En viktig kampanj i USA

Kom ihåg att inte klicka på länken!

Varför jag säljer "min röst"

När jag förra veckan berättade hur jag tänkte rösta till valet, gav jag ingen förklaring till varför jag gjorde det. På begäran kommer här en till varför jag nu auktionerar ut möjligheten att övertyga mig att rösta på ett visst sätt (eller, mer kortfattat, "min röst"). Som med alla val man gör finns det flera delförklaringar.

1. Frågan "Varför rösta över huvud taget?" dök upp i mitt huvud någon gång efter att jag kom underfund med att min röst var helt värdelös, vilket troligtvis var någon gång i gymnasiet. Det är givet att en röst, i sin isolation, endast påverkar valresultatet ifall det är jämnt och ens röst blir den avgörande rösten för att ett parti skall få ett extra mandat. Ifall det parti man röstar på har en röst mer än vad som krävs för att få en stol till eller är mer än en röst från att få en stol till, gör det ingen skillnad ifall man lägger sin röst i valurnan eller i papperskorgen. Mer enkelt: vinner ens parti så behöver de inte din röst, förlorar de gör det även om du röstar på något annat. Och sannolikheten för att man skall vara en avgörande röst är så försvinnande liten att den inte är värd att fundera på. Så, varför rösta?

Givetvis, detta fick mig inte att inte vilja rösta, men jag började se på själva röstandet utifrån ett annat perspektiv. Att rösta blev aldrig något allvarligt för min del. Att rösta utan att ha koll på politiken bara för att vara med och "påverka" och idén att man måste rösta för att kunna få kritisera den förda politiken, framstod och framstår som ren idioti. Så, jag tog lätt på den enskilda handlingen, så lätt så att jag senare inte skulle se något fel i att rösta på vänsterpartiet eller sälja min röst till någon annan.

2. Tanken "Varför inte sälja sin röst?" fick jag nog någon gång i förra EU-valet. Kort och gott ser jag EU som ett monster bortom någon organisations kontroll och att ta det valet på allvar var alltför galet för min del. Så jag funderade på om jag inte skulle kunna få lite pengar för min röst. Tyvärr fick jag snart reda på att detta skulle vara olagligt, så idén fick vila.

Men den grundläggande tanken bakom idén att sälja rösten kom utifrån mina tankar hur galet det är att rösta och "Skulle det inte vara roligt att sälja den?" Och jo, det skulle det.

3. Förutom de rent humoristiska aspekterna av att sälja sin röst ser jag det som ett tillfälle att skapa debatt om de lögner som finns om röstning. Det finns en hel del myter och floskler kring röstandet och jag hade hoppats att ifall folk svarade på mitt erbjudande med dessa sofismer skulle jag få ett tillfälle att argumentera emot dem. Några av dessa idéer är att "varje röst spelar roll", "det är ens demokratiska plikt att rösta även om du röstar blankt", "det är bekymmersamt att valdeltagandet sjunker", "den som inte röstar får inte klaga på resultatet", "den som röstat på ledarna får inte klaga på deras beslut", "den som röstar ger bort en del av sin bestämmanderätt till staten", "den som inte röstar visar att staten får ta en viss del av dennes bestämmanderätt" och några till. Speciellt "man måste stå för något, oavsett vad" visar på liknelsen mellan demokrati och religion ("tro för trons skull"). Kolla även in de första sidorna av den här tråden på Flashback där dessa sofismer flödar fritt.

4. Det kanske även skulle vara positivt ifall det fanns en marknad för röster? I videon jag lade upp har jag två citat i slutet från ekonomer om konsekvenserna av att kunna köpa och sälja röster. Jag är inte helt övertygad över att så är fallet, och det är inget jag skulle föredra framför ett libertarianskt polycentriskt lagsystem, men idén var värd att utforska. Det första som dök upp när jag började fundera på detta var problemen: Tänk om någon köper upp allas röster och sedan tar bort rösträtten? Tänk om de sittande partierna tar pengar från staten för att köpa folks röster?

Den första möjligheten kan man nog med viss säkerhet avfärda som alltför osannolik. För även om det skulle finnas någon som har så mycket pengar att han kan köpa några miljoner röster så skulle de som arbetar för staten just nu inte göra vad som helst så snabbt. Om denne röstköpare skulle försöka avskaffa demokratiska val skulle det inte gå igenom; han skulle bli störtad.

