Hur blir man NARKOMAN?

Ted Goldbergs senaste bok Hur blir man NARKOMAN? -och hur hindrar vi det? går igenom två olika perspektiv som försöker förklara varför man blir en narkoman: ett biokemiskt och ett socialpsykologiskt perspektiv. Goldbergs slutsats är att det biokemiska perspektivet ensamt inte kan förklara alla fenomen kring droger och varför endast vissa som använder dem blir, i hans ord, problematiska konsumenter. Därefter vidareutvecklar han det perspektiv han menar förklarar problemet bättre, nämligen stämplingsteorin, och lägger fram empiriska belägg för det. Sedan diskuterar han de praktiska politiska sätten stater kan behandla drogfrågan, hur den svenska politiken är ett stort misslyckande och slutligen ger han en kort vägledning hur hans teori föreslår att man tacklar problemet och ger några exempel på hur detta har fungerat i Sverige. Boken är späckad med intressanta fakta och överlag är hans argument övertygande. Här tänkte jag komma med en genomgång av hans argument kring de första frågorna.

Det biokemiska perspektiv och dess problem
Tanken bakom det här perspektivet är ganska lätt att förstå. Högst förenklat: droger ger en positiv upplevelse, men tyvärr "kapar" de hjärnans behovcentrum genom att få en vilja ha mer och mer av drogen och kan även ge negativa känslor om man inte tar drogen. Man blir beroende helt enkelt. Beskrivningen är inte långt ifrån den som Cracked.com ger om hur man blir beroende av datorspel.

Goldberg menar att den här mekanismen till viss del stämmer, men att den inte klarar av att ensamt förklara varför vissa blir beroende och vissa inte blir det. För, om det är så att det är drogen tar över ens belöningssystem och det är endast drogens egenskaper som gör en person till knarkare eller inte: Varför är det så många som prövar droger och sedan beslutar sig för att inte fortsätta använda det? Alla som testar droger börjar inte använda det regelbundet och alla som använder det regelbundet börjar inte missbruka det. Hur kan det komma sig att fler än hälften av de som rökt tobak dagligen lyckats sluta, och att mellan 1965-75 slutade 29 miljoner i USA att röka. Även många som använt illegala droger har slutat att använda det, "utan behandling eller tvång".

Några studier som bekräftar detta handlar om amerikanska soldater som åkt till Vietnam, använt opiater där, och sedan kommit tillbaka till USA och sedan slutat. Enligt en studie skall troligtvis fler än 70% av dessa soldater ha använt opiater medan de var i krig och ett år senare hade endast 1,3% (13 personer av 965 individer) fått positivt på ett urinprov efter opiater. Vidare hade bara hälften av de som sagt sig vara beroende och 17% av de som använt heroin fått behandling. Denna (Robins et al 1974) och liknande studier menar Goldberg ger "mycket starkt bevis för att biokemiska förändringar i kroppen förorsakad av droger inte har den avgörande betydelse som många forsakare och allmänheten verkar tro".

Stämplingsteorin
Istället för att enbart mena att det är drogen som gör en till knarkare hävdar Goldberg att det i huvudsak är personen själv och dennes miljö som gör denne till knarkare. Väldigt förenklat börjar det med att man som barn får en dålig uppväxt och får en negativ självbild, varpå man försöker få veta ifrån andra människor ifall denna självbild stämmer eller inte. Ifall man blir illa bemött av andra bekräftar det ens negativa självbild, då man nu blir officiellt "stämplad" som en avvikare, vilket uppmuntrar personen att fortsätta agera på ett sätt som bekräftar denne bild, som att ta droger. Detta för att när ens självbild är negativ är det kostsamt att få positiva reaktioner från andra, då detta gör att man börjar tvivla på sin egen negativa självbild. Konstigt som det kan låta menar Goldberg att en människa hellre agerar så att ens inre bild av sig själv stämmer överens med vad ens omgivning har för åsikt om en, än att agera så att andra ger en signaler som står i konflikt med den här självbilden. Den här översiktsbilden skall inte uppfattas som att det finns en automatisk koppling mellan ett och nästa steg; modellen lämnar alltid utrymme för att individen skall agera annorlunda och det är inte bestämt på förhand att bara för att man hade en dålig uppväxt så agerar man negativt för att förstärka sin redan negativa självbild. Vad Goldberg gör gällande är att knarkare är sådana personer som inte lyckats bryta sig loss ur den här stämplingslogiken, men det finns dock alltid en möjlighet för dem att ändra sitt beteende (men, utifrån bokens kontext, verkar det bli mindre och mindre sannolikt ju längre man gått i dess spår). Det är värt att poängtera att användning av droger bara är ett sätt för en stämplad individ att väcka fortsätta stämplingar från folk och att teorin är generellare än att bara gälla för narkomaner.

