tisdag 18 oktober 2011

Argument för frihet: Vem vill egentligen behöva försvara sin frihet?

I ett tidigare inlägg beskrev jag Anthony de Jasays epistemologiska argument för frihet. Man bör utgå från att respektera andras individuella rättigheter, enligt detta argument, för att man kan inte kräva av någon att kunna försvara ens rättigheter mot ett (potentiellt) oändligt antal motargument. de Jasays argument bygger på ett visst perspektiv på epistemologi och jag tror att argumentet är onödigt komplicerat. I det här inlägget tänkte jag presentera en variation av hans argument.

För att visa att man borde acceptera individuella rättigheter som en utgångspunkt borde det räcka med att visa att motsatsen inte är fördelaktig eller önskvärd. D.v.s. att man visar att utgångspunkten att man är en slav tills motsatsen blivit tillräckligt argumenterad för är motbjudande eller helt orimlig. För att göra det, låt oss undersöka vad det egentligen skulle innebära att börja leva sitt liv som slav.

Ett första problem med det här alternativet är att om någon är en slav, då måste det ju finnas någon som är en härskare. Men om man accepterar att ingen individ har en rätt att vara, på förhand, fri, då verkar det inte finnas någon som kan ta platsen som härskare. Alltså, om ingen individ får vara fri, då finns det ingen som kan kräva att man skall göra något speciellt så i praktiken leder det till att individen kan ändå kan agera fritt (för det finns ju ingen som har moralisk rätt att hindra denne). Eller så får varje individ låta bli att röra sig tills det kommer någon som inte behöver bry sig om den moraliska plikten att utgå från att vara en slav. En amöba, kanske?

Redan här borde man acceptera att slav-utgångspunkten är omöjlig (och därmed ingen man borde vilja acceptera). Men, låt oss för sakens skull anta att det finns några som är härskare över andra. Här verkar det finnas två alternativ, som Murray N. Rothbard argumenterat för:
Consider, too, the consequences of denying each man the right to own his own person. There are then only two alternatives: either (1) a certain class of people, A, have the right to own another class, B; or (2) everyone has the right to own his own equal quotal share of everyone else.
- For A New Liberty, s. 28
Om någon av oss människor skall få styra över andra, så måste det väl vara antingen en enskild grupp individer eller (vilket låter paradoxalt) alla av oss: en sorts kommunism där alla bestämmer över alla andra. Det första alternativet verkar bryta mot uppenbara rättviseprinciper, nämligen att likar borde behandlas likar. Och då människor, enbart i egenskap av att vara människa, är likar med alla andra människor, borde ingen enskild person ha rätt att styra över alla andra. Man skulle då kunna säga att vissa människor är, på något sätt, bättre än alla andra och att dessa har rätt att styra över folk. Anser du att det är en rimlig grund för att man skall kunna fördela makt på det här sättet? Om ingen argumenterar för det verkar det inte behövas något motargument mot det, och jag har inte sett någon argumentera i grunden för att vissa personer har en naturlig rätt att styra över andra pga att de skulle vara definitivt annorlunda.

Men, låt oss för stunden acceptera det som en möjlighet. Varför skulle det vara fel med att börja att leva som slav under ett visst antal människor? För det första så kan man ju då aldrig bli fri utan ens ägares vilja, för, även om denne är skyldig att släppa en fri ifall denne blir presenterad med tillräckligt bra argument för det, varför skulle denne tillåta dig att yttra dig om saken? Slaveri som utgångspunkt leder alltså till slaveri för evigt, då man saknar rätten att försvara sin frihet. Såvida inte, så klart, härskarna väljer att själva släppa en fri. Vilket inte verkar speciellt rimligt.

För det andra, även om slavägarna tillåter en att ha vissa friheter (som rätten att argumentera för sin frihet), skulle man inte i ett sådant system vara högst orolig över att härskarna när som helst kan ta ens frihet ifrån en? Och ifall det förtryck man lever under förhindrar en från att uppnå ens högsta drömmar, hur irriterande måste det inte vara att se att dessa inte går att uppnå, så länge ens härskare väljer att inte lyssna på ens argument (vilket de såklart alltid har friheten att göra)? Och om nu härskarna inte står i vägen för dig, ifall de tillåter dig frihet att göra vad du helst av allt vill göra, varför säga att man vill ha dem från första början? Jag ser inte hur detta skulle göras något bättre av att härskarna råkar vara en majoritet, än en minoritet, förutom att förtrycket skulle se annorlunda ut.

Det andra alternativet, universell kommunism, bryter samman då det i sig inte säger vilka regler som skall gälla under den här regimen. Givetvis skulle alla acceptera regler som alla håller med om, men hur skulle dessa individer (i ett ytterst hypotetiskt exempel, så klart) kunna få berätta för andra vad deras preferenser är? Varje person får inte lov att agera, att utöva någon frihet, förrän alla andra godkänt detta. Men ingen får heller godkänna någon annans agerande, förrän alla andra godkänt ens eget, så i slutändan får ingen göra något, som när det inte fanns någon härskare.

Det verkar som att det finns övertygande skäl för att ingen skulle vilja acceptera slaveri som utgångspunkt, då det antingen är omöjligt, orättvist eller för att det skulle kunna stå i vägen för ens främsta mål här i livet. Men, slaveri-utgångspunkten är inte den enda utgångspunkten som man kan adoptera istället för frihet-utgångspunkten. Man kan ju säga att man, exempelvis, bör ha rätt att göra allt som maximerar den totala lyckan här i världen. Mina argument här skall inte tas som ett argument mot den utgångspunkten. Den, och liknande, kommer jag att argumentera emot i ett senare inlägg.