Den andra möjligheten verkar mer rimlig. De sittande politikerna ger ju idag sig själva pengar för att skapa mer propaganda för sig själva. Varför skulle de inte även ta pengar för att köpa röster mer direkt? Detta skulle definitivt ske, men frågan är om det skulle vara stabilt över en längre tid. Det verkar som att det finns skäl för väljarna att inte sälja sin röst till ett parti som beskattar dem för att betala för rösten. Men samtidigt så beskattas alla oavsett om man säljer sin röst eller inte, och eftersom man bara har kontroll över sin egen röst, varför inte ta emot pengarna? Här vet jag verkligen inte vad som skulle hända.

Det som jag tror skulle ske med ett öppet köp och försäljning av röster är att man skulle få flera olika marknader för varje parti, då folk skulle kräva olika mycket betalt för att rösta på ett parti; jag skulle kräva mer pengar ifrån någon för att rösta på (s) än på (klp). En annan sak som nog skulle följa med är mer konkreta vallöften från politikerna; blandar man in pengar kommer folk bli mer affärsmässiga vad gäller röstandet vilket gör att man bryr sig mer om effekten av ens röst än av slagord.

Annars kan jag berätta att under den, så kallade, Frihetstiden i Sverige var det vanligt för den tidens riksdagsledamöter att sälja sina röster. Michael Roberts i Sverige under Frihetstiden berättar exempelvis att en engelsk diplomat redan 1725 sa att "en svensk riksdag kan alltid mutas". (En annan intressant bit historia: priset för en adelsmans fullmakt låg på 300 daler 1727 och hade stigit till 12 000 daler 1772.) Det här säger förstås inte så mycket; frihetstiden var ingen frihetstid och det fanns tendenser både åt mer förtryck (ökad merkantilism) och mer frihet (censoren för världsliga skrifter slopades 1765), men det torde göra tanken att sälja röster öppet idag mindre främmande.

5. Slutligen hade jag efter EU-valet kommit på att jag inte behövde sälja min röst för att uppnå mina andra mål, jag kunde sälja möjligheten att försöka övertala mig istället.

Så, detta är mina anledningar till att jag säljer min röst. Det var menar att jag skulle ha lagt upp en auktion idag, men då ebay krävde ett verifierat Paypal-konto så tar det några dagar.

Val och pengar

Är spelteoretiker rationella?

Det korta svaret är att det finns olika definitioner av rationalitet och att de är fast i sin. Rationalitet kan beskrivas som att försöka uppnå sina mål så gott som möjligt. Uttryckt i ekonomiska termer så är en rationell person en nyttomaximerare, en som korrekt identifierar hur denne skall uppnå sina mål och agerar därefter. Den här definitionen tror jag inte spelteoretikerna säger emot, men de skulle nog lägga till att de vet den korrekta metoden en rationell person kommer använda för att ta reda på hur denne skall agera. Det vill säga, de menar att för att vara rationell så måste man tänka på varje tänkbart vägval man står inför på ett rationellt sätt. Det är här som deras definition av rationalitet har gått från att beskriva den generella processen att uppnå ens mål till en specifik metod att fundera på hur man uppnår dessa mål. Och det är här som jag menar att de gjort ett misstag, att deras metod inte är bra för en rationell egoistisk individ. (De analyserar oftast hur egoister, personer som bara bryr sig om sin egen välfärd, agerar och det är med dessa som problemen uppstår.)

Denna metod spelteoretikerna menar att man skall använda sig av kallas, om jag får lov att översätta från engelskan, baklänges induktion. Denna går ut på att man, i ett spel, resonerar från slutet av spelet, ser vad den optimala strategin är för den sista spelaren, sedan för den näst sista spelaren givet att denne vet hur det sista draget ser ut. Sedan fortsätter man i samma stil till det första draget som står framför en. Nu finns det inte längre något att fundera på, givet att de motspelare man spelar med också är rationella, därför att de också har använt den här tekniken och "vet" hur spelet kommer sluta. Bryan Caplan belyser detta sätt att tänka genom att visa hur den gode kanslern/kejsaren Palpatine skulle ha kunnat använt metoden:

1. To become and remain Emperor, Palpatine needs a powerful but obedient apprentice, a rubber-stamp Senate, no external enemies, and no Jedi.