Goldberg använder den här modellen som förklaring eftersom den stämmer överens med de observationer han gjort av narkomaner. Det han slagits av där är att i hans mening är narkomaner inte ute efter det som vanliga människor ville ha, nämligen saker som är bra för en. Istället var de han mötte väldigt självdestruktiva. De lever i nuet, verkar ofta vara uttråkade av att inte göra något, gillar inte sitt liv och har tappat känslan för sin integritet. En fras som Goldberg använde som verkar sammanfattande var att dessa hade fått sin "sociala jag" dödade, och således bryr de inte om sig själva längre. Här är en längre beskrivning av hur han såg att deras motiv var:

Problematiska konsumenter av narkotika har åtminstone några, och oftast alla, av följande syften när de tar illegala droger:

1- att få bekräftelse av den starkt negativa självbilden,

2. att försöka fly undan egna och andras krav,

3. självdestruktivitet,

4. hämnd. Stämplingsreaktionerna har lett till att den blivande problematiska konsumenten av narkotika har en mycket starkt negativ självbild redan innan hon börjar med narkotika. Andra människor har dömt ut henne och så småningom tar hon till sig deras dom. Hon försöker fly bl.a. med hjälp av illegala droger me hon har redan internaliserat förkastelsedomen och det går inte att fly undan det man bär inom sig. I och med allt negativt det medför att leva som storkonsument bekräftar hon för sig själv att hon förtjänar att bestraffas hårt: hon förstör ju för andra och har ödelagt sitt eget liv. Allt eftersom tiden går och omfattningen av hennes negativa livserfarenheter växer, blir hon alltmer övertygad om sin egen förkastlighet och att hon förtjänar att förgöras. Hennes livsmönster blir ständigt mer en process där hon "stiftar rättvisa". Andra har dömt henne - hon har accepterat domen - och hon blir sin egen bödel. Men samtidigt - genom att bestjäla dem, skrämma dem, ge dem dåligt samvete, osv. - tar hon hämnd på sina domare.

- s. 169

Speciellt det sista får mig att fundera på ifall viljan att agera självdestruktivt kan ha varit evolutionärt nyttigt för ens gener förr i tiden. Om man både tror sig vara värdelös och har blivit förklarad vara värdelös av resten av samhället, skulle generna då ha kunnat bestämma sig för att visa öppet för andra att man har slutat bry sig om sitt eget liv, som en sorts yttersta förfrågan om hjälp ifrån andra (eller, ett sätt för generna att göra sig av med en som inte passade in i miljön)?

Vad finns det då för bevis för att stämplingsteorin stämmer?
I en meta-undersökning skriver Kristiansen att "missbrukare" (oklart vad som menas) haft en oprortionerligt ekonomiskt och socialt missgynnad uppväxt, men han noterar samtidigt att många av dem inte växte upp under dåliga förhållanden (splittrat hem, missbrukande föräldrar, problem i skolan, etc.). Hans slutsats var att en dålig uppväxt inte var en nödvändig eller tillräcklig orsak till att folk blev missbrukare, vilket står i kontrast till Goldbergs tes att detta är nödvändigt. Goldberg menar att skillnaden i resultatet som de fått fram beror på att de definierat missbruk och "ogynssama uppväxtvillkor" olika och att de samlat in data olika. Han säger inte, men antyder att forskare som Kristiansen gått igenom använt begreppet mer brett. Kristiansen håller med om att datainsamlingen, när det gäller att intervjua tunga missbrukare, ofta är problematiska och att undersökarna inte får reda på all information. En annan forskare Goldberg citerar är än mer kritisk till tillförlitligheten i det de säger: "Trots en uppriktig vilja att berätta kan det samtidigt finnas all anledning för mina informanter - precis som för alla människor - att dölja vissa saker eller att skönmåla verkligheten. En många gånger utsatt livssituation med missbruk, kriminalitet och komplicerade relationella erfarenheter är ytterligare tungt vägande skäl att undanhålla eller frisera verkligheten."

