract enforcement, property rights protection, and law and order - private solutions relying on traditional clan customs have been viable so far. As growth introduces outside players into the economy, however, regulation inevitably will have to increase.

- From Resilience, s. 69

Since 1998 the success o f the telecom companies and of many returned migrants encouraged acceleration in the development o f small-scale manufacturing enterprises. In most cases, however, the maximum investment was below US$0.2 million and often much less - resulting in limitations of scale. Nonetheless, by May 2002 there were about 25 functioning industrial plants in Mogadishu, mostly in its southern section, evidence that security conditions in the capital may be bad for foreigners but acceptable to Somali investors. These plants are producing pasta, mineral water, sweets, plastic bags and sheets, hides and skins, detergent and soap, aluminum, foam mattresses and pillows, fishing boats, packaging, and stone processing. Most sourced their equipments and recurrent inputs from Asian countries, which provide cost-effective quality equipment, industrial materials, and training opportunities for engineers and technicians, as well as easy visas. More recently, the Coca-Cola bottling plant represents a significant investment of almost US$5 million. There have also been industrial investments in the last decade in the northern regions, but neither Hargeysa nor Bosasso is close to reaching the level of manufacturing activity in Mogadishu.

- From Resilience, s. 76

Som noterades ovan innebär inte anarki/polycentri att det inte finns någon lag och ordning, utan att den produceras privat.

Since the last UN peacekeeping forces pulled out in early 1995, Somalia has been largely forgotten – relegated to being one of the world’s chief examples of a “failed state” – and assumed to be a land of lawlessness and chronic, criminally opportunistic, conflict. But while there is no functioning, recognised central government, that does not mean Somalia is nowhere governed. Local structures operate in some parts of the country; militias or unrecognised administrations have established themselves in others, and elsewhere Somalis live relatively peaceful lives without benefit of state structures.

- Countering Terrorism, s. 6 (min kursivering)

Samma rapport hävdar att ekonomin, generellt sätt förbättrades:

The influence of Islamist groups aside, by 1999, political and economic trends in Somalia appeared promising. Parts of the country were recovering economically and generating significant commercial opportunities. Transit trade, remittances and livestock exports were strong, and improved security and rule of law in many areas encouraged domestic investments in fixed asset businesses such as pasta and bottled water factories and triggered a boom in new home construction.

- Countering Terrorism, s. 10

Osäkerhet delvis tack vare utomstående statlig aktivitet
Artikeln säger dock att efter 1999 har läget förvärrats, av oklara anledningar, men det kan ha att göra med att en ny exil-stat försökte implementeras, vilket inte uppskattades av så många klaner; av de större klanerna var bara en enad i att stötta staten, de andra var fientliga eller delade. Den nya och, visade det sig, kortlivade staten verkar inte ha gjort så mycket bra för landet:

Indeed, the Transitional National Government controls only half of Mogadishu and a few areas in the interior. Even in Mogadishu most day-to-day governance is at the neighbourhood level by informal systems of policing and clan-based sharia courts. Establishment of the Transitional National Government did not improve security in the capital. Instead, banditry worsened and armed clashes increased throughout the South. The security on main commercial arteries that Mogadishu businessmen achieved through the sharia court militia in 1999 has largely been lost. The capital’s main seaport and airport remain closed.

The Transitional National Government runs the risk of becoming irrelevant and losing its remaining credibility. It faces a crisis of legitimacy even among its own supporters because of infighting, corruption, and the scandal of its business backers’ involvement with counterfeit shillings that have sparked hyperinflation.

- Countering Terrorism, s. 11

Men det finns andra faktorer som ökat våldet, bl.a. att i tidiga 00-talet var det osäkert i Puntland efter att den uttalade ledaren över området försökte utöka sin makt, vilket möttes av motstånd. En annan källa till oro var att Arabstaterna i närheten då införde ett förbud mot import av somaliska nötkött, p.g.a. rädsla för sjukdomar. (Detta visade sig dock vara ett överkomligt problem, som Världsbankens rapport ova visar. Detta påminner att risker för utveckling inte nödvändigtvis behöver inträffa.) En annan källa till oro var USA:s febrila "krig" mot "terrorism":

American planning for possible anti-terrorist actions in Somalia has also increased political tensions. Accusations that the Transitional National Government is a front for radical Islamists have led to concerns about American attacks and heightened tensions between that authority and the Somali Reconciliation and Restoration Council. Ethiopia has been funnelling arms and money to the latter, raising the possibility of renewed fighting on a much larger scale than the region has seen in a decade. ...

Finally, the U.S. government’s move in October 2001 to freeze the assets of the leading Somali money transfer and telecom company, al-Barakaat, on grounds that it was a conduit for al-Qaeda financial transactions, has slowed the flow of remittances and damaged business confidence. Collectively, these factors have spawned Somalia’s worst economic crisis in many years, and UN agencies are warning of a potential large-scale humanitarian crisis.