2. Since the external enemies are his main rationalization for amassing power, he kills them last using his powerful but obedient apprentice.

3. To push the Senate to vote him absolute power, he needs to survive an attempted Jedi coup.

4. To survive the coup, he has to trick the Jedi into attacking him when they are weak, then retaliate with a massive sneak attack. This also solves his Jedi problem.

5. To recruit his new apprentice, Anakin Skywalker, he has to trick him into preventing the Jedi coup.

6. To trick Anakin into preventing the Jedi coup, he has to do many things: offer to help him save his pregnant wife, build up friendship and trust with flattery over the years, manipulate the Jedi into bruising his ego by denying him the rank of Master, pretend to be a helpless victim of the Jedi, etc.

...

13. Palpatine gets himself voted Chancellor by promising to protect Naboo against the Trade Federation.

14. To make this happen, Palpatine covertly orders the Trade Federation to blockade and invade Naboo.

I just det här exemplet utgår dock Caplan från att endast Palpatine agerar rationellt (vilket troligtvis skulle gjort honom till en bättre regissör och manusförfattare än och George Lucas som utgick från att ingen i filmerna gjorde det). Men det visar förhoppningsvis ganska väl hur tänket fungerar. Vad är det då som är problematiskt med att använda det här sättet att analysera ens valmöjligheter?

Problemet belyses bäst genom att visa hur detta sätt att tänka leder till klart negativa resultat för en egoist. Ett exempel där bakvänd induktion går dåligt är i Centipede game, eller i en variant av det. I detta scenario så turas du och en motspelare att ta mynt från en hög med mynt. Ni kan välja att antingen ta ett mynt, varpå turen går vidare till motspelaren, eller två, varpå spelet tar slut. En "rationell" person som tänker bakvänt här kommer att ta två mynt, oavsett hur stor högen är. För att se detta, följ den bakvända logiken och se hur den "rationella egoisten" skulle agera i den sista omgången.

Ponera att det är ett mynt kvar i högen. Här är det självklart att man tar myntet, och det finns inget problem här.

Ponera att det är två mynt kvar i högen. Här har spelaren antingen valet att dela med sig eller ta allt själv. Eftersom vi antar att spelaren inte sätter något värde på moraliska värden som att dela lika eller vänlighet och bara vill maximera antalet mynt, så tar denne två mynt.

Säg att det är tre mynt. Spelaren vet nu om att ifall denne tar ett mynt är det allt han får, för han vet att det optimala draget för den andre spelaren i nästa drag är att ta två mynt, så att spelet avslutas. Därför tar han två mynt.

Fyra mynt. Återigen vet spelaren vad han kan förvänta sig att få om han tar ett mynt, då kommer motspelaren att ha tre mynt och alla "rationella" personer tar ju två mynt då. Bäst att ta två mynt.

Fem mynt. Jag hoppas att mönstret blivit tydligt vid det här laget; spelaren vet om hur en rationell spelare skulle spela i alla tidigare spel, så det är bäst att inte samarbeta och ta två mynt, eftersom motspelaren bara kommer att låta bli att samarbeta och ta två mynt nästa omgång. Alltså tar spelaren två mynt. Men, skulle man inte kunna samarbeta vid det här laget? Ta ett mynt och hoppas att motspelaren inte tar två? Kanske, men det skulle inte vara rationellt enligt en spelteoretiker.

Sex mynt. Spelaren vet nu om att ifall denne tar ett mynt är det allt han får, för han vet att det optimala draget för den andre spelaren i nästa drag är att ta två mynt, så att spelet avslutas. Därför tar han två mynt.

Femtio miljoner mynt. Spelaren tar två mynt.

Nu kommer frågan, uppnår man sina mål (maximera antalet mynt) genom att använda bakvänd induktion inför det här problemet? Det verkar inte så. När man testar hur människor agerar i sådana här och liknande spel, som återkommande fångarnas dilemma, finner man att människor tänker på ett helt annat sätt än det "rationella" sättet, och det går bättre för dem. Här försöker spelteoretikerna rädda sin hypotes genom att säga att människor är altruistiska, inte förstår bakvänd induktion eller helt gjorde misstaget att samarbeta eftersom de inte tänkt igenom problemet tillräckligt länge. Det krävs en spelteoretiker av hög rang att inse att det enda rationella att göra i en situation med en kolossal hög med mynt är att ta två stycken.