Här vet jag inte om Goldberg antingen säger "Min teori gäller för alla missbrukare, även för dem som andra forskare säger sig komma från bra hem" eller "Dessa har använt 'dålig uppväxt' på ett felaktigt sätt, och fler skulle visat sig passa in med min teori om de varit mer försiktiga - inte för att min teori förklarar alla fall av tunga missbruk, men ändå". Det kan ju vara ett uppenbart fel om det är det första. Från sina egna undersökningar ger Goldberg exempel på hur de tunga missbrukare han stött på blev illa behandlade i sin uppväxt. Exempelvis: en problematisk konsument delade säng med modern tills han blev 15 (möjligtvis ett exempel på att "modern använde sonen för sina egna känslomässiga eller fysiska behov på ett orättvist sätt), en tjej hade två arbetande föräldrar och modern försummade sin modersroll och hade dessutom ångestattacker vilka flickan ledde henne igenom, flera har haft frånvarande fäder som "bara var där", "sket i mig", "var en icke-person", vissa blev fysiskt övergivna (för vilket de i regel skyllde sig själva för, exempelvis som att de var "elaka"), blivit ständigt utpekade för att ha orsakat problem (en tjej hade blivit det så mycket att hon senare kände sig skyldig för att ha "orsakat" att hennes pojkvän fått cancer) eller sexuellt utnyttjade (ofta av personal som jobbade med barn!).

Goldberg ger goda exempel att tro att många tunga missbrukare kan ha kommit till sin situation genom en stämplingsprocess. Detta kanske stämmer överens för de flesta i den situationen, men det lämnar möjligheten öppen för att många hamnat där genom andra mekanismer. Men som sagt är boken övertygande och jag rekommenderar den till alla som vill se problemen med det vanliga perspektivet och se en bättre förklaring.

Produktionsstrukturen i I, Pencil

En fantasirik illustratör har visat vilka produkter som använts för att producera en penna, så som det beskrivits i boken I, Pencil av Leonard Read.

För varje enskild vara eller tjänst som används i produktionen av en penna, så finns det ett lika omfattande nät av produkter och tjänster som lett till att dessa skapats. Samma gäller även för produkterna och tjänsterna i dessa strukturer. Och så vidare...

En viktig kampanj i USA

Kom ihåg att inte klicka på länken!

Varför jag säljer "min röst"

När jag förra veckan berättade hur jag tänkte rösta till valet, gav jag ingen förklaring till varför jag gjorde det. På begäran kommer här en till varför jag nu auktionerar ut möjligheten att övertyga mig att rösta på ett visst sätt (eller, mer kortfattat, "min röst"). Som med alla val man gör finns det flera delförklaringar.

1. Frågan "Varför rösta över huvud taget?" dök upp i mitt huvud någon gång efter att jag kom underfund med att min röst var helt värdelös, vilket troligtvis var någon gång i gymnasiet. Det är givet att en röst, i sin isolation, endast påverkar valresultatet ifall det är jämnt och ens röst blir den avgörande rösten för att ett parti skall få ett extra mandat. Ifall det parti man röstar på har en röst mer än vad som krävs för att få en stol till eller är mer än en röst från att få en stol till, gör det ingen skillnad ifall man lägger sin röst i valurnan eller i papperskorgen. Mer enkelt: vinner ens parti så behöver de inte din röst, förlorar de gör det även om du röstar på något annat. Och sannolikheten för att man skall vara en avgörande röst är så försvinnande liten att den inte är värd att fundera på. Så, varför rösta?

Givetvis, detta fick mig inte att inte vilja rösta, men jag började se på själva röstandet utifrån ett annat perspektiv. Att rösta blev aldrig något allvarligt för min del. Att rösta utan att ha koll på politiken bara för att vara med och "påverka" och idén att man måste rösta för att kunna få kritisera den förda politiken, framstod och framstår som ren idioti. Så, jag tog lätt på den enskilda handlingen, så lätt så att jag senare inte skulle se något fel i att rösta på vänsterpartiet eller sälja min röst till någon annan.