- Countering Terrorism, s. 12/13

Ett annat problem är att det finns en konflikt mellan, något förenklat, Arabstaterna och Ethiopien om vad som bör göras i Somalia. De förra vill ha en stark stat där, medan Ethiopien vill ha en svag eller ingen alls.

Även under det tidiga inbördeskriget har utomstående stater förvärrat situationen i Somalia, och det verkar även som att de bidragit till att hålla konflikten vid liv, då det visar sig att många krigsgrupper levde på deras stöd.

Political affiliation along factional lines has greatly diminished since the mid-1990s; most factions are virtually defunct, and political identity and representation now centres more explicitly on clan lines. Ironically, the withdrawal of the international community may have played a part in reducing the power of the faction and militia leaders. In the past, large aid flows provided warlords with funds, and international mediation efforts gave them political legitimacy. In the absence of external recognition and resources, warlords have seen their influence dim, including Hussein Aidid and General Morgan, who are now totally dependent on Ethiopia.

- Countering Terrorism, s. 9-10 (min kursivering)

Interventionerna utifrån har dock inte slutat än, visar det sig:

However, there is a tendency among important actors to neglect that [certain political Somali groups] were also part of an underground war taking place in Somalia after 9/11, when Ethiopians and the US paid certain factions to kill and kidnap religious figures – who were sometimes far less extremist than they were perceived – and Islamist militants.

- A Nation Without a State, s. 15-16

Bättre utan staten?
Likt Leesons artikel ger Värlsbanken några skäl för att tvivla att det blir bättre med en stat:

The Somali state had already failed to deliver public goods and services before the civil war, although its shell was still standing. Despite some auspicious early initiatives such as a massive campaign to improve adult literacy and the adoption of a Somali script, the Siad Barre government after 21 years in power had failed to develop public institutions capable of delivering public goods. During the 1980s, as the state was confronted with internal rebellions, an increasing share of its budget was devoted to administrative and military expenditures. As a result, social and development needs such as primary health care, education, and maintenance of transport infrastructure accounted for a very small proportion of recurrent public expenditure relative to the rest of Africa.

- From Resilience, s. 55

Government [in contrast to the private sector] is often a malevolent actor, in corrupt and autocratic countries as well as in countries like Somalia with weak or n o governance institutions, and thus regulation is often associated with worse market outcomes than unfettered private markets could achieve.

- From Resilience, s. 70

Överlag är rapporten dock inställd på att en stat är nödvändig för att lösa många problem; att en stat gjort många saker dåligt innebär inte att en ny stat, styrd med bättre ledning, måste upprepa dessa misstag. "Planering" är ledmotivet: planering för att lösa miljön, rättsystemet, nya regleringar, fred, utveckling och slutligen planeringen för att skapa en ny stat. Tron att en organisation kan planera detta och implementera en plan som kan tvingas på ett så stort antal indvider är nog för evigt dömt att misslyckas, som William Easterly har argumenterat för.

Jag måste dock säga att Countering Terrorism fått mig mer skeptisk till anarki, då den redogör för den tråkiga dynamiken som uppstår när en stat försvinner, och hur alla andra stater runt om i världen skyndar dit för att ställa allt till rätta. Det visar inte att anarkokapitalism inte är rätt eller ett ovärdigt mål, utan bara att det är tydligare hur mycket andra stater ogillar en sådan lösning.

Media som statens megafon

Idag, efter att allt julfirande ebbat ut, såg jag en riktigt bra dokumentär "The War You Don't See", som finns tillgänglig på Youtube. Den går igenom hur media (statlig och privat) i USA och England hjälpt diverse politiker sprida lögner främst om Irak-kriget, men även om Israel och Palestina-konflikten, WikiLeaks och Barack Obama. Detta har gjorts förr, men dokumentären var bra på att peka på att det alltid fanns andra synvinklar (än statens) tillgängliga för media att visa, men att detta sällan görs.

Ett sådant tillfälle var när USA:s politiker kom med sina lögner om Iraks möjlighet att producera massförstörelsevapen, vilket leder till ett avsnitt i dokumentären som jag tyckte var väldigt intressant.

But the crucial facts were available. The Chief United Nations weapon inspector in Iraq, Scott Ritter, gave this interview four years before the invasion.

In 1991 Iraq had significant capability in the area of chemical weapons, biological weapons, nuclear weapons production capability and long-range ballistic missile manufacturing capability. By 1998 the chemical weapons infrastructure had been completely dismantled or destroyed by UNSCOM, or by Iraq in compliance with Uncom‚s mandate. The biological weapons programme had been declared in its totality–late in the game–but it was gone, all the major facilities eliminated. The nuclear weapons programme again completely eliminated. The long-range ballistic missile programme completely eliminated. All that was left was the research and development and manufacturing capability for missiles with a range less than a hundred and fifty kilometres, a permitted activity. Everything that we set out to destroy in 1991, the physical infrastructure had been eliminated. So, if I had to quantify Iraq’s threat in terms of weapons of mass destruction, the real threat is zero, none.