Det är här som man inte bör hålla sig fast vid en metod att vara rationell och istället titta på grundfrågan: hur tjänar jag så mycket som möjligt i den här situationen. Filosofen Eliezer Yudkowsky formulerade det väl i en kritik av en liknande del av spelteoretikernas bild av rationalitet:

First, foremost, fundamentally, above all else:

Rational agents should WIN.

Don't mistake me, and think that I'm talking about the Hollywood Rationality stereotype that rationalists should be selfish or shortsighted. If your utility function has a term in it for others, then win their happiness. If your utility function has a term in it for a million years hence, then win the eon.

But at any rate, WIN. Don't lose reasonably, WIN.

Det var Yudkowskys beskrivning av en mer realistisk version av fångarnas dilemma och ett återkommande fångarnas dilemma som fick mig att se att den bakvända induktionen inte är rätt metod för att agera rationellt, i vissa situationer (den kan ju fungera i andra). Båda artiklar är väl värda att läsa.

Jag vet inte riktigt om det är logiken bakom bakvänd induktion som gör det fel, eller att den bara används felaktigt. Det skulle kunna vara så att en rationell individ som använder bakvänd induktion resonerar så här: "Okej, mitt mål att få hälften av alla pengar i högen och de två sista, misslyckas, eftersom min motpart inte kommer att tillåta mig att göra det. Men, min motpart, som vill ha samma sak, vet också om att han inte kommer att lyckas ta de två sista mynten. Och när vi båda tänker på detta sätt leder det till att jag bara får en pytteliten del av hela högen. Men detsamma gäller för min motpart. Så, det kanske är bättre att satsa på ett mer realistiskt mål, som att få hälften av alla mynt i högen. Jag tar ett mynt i början, och då kommer min motpart också göra det." Man kan förstås tänka sig att ens motspelare är en klassisk spelteoretiker som inte ändrar sin uppfattning om vad rationellt spelande är, men eftersom denne inte vet om vad man har för uppfattning kommer denne att utgå från att man samarbetar och därför samarbeta tills det bara är två mynt kvar.

Jag vet inte riktigt vilket som är det mest optimala sättet att fundera på dessa situationer. Det kan mycket väl vara så att det inte finns något optimalt sätt att tänka på det, att varje sätt att se på det kan attackeras på något sätt. Men det verkar klart att det inte är rationellt att tänka som spelteoretikerna här.

Går vi mot mer eller mindre frihet?

En del libertarianer ser ganska pessimistiskt på statusen för våra friheters framtida tillstånd. Vissa menar att vi inte har något gott alls att förvänta oss från framtidens stater, dessa kommer bara växa allt mer och mer och bli allt mer inskränkande och påträngande. Kark, från Flashback, presenterar sina syn således:

Har precis lyssnat på det seminarium Robert Higgs hade om sin bok "Crisis and levithan" som finns att ladda ner från Mises.org. Han har granskat hur staten har vuxit i USA och hur eliten använt kriser som världskrigen, depressioner och nu senast kriget mot terrorn (seminariet var från 2003) för att accelerera expansionen av staten. Föreläsningarna och Higgs slutsats gjorde mig mycket deprimerad, eftersom mycket talar för att han har rätt. Han redogjorde för hur den logik Mises skrev om, det vill säga att den gyllene medelvägen eller mixade ekonomier oundvikligen leder till socialism eftersom det är följden av att interventioner staten genomför skapar nya problem som kräver mer interventioner och resultatet blir minskade friheter för individen och att staten växer. Att vända denna trend är nog inte möjligt och vi har nog att se fram emot att staten blir mer översittande, terapeutisk och rovgirig och att de alltid kommer veta var vi är eftersom det kommer bli lag på att alla har ett chip som går att spåra inopererat i kroppen.

Higgs föreläsningar är väl värda att undersöka, då de visar hur staten USA historiskt har vuxit genom kriser. Formeln för detta är väldigt enkel: under en kris växer staten mycket och efter att den är över minskar staten igen, men den går inte tillbaka till den tidiga storleken. Låt sedan ett antal kriser komma och gå och staten har vuxit rejält. Men, det han visar är bara en historisk tillfällighet för en viss period. Det går inte att bara ta hans exempel som grund för debatten då det finns andra perioder när friheten vuxit rejält.