2. Tanken "Varför inte sälja sin röst?" fick jag nog någon gång i förra EU-valet. Kort och gott ser jag EU som ett monster bortom någon organisations kontroll och att ta det valet på allvar var alltför galet för min del. Så jag funderade på om jag inte skulle kunna få lite pengar för min röst. Tyvärr fick jag snart reda på att detta skulle vara olagligt, så idén fick vila.

Men den grundläggande tanken bakom idén att sälja rösten kom utifrån mina tankar hur galet det är att rösta och "Skulle det inte vara roligt att sälja den?" Och jo, det skulle det.

3. Förutom de rent humoristiska aspekterna av att sälja sin röst ser jag det som ett tillfälle att skapa debatt om de lögner som finns om röstning. Det finns en hel del myter och floskler kring röstandet och jag hade hoppats att ifall folk svarade på mitt erbjudande med dessa sofismer skulle jag få ett tillfälle att argumentera emot dem. Några av dessa idéer är att "varje röst spelar roll", "det är ens demokratiska plikt att rösta även om du röstar blankt", "det är bekymmersamt att valdeltagandet sjunker", "den som inte röstar får inte klaga på resultatet", "den som röstat på ledarna får inte klaga på deras beslut", "den som röstar ger bort en del av sin bestämmanderätt till staten", "den som inte röstar visar att staten får ta en viss del av dennes bestämmanderätt" och några till. Speciellt "man måste stå för något, oavsett vad" visar på liknelsen mellan demokrati och religion ("tro för trons skull"). Kolla även in de första sidorna av den här tråden på Flashback där dessa sofismer flödar fritt.

4. Det kanske även skulle vara positivt ifall det fanns en marknad för röster? I videon jag lade upp har jag två citat i slutet från ekonomer om konsekvenserna av att kunna köpa och sälja röster. Jag är inte helt övertygad över att så är fallet, och det är inget jag skulle föredra framför ett libertarianskt polycentriskt lagsystem, men idén var värd att utforska. Det första som dök upp när jag började fundera på detta var problemen: Tänk om någon köper upp allas röster och sedan tar bort rösträtten? Tänk om de sittande partierna tar pengar från staten för att köpa folks röster?

Den första möjligheten kan man nog med viss säkerhet avfärda som alltför osannolik. För även om det skulle finnas någon som har så mycket pengar att han kan köpa några miljoner röster så skulle de som arbetar för staten just nu inte göra vad som helst så snabbt. Om denne röstköpare skulle försöka avskaffa demokratiska val skulle det inte gå igenom; han skulle bli störtad.

Den andra möjligheten verkar mer rimlig. De sittande politikerna ger ju idag sig själva pengar för att skapa mer propaganda för sig själva. Varför skulle de inte även ta pengar för att köpa röster mer direkt? Detta skulle definitivt ske, men frågan är om det skulle vara stabilt över en längre tid. Det verkar som att det finns skäl för väljarna att inte sälja sin röst till ett parti som beskattar dem för att betala för rösten. Men samtidigt så beskattas alla oavsett om man säljer sin röst eller inte, och eftersom man bara har kontroll över sin egen röst, varför inte ta emot pengarna? Här vet jag verkligen inte vad som skulle hända.

Det som jag tror skulle ske med ett öppet köp och försäljning av röster är att man skulle få flera olika marknader för varje parti, då folk skulle kräva olika mycket betalt för att rösta på ett parti; jag skulle kräva mer pengar ifrån någon för att rösta på (s) än på (klp). En annan sak som nog skulle följa med är mer konkreta vallöften från politikerna; blandar man in pengar kommer folk bli mer affärsmässiga vad gäller röstandet vilket gör att man bryr sig mer om effekten av ens röst än av slagord.

Annars kan jag berätta att under den, så kallade, Frihetstiden i Sverige var det vanligt för den tidens riksdagsledamöter att sälja sina röster. Michael Roberts i Sverige under Frihetstiden berättar exempelvis att en engelsk diplomat redan 1725 sa att "en svensk riksdag kan alltid mutas". (En annan intressant bit historia: priset för en adelsmans fullmakt låg på 300 daler 1727 och hade stigit till 12 000 daler 1772.) Det här säger förstås inte så mycket; frihetstiden var ingen frihetstid och det fanns tendenser både åt mer förtryck (ökad merkantilism) och mer frihet (censoren för världsliga skrifter slopades 1765), men det torde göra tanken att sälja röster öppet idag mindre främmande.