Efter att dokumentären visat detta klipp följer en diskussion mellan John Pilger, som leder dokumentären, och Fran Unsworth från BBC, om varför de senare inte exponerade Ritters synvinkel så mycket; de hade honom med i sitt dygnet runt program endast två gånger år 2003.

Unsworth: ...Yeah, I think you've got a good point, you know. Why didn't we - it's a question we asked ourselves afterwards - why was it that we didn' discover it first, why didn't we discover the state of Saddam Hussein's weapons of mass destruction?

Pilger: I think what critics of that would say is that the broadcasters, notably the BBC, echoed or amplified the lies told in the run-up to the invasion rather than investigating itself.

Unsworth: What the BBC though have a duty to do is to report what the government and their representatives are saying, which we of course did. We were just reporting, quite legitimately, the claims that people at the time were making.

Pilger: They weren't legitimate claims, though.

Unsworth: They were in the mouths of legitimate leaders, though, and therefore we had a duty to report that.

Pilger: But those leaders, both of them you mentioned, Blair and Bush, have long been discredited, I mean isn't it the BBC:s role, as well as reporting what politicians say, to hold power to account?

Unsworth: Of course it is. It is the BBC:s duty to scrutiny what it is that people say. We are not there to accuse them of lying though, because that's a judgment.

Pilger: No, that's not being suggested, that you make a judgment. The point is that it appears now that those important journalistic challenges were never made.

Unsworth: It's not up to me to make a judgment, we're there to report what their claims are and hold them up to scrutiny, and investigate.

Här tycker jag att Pilger missar ett perekt tillfälle att diskutera om det faktiskt borde vara medias roll att påstå att ett lands ledare ljuger för folket. Det uppenbara problemet med att inte döma någons påstående, mer brett sett, är att man då bara agerar som en megafon, en förstärkare åt någon annan. För en organisation som säger sig tjäna allmänheten verkar det högst oklokt att inte sätta en varningsstämpel på vad politiska ledare säger, speciellt när folk i allmänhet har en tendens att tro på sina makthavare och även på sådant som upprepas ofta, vilket BBC hjälper till med bara genom att upprepa maktägarnas ord. Intressant nog har BBC inte en policy (iaf inte en som de listar på sin hemsida) om att sprida korrekt information.

Nåväl, det var trevligt att få det bekräftat att BBC:s roll inte är att bedöma informationens tillförlitlighet utan bara sprida den vidare. Någon läsare som vet om en representant av våran egen statliga television gjort det lika klart med vad de sysslar med?

På näraliggande tema kan jag även rekommendera Aljazeeras dokumentär om kopplingarna mellan USA:s militär och Hollywood.

Varför skänker vi bort pengar?

Detta är undertiteln och huvudsakliga frågeställningen till rapporten Forskning om filantropi av nationalekonomen Anna Berman. Rapporten ger en (extremt) kort bild över den senare tidens nationalekonomiska studier om välgörenhet, mer specifikt den dominerande teorin bland nationalekonomer som förklarar varför folk donerar, hur marknaden ser ut för det i Sverige och några politiska frågor som ligger nära.

Innan Breman tar upp vad hon tror är det huvudsakliga motivet till varför vi ger bort pengar, tar hon upp några som hon menar har viss förklaringskraft men inte kan förklara alla sorters beteende. Dessa är olika former av själviska motiv. Ett av dessa är det nästan universella draget hos människor att få erkännande och/eller status från andra människor, vilket kan göra att, om välgörenhet är en dygd som värderas av andra, vissa människor av själviska skäl slänger iväg pengar för att signallera till andra vilken hederlig och social människa man är. Men detta motiv menar hon kan inte förklara vissa sorters givande:

Varför skulle man i så fall ge pengar anonymt till fattigdomsbekämpning i Afrika? ... Hur förklarar man fenomenet med individer som skänker bort stora summor till välgörande ändamål i sina testamenten?

s. 16

En förklaring till varför man skänker pengar anonymt är att man hoppas bli upptäckt. Andra borde troligtvis värdera sådana gåvor högre, än gåvor som någon berättar vitt och brett om. Att skänka bort pengar efter man dött skulle kunna förklaras av att man i nuet bryr sig om vad folk säger om en efter att man dött. Så genom att skriva det i ens testamente har man försökt garantera sitt rykte för framtiden, vilket troligtvis har ett positivt värde för en idag. Båda typer av beteenden gör att man kan övertyga en själv om att man är en givmild person (helt berättigat) vilket kanske kan göra att man lättare kan signallera det här till andra under andra omständigheter. Det verkar alltså något för tidigt för Breman att överge status-hypotesen, men tyvärr så gör hon det och går sedan in på två andra förklaringar till varför vi ger bort pengar: det ger oss positiva känslor och vi är intresserade av andras välmående.

Man mår helt enkelt bra av att ge. Den amerikanske nationalekonomen James Andreoni (1989; 1990) har kallat detta motiv till givande warm-glow giving och visat teoretiskt hur detta kan motivera människor till att ge pengar till välgörenhet. Den bakomliggande tanken är att individen motiveras både av ren altruism, det vill säga en genuin omtanke om det välgörandet ändamålet som pengarna går till och av att hon eller han mår bra av att ge. Andreonis teori har idag blivit den dominerande inom nationalekonomi som förklaring till välgörenhet.

s. 16

Hypotesen att vi mår bra av att ge bort pengar stöds dessutom av neurologiska studier, bl.a. genom att undersöka vad som händer i folks hjärnor när de ger bort pengar i diktatorspel, där en person bestämmer helt själv hur mycket pengar han skall få och hur mycket som går till välgörenhet. Dessa undersökningar visar att hjärnan skickar ut "belöningssignaler" för altruistiskt beteende. Utifrån mitt eget perspektiv låter slutsatsen högst rimlig; att göra något som alla anser är positivt borde för de flesta ge positiva känslor. Egentligen känns påståendet lika uppenbart som "vatten rinner nedåt", så jag undrar varför det här har kommit till nationalekonomers insikt just nu. Det här menar jag inte heller står i kontrast till signallerings-motivet, då det helt kan vara så att vi njuter av att signallera att vi hör samman i samhället.

En annan neurologisk studie som gjorts var intressant. Där jämförde de om hjärnan gjorde skillnad på påtvingade och frivilliga gåvor. Resultatet var att hjärnan gav ut belöningar för båda situationer, men att "belöningscentrat stimulerades mer vid frivilliga donationer än vid ofrivilliga, vilket tyder på att Andreoni hade rätt när han sade att att individer motiveras både av ren altruism och av att de mår bra av att ge som frivillig, avsiktlig handling" (s. 19). För egen del skulle jag tolka detta som att allt annat lika, är det bättre att låta folk ge bort pengar frivilligt eftersom det verkar göra dem lyckligare.

Hur mycket skänker då svenskarna bort per år? Insamlingen av den här statistiken verkar inte vara speciellt bra, då det enda som Breman rapporterade var siffror framtagna av SFI, av hur mycket privatpersoner lämnar till 90-konton.Det finns två problem med den här statistiken. Först så exkluderas donationer som ges från stiftelser, företag och staten. Att den sista utesluts håller jag med om är rimligt, då staten inte skänker saker frivilligt, utan tvingar folk till att skänka. Däremot är det något dåligt att stiftelser och företag exkluderas - varför skulle endast privatpersoners bidrag vara välgörenhet? Om man tar med de tre gruppernas bidrag för år 2006 så skulle svenskarna ha givit bort ca 10 miljarder i välgörenhet. Det andra problemet med statistiken är, som sagt, att det bara handlar om pengar som kommit in till 90-konton, vilket exkluderar välgörenhet man gör via andra organisationer. Alltså är den totala summan som svenskar skänker till välgörenhet underskattad.

Annars, som SFI:s beräkning är representativ för hur mycket vi skänker i allmänhet, så skänker människor i Sverige mer till välgörenhet med tiden. Detta antyder för egen del att folk ger bort mer när deras inkomster ökar, men det är inget Breman diskuterar.

Slutligen diskuterar Breman statens roll i välgörenhetsfrågan, och två intressanta frågor dyker upp. Först diskuterar hon om staten, genom att själv lägga pengar på välgörande ändamål, "tränger bort" privat välgörenhet, och sedan om folk skulle skänka mer till välgörenhet ifall det vore avdragsgillt.

När det gäller den första frågan menar många amerikanska forskare att om staten spenderar mer på ändamål som folk stöttar så kommer frivilliga bidrag att minska med runt 50%. Detta innebär att statens agerande till viss del räknas som ett substitut för privat välgörenhet, men inte helt och hållet. Möjligtvis är det så för att folk inte bara bryr sig om resultatet utan även handlingen i sig, alltså warm glow-effekten. När Breman försökte göra en liknande uppskattning för crowding out-effekten i Sverige fann hon att ökad spendering av staten innebar att frivilligt donerande minskade med 5%.

Vad gäller den andra frågan har Breman skrivit en bra sammanfattning:

Vilka slutsatser ska vi dra av forskningen kring avdragsrätt för donationer? Subventioner ökar donationer. Detta är entydigt vare sig man testat subventioner i laboratorieexperiment, fältexperiment eller i studier som använder data på faktiska skattteavdrag. Det finns dock inte bevis för att subventionerna ökar donationer så myckket att det uppväger statens kostnad för subventionerna. Om svenska staten vill införa avdragsrätt måste man därför fråga sig om det finns andra anledningar till att genomföra en sådan reform. Vi vet att människor mår bra av att ge. Vi vet också att de till och med blir lyckligare om de får bestämma själva hur pengarna ska fördelas än om pengarna till välgörenhet tas in via skatter. Om det är viktigare än den potentiella samhällsekonomiska förlusten kan kanske vara en utgångspunkt för en framtida politisk debatt.

s. 57

Utifrån ett libertariansk perspektiv, vad för slutsatser är viktiga att komma ihåg ifrån den här rapporten? Den främsta är nog det faktum att folk bidrar till välgörenhet, och att det är något folk gillar att göra. Det här känns möjligtvis som något så uppenbart att det inte är värt att upprepa, men när många etatister pratar som om ingen skulle skänka en slant i ett helt fritt samhälle för att uppnå diverse viktiga frågor (som inte går att uppnå genom försäkringar eller företag) är det nog så viktigt att poängtera att folk ger bort pengar idag, utan att de blivit tvingade att göra så av staten.

Istället för lagligt eller olagligt

I många politiska debatter är utgångspunkten att antingen vill man förbjuda en viss sorts handling eller att man vill tillåta, att något är olagligt eller att det skall vara olagligt. Detta kan vara en rimlig utgångspunkt när det gäller statens agerande, då staten, om den inte försöker förbjuda något automatiskt tillåter det. En sådan utgångspunkt finner vi med Wikileaks-exemplet där det finns några som menar att detta skall staten slå ned på och några som menar att staten skall hålla sig borta från.

Men det här synsättet behöver man inte adoptera för egen del. Istället för att säga att man vill att, exempelvis, läcka information som stater vill hålla hemligt skall vara lagligt eller olagligt kan man säga att man varken vill bestraffa eller försvara de som sysslar med detta. En fördel av att anamma det här perspektivet är att det finns många politiska frågor där man inte har någon koll på vad som är rätt och/eller där man ser att det skulle ta väldigt lång tid att ta reda på vad som är rätt. I dessa fall borde det vara lämpligt att inte välja sida och förhålla sig neutral.

Det här perspektivet kanske inte låter så intressant för dagens samhälle, men det kan vara bra att ha för att analysera samhällen där lagar är privata, där varje person väljer direkt vad för lagar denne vill stötta, inte stötta eller hålla sig neutral till. Det är applicerbart på medeltida Island, där varje person var fri att stötta en sida i en konflikt, stötta den andra eller hålla sig borta från den. Om vi nu någonsin ser ett anarkokapitalistiskt samhälle kan det även vara applicerbart där. Om ett sådant samhälle kom till nu med en massa stater runt om kring, är det nog bäst att förhålla sig neutral till dessa organisationer, även om man av libertarianska skäl borde vara fri att stötta de som bekämpar dem.

Med det här inlägget vill jag inte säga att man i flertallet frågor bör säga sig vara neutral, då man bör hjälpa folk att bli fria, utan bara att det är en möjlig position att ta.

Harry Potter and the Methods of Rationality

Niklas Wiklander kommenterade att min blogg har alltför många långa inlägg för att verka inbjudande. Det har väl varit det på senaste taget - och mer av det är på väg! - men jag antar att det kan vara bra att bryta mönstret ibland, vilket nu ger mig ett gyllene tillfälle att nämna Eliezer Yudkowskys senaste mästerverk Harry Potter and the Methods of Rationality. Berättelsen är en fan-fiction i ett alternativt universum, till det alternativa universum som J.K. Rowling skapade, och är såväl spännande och rolig som utbildande. Utgångspunkten är att Harry James Potter-Evans-Verres's faster gifte sig med en professor i biokemi som gav Harry en rejäl utbildning, så att när han får reda på om den magiska världen är hans första impuls att undersöka den magiska världen som en vetenskapsman, och att ta över/optimera världen. Det här är helt klart än av de bästa böckerna jag läst, någonsin.

Eliezer Yudkowsky har annars skrivit ett antal noveller, vilka alla är värda att läsa, och nästan allt han har skrivit på bloggen Less Wrong bör man läsa. En av de potentiala fördelarna/nackdelarna med Less Wrong är att det är, likt Wikipedia, TvTropes och det mesta på nätet, väldigt lätt att fastna i alla länkar som en artikel kommer med.

The Economics of the Welfare State

Bland nationalekonomer, och speciellt bland public choice-ekonomer, finns en saga som berättas för de ännu inte initierade. Berättelsen börjar under den gamla dåliga tiden (40- eller 50-talet, såvitt jag kan bedömma), då välfärdsekonomi höll på att etableras i de ekonomiska instituten och universiteten. De som studerade detta område undersökte hur marknaden de såg inte var lika bra som den perfekta marknaden, en modell skapad av Frank Knight. Samtidigt sade de att närhelst marknaden misslyckades skulle staten gå in och ställa saker och ting tillrätta. Och marknaden misslyckades ofta, eftersom i den perfekta marknaden så vet alla allting om alla produkter (pris, kvalitet, plats),vilket gör reklam till ett gigantiskt marknadsmisslyckande, och det finns oändligt antal med försäljare av alla slag så att ingen producent kan öka sitt pris utan att förlora kunder. Det är uppenbart att det finns "marknadsmisslyckanden", om detta definieras som att inte vara lika bra som denna modell. Men, fortsätter sagan, det blev uppenbart för senare ekonomer att något var fel i välfärdsekonomernas resonemang. En sådan ekonom var Harold Demsetz som argumenterade att argumenten för att låta staten reglera ekonomin p.g.a. marknadsmisslyckanden var ett logiskt felslut, ett, så kallat, nirvanafelslut. För, bara för att marknaden inte är perfekt, så betyder inte det att staten faktiskt gör saker och ting bättre. Det var under den här tiden som Chicago-skolan och public choice-skolan dokumenterade utspridda brister och problem med statlig produktion och reglering. Det blev klart att även stater misslyckades, och därför, är sagans moral, måste en ekonom inte bara se ifall ett samhällsfenomen är annat än perfekt för att fördömma det, utan man måste jämföra det med vad för alternativ som finns tillgängliga. Något är inte bra eller dåligt i sig, utan endast jämfört med andra alternativ.

Om än i stora drag sann, så är sagan vilseledande då den antyder att ekonomer (och speciellt välfärdsekonomer) numera slutat begå nirvanafelslutet. Att när de säger att staten bör göra det ena eller andra så gör de inte för att marknaden de ser (eller den bilden av en fri marknad de föreställer sig) inte är perfekt. Men, det verkar som att minst en ekonom har fortsatt med detta, nämligen Nicholas Barr, författaren till The Economics of the Welfare State.

Jag fick upp ögonen för den här boken tack vare ett tips från en användare på Flashback; jag hade skapat en tråd där jag efterfrågade litteratur som försöker visa att det fria samhället är sämre (hur man än vill mäta det) än det reglerade samhället. På förhand ser det ut som om boken försöker göra det jag efterfrågade. Så här skriver Barr i inledningen:

[T]wo results stand out. ... Secondly, the theoretical arguments support the existence of the welfare state not only for well-known equity reasons but also - and powerfully - in efficiency terms. This is an area in which economic theory is capable of strong results that can justify the general idea of the welfare state and, to a surprising extent, can do so without resort to ideology. (s. 3)

Det här låter alltså som om välfärdsstaten är effektivare än alternativen, och då även en fri marknad. I ett kapitel, där Barr hanterar frågan om att man måste göra jämförelser mellan olika system, kommer han till följande i sammanfattningen:

The arguments above suggest that we should not be ambivalen: as subsequent chapters explain, many parts of the welfare state are a response to pervasive technical problems in private markets, and therefore serve not only the distributional and other objectives listed in Chapter 1, Section 2.2 (poverty relief, vertical and horizontal equity, dignity and social solidarity), but also efficiency objectives such as consumption smoothing and insurance. As such, the welfare state exists quite properly both for lower-income groups and for the middle class. In the Wilensky and Lebeaux (1965) sense...there is an efficiency case for an institutional welfare state. (s. 93)

Hur har då Barr kommit fram till att välfärdsstaten är effektiv? I sex kapitel för han fram olika aktiviteter ("socialförsäkring", pension, socialbidrag, sjukvård samt lägre och högre utbildning) som staten sysslar med och visar där att det libertarianska alternativet till statlig produktion är ineffektivt, som i att den fria marknaden inte är lika bra som en perfekt marknad. Eller, i andra ord, att den fria marknaden inte är optimal. Här är några av Barrs sammanfattningar om de olika resonemangen:

It follows, in conclusion, that voluntary redistribution alone will be suboptimal unless one believes both that free-riding is not a problem and that the optimal amount of redistribuion is that which the rich wish to volunteer. (s. 84)

The flaw in the voluntarism argument in [the case of social "insurance"] is that it overlooks the external costs that non-insurance can impose on others. Suppose someone chooses not to insure, and then loses his job. If society bails him out by paying a non-contributory benefit, the external cost falls upon the taxpayer. Alternatively, if he is given no help, he may starve, which imposes costs on others in a variety of ways. (s. 173)

From the viewpoint of social justice, libertarians incline towards private charity where poverty is caused by non-insurable risk. However, various difficulties...including the free-rider problem, suggest that voluntary giving will be inefficiently low even by libertarian standards. ... Thus there are solid arguments in terms of efficiency and social justice for public provision of subsistence benefits on a non-insurance basis. (s. 216)

So far as school education is concerned, many of the assumptions necessary for market efficiency fail, the main problems being imperfect information, imperfect capital markets, and external effects. From an equity viewpoint, the most important problem is that knowledge about the operation and value of education is likely to be correlated with socio-economic status. Substantial public involvement is therefore essential... (s. 318)

Barrs sätt att resonera följer en enkel logik. Först stipulerar han, i ett eget kapitel, vad som krävs för att en marknad skall fungera perfekt. Därefter visar han, för varje enskild fråga, hur den fria marknaden inte är perfekt och därefter drar han slutsatsen - och här måste jag säga att jag är något förvånad, vilket gör mig mindre säker på min slutsats, men jag kan ändå inte se hur det är fel - att staten bör reglera, producera eller på annat sätt hjälpa samhället där frivilligt samverkande inte går bra. Detta är inget annat än det ovan nämnda nirvana-felslutet som uppenbarligen ännu inte blivit bortjagad till de skumma vråerna av den akademiska världen.

Vad är det då Barr borde ha gjort ifall han verkligen skulle ha försökt argumentera för att välfärdsstaten är bättre än det fria samhället? Jo, han skulle ha kommit med teoretiska eller empiriska jämförelser mellan de två systemen, där han kunde säga att "Ja, båda systemen har sina brister, men överlag är välfärdsstaten bättre av följande skäl". Den här typen av argument har däremot varit vanlig bland liberala ekonomer - inte minst hos Ludwig von Mises - men uppenbarligen ville inte Barr argumentera direkt med dem eller ens hänvisa till ekonomer som har gått i klasch med deras idéer. Men det är inte dessa argument Barr använder för att bevisa sin tes, utan istället lutar han sig på ett felslut.

Nåväl, fullt så illa är det inte, men så gott som, då Barr tar upp några få exempel där marknaden inte bara misslyckas med att uppnå en idealistisk standard utan även misslyckas med vad många skulle anse vara rimliga mål. Som ovan, i socialförsäkringsfallet, argumenterar Barr för att i ett fritt samhälle finns det en risk att folket låter individer svälta om de inte betalar sina försäkringar på egen hand. Nu är detta argument löjligt, då även om det är så att marknader inte är perfekta och att folk inte har perfekta anledningar att inte ge bort till välgörenhet så kan fortfarande summan ges bort vara tillräcklig för att hjälpa de som är i behov av hjälp. När några städer i USA exempelvis slutade ge ut stöd till fattiga gav folket istället ut pengar till dem helt frivilligt, och summan de gav bort var ungefär lika hög som innan. Trots att folk inte hade perfekta incitament för att ge bort i välgörenhet.

Vid ett tillfälle tar Barr upp ett argument som faktiskt skulle kunna säga något om välfärdstatens relativa fördelar gentemot den libertarianska politiken. Detta då han går igenom om en statlig tvångs"försäkring" är effektiv, och finner att så inte är fallet, men finner ändå att det är bättre än att låta folk göra som de själva vill.

However, national insurance is less inefficient than the free market outcome, not least because risks like unemployment are uninsurable; and individuals can buy additional insurance against risks such as sickness and disability. (s. 180)

Tyvärr går författaren inte in på varför ett statligt påbud är bättre än de resultat som den fria marknaden skulle leda till. Sedan kommer Barr med det helt galna resultatet att på en fri marknad så kan man inte försäkra sig mot arbetslöshet! Detta när arbetslöshet var något av det första som folk gått samman i grupper för att försäkra sig emot! Nu läste jag inte hela Barrs resonemang, så han kanske har en teknisk invändning att detta inte var försäkring, men såvitt jag kan se verkar han ha dragit denna slutsats helt deduktivt utan att ha försökt hitta empiriska motbevis.

Ett sista argument jag hittade av författaren mot den fria marknaden som inte förlitade sig på nirvanafelslutet gällde privat pension. Enligt honom skulle det gå mindre bra eftersom privata pensionssystem inte kunde skydda sig mot inflation! Låt oss bara för stunden anta att detta stämmer och att det av en magisk anledning inte går för pensionssparande att investera i aktier eller spara i relativt prisstabila varor. Även om vi gör detta så går inte argumentet speciellt långt, det kan nu endast försvaras om staten ger ut valutan i samhället, och att detta är omöjligt att ändra på. Men det är inte ett speciellt imponerande argument att man måste ha statlig pension för att staten skapar inflation.

Överlag är jag inte alls imponerad av Barrs argument eller sätt att resonera. Och här kommer några fler citat som borde visa varför jag känner så.

Are efficiency and social justice assisted by state involvement in insurance markets in the ways just described? In particular, would individuals in a private market buy the socially efficient quantity of insurance against income loss? This breaks down into three separate questions: (a) why do people insure at all; (b) why does the state make membership compulsory; (c) why does the state provide such insurance itself? (s. 173)

Two other arguments have been put forward to explain or justify public provisions of national insurance. (s. 177)

Vad är felet med dessa citat? Det bakomliggande problemet med detta är att när Barr säger sig vilja förklara varför staten gör något, så gör han inte det, utan istället förklarar han vilka rättfärdiganden som finns för visst statligt agerande. Det här blir extra tydligt i det andra citat, där han verkar antyda att han inte ser någon skillnad mellan att rättfärdiga en politik och förklara varför den finns där. Det är endast med detta som utgångspunkt som det första citatet blir fullt förståeligt, för det borde vara uppenbart att man inte vet om ett system är bättre än ett annat bara för att man förstår varför det ena kom till.

The advantages of competition are that it increases consumer choice and minimizes costs. [H]owever, an increase in the range of choice improves efficiency only where consumers are sufficiently well informed to make choices, which is frequently not the case with healt care; and, if competitive forces push down prices, consumers, for the same reason, are unable to assess whether quality has declined, and if so whether they want the lower-quality product at the lower price. The counter-argument to the proponents of unrestricted market systems for health care is that the advantages of competition are contingent on perfect information. (s. 263)

Hans slutsats här måste ha varit ett misstag av Barr, men det är ändå fjärde upplagan av boken så det är svårt att se hur detta misstag antingen kan ha funnits kvar eller blivit tillagt utan att någon sagt till honom att det är uppåt väggarna. Det verkar vara ett misstag då Barr på flera andra tillfällen sagt att brist på fullständig information inte innebär att marknader inte är effektiva, att de fungerar så gott som perfekta, även om majoriteten av konsumenterna inte vet vad som händer. Om han nu var tvungen att kondensera sitt argument borde det ha varit att "the advantages of competition are contingent on reasonably informed consumers".

Avslutningsvis, jag har endast läst de delar av Barrs bok som skulle kunna säga något om välfärdsstatens fördelar jämfört med den fria marknaden. Men i detta område lyckas inte Barr med vad han säger sig göra, såvida han inte med ett "efficiency argument for the welfare state" endast menar ett nirvana-argument för välfärdsstaten.

Några ord om "The moral high ground"

I vanlig politisk debatt har den libertarianska (eller "nyliberala", vilket är ordet folk känner till) en något negativ association hos de flesta människor. De utgår från att det endast är giriga och själviska människor som står för ett helt fritt samhälle att det kanske är naiva personer som inte ser att samhället skulle kollapsa efter att människans girighet väl släpps fri. Mot detta har ekonomer, som Fredric Bastiat och George Reisman, lagt fram argument som visar att människornas intressen kan vara harmoniska i ett fritt samhälle. (Jag skulle också kunna nämna Eliezer Yudkowsky som visat att det kan vara rationellt att samarbeta i Fångarnas Dilemma som tar slut. Eller Alexis de Tocqueville som dokumenterat hur folk gjorde det i USA.) De vanliga sofismer som folk kastar på libertarianer blir i ljuset av detta verkningslösa. Och då ser man att det inte är så mycket ekonomisk logik som de använder för att försöker övertyga en om att man har fel, utan snarare genom att peka på hur omoraliskt det liberala systemet är. Det är inte fel för att vi har missförstått hur samhället fungerar, utan det är fel för att de vill få det att se fel ut. Utifrån vad jag märkt (och därefter kommer en inte tillåten extrapolering) så är sossar bäst på att anta en sådan "moral high ground".

Jag funderar på om vi libertarianer borde spela det spelet gentemot resten av samhället. Nämligen som att påpeka att, om vi nu måste ta upp moraliska frågor, så är svenska statens inställning till invandrare eller till människor i tredje världen rent allmänt, moraliskt oförsvarbar. (D.v.s. om politiken kommit till genom en persons vilja, och inte, som nu, genom flera politikers machinationer och vissa särintressens (speciellt fackets) felaktiga uppfattning om vad som ger välstånd. Nu kom den inte till så, och är därmed försvarbar, men fortfarande dålig.) Ta alltså frågan om att Sverige inte har en öppen arbetsmarknad och fri invandring, och peka på de rent vidriga konsekvenserna som följer av detta - nämligen att miljontals fattiga människor inte kan komma hit och bli fria från vilket dåligt ställe de än kommer ifrån. För att svara på frågan, så tror jag inte att det är speciellt vänligt att ha en sådan här attityd. Och troligtvis inte effektivt heller.

Denna förusättning att ens egen ståndpunkt är den moralisk korrekta och att den andres ståndpunkt är, mer eller mindre, kass, borde inte anvädas. Istället för att fokusera på att lösa ett politiskt problem lägger man energi på att signallera till andra hur starkt man tror på något. Men, tänk om vi människor är programmerade för att hantera politiska konflikter på detta sätt. Alltså att vi, för att kunna övertyga andra att vi verkligen tycker något, måste bedra oss själva att inte se energin som läggs på att övertyga en själv att man har rätt. I sådana fall borde vi ändå ge upp detta sätt att argumentera, och peka på hur otroligt ineffektivt det är.

Så, om jag inte bara svamlar här, verkar det rimligt att utforma den libertarianska retoriken i form av att vilja visa på de sofismer som tyvärr ligger bakom folks tänkande - utan att samtidigt vilja visa en överlägsen moralisk attityd. Det enklaste sättet att göra detta på är väl bara att fråga folk, att om den libertarianska analysen är korrekt, vore det då inte bäst att dess politik genomfördes så fort som möjligt. Såklart, den frågan kan väl riktas mot vilken politik som helst och få samma svar, men i den här frågan borde svaret ge en hint om att det är ganska viktigt att veta ifall om den libertarianska positionen stämmer eller inte. Kanske så viktigt att folk är beredda att ge upp ett litet område till ett liberalt utopia? Och ingenstans i diskussionen behöver man ens antyda att man står för sin politik för att man bryr sig om andra människor, så att man inte själv försöker anta den höglänta moraliska positionen.