Mitt favoritexempel för att visa en sådan period där friheten bara vuxit är 1800-talets Sverige. För att bara nämna ett fåtal: censuren över tidningar så gott som försvann efter att indragningsrätten gjorde det, det blev tillåtet att gå ur svenska kyrkan (om än att man måste tillhöra någon kyrka), ocker blev lagligt, från 1865 och framåt var Sverige som mest frihandelsvänlig med världen, inre och yttre pass slopades och överlag blev marknaden mycket friare. En längre lista skulle kunna göras, men detta borde räcka som exempel på att, även om stater tenderar att växa, finns det definitiva tendenser som går i andra riktningen.

Och hur är det då i vår tid? Om man endast ser på den ekonomiska frihetens utveckling, och om man tillåter att något sådant går att mäta på ett väl avvägt sätt, och har gjorts så, så är friheten högre nu än vad den var under 70-, 80-, och 90-talen. Detta enligt både Fraser Institute och The Heritage Foundation. Man ser det extra tydligt med hjälp av en graf:


Men, det går inte att glömma att friheten även har minskat, på vissa personliga plan, som genom sexköpslagen, kriminaliseringen av användning av narkotika och den senaste ökningen i statlig övervakning. Här kanske det inte går att göra jämförelser med vilken frihet som är viktigast och därför omöjligt att säga i vilken utveckling vi går i.

Detta till trots ser jag det som rimligast att anta att den personliga friheten har följt utvecklingen för den ekonomiska. Om detta är rimligt eller inte går att diskutera, men eftersom detta är det enda som vi för tillfället har någorlunda bra data över för att kunna göra jämförelser, så är den ökade ekonomiska friheten den enda som kan påvisas. Och detta gör att den globala utsikten blir ännu bättre, för den genomsnittliga ekonomiska friheten i världen har ökat, och därmed gjort livet lättare för miljontals människor, vilket Peter Leeson dokumenterat i en ny artikel. Huvudpunkten, som jag tror är det viktigaste inlägget i debatten om staternas tillväxt är den här grafen:

"Det där är annorlunda"

Ett vanligt argument mot privatisering av eller legalisering av något som nu är statligt styrt eller reglerat eller förbjudet är den retoriska frågan: "Tycker du att den här aktiviteten är som vilken annan aktivitet som helst?" Ett standardexempel är sjukvård, men det har även använts för droger, prostitution och polistjänster.

Invändningens främsta syfte verkar vara att visa att de flesta saker är normala, och dessa är det fullt okej att utföras av privatpersoner (i vinstsyfte) utan någon direkt statlig kontroll, men att vissa saker, de är helt enkelt annorlunda. Och dessa saker, de skall man hålla sig borta ifrån, eller låta staten sköta, gärna båda. Marknaden kan definitivt inte hantera det, såklart, för produkten/tjänsten är så helt olika "alla andra saker".

På ett plan är det här ett fullständigt korrekt argument: sjukvård, exempelvis, är som en produkt annorlunda än nagelklippare. Men nagelklippare är annorlunda än bilar, som i sin tur är annorlunda än pizzerior. Tar man en produkt på marknaden och jämför den med alla andra så är det helt enkelt en truism, en bagatell att säga att den inte är lik alla andra. Det finns biljoner olika produkter; det skulle vara en omöjlighet för alla att vara likadana.

Men det är givet att truismen även kan användas för att mena att den specifika tjänsten inte bara är unik gentemot andra produkter, utan den tillhör en klass av tjänster som är speciella eftersom användning/produktion av dem är farlig (och bör då skötas av staten eller vara helt förbjudet) eller för att marknaden, rent ekonomiskt, inte skulle klara av att producera det eller för att det föreligger något moraliskt tabu mot aktiviteten. Även här stöter man på problem eftersom det finns många produkter som produceras som är potentiellt farliga för dess konsumenter (som bilar och nikotin), och det finns många aktiviteter än de som nu är olagliga som för risker för ens liv med sig (som vissa sporter eller att skaffa barn), och det finns dokumentation på att marknaden kan effektivt producera nästan vad som helst.