5. Slutligen hade jag efter EU-valet kommit på att jag inte behövde sälja min röst för att uppnå mina andra mål, jag kunde sälja möjligheten att försöka övertala mig istället.

Så, detta är mina anledningar till att jag säljer min röst. Det var menar att jag skulle ha lagt upp en auktion idag, men då ebay krävde ett verifierat Paypal-konto så tar det några dagar.

Val och pengar

Är spelteoretiker rationella?

Det korta svaret är att det finns olika definitioner av rationalitet och att de är fast i sin. Rationalitet kan beskrivas som att försöka uppnå sina mål så gott som möjligt. Uttryckt i ekonomiska termer så är en rationell person en nyttomaximerare, en som korrekt identifierar hur denne skall uppnå sina mål och agerar därefter. Den här definitionen tror jag inte spelteoretikerna säger emot, men de skulle nog lägga till att de vet den korrekta metoden en rationell person kommer använda för att ta reda på hur denne skall agera. Det vill säga, de menar att för att vara rationell så måste man tänka på varje tänkbart vägval man står inför på ett rationellt sätt. Det är här som deras definition av rationalitet har gått från att beskriva den generella processen att uppnå ens mål till en specifik metod att fundera på hur man uppnår dessa mål. Och det är här som jag menar att de gjort ett misstag, att deras metod inte är bra för en rationell egoistisk individ. (De analyserar oftast hur egoister, personer som bara bryr sig om sin egen välfärd, agerar och det är med dessa som problemen uppstår.)

Denna metod spelteoretikerna menar att man skall använda sig av kallas, om jag får lov att översätta från engelskan, baklänges induktion. Denna går ut på att man, i ett spel, resonerar från slutet av spelet, ser vad den optimala strategin är för den sista spelaren, sedan för den näst sista spelaren givet att denne vet hur det sista draget ser ut. Sedan fortsätter man i samma stil till det första draget som står framför en. Nu finns det inte längre något att fundera på, givet att de motspelare man spelar med också är rationella, därför att de också har använt den här tekniken och "vet" hur spelet kommer sluta. Bryan Caplan belyser detta sätt att tänka genom att visa hur den gode kanslern/kejsaren Palpatine skulle ha kunnat använt metoden:

1. To become and remain Emperor, Palpatine needs a powerful but obedient apprentice, a rubber-stamp Senate, no external enemies, and no Jedi.

2. Since the external enemies are his main rationalization for amassing power, he kills them last using his powerful but obedient apprentice.

3. To push the Senate to vote him absolute power, he needs to survive an attempted Jedi coup.

4. To survive the coup, he has to trick the Jedi into attacking him when they are weak, then retaliate with a massive sneak attack. This also solves his Jedi problem.

5. To recruit his new apprentice, Anakin Skywalker, he has to trick him into preventing the Jedi coup.

6. To trick Anakin into preventing the Jedi coup, he has to do many things: offer to help him save his pregnant wife, build up friendship and trust with flattery over the years, manipulate the Jedi into bruising his ego by denying him the rank of Master, pretend to be a helpless victim of the Jedi, etc.

...

13. Palpatine gets himself voted Chancellor by promising to protect Naboo against the Trade Federation.

14. To make this happen, Palpatine covertly orders the Trade Federation to blockade and invade Naboo.

I just det här exemplet utgår dock Caplan från att endast Palpatine agerar rationellt (vilket troligtvis skulle gjort honom till en bättre regissör och manusförfattare än och George Lucas som utgick från att ingen i filmerna gjorde det). Men det visar förhoppningsvis ganska väl hur tänket fungerar. Vad är det då som är problematiskt med att använda det här sättet att analysera ens valmöjligheter?

Problemet belyses bäst genom att visa hur detta sätt att tänka leder till klart negativa resultat för en egoist. Ett exempel där bakvänd induktion går dåligt är i Centipede game, eller i en variant av det. I detta scenario så turas du och en motspelare att ta mynt från en hög med mynt. Ni kan välja att antingen ta ett mynt, varpå turen går vidare till motspelaren, eller två, varpå spelet tar slut. En "rationell" person som tänker bakvänt här kommer att ta två mynt, oavsett hur stor högen är. För att se detta, följ den bakvända logiken och se hur den "rationella egoisten" skulle agera i den sista omgången.

Ponera att det är ett mynt kvar i högen. Här är det självklart att man tar myntet, och det finns inget problem här.

