Om likheterna mellan anarkokapitalism och nyliberalism

Denna lilla text skrev jag för cirka fyra år sedan på ett nu dött forum, Liberal Debatt, där Andreas Agorander, personen jag bemöter, diskuterade. Jag fick inget svar från honom och skriver inte nu för att få det, utan för att bemöta andra personer som kommer med samma argument. Det verkar som att argumentet även förts fram av Johan Nordberg, och jag gissar att det från början kom från någon objektivist.

I artikeln "Om Anarkokapitalismen" argumenterar Andreas Agorander emot ett enligt honom, ogrundat påstående, nämligen det att nyliberalismen och anarkokapitalismen skulle vara lika varandra, politiskt som filosofiskt. Vidare attackerar han den filosofiska och praktiska grunden för ett statslöst samhälle. I den här artikeln tänkte jag komma med invändningar på hans gruppering av anarkokapitalism och nyliberalism och även komma med en egen teori om varför nyliberalism och anarkokapitalism är lika varandra.

I sin debattartikel om varför anarkokapitalism inte är likt nyliberalism hävdar Agorander att det anarkokapitalistiska samhället är ett samhälle där våldet och marknaden smält samman. På så sätt hävdar Andreas att det statslösa samhället bör placeras bredvid kommunismen på en höger-vänster skala, då kommunismen syftar till att styra marknaden. Vidare hävdar Andreas att genom att inte ha en våldsmonopolist så får man samma ödesdigra konsekvsener som under kommunism. I grund och botten består Andreas argument i att genom att inte ha en våldsmonopolist så "blandas våld och marknaden samman", vilket uppenbarligen är en egenskap som det statslösa samhället har tillsammans med det kommunistiska samhället.

Jag måste erkänna att jag är inte riktigt säker på vad som menas med sammanblandningen av våld och marknad. Låt oss därför anta, för stunden, att Andreas iaktagelse stämmer: våldet och marknaden flyter samman utan stater. Nu kommer den viktiga frågan: är uppblandningen av marknad och våld verkligen den relevanta egenskapen som bestämmer om vissa politiskt filosofiska system är besläktade? Den enda anledningen som Andreas ger för denna uppdelning är att nyliberaler strävar efter att skilja mellan våld och marknad och att våld på en fri marknad är dåligt, ur ett ekonomiskt och moraliskt perspektiv. Här skulle en anarkokapitalist säkerligen hålla med Andreas, då denne också vill ta bort våld och den fria marknaden samt anser att våld på den fria marknaden är fel. Att detta skulle vara grunden för att skilja på politiska system, är mindre säkert. Ett annat sätt att skilja på politiska system är hur, och varför, de vill att systemet av äganderätter ska fungera i samhället.

Äganderätten är rätten att få använda, brett sett, begränsade resurser. D.v.s. rätten att få använda medel för att uppnå mål utan att bli attackerad av någon, av något skäl. En viss teori om hur dessa rättigheter ska fungera låter ungefär såhär: "Var och en äger sin egen kropp; var och en har rätt att göra vad de vill med sin kropp, så länge det inte kränker någon annans rätt att göra vad de vil med sin kropp. Vidare kan man börja äga land genom att blanda sin arbetskraft med naturens resurser. På så sätt kan allting som man stöter på bli ägt av någon. Dessa saker, som inte tillhör ens kropp, ägs enligt mönstret att den som först blandar sitt arbete med naturens resurser börjar äga dessa, vilka hon får byta eller ge bort till andra och på så sätt ge bort äganderätten att få bestämma över den här resursen." Förespråkarna för den här teorin önskar att nästan alla, nästan alltid följer dessa regler. Skulle någon bryta mot dessa regler så kan den kränkta kräva skadestånd för kränkningen av hans äganderätt. Det här mönstret av äganderätt kallas ibland för ett liberalt eller libertarianskt rättsystem. Om man utgår från en äganderättssyn på politisk filosofi så skulle jag vilja hävda att både anarkokapitalister och nyliberaler kan acceptera den här synen på äganderätt som en regel de vill se implementeras i samhället. Det som skiljer nyliberaler och anarkokapitalister är således, från det här perspektivet, inte en fråga om blandningen av våld och marknad, utan om vem de anser är den bästa/mest lämpade att upprätthålla detta rättighetssystem.