Återstår då att aktiviteten känns annorlunda och har behandlats annorlunda av de flesta i samhället. Men det kan vara helt beroende av tid och miljö eftersom vi ofta är beredda att ta alla existerande institutioner för givna och som positiva vilket innebär att det känns konstigt med privat sjukvård nu, enbart för att den till största delen är statlig. Men det känns inte konstigt med privat plastikkirurgi. Och numera känns det inte konstigt med privata apotek. Så den här känslan är bara en känsla och säger ingenting om något i grund och botten är så besvärligt/farligt att det måste skötas av staten eller förbjudas.

Det verkar som att den här retoriska frågan bara är ett uttryck för folks konservativt accepterande av de institutioner som finns, eftersom de finns.

Vänstern i USA och deras ekonomiska kunskaper

EconJournalWatch har publicerat en studie av Dan Klein och Zeljka Buturovic som undersöker folks kunskaper i ekonomi och ser om det på något sätt är relaterat till studier eller ideologisk övertygelse.

Undersökningen gjordes genom att de lade fram åtta olika påståenden till varje person och frågade även vad för utbildningsnivå och ideologisk övertygelse (om någon) denne hade. För varje påstående kunde man hålla med starkt till att starkt motsätta sig det. Så länge man inte har en neutral position eller svarar att man håller med den position som författarna anser vara den rimliga positionen en välinformerad person skulle ta, räknas denne som ekonomisk oupplyst. Nedan följer de åtta påståendena och vilket förhållningssätt som räknas som mindre upplyst:

1. Restrictions on housing development make housing less affordable.
• Unenlightened: Disagree
2. Mandatory licensing of professional services increases the prices of thoseservices.
• Unenlightened: Disagree
3. Overall, the standard of living is higher today than it was 30 years ago.
• Unenlightened: Disagree
4. Rent control leads to housing shortages.
• Unenlightened: Disagree
5. A company with the largest market share is a monopoly.
• Unenlightened: Agree
6. Third-world workers working for American companies overseas are being exploited.
• Unenlightened: Agree
7. Free trade leads to unemployment.
• Unenlightened: Agree
8. Minimum wage laws raise unemployment.
• Unenlightened: Disagree

Resultatet är att utbildningsnivå inte har någon effekt på hur bra kunskaper man har inom grundläggande ekonomi, däremot har ideologisk övertygelse det. Nedan följer hur många fel en genomsnittlig person från olika ideologiska grupper svarade på åtta frågor:

Progressive (n=577) = 5,26
Liberal (n=742) = 4,69
Moderate (n=1086) = 3,67
Conservative (n=1423) = 1,67
Very Conservative (n=540) = 1,30
Libertarian (n=369) = 1,38

Genomsnitt för alla grupper = 2,98
(n=hur många som svarade)

Det som författarna menar att man kan ta med sig ifrån den här undersökningen är att vänstern, brett sätt, är okunniga om grundläggande ekonomiska frågor.

Nonetheless, we think that the measurement as-is captures something real. At least since the days of Frédéric Bastiat, many have said that people of the leftoften trail behind in incorporating basic economic insight into their aesthetics,morals, and politics. We put much stock in Hayek’s theory (Hayek 1978, 1979,1988) that the social-democratic ethos is an atavistic reassertion of the ethos and mentality of the primordial paleolithic band, a mentality resistant to ideas of spontaneous order and disjointed knowledge. Our findings support such a claim, all the caveats notwithstanding. Several of the questions would seem to be fairly neutral with respect to partisan politics, particularly the questions on licensing, the standard of living, monopoly, and free trade. None of those questions challenge policies that are particularly leftwing or rationalized on the basis of equity. Yet even on such neutral questions the “progressives” and “liberals” do much worse than the “conservatives” and “libertarians.”

Förvisso är det inte någon större förvåning att personer med vänsteråskådning inte håller med om vad ekonomer har att säga när det går emot deras uppfattningar. Det samma gäller för de flesta människor. Men eftersom deras åsikter får bestämma politiken (jag antar att resultatet skulle säga något liknande här i Sverige) för alla är det värt att poängtera att vi styrs, inte av ett smart eller klokt styre, utan av ett gäng som får makt för att de kommer med rätt lögner till folket.