Ponera att det är två mynt kvar i högen. Här har spelaren antingen valet att dela med sig eller ta allt själv. Eftersom vi antar att spelaren inte sätter något värde på moraliska värden som att dela lika eller vänlighet och bara vill maximera antalet mynt, så tar denne två mynt.

Säg att det är tre mynt. Spelaren vet nu om att ifall denne tar ett mynt är det allt han får, för han vet att det optimala draget för den andre spelaren i nästa drag är att ta två mynt, så att spelet avslutas. Därför tar han två mynt.

Fyra mynt. Återigen vet spelaren vad han kan förvänta sig att få om han tar ett mynt, då kommer motspelaren att ha tre mynt och alla "rationella" personer tar ju två mynt då. Bäst att ta två mynt.

Fem mynt. Jag hoppas att mönstret blivit tydligt vid det här laget; spelaren vet om hur en rationell spelare skulle spela i alla tidigare spel, så det är bäst att inte samarbeta och ta två mynt, eftersom motspelaren bara kommer att låta bli att samarbeta och ta två mynt nästa omgång. Alltså tar spelaren två mynt. Men, skulle man inte kunna samarbeta vid det här laget? Ta ett mynt och hoppas att motspelaren inte tar två? Kanske, men det skulle inte vara rationellt enligt en spelteoretiker.

Sex mynt. Spelaren vet nu om att ifall denne tar ett mynt är det allt han får, för han vet att det optimala draget för den andre spelaren i nästa drag är att ta två mynt, så att spelet avslutas. Därför tar han två mynt.

Femtio miljoner mynt. Spelaren tar två mynt.

Nu kommer frågan, uppnår man sina mål (maximera antalet mynt) genom att använda bakvänd induktion inför det här problemet? Det verkar inte så. När man testar hur människor agerar i sådana här och liknande spel, som återkommande fångarnas dilemma, finner man att människor tänker på ett helt annat sätt än det "rationella" sättet, och det går bättre för dem. Här försöker spelteoretikerna rädda sin hypotes genom att säga att människor är altruistiska, inte förstår bakvänd induktion eller helt gjorde misstaget att samarbeta eftersom de inte tänkt igenom problemet tillräckligt länge. Det krävs en spelteoretiker av hög rang att inse att det enda rationella att göra i en situation med en kolossal hög med mynt är att ta två stycken.

Det är här som man inte bör hålla sig fast vid en metod att vara rationell och istället titta på grundfrågan: hur tjänar jag så mycket som möjligt i den här situationen. Filosofen Eliezer Yudkowsky formulerade det väl i en kritik av en liknande del av spelteoretikernas bild av rationalitet:

First, foremost, fundamentally, above all else:

Rational agents should WIN.

Don't mistake me, and think that I'm talking about the Hollywood Rationality stereotype that rationalists should be selfish or shortsighted. If your utility function has a term in it for others, then win their happiness. If your utility function has a term in it for a million years hence, then win the eon.

But at any rate, WIN. Don't lose reasonably, WIN.

Det var Yudkowskys beskrivning av en mer realistisk version av fångarnas dilemma och ett återkommande fångarnas dilemma som fick mig att se att den bakvända induktionen inte är rätt metod för att agera rationellt, i vissa situationer (den kan ju fungera i andra). Båda artiklar är väl värda att läsa.

Jag vet inte riktigt om det är logiken bakom bakvänd induktion som gör det fel, eller att den bara används felaktigt. Det skulle kunna vara så att en rationell individ som använder bakvänd induktion resonerar så här: "Okej, mitt mål att få hälften av alla pengar i högen och de två sista, misslyckas, eftersom min motpart inte kommer att tillåta mig att göra det. Men, min motpart, som vill ha samma sak, vet också om att han inte kommer att lyckas ta de två sista mynten. Och när vi båda tänker på detta sätt leder det till att jag bara får en pytteliten del av hela högen. Men detsamma gäller för min motpart. Så, det kanske är bättre att satsa på ett mer realistiskt mål, som att få hälften av alla mynt i högen. Jag tar ett mynt i början, och då kommer min motpart också göra det." Man kan förstås tänka sig att ens motspelare är en klassisk spelteoretiker som inte ändrar sin uppfattning om vad rationellt spelande är, men eftersom denne inte vet om vad man har för uppfattning kommer denne att utgå från att man samarbetar och därför samarbeta tills det bara är två mynt kvar.