Anarkokapitalister önskar att detta mönster upprätthålls av konkurrerande domstolar och polisväsenden, medan nyliberaler önskar att detta system upprätthåll av endast ett rättsystem, en monopolist på produktionen av rättivsa. En invändningen mot den här synen är att "visst, vi kanske vill ha samma system av rättigheter, men deras system kommer fungerar inte, har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det!" Här menar man att det andra systemet inte kommer att uppnå målet: en monopolist eller konkurrerande rättighetssystem kommer inte att få fram en fri marknad. Det kan mycket väl vara så att detta system aldrig har funnits förr, men det är inget argument för att det inte kan fungera. Då det är ont om praktiska exemplar från båda grupper får vi ta till teoretiska argument. Här kan jag med säkerhet fastslå att det inte finns något teoretiskt argument för att något av dessa system inte skulle kunna fungera. Således finner jag att förespråkarna för en nattväktarstat och det statslösa samhället ändå är ganska lika varandra, i filosofi om än inte i praktiskt utförande.

Jag besvarade då inte alla argument som Agorander lade fram mot anarkokapitalismen, vilket jag dock gjorde för snart ett år sedan.

Vad gäller [Agoranders] konkreta argument mot anarkokapitalism så verkar det gå ut på att läget i Somalia inte var speciellt bra, och att läget hade varit mycket bättre om landet hade haft en liten begränsad stat (som den i Hong Kong). För det första verkar det som om det är osäkert om läget i Somalia förvärrades iom att landet blev statslöst och för det andra begår han ett nirvanafelslut genom sin jämförelse. Frågan är inte om någon relativt modern ekonomi med en relativt bra stat är bättre eller sämre än en primitiv ekonomi med ett relativt dåligt polycentrisk lagordning. Frågan är om de olika ekonomierna blivit bättre eller sämre om man infört ett polycentriskt eller ett monocentriskt lagsystem.

Den senare frågan har kritikerna mot anarkokapitalism inte lämnat något tillfredsställande svar på. Att privat lag verkar vara mer effektivt och billigare än statlig sådan argumenterar Bruce L. Benson väldigt bra för i och The Enterprise of Law och To Serve and Protect, vilka borde övertyga varje minarkist att frågan kräver ett längre svar än vad de har bemödat sig att ge.

Hur vanligt är det med polisbrutalitet i Sverige?

Om man följer vissa mediakanaler från USA kommer man snart se landet som en polisstat. Bilden man får, av poliser som misshandlar folk och sedan inte blir fällda i domstol tack vare täta kontakter med domstolen, är givetvis inte representativ för alla polisers agerande i landet. Men det torde visa på att landet har ett stort problem med en poliskår med alltför mycket makt över individen. För en översikt av problemet se The Largest Street Gang in America och Overkill: The Rise of Paramilitary Police Raids (med tillhörande karta).

Men hur är det med sådant här i Sverige? Efter att ha läst så många böcker och sett så många dokumentärer om hur illa det politiska systemet är i USA hade jag lite svårt att kunna jämföra läget där med det här. Det har jag fortfarande, och det är väl främst för att varken i USA eller Sverige finns det nationella data som visar hur stort problemet är med poliser som orättfärdigt våldför sig på vanligt folk. Är det sådant som en på miljonen råkar ut för, eller en på tusen?

För den som inte vet om att problemet finns alls får jag påminna om fallen Osmo Vallo och Åke Djerfsten. Vad gäller det förra fallet har Amnesty något väldigt intressant att säga:

I oktober 1997 publicerade Amnesty International en rapport om fallet Osmo Vallo, där man även hänvisar till flera andra fall där personer avlidit efter att ha blivit omhändertagna av polis eller vakter. I de flesta av fallen har personerna kvävts till döds efter att ha placerats på mage med händerna på ryggen och sedan utsatts för tryck över rygg eller nacke. Polishögskolans handbok för självskydd har därefter uppdaterats med tydliga riktlinjer om att tryck mot mage, bröst eller rygg endast får användas i korta perioder. Handboken ger även exempel på hur riskerna för andnöd kan reduceras samt vilka varningstecken poliserna ska vara uppmärksamma på.

Enligt Amnesty skall polisen ha försökt ändra på sig, och om det stämmer, har deras beteende ändrats? Uppenbarligen inte för alla poliser:

Johan Liljeqvist greps efter en fest [2008] i Gamlestan. Han hade slagit sönder en bilruta. Polisen kallade på förstärkning och Johan Liljeqvist övermannades, förseddes med handfängsel och placerades i en polispiket för vidare transport till stationen.

På vägen händer något som gör att polisen kör i ilfart till Östra sjukhuset. När han anlände hade han varken andning eller puls. I polisens internutredning skyller piketbefälet på långsamt agerande från Östra Sjukhusets akutpersonal.

"Först när han svalde sitt eget kräk så insåg de allvaret och reagerade på att han var handfängslad", säger befälet i förhör.

Johan dog efter sex dygn i koma på intensivvårdsavdelningen 26 Vice chefsåklagare Bo Lindgren lägger ner fallet, vilket innebär att polisen inte kan ställas till svars för Johans död.

Vad var då problemet? Jo, enligt rättsläkaren som undersökte Johan Liljeqvists död berodde detta på just det som polisen skulle ha lärt sig att undvika:

"Döden har orsakats av syrebristbetingade hjärnskador som varit en följd av andnings- och hjärtstillestånd. De tillgängliga upplysningarna om polisens ingripande, informationen från patientjournalen och fynden vid den rättsmedicinska obduktionen talar för att andnings- och hjärtstilleståndet dels varit en följd av omhändertagandet med upprepade försök att belägga handfängsel på ryggen, dels kroppsläge under transporten. Dödsfallet har haft samband med polisens ingripande."

Liljeqvists fall visar förstås inte på att alla poliser inte har lärt sig - det här kan ju vara ett undantag mot den generella regeln - men det verkar mer sannolikt att räkna det som bevis på att polisen faktiskt inte är så bra på att anpassa sig till bättre regler. Brist på sådan vilja att förändras torde peka på att det finns fundamentala problem med styrningen av polisen.

Andra mer systematiska problem inom poliskåren har förre polisen Michael Lund berättat om:

I boken beskriver jag hur jag själv som ung polis vid åtskilliga tillfällen ljög i rättegångar och hur mitt agerande ofta drabbade utsatta personer och grupper. Fostrad av en så kallad kåranda skyddade jag ofta kollegor mot olika grupper som vi gripit eller omhändertagit och som anmält mig eller någon kollega för övergrepp. Jag lärde mig tidigt av äldre kollegor hur man skulle skriva sig fri när man begått övergrepp på omhändertagna eller gripna. Fick någon man gripit en skada så skrevs som vanligt "Personen var bråkig så polismannen Lundh och hans kollega tvingades göra nedläggning framåt enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar. Då den misstänkte var våldsam lyckades polismännen inte hejda fallet varför de misstänkte slog i huvudet och blodvite uppstod." Jag vet inte hur många gånger jag skrev detta avsnitt och jag var långtifrån ensam om detta.

Jag och flera med mig hade olika droger på sig som exempelvis ett antal narkotikaklassade tabletter som man vid vissa trängande behov kunde placera på någon person. Detta om man gjort ett ingripande som man kanske inte hade fog för så kunde man åtminstone styrka att personen hade tabletter på sig som klassades som ett brott och att det därmed fanns anledning till personkontroll och gripande. I de allra flesta fallen var det personer som tillhör de utsatta grupperna som missbrukare och personer med utländsk bakgrund som drabbades.

Vad går det då att säga om allt detta? Inte mycket mer än att Sverige, likt USA, har ett visst problem med poliskåren, men inget om hur stort problemet är. Jag skulle gissa att det inte är i närheten av vad som sker i USA, men främst skulle jag bara vilja ha bättre koll på det. Michael Lunds bok verkar intressant i ämnet, någon som känner till liknande litteratur?

Om Somalia, information från andra sidan

Via en konservativ kompis fick jag tag på några artiklar som beskriver Somalia, och som jag fick förstå gav en mer kritisk syn på landet (än vad bl.a. Peter Leesons Better off Stateless ger, troligtvis). Dessa artiklar - Somalia: Countering Terrorism in a Failed State (2002), Somalia: From Resilience Towards Recovery and Development (2006), Somalia: A Nation Without a State (2007) - kommer med intressant information om landet som, om det stämmer, borde göra en mindre skeptisk till anarki.

Anarki, men ändå fungerande ekonomi
Många industrier förstördes under inbördeskriget i början av 90-talet, men efter att striderna ebbade ut (och även samtidigt!) kunde entreprenörer, befriade från statens regleringar, våga sig på nya investeringar som, även om de är småskaliga, lett till ökat välstånd i ekonomin.

The private sector has demonstrated its capacity to adapt quickly to unexpected market developments; for in stance, when the Saudis placed a ban on livestock, the private sector shifted shipments to other Gulf countries. Unlike in the pre-war years, absent or weak administrative structures provide minimal interference with trade or private sector activities. As a consequence, the private sector has flourished, trading with neighboring and Asian countries, processing agricultural products, manufacturing o n a small scale, and providing services previously dominated by the public sector. Since the mid-1990s, moreover, civil society - with many non-governmental organizations (NGOs) headed by women - has taken an increasingly important role in the supervision and delivery of public goods and services.

- From Resilience, s. 9

The private sector also quickly took the place of the state in the provision of many goods and services, including basic infrastructure. Sometimes it did so better and more efficiently than the state before the civil war, as in telecommunications - an international phone air transport-call costs 50 cents per minute, the cheapest rate anywhere in Africa - and Daallo Airlines flies Paris-Djibouti for 40 percent of the price of Air France. Sometimes it did so less reliably and efficiently, as for electricity, water, and sanitation - but service is now available in towns that never benefited from those services in the prior autocratic regime. And sometimes, as in the case of banking services beyond money transfers, it did so only to a minimal extent. The private sector also offers essential social services, coverage of which in some cases extends beyond peak levels achieved under the previous autocratic regime. Even in court services-dispute resolution, contract enforcement, property rights protection, and law and order - private solutions relying on traditional clan customs have been viable so far. As growth introduces outside players into the economy, however, regulation inevitably will have to increase.

- From Resilience, s. 69

Since 1998 the success o f the telecom companies and of many returned migrants encouraged acceleration in the development o f small-scale manufacturing enterprises. In most cases, however, the maximum investment was below US$0.2 million and often much less - resulting in limitations of scale. Nonetheless, by May 2002 there were about 25 functioning industrial plants in Mogadishu, mostly in its southern section, evidence that security conditions in the capital may be bad for foreigners but acceptable to Somali investors. These plants are producing pasta, mineral water, sweets, plastic bags and sheets, hides and skins, detergent and soap, aluminum, foam mattresses and pillows, fishing boats, packaging, and stone processing. Most sourced their equipments and recurrent inputs from Asian countries, which provide cost-effective quality equipment, industrial materials, and training opportunities for engineers and technicians, as well as easy visas. More recently, the Coca-Cola bottling plant represents a significant investment of almost US$5 million. There have also been industrial investments in the last decade in the northern regions, but neither Hargeysa nor Bosasso is close to reaching the level of manufacturing activity in Mogadishu.

- From Resilience, s. 76

Som noterades ovan innebär inte anarki/polycentri att det inte finns någon lag och ordning, utan att den produceras privat.

Since the last UN peacekeeping forces pulled out in early 1995, Somalia has been largely forgotten – relegated to being one of the world’s chief examples of a “failed state” – and assumed to be a land of lawlessness and chronic, criminally opportunistic, conflict. But while there is no functioning, recognised central government, that does not mean Somalia is nowhere governed. Local structures operate in some parts of the country; militias or unrecognised administrations have established themselves in others, and elsewhere Somalis live relatively peaceful lives without benefit of state structures.

- Countering Terrorism, s. 6 (min kursivering)

Samma rapport hävdar att ekonomin, generellt sätt förbättrades:

The influence of Islamist groups aside, by 1999, political and economic trends in Somalia appeared promising. Parts of the country were recovering economically and generating significant commercial opportunities. Transit trade, remittances and livestock exports were strong, and improved security and rule of law in many areas encouraged domestic investments in fixed asset businesses such as pasta and bottled water factories and triggered a boom in new home construction.

- Countering Terrorism, s. 10

Osäkerhet delvis tack vare utomstående statlig aktivitet
Artikeln säger dock att efter 1999 har läget förvärrats, av oklara anledningar, men det kan ha att göra med att en ny exil-stat försökte implementeras, vilket inte uppskattades av så många klaner; av de större klanerna var bara en enad i att stötta staten, de andra var fientliga eller delade. Den nya och, visade det sig, kortlivade staten verkar inte ha gjort så mycket bra för landet:

Indeed, the Transitional National Government controls only half of Mogadishu and a few areas in the interior. Even in Mogadishu most day-to-day governance is at the neighbourhood level by informal systems of policing and clan-based sharia courts. Establishment of the Transitional National Government did not improve security in the capital. Instead, banditry worsened and armed clashes increased throughout the South. The security on main commercial arteries that Mogadishu businessmen achieved through the sharia court militia in 1999 has largely been lost. The capital’s main seaport and airport remain closed.

The Transitional National Government runs the risk of becoming irrelevant and losing its remaining credibility. It faces a crisis of legitimacy even among its own supporters because of infighting, corruption, and the scandal of its business backers’ involvement with counterfeit shillings that have sparked hyperinflation.

- Countering Terrorism, s. 11

Men det finns andra faktorer som ökat våldet, bl.a. att i tidiga 00-talet var det osäkert i Puntland efter att den uttalade ledaren över området försökte utöka sin makt, vilket möttes av motstånd. En annan källa till oro var att Arabstaterna i närheten då införde ett förbud mot import av somaliska nötkött, p.g.a. rädsla för sjukdomar. (Detta visade sig dock vara ett överkomligt problem, som Världsbankens rapport ova visar. Detta påminner att risker för utveckling inte nödvändigtvis behöver inträffa.) En annan källa till oro var USA:s febrila "krig" mot "terrorism":

American planning for possible anti-terrorist actions in Somalia has also increased political tensions. Accusations that the Transitional National Government is a front for radical Islamists have led to concerns about American attacks and heightened tensions between that authority and the Somali Reconciliation and Restoration Council. Ethiopia has been funnelling arms and money to the latter, raising the possibility of renewed fighting on a much larger scale than the region has seen in a decade. ...

Finally, the U.S. government’s move in October 2001 to freeze the assets of the leading Somali money transfer and telecom company, al-Barakaat, on grounds that it was a conduit for al-Qaeda financial transactions, has slowed the flow of remittances and damaged business confidence. Collectively, these factors have spawned Somalia’s worst economic crisis in many years, and UN agencies are warning of a potential large-scale humanitarian crisis.

- Countering Terrorism, s. 12/13

Ett annat problem är att det finns en konflikt mellan, något förenklat, Arabstaterna och Ethiopien om vad som bör göras i Somalia. De förra vill ha en stark stat där, medan Ethiopien vill ha en svag eller ingen alls.

Även under det tidiga inbördeskriget har utomstående stater förvärrat situationen i Somalia, och det verkar även som att de bidragit till att hålla konflikten vid liv, då det visar sig att många krigsgrupper levde på deras stöd.

Political affiliation along factional lines has greatly diminished since the mid-1990s; most factions are virtually defunct, and political identity and representation now centres more explicitly on clan lines. Ironically, the withdrawal of the international community may have played a part in reducing the power of the faction and militia leaders. In the past, large aid flows provided warlords with funds, and international mediation efforts gave them political legitimacy. In the absence of external recognition and resources, warlords have seen their influence dim, including Hussein Aidid and General Morgan, who are now totally dependent on Ethiopia.

- Countering Terrorism, s. 9-10 (min kursivering)

Interventionerna utifrån har dock inte slutat än, visar det sig:

However, there is a tendency among important actors to neglect that [certain political Somali groups] were also part of an underground war taking place in Somalia after 9/11, when Ethiopians and the US paid certain factions to kill and kidnap religious figures – who were sometimes far less extremist than they were perceived – and Islamist militants.

- A Nation Without a State, s. 15-16

Bättre utan staten?
Likt Leesons artikel ger Värlsbanken några skäl för att tvivla att det blir bättre med en stat:

The Somali state had already failed to deliver public goods and services before the civil war, although its shell was still standing. Despite some auspicious early initiatives such as a massive campaign to improve adult literacy and the adoption of a Somali script, the Siad Barre government after 21 years in power had failed to develop public institutions capable of delivering public goods. During the 1980s, as the state was confronted with internal rebellions, an increasing share of its budget was devoted to administrative and military expenditures. As a result, social and development needs such as primary health care, education, and maintenance of transport infrastructure accounted for a very small proportion of recurrent public expenditure relative to the rest of Africa.

- From Resilience, s. 55

Government [in contrast to the private sector] is often a malevolent actor, in corrupt and autocratic countries as well as in countries like Somalia with weak or n o governance institutions, and thus regulation is often associated with worse market outcomes than unfettered private markets could achieve.

- From Resilience, s. 70

Överlag är rapporten dock inställd på att en stat är nödvändig för att lösa många problem; att en stat gjort många saker dåligt innebär inte att en ny stat, styrd med bättre ledning, måste upprepa dessa misstag. "Planering" är ledmotivet: planering för att lösa miljön, rättsystemet, nya regleringar, fred, utveckling och slutligen planeringen för att skapa en ny stat. Tron att en organisation kan planera detta och implementera en plan som kan tvingas på ett så stort antal indvider är nog för evigt dömt att misslyckas, som William Easterly har argumenterat för.

Jag måste dock säga att Countering Terrorism fått mig mer skeptisk till anarki, då den redogör för den tråkiga dynamiken som uppstår när en stat försvinner, och hur alla andra stater runt om i världen skyndar dit för att ställa allt till rätta. Det visar inte att anarkokapitalism inte är rätt eller ett ovärdigt mål, utan bara att det är tydligare hur mycket andra stater ogillar en sådan lösning.