Jag vet inte riktigt vilket som är det mest optimala sättet att fundera på dessa situationer. Det kan mycket väl vara så att det inte finns något optimalt sätt att tänka på det, att varje sätt att se på det kan attackeras på något sätt. Men det verkar klart att det inte är rationellt att tänka som spelteoretikerna här.

Går vi mot mer eller mindre frihet?

En del libertarianer ser ganska pessimistiskt på statusen för våra friheters framtida tillstånd. Vissa menar att vi inte har något gott alls att förvänta oss från framtidens stater, dessa kommer bara växa allt mer och mer och bli allt mer inskränkande och påträngande. Kark, från Flashback, presenterar sina syn således:

Har precis lyssnat på det seminarium Robert Higgs hade om sin bok "Crisis and levithan" som finns att ladda ner från Mises.org. Han har granskat hur staten har vuxit i USA och hur eliten använt kriser som världskrigen, depressioner och nu senast kriget mot terrorn (seminariet var från 2003) för att accelerera expansionen av staten. Föreläsningarna och Higgs slutsats gjorde mig mycket deprimerad, eftersom mycket talar för att han har rätt. Han redogjorde för hur den logik Mises skrev om, det vill säga att den gyllene medelvägen eller mixade ekonomier oundvikligen leder till socialism eftersom det är följden av att interventioner staten genomför skapar nya problem som kräver mer interventioner och resultatet blir minskade friheter för individen och att staten växer. Att vända denna trend är nog inte möjligt och vi har nog att se fram emot att staten blir mer översittande, terapeutisk och rovgirig och att de alltid kommer veta var vi är eftersom det kommer bli lag på att alla har ett chip som går att spåra inopererat i kroppen.

Higgs föreläsningar är väl värda att undersöka, då de visar hur staten USA historiskt har vuxit genom kriser. Formeln för detta är väldigt enkel: under en kris växer staten mycket och efter att den är över minskar staten igen, men den går inte tillbaka till den tidiga storleken. Låt sedan ett antal kriser komma och gå och staten har vuxit rejält. Men, det han visar är bara en historisk tillfällighet för en viss period. Det går inte att bara ta hans exempel som grund för debatten då det finns andra perioder när friheten vuxit rejält.

Mitt favoritexempel för att visa en sådan period där friheten bara vuxit är 1800-talets Sverige. För att bara nämna ett fåtal: censuren över tidningar så gott som försvann efter att indragningsrätten gjorde det, det blev tillåtet att gå ur svenska kyrkan (om än att man måste tillhöra någon kyrka), ocker blev lagligt, från 1865 och framåt var Sverige som mest frihandelsvänlig med världen, inre och yttre pass slopades och överlag blev marknaden mycket friare. En längre lista skulle kunna göras, men detta borde räcka som exempel på att, även om stater tenderar att växa, finns det definitiva tendenser som går i andra riktningen.

Och hur är det då i vår tid? Om man endast ser på den ekonomiska frihetens utveckling, och om man tillåter att något sådant går att mäta på ett väl avvägt sätt, och har gjorts så, så är friheten högre nu än vad den var under 70-, 80-, och 90-talen. Detta enligt både Fraser Institute och The Heritage Foundation. Man ser det extra tydligt med hjälp av en graf:


Men, det går inte att glömma att friheten även har minskat, på vissa personliga plan, som genom sexköpslagen, kriminaliseringen av användning av narkotika och den senaste ökningen i statlig övervakning. Här kanske det inte går att göra jämförelser med vilken frihet som är viktigast och därför omöjligt att säga i vilken utveckling vi går i.

Detta till trots ser jag det som rimligast att anta att den personliga friheten har följt utvecklingen för den ekonomiska. Om detta är rimligt eller inte går att diskutera, men eftersom detta är det enda som vi för tillfället har någorlunda bra data över för att kunna göra jämförelser, så är den ökade ekonomiska friheten den enda som kan påvisas. Och detta gör att den globala utsikten blir ännu bättre, för den genomsnittliga ekonomiska friheten i världen har ökat, och därmed gjort livet lättare för miljontals människor, vilket Peter Leeson dokumenterat i en ny artikel. Huvudpunkten, som jag tror är det viktigaste inlägget i debatten om staternas tillväxt är den här grafen: