Ordning och anarki

Svenska och västerländska felprioriteringar

2012-02-10T22:26:00.001+01:00

Nedanstående debattinlägg lade jag upp på Flashbacks och VoF:s forum. Jag skrev det för att jag ogillade fokuset som finns bland transhumanisterna om att man måste förbättra framtiden och att det är så viktigt att undvika risker för att vi inte skall dö ut då. Det håller jag med om. Men om det är så att vi människor har förmågan att förstå världen tillräckligt väl, agera korrekt för att förbättra tillståndet, och göra det samordnat mellan ett stort antal individer - då borde vi verkligen se till att införa fria marknader över hela världen. Här argumenterar jag - eftersom det var till för andra forum - inte nödvändigtvis för att exportera libertarianism med hela kitet, men jag förespråkar utträde som ett sätt att skapa frihet och fria markander i tredje världen.

Min idé var att försöka skapa lite debatt för en dramatisk förändring av det svenska samhället, för att hjälpa folk i tredje världen, samtidigt som vi tjänar på det. Det föll på döva öron, tyvärr. En skribent från VoF påpekade att texten kunde behöva textindelning, så jag tog med det.

Ett stort problem - fattigdom
Det finns vissa som utgår från att dagens politik är den bästa möjliga, som inte ser hur läget skulle kunna förbättras. Detta märks när man argumenterar för att förändra något; är detta något vanligt och utspritt då är det visst lätt hänt att folk accepterar detta något som positivt. Eller att man ser det som omöjligt att förändra, och därför meningslöst att försöka rubba. Lägg därtill att folk tenderar att inte vilja ifrågasätta sina politiska värderingar och perspektiv (men det kanske förändras i framtiden), så ser man att det finns en möjlighet att det finns mycket politik som inte passar med vad folk verkligen skulle vilja ha, om de lätt kunde välja mellan de olika alternativen.

Finns det då någonting som det svenska politiska systemet felprioriterar? Alltså, finns det någon politik som är hopplöst fel, som i stort sett alla skulle vilja ändra ifall man kunde jämföra resultaten enkelt, men som består tack vare trögheterna i det politiska systemet?

Jag tänker mig att det finns ett hundratal, men det finns ett problem som jag tror är jättestort, och som har en relativt enkel lösning (den är lönsam). Jag tänkte kortfattat ta upp problemet och lösningen här, och hoppas att min presentation inte har för många retoriska knep, för att du inte skall fundera på saken, och överväga den meta-lösning jag har på problemet.

Vad är problemet? Fattigdom. Som i att barn dör för att de är undernärda, vattnet man dricker innehåller gift, ingen tillgång till el och, för vissa olyckliga, samhället är så kulturellt bakåt att det är kutym att skära i flickors könsorgan. Tills dessa människor uppnått en levnadsstandard som, säg, en fjärdedel, av den vi har borde problemet ses som akut.

En lösning - fria marknader
Vad är lösningen? Fria marknader och frihandel. Som i låga eller obefintliga skatter, låg eller obefintlig reglering av handeln och säker äganderätt som ingen lokal gangster eller byråkrat kan kränka. Bevisen för att detta fungerar är överväldigande, se bl.a. Niclas Berggrens samt Doucouliagos och Ulubasoglus meta-analys av ett fyrtiotal olika studier. Eller betänk Hong Kongs tillväxt under ca 40 år med extremt liberal ekonomisk politik. Följande video visar på korrelationen mellan ekonomisk frihet och olika former av välstånd (som en hänvisning till att det är värt att undersöka hypotesen):

Hur kommer det sig att vi tjänar på att andra har fria marknader? Enkel ekonomisk teori, känd sedan Adam Smith; det som gör oss rikare är bl.a. att vi specialiserar oss på att producera en sak bra, och byta till oss andra saker från alla andra (som gjort detsamma). Specialisering ökar produktionen av minst fem skäl (kap. 4):

Genom att handla med fler individer utökar vi marknaden och ger mer av de ovanstående fördelarna.

Det finns vissa som vill argumentera emot frihandel och fria marknader pga att det finns problem i de västerländska samhällena, som vanligtvis kallas för "kapitalistiska" och sägs ha fria marknader. Iaf av kritikerna till den fria marknaden. Men problemet med argumentet är att vi lever i reglerade ekonomier, och det går således inte att säga att ett problem nödvändigtvis uppstår p.g.a. de frihetliga institutionerna i samhället. Det kan bero på de statliga institutionerna. Och i många fall är det så; hyresköer och arbetslöshetär det förstått av de flesta ekonomer att det beror på regleringar i marknaden. Det faktum att de flesta lagar sin egen mat beror på skatter och regleringar av bostäder. Att dessa regleringar finns kvar trots att de är skadliga beror på att vissa grupper tjänar (kortsiktigt) på dem, och det stora flertalet vill inte ta tiden att undersöka frågan närmre eftersom de är rationellt ignoranta om att det ens finns en fråga här och vill inte ändra sitt perspektiv.

Sins of omission and commission
Hur är det då att Sverige, och de andra länderna i väst, gjort ett misstag här? För, hur kan Sverige påverka läget för de fattiga länderna i Afrika? Det är ju inte så att Sverige bestämmer där.

Sverige påverkar dock länderna där på ett sätt, och skulle kunna påverka länderna positivt på ett annat sätt, som vi inte gör.

Det negativa sättet är genom att ge bort pengar till de korrupta ledarna i de fattiga länderna (så kallat u-landsbistånd). Dessa behöver nu inte längre förlita sig på de produktiva krafterna från sin befolkning lika mycket när de skall belöna sina följare. Det blir alltså mindre viktigt att folket är produktivt, och därigenom mindre viktigt att införa]behöver nu inte längre förlita sig på de produktiva krafterna från sin befolkning lika mycket när de skall belöna sina följare[/url]. Det blir alltså mindre viktigt att folket är produktivt, och därigenom mindre viktigt att införa regler som främjar välstånd. Att stötta en diktator, som Sverige har gjort, kan även hjälpa denne att kriga mot andra!

Totalt sett verkar biståndet inte ge någon speciellt bra effekt för att göra fattiga länder rika, förutom för länder som har någorlunda bra institutioner och några andra bra saker, i vilket fall u-landsbistånd inte är speciellt viktigt ändå.

Vad finns det då för positiva saker som vi skulle kunna göra, men som vi inte gör? Det absolut viktigaste som, enligt min åsikt, vi missar att göra, det är att vi inte försöker sprida de institutioner, de samhällsregler, den samhällsfilosofi som gjort det här samhället rikt. Det är inte socialdemokrati jag pratar om, vårt välstånd började byggas långt innan dess - det hade något att göra med den liberala revolution som kom till under mitten av 1800-talet, när skråen förlorade makten, bankerna fick trycka sina egna sedlar, tullarna sänktes drastiskt, passtvånget drogs bort, religionstvånget togs bort (nästan helt), ogifta kvinnor blev myndiga och en mängd andra reformer kom till.

Exportera kapitalistiska institutioner, importera människor
Hur skulle man kunna sprida dessa institutioner då? Det finns två sätt: antingen kommer människor hit och tar till sig dem, eller så åker människor härifrån och för med sig den. Båda har blivit beprövade, men används inte nu. Den invandringspolitik som finns nu är inte ämnad att ta hit en flock, en hord, invandrare (vilket min politik skulle leda till) till Sverige. Och den är definitivt inte ämnad att välkomna folk hit och försöka föra över den svenska kulturen. Folk är idag skeptiska (minst sagt) till massinvandring tack vare de uppenbara problem som idag är förknippade med den, men dessa är inte nödvändigtvis sammankopplade till invandringen som sådan. Massinvandring behöver inte leda till massarbetslöshet bland invandrare, exempelvis. Innan år 1970 var det vanligare för utländska manliga arbetare att arbeta mer än infödda manliga svenskar, därefter - delvis tack vare förändringar i produktionsstrukturen så att alla inte hade liknande jobb och därmed liknande löner, vilket i sin tur troligtvis beror på allt mer ökade krav på högre löner från facken, vilket inte passar bra med okvalificerad arbetskraft. Under 60- och 70-talen tjänade svenska staten pengar på att ta hit invandrare.

Det andra sättet är att föra med sig svensk kultur och lag till andra världsdelar. Detta är mindre vanligt, speciellt för Sverige som är så litet. Men det har skett, och behöver inte involvera mord och förtryck som när engelsmännen erövrade Indien. Det räcker med att vi kan resa till andra länder utan att behöva lyda den lokala och något mindre civiliserade lagen som finns i området, d.v.s. att svenskar i Ghana (exempelvis) lyder under svensk rätt - och, ifall Sverige vore tillräckligt civiliserat, att alla ghanabor levde under ghansk (?) rätt i Sverige (och att de kunde få leva under svensk rätt ifall de ville, såklart). Detta system kallas för extra-territorialitet och är gammalt som gatan, men helt bortglömt idag. Men med det här systemet så kan man lätt skapa en massa fredliga kolonier runt om i världen, och dit de med mer entreprenörsanda i värdlandet kan fly till, för att skapa sig en bättre framtid. Ett exempel på hur det fungerade var Shanghai mellan ca 1860-1930 då staden blomstrade och blev kallad "Paris i öst".

Idag förespråkas något liknande av bl.a. Paul Romer: så kallade "charter cities", fast det är mer territoriellt avgränsat, så att ett litet område skall kunna utvecklas under mer optimala lagar än vad dess stat levererar. Patri Friedman skall försöka sig på detta i Honduras.

Det är bara förargligt att dessa idéer kommer nu och inte tidigare. Vilket får mig tillbaka till ämnet: felprioriteringar. Att bygga slipstensmuseum är slöseri med resurser, när de istället kunde använts för att säkra fred och marknader i Bangladesh. Att skicka iväg en gubbe till månen är bara omoraliskt när folk svälter pga dåliga institutioner (d.v.s. särskilt ociviliserade tyranner och rövare). Att investera i laissez faire och frihet världen över ger mer tillbaka än något annat dumt projekt som staten sysslar med idag.

Det är alltså något av dessa två alternativ som vi i väst borde stå för, som borde, egentligen, vara bland toppen (om inte högst) på vår prioritetslista!

Så, det är mitt förslag på vad som borde göras. Om du tycker att det är dumt och fel att låta staten bli involverad i något sådant här - vilket är rimligt, då staten inte är den bästa organisationen för något förutom för att förstöra saker - så här är mitt förslag för att lösa det problemet: låt folk som vill göra det slippa leva under de regleringar som hindrar att få fram det så effektivt som möjligt! Låt folk starta ett "charter city" här i Sverige, dit en mängd invandrare kan flytta (men inte till resten av samhället, om ni inte tycker om det)! Svenska staten behöver inte göra något, förutom att vara inaktiv, för att andra skall kunna må bra och utvecklas. Staten behöver inte göra något, men, den får inte stå i vägen!

Inte så servicevänliga SJ

2012-02-09T23:59:00.000+01:00

Jag läste nyss följande berättelse på facebook, om hur vissa på SJ inte helt förstår vikten av att vara kundvänliga.

"Marknaden fungerar - under hot."

SJ ställde in mitt tåg utan att informera mig. Därefter satte de in ersättningsbussar som jag med rullstol inte kan komma ombord på. Därefter påstod de, tvärtemot vad som stod på min biljett, att jag INTE bokat handikapplats och därför måste sätta mig på bussen. Jag bråkade med dem i närmare två timmar och påtalade att jag rest på handikapplats säkert 20 gånger det senaste året. Till sist hotade jag med Aftonbladet - fem minuter senare hade de ordnat en taxi.

Bilden visar vad taxametern stod på när vi var framme. Grattis övriga SJ-kunder, det här får ni vara med och betala! :D Menmen, marknaden fungerar.

Det borde väl ha gått att lösa det här snabbare, om SJ hade kunnat planera för det i förväg, tänker jag mig?

Ett föredrag om ekonomers syn på en fri ekonomi

2012-02-07T23:29:00.002+01:00

Den 15:e december 2011 höll jag ett föredrag, arrangerat av Liberala partiet, om hur dagens nationalekonomer ser på den fria marknaden; hur de ser på för- och nackdelarna med frihet och olika statliga regleringar. Jag tar upp standardargumenten för fria marknader, varför de inte kan fungera perfekt och varför staten inte heller fungerar perfekt. Därefter diskuterar jag ett antal av de senaste meta-artiklarna ekonomer gjort om exempelvis hur bra keynesiansk politik fungerar, om privatiseringar är bra och ifall man borde legalisera handeln med organ.

Tack, Emil och Felix för att ni filmade! Och tack, Håkan för att du fixade ihop filmerna!

Det här är första gången som jag håller i ett så här långt och avancerat föredrag, så bedöm kvalitén med det i åtanke. :D

Ljudet är väldigt lågt, tyvärr, men det funkar att lyssna med hörlurar om ni, som jag, har mindre bra högtalare. Det är lite problem med ljudet mellan ca 1:24-2:20, men efteråt är det okej. Och det är ett hopp i talet i slutet, så ytterst lite av det jag sa om meta-artiklarna finns med. Men, för att få veta mer om det kan ni läsa talet jag gjorde iordning för kvällen (som jag någorlunda väl förhöll mig till), eller kika på artiklarna som jag använde mig av. Jag kan verkligen rekommendera det senare ifall du vill få en övergripande syn på vad (förhoppningsvis det bästa av) mainstream-ekonomin har att säga om fria marknader. Kolla även in min genomgång av Gregory Mankiws Principles of Economics, som tar upp de vanliga argumenten för att marknader inte fungerar perfekt.

Talet jag höll (ungefär):

Idén om den fria marknaden har funnits bland ekonomerna sedan dess moderna begynnelse. Adam Smith skrev om systemet av ”naturlig frihet” där ”varje individ, så länge som han inte bryter mot rättvisans lagar, är helt fri att söka sin egen lycka på sitt sätt, och att använda sina talanger och kapital för att konkurrera med andra”. Frederic Bastiat skrev om en naturlig ordning, en ekonomisk harmoni, där individen har rätt att ”ingå fria och frivilliga utbyten med andra individer, som också har samma rätt” och endast rätt att använda våld för att försvara sin eller andras frihet och egendom.

De ville inte alltid ha en fri marknad. Smith ansåg att staten borde bygga broar, bl.a. John Stuart Mill hade en mycket längre lista på statliga interventioner att

Bland nationalekonomer brukar man dela upp ens modeller av hur ekonomin fungerar i iaf två grupper. De ena försöker efterlikna en ekonomi likt den vi lever i idag, en blandekonomi där staten spelar en stor roll när det gäller att reglera människors och firmors agerande och genom att den omfördelar en stor del av all produktion i samhället. De andra försöker efterlikna en marknad där statlig inblandning i ekonomin förhåller sig till ett minimum, eller inte finns över huvud taget. De andra modellerna försöker alltså beskriva hur en oreglerad, obeskattad, ej subventionerad marknad fungerar. Alltså hur laisse-faire kapitalism fungerar.

Denna uppdelning har funnits sedan 1700-talet, och som regel har ekonomer börjat med att analysera den oreglerade marknaden, och kontrasterat den med den ekonomi de befinner sig i. Laisse faire är alltså en vanlig benchmark. Alla ekonomer är inte överens om vad det här systemet innebär i detalj – skulle copyright och patent vara en del av den marknaden, exempelvis – men överlag definieras det som ett system av oinskränkt privat äganderätt och kontraktsrätt.

Vad har då dagens nationalekonomer att säga om det här samhället? Ifall folket i ett land går och läser Ayn Rand eller Ludwig von Mises, och bestämmer sig för att ändra samhällets institutioner efter deras förslag, hur skulle detta samhälle se ut och fungera, enligt ekonomerna? Skulle samhället bli bättre eller sämre?

Den genomsnittlige nationalekonomen, om vi kan tänka oss en sådan, stöttar inte en fri marknad. Likt John Stuart Mill och J. E. Cairnes för hundrafemtio år sedan, ser de laissez faire som en rimlig princip att utgå ifrån, men att det finns så många problem med den, så många undantag där frihet inte är optimalt, att den endast i undantag kan vara den enda reglerande kraften i ekonomin. Den genomsnittlige nationalekonomen skulle nog kunna beskrivas som en socialliberal teknokrat. Perspektivet som är vanligt är den av en ingenjör som tror sig veta hur marknadskrafterna fungerar och hur de kan förbättras. Detta innebär inte att de är sossar, dock. De flesta ekonomer är mer liberala än andra.

Men, låt mig börja med att ange de vanligaste skälen nationalekonomerna använder för att förklara varför en fri marknad ger, åtminstone i vissa fall, ett bra resultat. Gregory Mankiw, som skrivit den mest populära textboken i ekonomi, hänvisar till iaf tre faktorer som gör att fria marknader fungerar bra:

Först: I en fri marknad så allokeras en viss vara eller tjänst till de kunder som värderar det högst. Alltså, företagen producerar vad kunderna vill ha, och i regel finns det ingen som sitter och håller på något som någon annan hellre vill ha. En fri marknad är alltså effektiv. Den tekniska varianten av den här principen går under namnet det första fundamentala välfärdsteoremet.

För det andra: I en fri marknad så kommer konkurrensen att leda till att endast de företagare som kan producera en vara så billigt som möjligt kommer att göra det. Endast de billigaste processer för att producera kommer användas, så att all produktion blir så rationell och kräver så lite resurser som möjligt. En företagare kommer alltså inte att slösa med resurser, som i att anställa någon en timme extra eller köpa en extra maskin som denne inte behöver.

Den tredje faktorn är en sammanslagning av de två tidigare: När människor får konkurrera fritt uppstår ett mönster av priser som tar hänsyn till konsumenternas preferenser av vad de vill ha, och producenternas kalkylering av det bästa sättet att producera något. Priserna i en fri marknad både reglerar folks beteenden för att uppnå en optimal produktion, och ger konsumenterna möjlighet att uppnå största möjliga nytta samtidigt som de minimerar svårigheten för andra att också göra det. Priserna är optimala och att förändra dem via skatter eller regleringar leder bara till ett sämre utfall.

Det här tillhör standardanalysen av en fri marknad bland neoklassiker. Men det är allmänt accepterat att den endast stämmer under vissa omständigheter, och att det finns vissa fenomen som gör att det inte kan fungera optimalt. Dessa fenomen kallas ofta marknadsmisslyckanden, men den termen är något missbrukad av nationalekonomer, då en del kallar allt som går fel i ekonomin för ett marknadsmisslyckande, oavsett om det är staten eller marknaden som orsakat problemet. I vilket fall, vad är det som räknas som marknadsmisslyckande, och hur kan det skada ekonomin?

De fem vanligaste fenomenen som tas upp är monopol, offentliga varor, externaliteter, informationsassymetri och en orättvis fördelning av resurserna i samhället.

Monopol uppstår när det bara finns en säljare på en marknad och när efterfrågekurvan lutar nedåt för varan. D.v.s. att ifall producenten minskar utbudet av varan så kommer priset stiga på den. Problemet med monopol är i den teoretiska modellen inte direkt att företaget blir slappt och inte förbättrar sina varor för att det inte finns någon konkurrent som hotar den, utan enbart att företaget höjer sina priser.

En offentlig vara är en vara eller tjänst med två speciella egenskaper. Den ena är att man kan inte hindra folk från att konsumera den, och den andra att en persons konsumtion av den inte hindrar andras konsumtion av den. Mitt favoritexempel på en sådan vara är solen. Alla får nytta av solen, och ingens konsumtion av att sola eller leva på en varm planet hindrar någon annan från att göra detsamma. Problemet med offentliga varor är att enligt den neoklassiska analysen så har marknaden svårt för att producera sådana här varor. En av de mest kända ekonomerna under 1900-talet, Paul Samuelson, gick så långt och sa att det var omöjligt för en fri marknad att producera dessa varor. Nutida ekonomer, som Gregory Mankiw, menar inte att det är omöjligt – det finns för många exempel på när det går för att hävda det – men att under vissa fall så produceras inte dessa varor. Standardexemplet är försvar för ett samhälle. Varför skulle det här inte kunna byggas? Som konsument, vad har du för incitament att betala för den här tjänsten? Ifall den är dyr, och det kräver att många betalar, varför skulle du bidra till att hålla uppe ett försvar? Ifall du inte bidrar med några pengar lär den produceras ändå och du får nytta av det, och om den inte produceras då är det ingen idé att bidra. Alltså, ingen bidrar, och vi får inget försvar på en fri marknad. Samma resonemang säger för övrigt att folk inte skulle rösta i ett val, eftersom de inte påverkar vad resultatet blir.

Externaliteter är nog de fenomen som flest ekonomer menar hindrar en fri marknad från att fungera optimalt. Dessa kallas även externa effekter och är effekter som ens agerande har på andra som orsakar nytta eller onytta för dem. Positiva externa effekter skulle vara ifall du har ett väldigt fint hus som folk gillar att titta på, vilket de inte betalar dig för. Negativa externa effekter skulle vara ifall du har ett väldigt fult hus som folk skyr, men du slipper betala för det lidande du orsakar andra.

Informationsassymetri är när säljaren och köparen har olika information om varan, oftast ses problemet vara att kunden har för lite information. Joseph Stiglitz är en av de största ekonomerna i det här fältet och han menar att när information saknas på marknaden faller mycket av de argument jag tog upp innan, så att effektivitet på en fri marknad bör ses som ett undantag istället för en regel. Ett standardproblem här är att ifall folk inte vet vad de olika företagen tar ut för pris på sina varor så kommer företagen att kunna höja priserna.

Det sista stora problemet med fria marknader är enligt många nationalekonomer att resultatet är orättvist. Vissa är fattiga och vissa är rika, och en implicit antaget moraliskt ställningstagande bland många ekonomer är att jämlikhet av inkomst är rätt så bra. Inte som i att det är det enda som är bra, men, lite halvt om halvt, är det önskvärt.

Det finns andra marknadsmisslyckanden men det verkar inte finnas någon enighet om att dessa utgör stora problem, eller att de kräver att en stat reglerar ekonomin för att fixa det. Naturliga monopol, exempelvis, sägs vara ett problem för att kostnaderna ständigt minskar i en sådan industri, vilket leder till ett monopol. Men, i dagens miljö menar Mankiw att det bara finns ett exempel, nämligen diamantindustrin och det är inte ett fullständigt monopol. Klassiska exempel som vattenledningar har ansetts vara naturliga monopol som staten borde reglera, men det finns ingen enighet om hur man skall reglera det och det finns ett stort antal som anser att det är bäst att låta det vara oreglerat.

Så, för att sammanfatta det jag sagt hittills om fria marknader, så kommer här några ekonomers uttalande. [Nåja, en blev det iaf!]

Den keynesianska ekonomen Brad DeLong skrev 2005 på sin blogg att:

Vi vet allihopa att marknaden är en fantastisk decentraliserad mekanism för att allokera resurser och reglera sociala aktiviteter, om externaliteter är små, om skalfördelar generellt sett minskar, och om vi är nöjda med fördelningen av resurser och den maktstruktur den ger upphov till,.

Den här analysen visar att om en fri marknad har några av dessa problem, då kommer den inte att fungera perfekt. Men, att det inte fungerar perfekt visar inte att det faktiskt finns en plats för staten att förbättra läget. Den punkten verkar inte de flesta ekonomer under 1950-70 talen ha erkänt, då förekomsten av marknadsmisslyckanden sågs som ett direkt rättfärdigande för statlig reglering. Detta är ett logiskt felslut som kallas för nirvanafelslutet; bara för att vissa samhälleliga institutioner inte är perfekta så kan man inte enbart därför förespråka ett par andra imperfekta institutioner. Och staten är, som jag hoppas alla känner till, är en högst imperfekt institution.

Så, vad finns det då för problem med staten? Generellt kan man säga att staten tenderar att gynna särintressen på allmänhetens bekostnad. Detta inkluderar både uppenbara särintressen – som när vissa företag skyddas genom tullar, eller får statligt stöd i bidrag – men också när en majoritet vill ha en viss politik, men denna orsakar mer skada än nytta för dem. I båda fallen misslyckas staten med att producera en politik som gynnar samhället.

Vad finns det för mekanismer som tillåter detta?

Den främsta är nog det som kallas för rationell ignorans. En väljare har inte möjlighet att veta vilken politik som är bäst – då det kräver ett antal års studier – och ingen har något intresse av att lära sig något sådant. Ens röst påverkar ju inte valet. Detta har ett antal effekter, som att särintressen kan lura befolkningen i att en viss lag är bra, men i själva verket missgynnas folk av den. Ett vanligt exempel är nationalistisk propaganda för tullar för vår industri.

En annan mekanism är kohandel, när ett flertal separata särintressen går samman, lovar att rösta på varandras förslag som det var för sig inte finns en majoritet för men som det finns när de är tillsammans.

Ett tredje problem gäller även om man antar att staten inte har några institutionella problem, alltså att politikerna och väljarna försöker göra det som är bra för allmänheten. Och det är att även staten kan inte samla in information perfekt. Även om det finns ett problem i samhället med, låt oss säga, utsläpp av svaveloxid. Om detta är en externalitet, hur mycket skall staten beskatta industrin för att få den att minska utsläppen? Vilken skatt leder till den optimala nivån av utsläpp?

Det finns fler exempel på mekanismerna bakom politiska misslyckanden, men dessa tre verkar vara fundamentala. Om man då ser både till marknadsmisslyckanden och politikermisslyckanden, är det på förhand inte uppenbart vilken politik som är att föredra. Vissa ekonomer argumenterar för att de politiska misslyckandena är oundvikliga och så kostsamma att det är bäst att låta marknaden vara fri, medan andra argumenterar tvärt om.

Härefter blir det något besvärligt att tala om konsensus bland ekonomer. Det finns ett djupt gående stöd för frihandel bland ekonomer, och ett relativt stort stöd för att ha fria priser, men i frågor som reglering av finansväsendet eller hur stort det sociala skyddsnätet bör vara finns det ingen gemensam åsikt. Jag sa tidigare att den genomsnittlige ekonomen var något av en teknokrat. Detta stämmer, men även inom det teknokratiska lägret finns det inte ofta en gemensam uppfattning av vilken politik som är bra. Mycket av den litteratur som publicerats i Journal of Economic Perspectives handlar exempelvis om reglering A är bättre än reglering B.

Men innan jag går in på litteraturen, låt mig bara skissa ungefär var de olika skolorna i ekonomi ligger vad gäller ekonomisk frihet. Den skola som är mest känd för att förespråka renodlad laissez faire är den österrikiska. Kända ekonomer i den traditionen är F.A. Hayek, Murray Rothbard och Israel Kirzner. Efter de, i fråga om vad man föreslår som politik, är public choice-skolan, företrädd av James Buchanan, Gordon Tullock och William Niskanen. Buchanan och Tullock skrev under 60-talet en bok – The Calculus of Consent – som försökte lösa många av politikens problem genom att försöka hitta en ekonomiskt effektiv konstitution, ett regelsystem som skulle se till att allmännyttan verkligen skulle vinna i politiken. Detta la grunden för konstitutionell ekonomi, vilket dock inte verkar ha lett till några praktiska förändringar inom politiken. Nästa grupp är Chicago-skolan, tidigare ledd av bl.a. Milton Friedman och George Stigler.

De ekonomer som förespråkar mer interventioner tillhör ofta den keynesianska eller neoklassiska (men inte då chicago) skolan

Hittills har jag pratat om nationalekonomers breda ställningstagande till en fri marknad, samt argumenten för och emot denna. Nu tänkte jag gå igenom ett antal forskningsområden för att försöka hitta vad det nuvarande läget säger om dessa frågor. Alltså, vad säger mainstreamekonomerna om några olika liberaliseringar?

För att få fram ett svar här har jag kollat på två olika typer av artiklar. Den ena frågar ett, förhoppningsvis, slumpmässigt antal ekonomer om deras åsikt i fråga X, och uppger helst en anledning till varför de tycker så. Den andra sortens artiklar gör en metaanalys av vad de flesta ekonomer inom ett område tycker om en fråga. Den senare sortens artikel borde ge ett bättre svar på vad som mest rimligt stämmer, eftersom man bara undersöker de ekonomer som publicerat och forskat i området. Deras uppfattningar borde alltså vara mer upplysta.

Jag har tagit artiklar ifrån tre journaler: Journal of Economic Literature, Journal of Economic Perspectives, Economic Policy, och Econ Journal Watch. (De flesta artiklar som publicerats i de första journalerna har inte så mycket att göra med totala liberaliseringar, och ekonomers inställning till det. Artiklarna i dessa journaler är tänkta att ge en bred uppfattning om ett fält, men tyvärr är fler ekonomer intresserade av en viss reglerings fördelar framför en annan, än att undersöka effekterna av ett helt fritt samhälle.)

En intressant fråga som dyker upp bland många som läst lite nationalekonomi är frågan om konjunkturcykler. När jag gick på handelshögskolan och läste nationalekonomi fick jag lära mig att staten kan öka välståndet genom att spendera en massa pengar i en nedgång. Denna klassiska keynesianism borde egentligen inte ha lärts ut då, då den klassiska modellen blev motbevisad under 1970-talet då ett antal länder hade både hög inflation och hög arbeslöshet samtidigt, vilket den keynesianska modellen hävdar är en omöjlighet.

Det finns andra problem med den keynesianska modellen – om man nu bortser från att den teoretiskt inte stämmer – och det är att få tajmingen rätt. Enligt den keynesianska logiken måste staten expandera sina utgifter i rätt läge, vilket kräver en väldigt bra mätning av ekonomin och att politiken är utformad så att detta är möjligt. Att detta är problematiskt kan man se i den senaste krisen. I USA röstades ett stimulanspaket igenom ett halvår efter att ekonomin gått in i en nedgång, men pengarna började inte spenderas ordentligt förrän kanske precis ett år efter att det hänt. [Jag har efteråt fått höra att eftersom företag planerar för framtiden skulle det räckt för de flesta att bara få höra att staten planerar med en stimulering. Det borde dock endast gälla ifall företagen vet att det är just dem som får pengarna från staten. Huruvida det var så vet jag inte.]

Men, även om man bortser från det problemet – vilket jag också fick lära mig på skolan – så är det inte bekräftat av studier att så kallade stimulanspaket faktiskt stimulerar ekonomin. I artikeln Can Government Purchases Stimulate the Economy, Valeri A Ramey igenom 18 artiklar som ger vitt skilda resultat i den här frågan.

I keynesiansk teori medför alla köp en ökning av BNP genom multiplikatoreffekten. Om jag köper varor för 100 000 kr kommer de jag handlar hos ha lite mer att spendera för, vilket de gör. De som säljer varor till dessa har i sin tur också mer pengar, o.s.v. genom hela ekonomin. Om mitt köp ledde till att andra i ekonomin köpte för 20% mer – så att BNP (och det här måste jag påminna om är enbart enligt den keynesianska logiken) stiger med 20% - då är multiplikatorn 1,2. Ju högre multiplikator desto bättre för ekonomin. Om den är under 1 så innebär utgifterna att BNP går ned, givet att pengarna skulle spenderats på annat om inte staten gjort det.

Vad säger då den här studien att statens multiplikator är? Den kommer fram till att den troligtvis ligger mellan 0,8 och 1,5, men att rimliga individer kan tänka sig att den ligger mellan 0,5 till 2,0. I det senare fallet kan statliga inköp alltså leda till ett hälften eller dubbelt så sort resultat. Som jag tolkar detta finns det inga uppenbara skäl till att vara oroliga för att en fri marknad skulle sakna möjlighet att stimulera ekonomin under konjunkturnedgångar.

Skulle en fri marknad klara sig undan stora monopol? Många hävdar att staten behöver reglera konkurrensen i samhället, för att den skall vara positiv och att företag inte skall gå samman och tjäna pengar på att höja priserna för konsumenterna. Konkurrenslagar har dock anklagats för att hindra effektiva företag från att expandera, gå samman med andra företag eller planera gemensamma aktiviteter för att minska deras kostnader. Dessutom har det sagts att staten skapar osäkerhet då dessa lagar inte är speciellt exakta så att man inte alltid kan veta ifall ett visst beteende för ett företag är lagligt eller inte.

Vad säger då ekonomerna om detta? I ett nummer av Journal of Economic Perspectives publicerades två artiklar som diskuterade hur effektiv den amerikanska staten hade varit med att förhindra kriminell konkurrens. Den ena artikeln menade att det var högst osäkert ifall den nuvarande politiken ökade konsumenternas välfärd, medan den andra hävdade att det var tydligt och att ja, den ökade välfärden. Den första artikeln förespråkade dock inte att dessa lagar skulle avskaffas, utan snarare ses över, vilket antyder att författarna föredrar vissa regleringar framför inga alls. Alltså, nuläget verkar säga att det är tveksamt ifall dagens regleringar i USA är bra, men att vissa regleringar troligtvis behövs. Detta är samma bild som jag fått ifrån de som vill avskaffa systemet.

Hur är det med privatiseringar? I en massiv artikel i Journal of Economic Literature där författarna går igenom ett hundratal artiklar om de senaste tjugo årens privatiseringar i ett flertal länder, finner författarna att privata firmor är mer effektiva och mer lönsamma än jämförbara statliga företag. Detta gäller både för utvecklade länder och för de som är på väg att bli marknadsekonomier. Ett fall som verkar ha varit väldigt bra var privatiseringen av Arguentinas järnväg 1990, där arbetsproduktiviteten ökade med 370%, företaget expanderade tjänsterna till lägre priser och behövde inte längre förlita sig på statliga subventioner.

En annan studie som undersökte utvecklingen i post-kommunistiska stater fann att privatisering i regel varit positivt, men att det berodde väldigt mycket på hur det gjordes. Exempelvis var privatisering mer positiv om den gjordes till utländska ägare, förutom i baltstaterna.

Hur är det då med att legalisera droger? Skulle detta leda till mindre eller mer problem i samhället? Enligt en undersökning av 119 amerikanska ekonomers inställning i frågan från 1995 så var 16% för en legalisering, 38% för en dekriminalisering, 15% för den nuvarande politiken, 21% för att utöka resurserna i kriget och 8% hade ingen åsikt alls. Det var alltså en något jämn fördelning av åsikter bland ekonomerna, men som lutade åt en liberalisering. En artikel som gick igenom nästan 30 artiklar i ämnet fann att de flesta ekonomer som skrivit ämnet förespråkar att politiken rör sig i en mer liberal riktning, om än inte en fullständig legalisering. Ekonomen Daniel Kleins uttalande i den här frågan är nog representativt för de ekonomer som står för en liberalisering:

A barrage of research and opinion has pounded the Drug War for being the cause of increased street crime, gang activity, drug adulteration, police corruption, congested courts and overcrowded jails. Drug prohibition creates a black-market combat zone that society cannot control .

I en annan artikel, en metaanalys, menar författarna att en total legalisering skulle vara att föredra framför den politik som förs i USA idag. Även om detta troligtvis skulle innebära att droganvändandet skulle öka signifikant, så skulle de totala effekterna troligtivs vara positiva genom att stölder och våldsamma aktiviteter skulle minska.

Ett problem som många tror är stort i en privat marknad är hur man skall kunna vara säker på att det man konsumerar är säkert. Denna oro är speciellt tydlig när det gäller konsumtion av hälsotjänster. Skulle en fri marknad fungera tillfredsställande om inte staten begränsade vilka som är läkare och gjorde tester på läkemedel innan de kom ut?

De två främsta argumenten för att tillåta läkemedelsföretag att sälja läkemedel utan statligt godkännande är först:

Den ökade kostnaden för att göra dessa tester gör att vissa läkemedel inte produceras, på samma sätt som att en ökad skatt skulle gjort det.

För det andra innebär testerna att det tar längre tid för läkemedlen att komma ut på marknaden.

Det främsta argumentet för att ha kvar denna statliga kontroll är att det ökar säkerheten för läkemedel, så att färre skadas.

De flesta ekonomer tenderar att hålla med det senare argumentet, men fördelningen bland ekonomer är U-formad. I en undersökning bland ett flertal ekonomer insatta i frågan visade det sig att flest ekonomer var starkt för förhandskontrollerade läkemedel av staten, medan nästan lika många var starkt emot denna politik. Det var dock färre som sade att de var milt emot eller för politiken. Bland ekonomer är läget polariserat, men enligt den här undersökningen fanns det en viss lutning åt att behålla dagens struktur.

De flesta ekonomer verkar ha en mer liberal inställning när det gäller behovet av att licensera läkare. Enligt en artikel från Econ Journal Watch menar de flesta som skriver här att detta krav minskar antalet läkare helt i onödan, vilket leder till ökade priser och minskad innovation. Samtidigt menar de flesta att översiktssystemet av läkare inte garanterar kvalitet och att kvalitet överlag kan minska eftersom de som blir sjuka väljer alternativ medicin istället för att gå till en läkare.

En fråga som inte diskuteras särskilt ofta är ifall man borde tillåta folk att sälja sina organ eller inte, om det borde vara tillåtet att ta emot pengar för att sälja en njure nu eller för att man skall ge bort något organ när man dör. Om vi hade en fri organmarknad, vad skulle effekterna vara?

Enligt en artikel från Econ Journal Watch där 72 olika ekonomers ståndpunkter gåtts igenom var det hela 47 stycken som är för drastiska liberaliseringar inom organhandeln. Detta jämfört med bara 8 stycken ekonomer som är negativt inställda till en liberalisering. Resten är för det nuvarande systemet, och nämner antingen inte liberalisering eller är vagt positiva till det.

Ett av de främsta argumenten som lagts fram för att legalisera organköp är att det skulle leda till att kön för att få en njure skulle i princip försvinna. Det finns idag endast ett civiliserat land där man har en relativt fri organmarknad, Iran, och de skall inte ha några köer.

Angående ekonomisk frihet och välstånd finns det en hel del forskning som bygger på de index av ekonomisk frihet som Fraser Institutet och The Heritage Foundation har gjort. 2006 verkar det endast ha funnits 4 stycken meta-studier om hur bra ekonomisk frihet är.

Den senaste studien, som undersöker 45 studier med en kvantitativ metod menar att det finns en robust korrelation mellan ekonomisk frihet och utveckling (i BNP/Capita).

Hur skall jag kunna sammanfatta allt som jag sagt hittills? Jag tror att den viktigaste slutsatsen man kan dra ifrån detta är att nationalekonomer i regel har ett grundläggande förtroende för att fria marknader fungerar ganska bra, men att staten har en viktig roll att spela. När man kikar lite närmre på olika frågor inom politik så visar det sig ofta att det finns ett generellt stöd för en liberal politik, men inte alltid. I de områdena där det är tvister brukar det alltid finnas minst en betydande minoritet som står för en liberalisering. Detta i sig borde göra folk mer vänligt inställda till en liberalisering än vad man är idag, både för att ekonomer i allmänhet generellt stödjer det, men också för att det verkar som att stödet för liberalisering blir större när man undersöker forskningsområdet.

Men, för att vara tydlig, dagens nationalekonomer står inte för laissez faire. Huruvida en korrekt undersökning av samhället med deras metod skulle få en rationell individ att fatta det beslutet återstår dock att se.

To Serve and Protect - Fyra recensioner

2012-02-06T15:52:00.002+01:00

En kik på Wikipedias sida om TSAP visar att boken har fått blandad kritik från olika författare. Den är encyklopedisk, analyserar väl utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men är samtidigt dogmatisk och använder inte den senaste statistiken när den finns tillgänglig. Efter att ha gått igenom fyra av de källor som ligger till grund för Wikipedias artikel (den femte var inte tillgänglig via biblioteket) kan jag säga att den är något felvinklad, men bara något. Så som jag ser det var recensenterna något mer uppskattande av boken än vad artikeln avslöjar.

Vad sa då recensenterna? Här tänkte jag gå igenom dem, en åt gången.

Roger B. Parks (Nov., 2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson and The Privatization of Policing: Two Views by Brian Forst; Peter K. Manning". The Journal of Politics (Cambridge University Press on behalf of the Southern Political Science Association) 62 (4): 1208–1211. JSTOR 2647878.

Den här recensionen var väldigt kortfattad. Författaren var imponerad av samlingen av beskrivningar på privatiseringar, kontrakteringar, tillväxten av privat säkerhet, privata fängelser, självhjälpsystemen för att bekämpa brottslighet och dylikt community-arbete. Däremot kritiseras han (implicit) för att inte diskutera litteraturen från de som är emot privatisering. Men han går samtidigt igenom hur Benson visar hur de som är emot privatisering argumenterar emot denna med argument som kan riktas mot det statliga systemet också.

Det här var en av recensionerna som Wikipedia tar som grund för att Benson skrev dogmatiskt:

Benson writes from an avowedly Public Choice perspective, basing much of his critique of bureaucracy, for example in the work of Niskanen. His writing is heavy going in places, drifting off into Ayn Rand-like pronouncements. John Galt might have written much of Chapter 10, for example. Still, the reader who stays the course will learn a great deal from this book.

Jag får känslan att för Parks så är varje artikel som en libertarian skrivit om rättvisa säkerligen väldigt likt vad han tror att John Galt skulle skrivit. För en som har läst Rands och Bensons verk ett antal gånger är liknelsen något haltande; Rand skriver mer medryckande och Benson säger inget om objektiv moral.

Brian Forst (Sep., 2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". The Social Service Review (The University of Chicago Press) 74 (3): 489–493. JSTOR 30012764.

Brian Forsts recension är den mest kritiska, men samtidigt ser han mycket av värde i boken, och mycket att hålla med om. Exempelvis:

Benson’s thesis is supported by a trove of compelling observations, anecdotes, and conjectures. He documents the explosion of private sector alternatives to the criminal justice system—from low-tech security guards to satellite technology devices that track stolen autos—presenting extensive evidence of the relative efficiency of many of those alternatives to conventional policing, court-related, and correctional services. He identifies the primary sources of those efficiencies: high levels of specialization, competition, risk of failure, and associated incentives to reduce costs and build reputation by improving the quality of service. He observes that consumer dollars spent in the marketplace, targeted to specific demands, are more decisive and efficient than votes cast for broad political agendas through the electoral process. He notes that decision makers in the public sector behave badly in part because they are typically shielded from liability in ways that their private sector counterparts are not. Even arrangements in which governments contract out for private services create opportunities for politics, overregulation, corruption, and other inefficiencies that could be obviated through full privatization. Benson would improve prison conditions by replacing our warehousing-oriented correctional system with one that encourages offenders to pay off their debts to victims through privatized work arrangements, with prison reserved for dangerous offenders and shirkers.

Senare noterar han att Bensons tes stöds av starka empiriska och teoretiska bevis. Inte desto mindre finner Forst mycket att kritisera också. Först så stör han sig på att Benson hävdar att det inte finns några marknadsmisslyckanden med privat rättssäkerhet och polis; dessa är bara påstådda. Forst hävdar tvärtemot att dessa är offentliga varor, vilket automatiskt (för en viss typ av ekonomer) innebär att staten har en "komparativ fördel" i produktionen av dessa. Men Forst ger inga argument för sin sak, inte ett enda! Forst bara implicerar att Benson argumenterar fel.

Samma typ av icke-argument dyker upp precis innan när han skriver att Benson är dogmatisk:

The book does have a debilitating weakness: it is profoundly dogmatic. A more scholarly and open-minded approach would be vastly more credible. Benson dedicates the book to his daughters: ‘‘May they grow up and grow old in a free society . . . free from both fear of crime and fear of ill-conceived government solutions to crime.’’

Implikationen man skall dra är här att det är fel att säga att staten har en dålig lösning på att minska brottslighet, och att det kan orsaka rädsla hos de som är medvetna om det. Men är det så att Bensons argument för att den statliga polisen gör en hel del saker fel, är felaktiga? Det säger Forst inte, han nöjer sig med att implicera det. Och han gör det på fler ställen.

En viktigare kritik Forst kommer med är att Benson alldeles för snabbt drar breda slutsatser på för lite material.

The text is replete with conjecture and assertion masquerading as fact. In discussing the history of criminal justice in the westward expansion of the United States, Benson observes, ‘‘the fact is that a private-sector enterprise of law was chosen mainly because it worked’’ (p. 97), not primarily because of a paucity of public alternatives. He adds, in the absence of systematic statistical evidence: ‘‘The fact is that there were very few robberies, thefts, or murders’’ on California’s mining frontier (p. 105). Benson’s ‘‘the fact is’’ construction shows up repeatedly throughout the book not just as a writing tic but again and again as a rhetorical device that sets up claim, not fact.

Det första påståendet är lite problematiskt; finns det väl en statlig rättvisa, går det inte att välja en privat. Forsts invändning i det andra fallet är dock korrekt i sig; Benson tar inte upp någon fullständig statistik på området, och det är ju då möjligt att han kan ha haft något vinklade källor. Här skulle Benson ha kunnat vara lite mer försiktig i sin slutsats.

Forst invänder också mot att Benson inte diskuterar de fattiga tillräckligt mycket. Det verkar vara belagt att fattiga drabbas mer av rika av brottslighet, och att det är de rika som satsar mest på att försvara sig från brott. Vad skall man göra åt detta? Här är Forsts invändningar till hjälp, då han föreslår att Benson borde lagt ned mer energi på att visa hur hans förslag faktiskt kan hjälpa dessa. Forst finner hans reformförslag något "kalla":

His reforms appear likely to produce results that compassionate people would prefer, but the proposals would be considerably more attractive if presented with a lighter and more sensitive touch, truly in a spirit of community.

Som slutkläm säger Forst att Bensons förslag kräver en djupare analys, och har potentialen att revolutionera ett väldigt dåligt statligt system. Men han framhäver att staten behöver finnas med på ett plan i det nya systemet.

Morgan O. Reynolds (2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". Public Choice (Springer) 102 (1/2): 175–178. JSTOR 30026144.

Reynolds recension är den mest vänligt inställda av de fyra jag läst.

Benson is no blue-sky idealist. His careful treatment allows scholars and policy wonks alike to learn a great deal, yet pick and choose their favorite policy changes according to taste, from mild to wild. Ultimately, because Benson’s work is solidly anchored in historical reality, the logic in favor of a fully private justice system is surprisingly convincing, especially since he advocates it on an incremental and decentralized basis. Reasonable guy that he is, his work is far more persuasive than previous tracts by anarcho-capitalists like Robert Nozick or Murray Rothbard.

Stackars Nozick, det är så många som är oförsiktiga med att uttala sig om honom.

Reynolds har också lite vettig kritik mot Benson:

A reviewer, of course, is obliged to offer criticisms. Shortcomings are few, and usually amount to legitimate differences of judgment or opinion. Benson too often fails to use the latest data available, relying, for example, on the 1993 Sourcebook of Criminal Justice Statistics when 1996 was avail able (1997 is out now), and ignoring the best estimates available, say, for the probability of prosecution upon arrest. Sometimes he attributes facts like exclusionary rules to the statist nature of the justice system too quickly, ignoring competing hypotheses like rent-seeking by lawyers in an adversary system. Understandably, Benson is prone to exaggerate the failure of the current system, referring to a “public breakdown,” or positing high recidivism estimates of 70 percent to support his contention that “prison does not impose very high costs” on criminals.

Jo, det amerikanska rättsväsendet är nog allt rätt hårt mot sina medmänniskor. Benson skulle förstås ha kunnat vara lite slarvig och menat att kostnaderna inte var tillräckligt höga för att förmå folk att inte begå brott (som lite tortyr skulle gjort kanske). Trots dessa problem anser Reynolds att boken är riktigt bra.

Let’s give final grades. The book is A+ on content, B– on style. The lower grade primarily reflects Benson’s serviceable if dull prose. Overall, I wish more economists were like Benson: first-rate on the narrow stuff (not uncommon) and first-rate on breadth (rare). Clearly, the crime solution lies in more individual responsibility and less public responsibility. Benson’s daring conclusion – privatize both the demand for and the supply of criminal justice services – leaves us with a wealth of provocative diagnoses and examples for further research. I am convinced that a rights-based system with effective property rights to restitution would produce far less crime. Benson has given us a breakthrough book.

Och jo, Bensons verk kommer tyvärr inte bli ihågkommen för sin stil.

Thomas J. Miles (Feb., 2001). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". Economica, New Series (Blackwell Publishing on behalf of The London School of Economics and Political Science and The Suntory and Toyota International Centres for Economics and Related Disciplines) 68 (269): 129–131. JSTOR 3548887.

Miles leverar en lågmäld kritik av Bensons verk. Han noterar, med Parks, att Benson undvikit att citera vissa kritiker av kontrakteringen av vissa statliga tjänster. Han ger en subtil kritik av de exempel Benson tar upp på lyckade privata poliser i kapitel sju:

Chapter 7 focuses on the potential benefits of privatization with particular attention given to those of private security. While these experiences are compelling, concerns exist about the ability to generalize from them. For example, what is striking about extant empirical analyses of observable private precautions against crime is that largely they do not control for self-selection into these forms of privatization. If communities with the most to gain from privatizing police functions are the most likely to undertake it, estimates of the reductions in costs and crime rates may be biased. If so, it would not necessarily follow that, were privatization universal, benefits of similar magnitudes would accrue to all communities. Without correcting for such endogeneity, or at least considering how places that have elected to privatize differ from those that have not, claims that observable precautions deter crime in the aggregate, rather than merely shifting the costs of victimization, lack the full force that they might have had.

Alltså, skulle det inte ha kunnat vara så att de områden med privat polis är så effektiva för att det är områden med hög brottslighet? Jämfört med områden med färre brott borde effektiviteten varit lägre. Är det då så att dessa områden som har privat polis varit de som behövt det mest? Detta verkar vara en rimlig kritik; ifall vi inte vet om det finns något sådant självval av de communitys som har privat polis (och min intuition säger att det troligtvis är de som mest behöver som väljer att skaffa), så borde förbättringarna man faktiskt skådat där inte vara lika generella för alla områden. Det innebär förstås inte att privatisering inte är bra, utan bara att effekterna borde bli större i Malmös förorter än i Täby.

Miles tar även upp ett problem med kompensation till brottsoffret, vilket betalas genom att sätta fången i arbetsläger när denne inte har pengar för det:

Setting aside the possible objection that such an arrangement smacks of indentured servitude (which Benson notes in Chapter 9 was an historically acceptable penalty), would it be economically feasible? A murder typically imposes a roughly $3.2 million loss; a convict earning the US minimum wage and working 40-hour weeks would need to work nearly 300 years (before payroll taxes) to pay this amount. For more severe offenses, then, servitude does not appear to solve the problem of judgment-proof criminals. Calculations of this back-of-the-envelope flavour would be helpful in identifying which of Benson's proposals might be implemented and which are implausible.

Gissningsvis kommer lönerna att kunna gå upp lite högre med tiden, speciellt i ett helt privat samhälle utan regleringar på arbetsmarknaden och andra störande effekter. Men, om Miles siffra stämmer lär det ändå inte vara tillräckligt. Så, vad att göra? Ett problem som måste lösas är att inte ge brottslingen något incitament att inte begå ytterligare fler brott, vilket innebär, om man endast ger ut böter som straff, att böterna måste sänkas. Eller att man lägger in andra straff till detta. Vilken blandning som är bäst vet jag inte; det kanske inte finns en bästa lösning heller, eller så är den inte känd.

Detta är dock inte ett större problem med ett libertarianskt system, då kompensation fortfarande är bättre än inte, och arbetsfängelser är bättre än att fångarna tränar eller sysslar med väldigt lågavlönat arbete.

Ankdammen: Olika perspektiv på abort

2012-02-05T18:15:00.000+01:00

I dagens avsnitt av Ankdammen diskuterar jag och Niclas abortfrågan. Vi tar upp vad olika kända libertarianer har för syn på den och kritiserar såväl Ayn Rands, Murray Rothbards och Ron Pauls perspektiv. Vi presenterar dock inte en heltäckande lösning på frågan, utan försöker bara ge några generella idéer om hur man kan resonera om den. Se även Niclas inlägg i frågan.

To Serve and Protect - Annat intressant från boken

2012-02-05T13:37:00.001+01:00

Så, nu när jag gått igenom alla tolv kapitel av Bruce Bensons To Serve and Protect tänkte jag ta upp två saker till från boken. Först, i det här inlägget, kommer lite blandade lösryckta citat som är väldigt intressanta i sig. Sedan, i nästa inlägg, tänkte jag ta upp några recensioner från vetenskapliga journaler om boken.

Två intressanta citat om det sinneslösa kriget mot folk som använder vissa droger, och hur pengar kan spenderas bättre på att hjälpa missbrukare istället för att uppräthålla drakoniska lagar:

Many of the problems now facing the criminal justice system arise at least in part because of the criminalization of the sale and consumption of various drugs, for instance (Benson 1994b; forthcoming, a; Rasmussen and Benson 1994; Benson and Rasmussen 1994b, 1996a, 1996b), a problem that apparently could be more effectively handled with treatment-based programs than with punishment-based programs (Benson and Rasmussen 1994a, 1994b). (s. 47)

A recent Rand corporation study suggests that another dollar spent on drug treatment is seven times more effective at reducing cocaine use than another dollar spent on criminal justice drug control activities (Rydell and Everingham, 1994). These researchers suggest that reducing criminal justice expenditures on drug control by 25 percent and doubling treatment offered to users would reduce cocaine use and save $2 billion. Thus, even if controlling drug use is the goal, the current level of criminal justice investment in drug control is clearly excessive. (s. 139)

Vem är det som efterfrågar detta vansinniga krig egentligen? Är det folket, eller är det så att det är särintressen som styr politiken, vilken folket senare bara anpassar sig till?

Another explanation for the trends in the reallocation of local police resources over the 1984–89 period is that powerful interest groups demanded the war. It would be surprising if this were not the case, since as Chambliss and Seidman conclude, “every detailed study of the emergence of legal norms has consistently shown the immense importance of interest-group activity, not the public interest, as the critical variable” (1971: 73). Similarly, Rhodes points out that “as far as crime policy and legislation are concerned, public opinion and attitudes are generally irrelevant. The same is not true, however, of specifically interested criminal justice publics.” (1977: 13). (s. 140)

Att hjälpa till med att fånga brottslingar är dyrt för brottsoffret i dagens USA, vilket är ett tydligt statsmisslyckande:

The cost to victims of reporting a crime and then cooperating with prosecution can be staggering. “In contemporary America, the victim’s well-being and fair treatment are not the concern of the criminal justice system or any other institution. The victim has to fend for himself every step of the way” (McDonald 1977: 298). In addition to the initial loss to the criminal, victims face the costs of cooperating in the prosecution, including (1) out-of-pocket expenses such as transportation, baby-sitting, parking, and so forth; (2) lost wages in order to meet with prosecutors and appear in court, often through several delays; (3) considerable emotional and psychological costs brought on by having to confront an assailant or endure a defense attorney’s questions; (4) a great deal of frustration with bureaucratic indifference, delays, the need to tell the same story to several different bureaucrats, and so forth; (5) considerable uncertainty about the outcome of cooperation, because of the likelihood of court dismissals, plea bargaining, light sentences, failure of offenders to appear, and prison crowding that leads to early release; and conceivably (6) retaliation by the offender, in case he or she is either unsuccessfully prosecuted or not confined for very long. (s. 54)

Om man jämför det privata borgensystemet med det offentliga så har man ett ganska bra allt-annat-lika-fall som visar marknadens överlägsenhet:

One estimate puts the fugitive rate for defendants on private bail at 0.8 percent after three years (Reynolds 1994b). Thus, release under private bond does not reduce the probability of prosecution very much. The same cannot be said for the private market’s public-sector counterpart. The public alternative to the bail system had its origins in the mid-1960s with the goal of helping those accused of nonviolent crimes who could not afford to post a bond themselves. However, “it rapidly evolved into an indiscriminate release mechanism to cap the jail population. It has failed miserably to accomplish any of its aims.” The system is administered by tax-funded pretrial release bureaucracies. Its costs are high. For instance, administering the Harris County, Texas, pretrial release program cost an average of $356 per defendant in 1992 (Reynolds 1994b: 18, 19). This agency had one staff employee for every sixteen defendants being supervised, compared to one staff person for every eighty-seven defendants supervised by one of the private bail- bonding companies in Harris County. ...

Estimates indicate that about 27 percent of the defendants supervised by pretrial release agencies initially do not appear in court (Reynolds 1994b; Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986), and such programs have an 8 to 10 percent fugitive rate after three years. However, pretrial release programs tend to release the prisoners who are most likely to appear, leaving the remainder to be dealt with by private bail bondsmen (Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986). And significantly, only about 14 percent of those released under a private bonding arrangement initially fail to appear (Bureau of Justice Statistics 1990: 9). Furthermore, as noted above, these private bail bondsmen have a fugitive rate that appears to be less than 1 percent, compared to the 8 to 10 percent for the public alternative (Reed and Stallings 1992: 5).7 This probably reflects the fact that public police officers are responsible for pursuing fugitives, rather than private bounty hunters, but public police officers rarely do so in any active way. They have neither the incentive nor the resources to pursue such fugitives. The most common way for the public police to capture pretrial release fugitives is in routine traffic stops when they check to see if the driver is wanted (Reynolds 1994b: 19). Thus, many urban counties have more than fifty thousand fugitives from pretrial release programs, and nationally the number probably exceeds a million (Reynolds 1994b: 19). (s. 58-59)

Den amerikanska polisen verkar inte göra ett speciellt bra jobb överlag:

Public police currently perform many duties beyond crime control. Criminologist Abraham Blumberg suggests that approximately 80 percent of police resources are used up in what he refers to as “social-worker, caretaker, baby-sitter, errand-boy” activities (1970: 185). A 1990 Bureau of Justice Statistics survey of state and local police departments (Reaves 1992a: 4) bears this out, reporting that police have responsibility for many activities that may not deter any crimes or produce any arrests: 96 percent of the surveyed departments were responsible for accident investigation, over half performed the community’s telephone and radio emergency communications and dispatch services (e.g., 911 services) for all emergency response agencies (fire, ambulance, search and rescue, etc.), 43 percent had animal control duties, 33 percent did search and rescue, 18 percent had emergency medical services, 18 percent provided court security, 14 percent did civil defense, 10 percent provided civil process serving, and so on. A similar survey of sheriffs’ departments (Reaves 1992b) notes that these agencies are even more likely to have non-law-enforcement functions to perform. (s. 277)

To Serve and Protect - Steg mot ett libertarianskt rättsväsende II

2012-02-04T16:22:00.001+01:00

I detta sista kapitel av TSAP undersöker Benson vad för privatiseringar och liberaliseringar man kan göra i det amerikanska rättsystemet som skulle förbättra att rätt personer åtalas och döms, samt att dessa också får lättare att betala kompensation.

För att öka andelen som åtalas kan man se till att färre som arresteras flyr iväg efter att de släppts mot borgen. Ett sätt att lösa det är att ta bort det statliga borgensystemet och enbart lita på det privata, som är mycket bättre på att få folk att dyka upp till sin rättegång – lyssna även på en intervju med Alexander Tabarrok om detta.

Fler kan också åtalas – och säkert bättre – av att man tillåter privatpersoner att åtala andra (direkt eller via ombud). Fortfarande gör 3% av individerna det i England, och det är en gammal historisk rättighet. Benson för dock inte fram några positiva argument för att detta är en bra sak, utan pekar på de dåliga incitament som offentliga åklagare har för att ge en bra tjänst; de är överösta med rättsfall och undviker fall som riskerar att inte gå igenom. Man skulle kunna minska kostnaderna för brottsoffret att åtala folk genom att ha ett voucher-system för åklagare. Man kan använda en statlig åklagare, eller en privat. Eller så kan man tvinga pengar från brottslingen och tillåter privat åtalan, vilket skulle ge en liknande effekt. Det här verkar finnas i Frankrike och är ganska populärt:

In France a crime victim has the right to file a civil claim against the accused, but this claim can be filed in a criminal court and considered at the same time as the criminal case is being prosecuted by a public prosecutor. Furthermore, the civil suit can be filed in the criminal court even before the public prosecutor files a criminal proceeding. As a result, “[p]rivate prosecution is very popular in France, since it enables the victim to collect damages quickly and inexpensively” (Cardenas 1986: 385). (s. 290)

För att förhindra att folk kan hota andra med ett dyrt åtal, som de hellre kanske vill betala en mindre summa för att slippa, kan den som åtalar själv bli dömd ifall åtalet är falskt eller ”lättvindigt”.

Ett annat sätt att öka andelen åtal som går igenom är att ta bort ”the exclusionary rule” som säger att bevis som en polis hittar genom att kränka en individs konstitutionella rättigheter inte skall gillas i en domstol. Regeln verkar finnas där för att förhindra polisen från att störa en individs trygghet och säkerhet alltför mycket. Men eftersom polisen ändå gör det, och tar fast folk som bara tekniskt sett blir oskyldiga, tar Benson upp några som föreslår att polisen istället måste betala för alla misstag som de gör. För varje lägenhet de förstör måste de betala, men om de hittar ett bevis däri får de behålla det. Saken är den att i nuläget är det nästan omöjligt att, som ett av polisens offer, få upprättelse. Om man kan tvinga polisen att betala för sina misstag ger det dem incitament att vara mer försiktiga, men, om man samtidigt tar bort den exkluderande regeln, leder också till att fler skyldiga fälls. (Den här frågan är ganska okänd för mig, så jag är mindre säker på om resonemanget inte missar något vettigt.)

Och slutligen, det går även att tillåta privata domstolar in på kriminalområdet. Som nämns finns det några föregångare för detta i modern historia (och väldigt många i ett längre perspektiv).

När det gäller att brottslingarna skall betala för sitt brott, har Benson först en kort och intressant diskussion om varför det är svårt för staten att kontraktera ut fängelsetjänster. Detta beror, som i många andra fall, till stor del tack vare fängelsefacken, vilka ser sådana förändringar (rätteligen) som ett hot mot deras jobb. Det är riktigt galet, egentligen, att mer än 200 år efter att det uppdagats att sådana aktiviteter är anti-sociala, så låter folket sig styras av aktiviteter där de få lurar flertalet på pengar. Men, men... Bensons fortsatta diskussion handlar om hur kostnaden för straff kan skiftas från skattebetalarna till brottslingarna.

För det första behöver man nog inte så många fängelser som det finns i dag. Istället för att låsa in folk kan man låta de vara fria, så länge de betalar in sin wergeld. Vissa brottslingar är man ju rädd för skulle orsaka mer brott, så dessa borde kanske vara kvar i fängelse, enligt ett visst resonemang. Men alla brottslingar är inte lika benägna att göra det, och det skulle gå att ha ett privat rating- och borgensystem för att avgöra vilka som är mer benägna att vara laglydiga, ställa lämpliga borgen för att få ytterligare försäkring för det, och, ifall bedömningen var felaktig, ge folk incitament att jaga fast de som flyr. Det privata bail-bond-systemet i USA är ju verkligt effektiv med att fånga de som flyr sin borgen, så systemet borde kunna utvecklas och även ta hand om dömda brottslingar.

Men, även om man inte accepterar det här systemet – och det finns vissa individer som ingen vill hjälpa från ett fängelse – så kan brottslingarna arbeta i fångenskap. Detta är inte en så ny tanke; under slutet av 1800-talet i USA var fängelserna självförsörjande, och gick även ibland med plus. Systemet hade dock sina problem – det var ju statligt – men dessa borde kunna undvikas genom att flera fängelser har möjlighet att konkurrera om att anställa/hysa en brottsling, som kan välja var denne vill arbeta/hållas i fångenskap.

Historiskt verkar arbetsfängelser ha försvunnit delvis för att staten förbjöd transporten av varor gjorda i fängelser över gränsen mellan delstater. Efter att dessa regler ändrades inrättade ett flertal delstater regler som tillät privata firmor att anlita fångar. Dock var de nya reglerna begränsade (av uppenbara politiska krafter):

Congress removed the federal restrictions on the interstate sale of prison-made goods in 1979, on the conditions that (1) inmates working in private prison industries are paid at a rate equal to or greater than the rate paid locally for similar work; (2) local unions are consulted before the project is initiated; and (3) no employed workers outside the prison are displaced, the prison work does not involve an occupation for which there is a local surplus of labor, and existing contracts for services are not impaired (Auerbach et al. 1988: 10–11). (s. 301)

Trots restriktionerna har arbetsfängelse-industrin gått framåt, och är uppenbarligen till fördel till alla involverade:

A 1989 NIJ survey identified more that seventy private manufacturing, service, and light assembly firms that employed prison labor in sixteen states (Stewart 1989), up from thirty-eight in fourteen states two years earlier (Auerbach et al. 1988: 16). Expansion has continued. South Carolina prisoners in the start-up phase of two private-sector programs had already earned $2.4 million in wages by the end of 1992, with about $500,000 going to taxes, $119,000 to victim compensation, $322,000 to room and board, $364,000 to family support, and $1.1 million to inmate savings accounts (Reynolds 1994b: 34). (s. 302-303)

Trots detta är det bara en liten andel fångar som anställda i privata firmor. De flesta jobbar på statliga fängelser med väldigt lågbetalda yrken. Detta kan delvis bero på att det inte finns någon idé om att det är lukrativt att anställa fångar bland kapitalisterna.

Benson tar även upp ett väldigt intressant exempel på hur även statliga fängelser kan göra rätt, när de tillåter fångarna att arbeta.

At the Maine State Prison, inmates were given access to the prison’s shop equipment to produce novelties. Other prisons have done the same thing, but Maine’s program differed from others in some significant ways. First, there is a strong market for novelties because the prison is located on a major tourist route. Second, inmates were allowed to hire one another, thus allowing for specialization and the division of labor. The prisoners could not use dollars for these transactions, however (they could earn dollars from selling their novelties, and bank their income for use upon their release), so an alternative was needed. The currency used within the internal labor market was canteen coupons, which could be spent in the prison’s canteen or banked in the prison’s business office.

After Warden Richard Oliver was appointed in 1976, prisoners were allowed to “patent” their novelty designs; thus, they had incentives to innovate and expand their production. More significantly, Oliver lifted the limit on inmates’ economic activity, and by 1978 the cap of five thousand dollars and five novelty patents that existed in 1976 was tripled (Shedd 1982: 25). A “miniature economy” quickly developed inside the prison, with two-thirds of the inmates voluntarily participating as employers, employees, or both.

Clearly, prisoners will work voluntarily if incentives to do so exist. Additional evidence comes from the fact that prisoners strongly support the developing prison work programs discussed above (Auerbach et al. 1988: 1). Prisoner support for the programs rises when they are paid wages based on productivity, when they are able to keep some of the payments, and when they are given an opportunity to develop marketable skills. Resistance to such programs does not come from the prisoners.

The Maine program also had some significant effects on prisoners. Some entrepreneurs were extremely successful. One took over the prison’s canteen and turned it into a profit-making operation. This individual also had thirty to fifty employees in novelty production and had diversified into other areas (e.g., he owned and rented to inmates about one hundred TV sets). One prison administrator considered him to be the “most brilliant businessman I’ve ever seen” (Shedd 1982: 26).

Att jobba i fängelser och betala sin skuld till offret är en del av rättvisa. Men det innebär även positiva fördelar. Dels blir ju hela samhället rikare av att fångarna arbetar, men fångarna blir även mer benägna att fortsätta vara laglydiga efter fängelsevistelsen, vilket ett flertal studier påpekar.

Several recent studies indicate that prison industries can substantially reduce recidivism rates. Ohio’s prison industry program was credited with reducing the state’s overall recidivism rate by 18 percent in 1995, for instance. Prisoners who did not participate in Florida’s prison industry program had recidivism rates that were 245 percent higher than those of prisoners who participated in the program. The Texas program produced even more dramatic results: the overall recidivism rate for the general prison population was estimated to be 700 percent of the rate among prisoners who participated in the program.10 In Florida, only 11 percent of prisoners employed in the prison industry program for six months returned to prison during a four-year study, compared to the 60 to 70 percent recidivism rate that applies nationally (Yeomans 1995). (s. 309)

Som Bastiat skrev, rättvisa, ekonomi och förnuft, det leder alla till samma sak.

To Serve and Protect - Steg mot ett libertarianskt rättsväsende I

2012-02-03T14:16:00.001+01:00

Det libertarianska systemet är inte bara rättvist, utan även effektivt. Benson visar detta i kapitlet genom att peka på hur många förslag på att privatisera ökar chansen att en brottsling blir tagen för det brott denne begår, eller avskräcks från att göra det. Tanken är den ekonomiska, att folk tenderar att begå färre brott när det är mer säkert att de åker dit för det. (Om varje stöld upptäcktes, och brottslingen straffades för det, skulle endast mashochister stjäla.)

Det här kapitlet upprepar lite vad som sagts tidigare, men det är bra, för man lär sig via upprepning. Först tar Benson upp det byråkratiska problemet av att inte producera för vinst, varpå man måste söka efter något annat att maximera. Att, som amerikanska polisen gör idag, maximera hur många som arresteras ger uppenbarligen negativa incitament:

The number of arrests is a natural measure of effectiveness, and this, along with response times and reported levels of Index I crime, tends to be the primary statistic that police focus on in lobbying for expanded budgets (Sherman 1983: 156). Thus, incentives for police to watch or patrol in order to prevent crimes are relatively weak, and incentives to wait until crimes are committed in order to respond quickly and make arrests are relatively strong. It is not surprising, therefore, that after an extensive review of research on police performance, Lawrence W. Sherman, a highly respected and long-time researcher for the Police Foundation (and now an academic criminologist), concludes that “[i]nstead of watching to prevent crime, motorized police patrol [is] a process of merely waiting to respond to crime” (149). (s. 263)

Incitamenten är faktiskt ännu värre än så enligt vissa författare:

As Milakovich and Weis note, police have a vested interest in keeping crime rates relatively high: if crime rates drop too much, then support for more police and larger budgets declines, and “like all bureaucracies, criminal justice agencies can hardly be expected to implement policies that would diminish their importance” (1975: 10). (s. 263)

Hur skall man kunna förbättra detta system? En sak som prövats på några ställen är att få bort poliser från att kunna agera akut på saker som hänt, och istället gå runt och patrullera för att avskräcka brottslingar från att få brott att ske. Överlag har erfarenheten varit positiv, vilket följande exempel illustrerar:

The Ranier Valley section of Seattle also started a community policing project in 1988, at the insistence of the Ranier Chamber of Commerce, which even offered to fund the project if the police department would not. The crime rate in the area began dropping almost immediately (the crime rate in the rest of the city also has dropped, but other portions of Seattle did not experience falling crime rates until a year after the Ranier section did [Blackstone and Hakim 1995: 35]). Furthermore, willingness on the part of citizens to cooperate with the police apparently increased, because calls for services rose in the Ranier Valley area while they were declining in the rest of the community (the issue of reporting is discussed in more detail below). (s. 265)

Det verkar som att brottslingarna märker att det är mer sannolikt att deras brott blir upptäckt, att risken för det ökar väldigt mycket, och därför begår de färre brott. Detta system är i princip att få offentliga poliser att bete sig som privat säkerhetstjänst. Marknaden har uppenbarligen funnit en bra metod för att avskräcka brott, och polisen kopierar. Gott så! Men inte för polisen inte! För de förstår att de beter sig som privata säkerhetsvakter, och det gillar de inte; de känner sig förolämpade av förslaget. Så polisfacket kämpar emot att pröva på detta i flera städer.

Men, istället för att förmå den statliga polisen att agera som en privat, kan man annars strunta i den offentliga polisen och anställa en privat istället. Men även detta möter motstånd från polisen. En representant från ett polisfack sa ”(paraphrasing) that the union resists privatization on every front that they can, using all of the political power that they have ”. Hur kan de göra detta? I de 35 delstater i USA som kräver att privat säkerhetspolis är licenserade, står polisen för detta i 15 av delstaterna. Uppenbarligen är syftet att minska konkurrensen; ifall folk vänder sig mer till privat säkerhet torde efterfrågan (och statusen?) för polisen minska.

Men, privata poliser är inte det enda alternativet. Man kan privatisera gator vilket ger invånarna där starkare incitament att övervaka området. Bara att få den lagliga rätten att se över en gata ger folk incitament att övervaka:

Private citizens do have the power to take action when they own the streets. They can approach the stranger and inquire about his or her purpose; if they are not satisfied with the answer, they can demand that the stranger leave, because they have the right to exclude anyone from their private property. (s. 270)

Ett annat sätt att minska brottsligheten är att förmå fler människor att rapportera de brott som sker, då detta kan leda till att fler av dessa brott utreds och en förövare hittas. (Det kan dock innebära att polisen bara får fler saker att uträtta och att de är för få för att hand om alla fall, så det blir bara en förändring i vilka fall som utreds. Men om man också lägger till att man kan anställa privatdetektiver för att utreda brotten så blir fel brottslingar straffade.) Man kan få fler människor att rapportera genom att (generellt sett) minska kostnaden för att rapportera brott och öka vinsten av att samarbeta för att få fast brottslingen.

Trots ett visst brett (retoriskt?) stöd för att ge brottsoffer rätt till kompensation har få steg tagits för att säkra denna rättighet. Metoden används dock inom amerikanska firmor, som ett sätt för brottsliga anställda att lösa tvisten med företaget; när staten inte levererar rättvisa söker man den på annat håll.

Om en sådan rätt fanns kunde folk lätt sälja den rätten till andra som kunde göra en undersökning och försöka fånga brottslingen som utförde dådet. En liknande situation finns med det amerikanska borgensystemet, där privata detektiver jagar de som inte dyker upp till domstolen.

Det finns många andra sätt att begränsa brottsligheten på. Ett intressant sätt som Robin Hanson tar upp är att spela klassisk musik för att få bort gängverksamhet. Från The Washington Post:

The Port Authority is one of many public spaces across the country that uses classical music to help control vagrancy: to drive the homeless away. … [In] the mid-1980s … a 7-Eleven began playing music in the parking lot as a deterrent to the crowds of teenagers congregating there. Plenty of stores continue to use the technique. … In 2001, police in West Palm Beach, Fla., blasted Mozart and Beethoven on a crime-ridden street corner and saw incidents dwindle dramatically. In 2010, the transit authority in Portland, Ore., began playing classical music at light-rail stops, and calls to police dropped. When the London Underground started piping classical music into its stations in 2005, physical and verbal abuse by young people declined by 33 percent. … Some sources report that Barry Manilow is as effective as Mozart in driving away unwanted groups of teens.

To Serve and Protect - Hur ser libertarianismen på brott och straff?

2012-02-02T21:16:00.001+01:00

I det här kapitlet av TSAP för Benson fram sin egen normativa ståndpunkt om vad som är rätt och fel när det gäller upprätthållandet av lagar. Hur skall man bestraffa brottslingar, vilka rättigheter har brottsoffret? Det är den typen av frågar som han tacklar med här.

Utgångpsunkten är att säkra frihet, som i den klassiska liberala traditionen, ”being unhindered in the pursuit of one’s own interests, as long as that pursuit does not impinge on someone else’s liberty” (228). Detta innebär att man har rätt att göra vad man vill med sig själv och sin rättmätiga egendom. Skulle man kränka någon annans rättigheter eller, som Benson uttrycker det, medvetet tillfoga någon annan en kostnad (vilket jag inte tycker är ett speciellt specifikt språk), så har man en skuld till denne. Brottsoffret har rätt till upprättelse, att brottslingen måste köpa tillbaka freden denne brutit.

Det finns ingen ursäkt för brott. Det spelar ingen roll ifall brottslingen haft en dålig uppväxt, missbrukar, är fattig eller varit utsatt för någon annan negativ inverkan på hans karaktär. Det är nämligen inte viktigt för offret ifall denne blivit misshandlad av någon som inte kan hantera alkohol, eller någon som saknat en fadersfigur i hemmet. Offret är fortfarande misshandlad, lider, och förtjänar att bli upprättat till samma nivå av välstånd och hälsa som denne åtnjöt innan detta blev förstört av brottslingen. Det individualistiska perspektivet på brottslighet innebär att man måste ta ansvar för sina handlingar, för brottsoffrens skull.

Det fina med det här perspektivet, enligt min åsikt, är att man helt undviker frågan om ”fri vilja” och ”determinism”. För, när fokuset ligger på offret är det intuitivt uppenbart att denna förtjänar kompensation; denne förtjänade inte bli utsatt för ett brott och borde ha rätt att bli i minst lika gott skick som innan brottet skedde. Hur löser man det problemet? Jo, man tvingar den som var främsta orsaken till att de skedde, nämligen brottslingen. Och det innebär inte att man skall sätta brottslingen i fängelse, vilket bara är improduktivt och inte gör offret så mycket bättre (förutom i rent hämndbegär, vilket borde kunna tillfredsställas enklare).

Hur mycket skall brottslingen betala? Det beror på om handlingen var avsedd eller inte. Säg att man råkar stöta till en vas, värd 1 000 kr, när man är besök på ett museum. Rättvisa kräver då att man återställer vasen i dess forna tillstånd, eller annars gör den drabbade hel genom att betala vad de annars skulle ha sålt vasen för, 1 000 kr. Men ifall man avser att förstöra vasen menar Benson att man orsakar mer skada mot vasägaren än om man bara råkar göra det av misstag. Vad Benson försöker komma åt här är att man känner sig kränkt av ett brott på ett sätt som man inte gör av folks misstag.

The criminal invasion of another’s property rights is itself a harm, even if no measurable damages are done. A burglar who breaks into a house by picking a lock (so no measurable property damage is done) and is caught before taking anything still owes the intended victim for violating the sanctity of his or her property rights. A person who attempts murder and fails has still invaded the intended victim’s property rights and should pay damages. (s. 235-236)

I dessa fall skall man som brottsling betala mer än vad marknadsvärdet är för att ha förstört något (låset eller vasen); man skall betala för att ha förstört individens fred. Detta påminner om Walter Blocks ”scare principle”, som Murray Rothbard först utvecklade.

Detta system lägger väldigt mycket makt i offrets händer, eftersom det är denne som avgör när denne blivit hel igen. Denne kan då agera opportunistiskt och kräva mer av brottslingen än vad som är rimligt. Benson erkänner detta och säger att offret då skulle kränka brottslingens rättigheter! Här ser jag att det helt enkelt är fel på utgångspunkten; det är inte enbart offret som borde bestämma vad som är en rimlig betalning. Möjligtvis borde man utgå från att offret bestämmer gränsen, och att man får ha ett lagråd, jury eller medlare som kan säga till när kompensationskravet gått utöver vad som är rimligt. Detta är också vad Benson förespråkar, och påpekar att många sedvanesystem utgått efter den principen och där det rimliga straffet även blivit formellt accepterat som en bestämd summa.

Ett annat förslag är att man skall ta alla objektiva kostnader som brottslingen orsakar (skadan mot person eller egendom samt kostnaden för att fånga och döma brottslingen, vilka de flesta libertarianer menar är rimligt att kräva) och sedan multiplicera det med chansen att denna typ av brottslingar åker fast. Benson citerar här en viss Lester till försvar av denna princip:

When one imposes a cost on another the full cost to him need not, despite superficial appearances, be merely the damage done by the act itself (including indignity, anxiety, etc.). The full cost must also take account of the likelihood that the criminal might get away with the crime. If a thief steals ten pounds with a one in ten chance of capture, then that is to impose a cost in excess of ten pounds, even neglecting indignity, anxiety, etc., in the sense that it would not pay the average victim to agree beforehand to such a risk unless he were sure of at least one hundred pounds if the thief were caught. So the real imposition, in monetary terms, is probably in excess of one hundred pounds (and the damages for the indignity, etc., has also to be multiplied). (1996: 7) (s. 242)

Det finns ett visst problem med att kräva för mycket av brottslingen, vilket kan uppstå med en sådan här princip vid osannolika brott. Då kan en brottsling bli dömd till att betala så mycket i böter att denne aldrig kommer att kunna betala tillbaka det, vilket innebär att denne då inte har några incitament till att inte utföra några fler brott. Det skulle dock förväntade brottsoffer förstå och på förhand bestämma vad som skulle vara ett rimligt straff för de fallen.

Hur ser då det amerikanska rättsystemet idag på att brottsoffer har rätt till upprättelse (restitution)? Det finns mycket retorik för det, men det anses inte vara en naturlig del av rättvisan.

The American Bar Association’s 1988 “Guidelines Governing Restitution to Victims of Criminal Conduct” states that “it should be remembered that victim restitution is not the primary goal of the criminal process; it is only a desirable and proper component of that process” (quoted in Evers 1994: 14). (s. 246)

The reality of punishment is that there is virtually no hope of collecting restitution if a criminal goes to prison, because most criminals have little wealth; and because of the historical constraints on prison work programs (an issue discussed in chapter 12), prisoners can generate very little income at all to pay restitution (Benson 1990: 337–39). (s. 247)

Vilka förändringar skulle man behöva göra för att föra USA mot ett mer rättvist lagsystem?

Those changes would have to include the development of prison work programs that are capable of generating substantial income, the allocation of sufficient budgets for probation officers to actually investigate claims made by offenders and to actively pursue restitution, and the creation of an incentive structure for corrections and probation officials that induces them to actively pursue restitution. (s. 248-249)

Detta lär inte inträffa nu i USA men det finns vissa ljusglimtar, några småprogram som försöker förmedla mellan offer och brottsoffer samt vissa fängelser där brottslingarna kan tjäna ordentligt med pengar (till skillnad från de vanliga fängelserna). Ett nutida positivt exempel finns dock att se i Japan, som har bevarat de gamla idéerna om att brottslingen är skyldig brottsoffret. Hur fungerar det?

A key feature of Japanese culture that apparently underlies the success of restitution is that there is no acceptable excuse for criminal activity. Criminals are expected to acknowledge their guilt, repent, and seek absolution from their victims, and this is the dominant focus of each stage of the criminal justice process (Haley 1989: 204; Evers 1994: 22). The vast majority of all criminals do admit their responsibility, show repentance, and bargain for forgiveness from their victims. They then ask for mercy from the public-sector criminal authorities, and given admission of guilt, repentance, and a successful bargain with the victim, the punishments imposed by the state tend to be lenient compared with punishment in other modern countries. All of this occurs despite the fact that the accused in Japan have constitutional protections similar to those in the United States. (s. 251)

Brottslingen erkänner sina brott till offret via en medlingsprocess. Samtidigt ger han bort en summa pengar till offret, som sedan skriver ett brev till domaren som tar det i beaktning och dömer brottslingen väldigt lätt; utan ett sådant brev blir straffet väldigt högt. Brottsoffret kan inte kräva en orimlig summa för då kan brottslingen istället förklara läget för domaren och åklagern, och visa sin ånger för dessa istället, som då sänker straffet. Detta förfarande ses som rimligt av både brottsling och offer; båda ser kompensationen och påföljande straff som rimligt.

I många fall behöver konflikten inte ens ta upp i domstol (för små brott) eftersom brottslingen visar sig tillräckligt ångerfull och kompenserar offret. I de andra fallen – där nästan 99,5% av alla åtalade döms – brukar domen bli en kort fängelsevistelse, mindre än ett år.

Det japanska systemet har även många andra fördelar:

In Japan, the clearance rate is very high compared to the U.S. Rate: Evers (1994) cites sample figures that exceed 52 percent, well over twice what they are in the United States. Why? Perhaps because victims, who can anticipate restitution as well as a good deal of influence on the criminal justice process, are much more likely to cooperate with policing. (s. 253)

The number of offenses and the numbers of criminals are substantially lower in every crime category than they are in any other modern, industrialized country in the world. Moreover, among the industrialized countries of the world, only Japan’s crime rates have fallen continuously since World War II (Haley 1989: 204). Finally, there is at least some evidence that recidivism is very low in Japan (Evers 1994: 25). This should not be surprising, since the Japanese system breeds a very different attitude among criminals. (s. 254)

Vad skulle behöva göras för att USA skall kunna gå mot ett sådant system som presenterats i det här kapitlet? Det är temat för de två sista kapitlen i Bensons bok, som också ger ett till svar på varför amerikanska staten idag är oförmögen att lätta på många regleringar och tillåta konkurrens.

To Serve and Protect - Det anglo-saxiska lagsystemets utveckling

2012-02-01T18:40:00.001+01:00

Frågan som diskuteras i det här kapitlet är ”Varför är USA (och även så många andra stater) så involverade i brottsbekämpning som de är idag?” Detta har Benson tänkt ge ett historiskt och teoretiskt svar på. Benson börjar med att beskriva teoretiskt hur helt privata system har upprätthållit ett system för att bekämpa brott, vilket han exemplifierar med det anglo-saxiska systemet. Därefter visar han hur det här systemet utvecklades, hur kungarna bestämde sig för att forma och styra över det för att få in pengar.

Det anglo-saxiska systemet hade en väldigt annorlunda struktur än dagens rättvise-arena. Först och främst: brott begicks inte mot något ”samhälle” eller ”staten”, utan mot individer, och dessa fick då en erkänd rätt till upprättning som brottslingen skulle betala. Vidare är det då brottsoffrets sak att ta fast brottslingen, men denne tar vanligtvis hjälp ifrån andra i samhället för detta. Detta samarbete sker inte bara mellan släktmedlemmar, utan mellan i stort sett okända personer. Detta fungerar såsom så att varje individ ser att det finns ett intresse för att andra främlingar skall hjälpa denne mot en brottsling, så därför vill man upprätthålla ett socialt tryck mot de som inte hjälper till att fånga brottslingar. I spelteori så slår man, bildligt talat, ned på de som inte vill samarbeta i ett upprepat fångarnas dilemma.

Various forms of social pressure or ostracism can be brought to bear to induce cooperation in law enforcement. Individuals who do not fulfill obligations to support others in pursuit and prosecution can even be excluded from all forms of social interaction with other members of the group (e.g., trade and religious activities). In other words, because each individual has invested in establishing a position in the community and building a reputation within the group, those investments can be “held hostage” by the community, à la Williamson (1983), to insure that the commitment to cooperate is credible. (s. 197)

Sådana här system finns det många exempel på, men eftersom Benson är intresserad av amerikansk rätt beskriver han det engelska anglo-saxiska närmast statslösa systemet, eftersom det utvecklades med tiden till det amerikanska systemet. Det anglo-saxiska systemet har sina rötter i det saxiska systemet, vilket bestod av ett antal klaner, som kallades pagi, vilka i tur var uppdelade i mindre släktgrupper, som kallades vici. Dessa grupper hjälpte till när en av deras medlemmar blev utsatta för brott – med förhoppningen om att samma hjälp skulle ges ifall dem blir utsatta för brott. För olika brott var man tvungen att betala kompensation, wergeld. Vicin hade också den speciella egenskapen att när en av deras medlemmar begick ett brott fick resten betala böter för det, så de hade incitament att se till att andra inte begick brott. Efter att saxerna varit i England i femhundra år fanns det ett etablerat system bestående av ”the hundred” (pagi) och ”tithings” (vici). Tvister löstes av samfund med folk från de olika tithingarna, när det rörde sig om fall inom samma ”hundred”, och från folk från olika ”hundreds”, när det rörde sig om sådana fall:

Disputes between individuals who were not in the same hundred were handled by a shire court. All the suitors in the hundred courts within a shire were also suitors in the shire court, but again a twelve-man committee provided the arbitration function, supplemented by the threat of trial by ordeal. There was apparently a third court for disputes between individuals who did not reside within one shire (Stephen 1883: 67). (s. 199)

Något som fick brottslingar att gå med på att gå till rätten för att lösa tvisten var att alla som fanns vara skyldiga, men inte ville betala ersättning, blev förklarade fredlösa. D.v.s. alla förklarade att de inte tänkte hjälpa personen ifall någon annan (som den oförrättade i tvisten) tog dennes liv eller egendom. Utöver detta fanns det socialt tryck, från tithingen och släkten, bland annat.

Det fanns kungar under den här tiden, men dessa kungar var krigsherrar som fick sin makt i början av att folk valde att följa dem. Men med tiden konsoliderade dessa sin makt och några kungariken utstakades. Runt 850 fanns det bara tre, Northumbria, Mercia, och Wessex . Vid den här tiden hade kungarnas tjänare en liten roll att spela inom rättsväsendet, nämligen som en lokal väpnad styrka för att förmå vissa brottslingar att betala sina böter. Man talade om att kungen och arlarna som följde honom fick ett wite för denna tjänst, samtidigt som brottslingen fortfarande fick betala sin wergeld till offret.

Det hela började dock gå åt skogen samtidigt som vikingarna anföll England från slutet av 700-talet till 900-talet. I och med denna erövring förflyttades rikedom och makt till kungarna och deras troföljare, så mycket att kungarna började influera rättsystemet för att få ökade resurser. Exempelvis började kungarna få för sig att folk skulle betala wergeld till honom, istället för till offret! För, brottslingarna hade stört ”kungens fred”:

The concept of the “king’s peace” traces directly to Anglo-Saxon law: every freeman’s house had a “peace”; if it was broken, the violator had to pay. Initially, the king’s peace simply referred to the peace of the king’s house, but as royal power expanded, the king declared that his peace extended to places where he traveled, then to churches, monasteries, highways, and bridges. Eventually, it would be “possible for royal officers such as sheriffs to proclaim the king’s peace wherever suitable” (Lyon 1980: 42). The expansion in places and times protected by the king’s peace meant greater potential for royal revenue through legal actions. These imposed changes were not appreciated by the peasant freemen, because the true victim of an offense claimed as a violation of the king’s peace received little or no restitution.8 Thus, “there is a constant tendency to conflict between the old customs of the family and the newer laws of the State” (Pollock and Maitland 1959: vol. 1, 31–32). (s. 203-204)

Kungarna ville utöka pengaflödet de fick från ”rättvisan” för att det var en särskilt likvid tillgång; det var ju i fasta pengar. Samtidigt fick de in sin största inkomst från de områden de (och deras anfäder) erövrat, men det var oftast i form av tråkigt livsmedel som han inte lika lätt kunde spendera hur han ville. Så, kungarna började komma på nya brott för att utöka inkomsterna därifrån. Samtidigt försökte kungarna utöka ett monopol på att få bestämma när någon blivit dömd eller inte. Benson berättar inte var detta monopol ursprungligen kommit ifrån, men jag gissar från Hoppes verk att det uppstod först som ett monopol på hans egen (stulna) mark.

Läget försämrades ytterligare efter den normanska invasionen. Nu tog kungen all wergeld för sig själv för fler och fler brott, så att folket fick mycket minskat incitament att ta upp sin sak till domstolen.

The withdrawal of the right to restitution had significant implications for the institutions of law enforcement, because it substantially reduced citizens’ incentives to maintain their reciprocal arrangements for protection, pursuit, prose- cution, and insurance, and to participate in the local court system (operating at the levels of hundreds and counties at this time). (s. 205-206)

Uppenbarligen försvann hundrade-systemet på många ställen, men detta berodde inte bara på kungens utökade intervention på rättsäkerhetsområdet, utan även på erövringen av landet i området. ”War is the health of the state”, som sagt. Speciellt en normansk kung, Henry II, var duktig på att utöka kungens makt genom att definiera brott som störde kungens fred. Dessa kom nu att kallas för ”crimes”, vilket orsakade den traditionella anglo-saxiska skillnaden mellan kriminal- och civilrätt; i de senare fallen fick offret ersättning, men i de förra fick kungen det.

De statliga nymodigheterna i rättsväsendet ökade med tiden. Ett exempel:

The Norman kings also brought the concept of felony to England by making it a feudal crime for a vassal to betray or commit treachery against a feudal lord. Feudal felonies were punishable by death, and all the felon’s land and property were forfeited to the lord. Soon felony began to develop a broader meaning: “Again royal greed seems to be the best explanation for the expansion of the concept of felony. Any crime called a felony meant that if the appellee was found guilty his possessions escheated to the king. The more crimes called felonies, the greater the income, and so the list of felonies continued to grow throughout the twelfth century” (Lyon 1980: 190). (s. 208)

Kungarnas interventioner togs inte emot med öppna armar:

Victims’ resistance to the development of criminal law, along with the resulting loss of restitution and its accompanying incentives, meant that English citizens had to be “forced into compliance by a slowly evolving carrot and stick policy” (Laster 1970: 76). Efforts to force formation of frankpledge groups was noted above, but in addition, royal law declared that the victim was a criminal if he obtained restitution prior to bringing the offender before a king’s justice where the king could get his profits. This was not a strong enough inducement, so royal law created the crime of theftbote, making it a misdemeanor for a victim to accept the return of stolen property or to make other arrangements with a felon in exchange for an agreement not to prosecute. (s. 212)

Det gamla systemet hade numera helt försvunnit, och istället fortsatte utvecklingen av ett statligt rättssystem, dock med mycket privat involvering (som dagens system också har). 1729 kom den första lagen som gav pengar till att fånga och åtala brottslingar (för ett område där statsanställda bodde). Gängkriminalitet hade samtidigt ökat i städerna och som ett svar på att vittnen slutade infinna sig i sådana fall började staten ge immunitet till de gängmedlemmar som vittnade mot sina forna kamrater. Det blev dock inte direkt giltigt, eftersom man såg att det fanns problem med folk som ertappats med att ha gjort ett brott, och försöker undvika dess konsekvenser genom att hitta på att andra utfört brott. Kungarnas system utvecklades dock till att inte ha rättsystemet för att tjäna pengar, utan för att enbart bekämpa brott. Denna förändring kom också till under 1700-talet:

Thus, the new government was willing to commit funds to crime control in order to meet the demands of powerful political interests. In fact, the eighteenth century witnessed a gradual increase in government financing of many aspects of criminal law, as it declined in importance as a revenue source relative to other forms of revenue and as crime was increasingly seen as a problem by powerful political groups. (s. 218)

Ett sätt som de försökte få folk att delta i att fånga brottslingar var att ge ut belöningar för det, vilket började 1692 med belöningar för att ta fast stråtrövare. Efter de nästa femtio åren gavs det även ut belöningar ”for aiding in the conviction of burglars, horse thieves, cattle thieves, sheep thieves, shoplifters, coiners, and people who returned from felony transportation early.”. Det här systemet hade dock sina problem med folk som tog fast oskyldiga individer som sedan dömdes i domstolarna. Det här försöket övergavs för att 1829 inrätta en statlig kår som jagade brottslingar, vilka dock inte visade sig vara så mycket bättre. Folket var från början emot den nya ”polisen”:

Englishmen knew that the French public police, established in 1667, had always provided the king with detailed information about citizens and that even after the revolution police had opened mail, controlled the press, and made arrests and imprisonments without trial. Citizen concerns were apparently justified. Between 1829 and 1831, three thousand of the eight thousand public police officers (referred to as “Peel’s bloody gang” or “blue devils”) who had been hired were fired for “unfitness, incompetence, or drunkenness” (Ricks, Tillett, and Van Meter 1981: 6). (s. 222)

Men, stödet för den statliga polisen ökade, speciellt efter att många rika insåg att de kunde få skydd genom skattepengarna, likt statens tjänstemän hade gjort hundra år tidigare. (Den initiala avskyn av polisen liknar den som fanns i Sverige förr.) Benson tar inte upp det, men andra källor pekar på hur polisen kom till för att ge mer makt till staten och för att makthavarna började bli rädda för folket, som började bli rikare.

Den amerikanska utvecklingen påminner lite om den brittiska; det börjar med ett klassiskt sedvanerättssystem, men som senare inskränks av statliga regleringar. Den historiska utvecklingen var dock väldigt annorlunda, men inte desto mindre importerades många av de brittiska lösningarna under 1800-talet. Vissa likheter med de gamla kungarna fanns dock:

After the first true public police force was established in New York in 1844, other cities followed suit shortly. From the outset, however, these police departments were used primarily for political purposes. Crime control was, at best, a secondary concern. First of all, local elected officials used their police departments as a way to reward political supporters, much as early Norman kings granted some of the profits of justice to their powerful baronial supporters. A newly elected mayor typically fired virtually the entire police department and replaced it with his own supporters. (s. 224)

Resten av kapitlet detaljerar utvecklingen av offentligt åtalande. På ett sätt missar det lite av den historiska beskrivningen eftersom den inte tar med folkets åsikter om polisen och åklagarväsendet under 1800 och 1900-talet. Vad var folkets reaktioner för detta? I vilket fall är den historiska genomgången Benson gör väldigt intressant.

Våra väljare

2012-02-01T00:01:00.001+01:00

Att STYRAS är att iakttas, inspekteras, spioneras på, ledas, tvingas av lagen, räknas, regleras, inskrivas, indoktrineras, förmanas, behärskas, kontrolleras, beräknas, värderas, censureras, befallas, av varelser som varken har rätten eller visheten eller dygden att göra det.
- Pierre-Joseph Proudhon

I demokratier är det tänkt att massan skall bestämma över sig själv, och alla andra som råkar hamna under den. Det kan ifrågasättas ifall det alltid stämmer men som regel verkar det teoretiskt rimligt att de institutioner som dagens samhälle har leder just till att folkets vilja i regel upprätthålls. Vissa tycker att det är bra.

En del av dessa tror säkert att det är bra för att de inte har ifrågasatt en av samhällets många politiska myter. Nämligen den att det enda egentliga alternativ till demokrati, det är en diktatur. Och diktaturer är givetvis dåliga, så hur kan man inte vara för demokrati?

Men, det finns många fler alternativ till demokrati, d.v.s den styrelseform där en enkel majoritet skall få bestämma, än diktatur. Och bland dessa alternativ har vi det jag och alla libertarianer står för: ett fritt samhälle, ett där folk inte har rätten att bestämma över andra, utan varje individs rätt till självbestämmande är grundlagen. För egen del tror jag att ett sådant bäst upprätthålls med privata och frivilliga samt polycentriska strukturer.

Men, detta alternativ är det få som gör en ordentlig bedömning av och jämförelse med det system som vi har idag. Detta är kanske inte så konstigt, då det är vanligt att man utgår från att dagens system är bra, ofta utan bevis. Att det är bra att det grundläggande systemet som vi har i samhället bygger på tvång, på idén att vissa har moralisk rätt att styra över andra. Så varför bemöda sig att undersöka systemet närmre eller alternativen till det?

Nåja, demokrati har många kritiker (men tyvärr inte så välkända som de borde vara). Och i många fall är kritiken, på ett plan, accepterat av många. Jag tror det är delvis accepterat att demokratier fungerar ungefär så väl som hur kloka (eller inte) väljarna är. Många verkar också acceptera att den demokrati man lever har vissa brister på det området, men det går inte riktigt att kämpa emot det. Men det här är en otroligt viktig punkt för alla som förespråkar demokrati; hur kan man förespråka ett system när en av de mest grundläggande byggstenarna för det inte finns där?

I det här inlägget tänkte jag argumentera emot just den punkten. Alltså, här tänker jag samla argument mot idén att våra väljare har visheten eller dygden att bestämma över andra. Demokrati bygger som sagt på att vi bli styrda av majoriteten i samhället. Här tar jag upp vetenskapliga artiklar, tidningsklipp och direkta citat som visar att detta inte är en bra sak.

Likt det tidigare inlägget jag startade om Våra poliser, tänkte jag att det här inlägget kommer att växa i framtiden. Om så kommer även nya artiklar läggas upp högst i det här inlägget. Jag gör ett undantag, dock, för metastudier som är så viktiga att jag nämner de här. Se bland annat Systematically Biased Beliefs about Political Influence.

Från SBBAPI:

Många väljare belönar politiker för saker de inte rår för
Voters also reward and punish politicians for outcomes that are clearly irrelevant or beyond their control, such as local football victories, world oil prices, and the state of the world economy. (Wolfers 2011; Healy, Malhotra, and Mo 2010; Leigh 2009; Achen and Bartels 2004b)
Eller vädret: "State-level presidential election returns show that a moderate drought has cost the incumbent party about 1.3 percent of the vote in farm states, with no significant effect in non-farm states. Individual-level voter survey data shows that a moderate drought has, on average, cost the incumbent party about 2.6 percent of the vote in rural areas in all states."

Många väljare har svårt att kritisera politik utförd av "sina" politiker, och låser sig därmed till sin politik
Partisanship heavily distorts voters’ attributional judgments. (Marsh and Tilley 2009; Rudolph 2006, 2003a, 2003b; Bartels 2002) Supporters of incumbent parties are eager to credit the government for good outcomes and reluctant to blame it for bad outcomes, opponents of incumbent parties do the opposite – and both sides can’t be right.

Andra källor:

Många väljare har dålig kunskap om hur ekonomin fungerar
Bryan Caplan leverar många exempel på hur ekonomers och vanliga medborgares kunskaper och åsikt om ekonomins fungerande skiljer sig drastiskt åt. Han hävdar - med stöd från många tidigare ekonomer - att de flesta har en bias mot marknader och för staten. Detta tas upp i The Myth of The Rational Voter.

Daniel B. Klein och Zeljka Buturovic visar en undersökning som stödjer tesen att folk har ett ideologiskt bias om hur ekonomin fungerar. Detta resultat gällde såväl för (amerikanska) konservativa, "liberala" som för libertarianer. Det verkar som att folk har extra svårt att gå emot sin ideologis position i frågan. [Eftersom jag är libertarian, och argumenterar för libertarianism i det här inlägget, tycker jag det är värt att poängtera detta: den libertarianska positionen hänger inte på de påståenden där libertarianerna svarade fel.]

Många väljare har dålig kunskap om vad partierna står för i olika frågor
Enligt rapporten Väljarkunskap svarade ett antal väljare i undersökningar att de inte visste vad de olika partierna stod för i frågan om Sverige skulle gå med i EU och Euron eller inte. Bara drygt hälften av de tillfrågade visste vad de sju riksdagspartierna stod i frågan om Sverige skulle vara med i EU eller inte, åren -91, -94 och -06. Mindre än hälften visste vad de sju riksdagspartierna stod i frågan om Sverige skulle gå med i EMU eller inte, år 2002. Bara 11% av de tillfrågade visste vad Centerpartiets position var.

To Serve and Protect - Marknadsmisslyckanden?

2012-01-31T20:39:00.001+01:00

Det finns ett flertal kritiker av privat polis och rättsskydd. Dessa argumenterar för att marknaden i detta område misslyckas på ett antal sätt. I det åttonde kapitlet av TSAP går Benson igenom ett antal av de här argumenten och besvarar dem. Vad är det då för argument som tas upp?

Such criticisms include assertions (1) that the profit motive leads to poor-quality service because profiteers cut costs, an argument already addressed to a degree in chapter 3, and (2) that the market process results in an inequitably large dispersion of wealth, or in the case of private security, that the rich will be more than adequately protected while the poor, who are “powerless” in the marketplace, will not be sufficiently protected. A third argument commonly made against privatization in criminal justice is, in a sense, a combination of these two. It is contended (3) that if private citizens are given police powers, that is authority to act as police, or even if they are permitted to take on some of the functions of public police, they will abuse their power. This abuse is expected to arise because, as a result of profit-seekers’ cost-cutting incentives, the people employed in private security tend to be of “poor quality.” (s. 169)

Bensons position är att dessa argument är ogiltiga, relativt den offentliga sektorn. Alltså att privata firmor levererar bättre kvalitet, till både rika och fattiga, och är inte brutala jämfört med den statliga polisen.

Det finns ett mindre vettigt argument, framfört av ekonomer (nobelpristagare dessutom). Det är det klassiska ”offentliga varor”-argumentet som säger att vissa saker inte kan produceras på en marknad. Uppenbarligen är det fel.

Angående det första argumentet menar Benson (tillsammans med de flesta ekonomer) att det inte är lönsamt för ett företag i längden att inte leverera bra tjänster till kunderna. När det finns ett flertal producenter som levererar en tjänst, och en av dem försöker producera något som kunden inte vill ha, kommer kunden istället vända sig till en annan firma.

Ett argument som, visst vanligt i USA, folk tar upp mot detta är att alla säkerhetspoliser har dålig träning (”high school dropouts”) är gamla och inte särskilt professionella (vilket nödvändigvis visst innebär att de leverar dåliga tjänster). När det gäller åldern var säkerhetspersonalernas ålder i tre olika undersökningar i genomsnitt 31, 35 och 39 år. När det gäller utildningen hade över hälften någon sorts högskole-utbildning, men det var bara från en undersökning. Vissa har hög utbildning, vissa har inte det, vilket är rimligt för man behöver inte ha en hög utbildning för att scanna folks ID:n och dylikt. Detsamma gäller att viss säkerhetspersonal betalas endast minimilön; dessa kan utföra jättebra tjänster relativt den lön de kostar.

Ett annat argument är att privata poliser kan fabricera brott för att få mer pengar. Som rättsekonomerna Landes och Posner skriver:

[T]he private enforcer is paid per offender convicted, regardless of the actual guilt or innocence of the accused. There are several ways in which the enforcer can increase his “catch” and hence his income, by augmenting the supply of “offenders.” (1) He can fabricate an offense. (2) He can prosecute an innocent person for an offense that in fact occurred. (3) He can encourage an individual to commit an offense that he would not have committed without encouragement, and then prosecute him for the offense; this is the practice known as “entrap- ment.” (4) Knowing that an individual is about to attempt the commission of a crime, the enforcer can wait until the crime has been committed and then prosecute him for a criminal attempt. The incentive for waiting is to obtain greater compensation, since the penalty for the completed crime will presumably be heavier than the penalty for the attempt.

These abuses would doubtless occur under any system of private enforcement. (1979: 267) (s. 175)

Detta resonemang går tvärt emot hur privata poliser fungerar i verkligheten; deras kritik är missriktad. Benson noterar att i de flesta fall så får inte privat polis betalt per brottsling fångad, utan de får en fast timlön, vilket gör att inga av incitamenten som Landes och Posner tar upp gäller för den enskilde säkerhetsmannen. Det skulle inte vara värt för företaget att syssla med sådana aktivteter heller, eftersom de skulle lägga ned tid på att inte beskydda folk och skulle bli bortsållade av konkurrensen.

Annars är den privata polisen mycket mindre ofta involverade i dödsskjutningar, jämfört med den statliga polisen (trots att det finns fler av de förra). En jämförelse av den privata polisen i Starret City och den offentliga i New York visar att folk i Starret City verkar ha mer förtroende för sin polis och polisen där är även mer nöjda med sitt jobb.

Men hur är det med direkta bevis om säkerhetspersonal som missbrukar sin makt? Det händer, men 1971 hände det inte så ofta, uppenbarligen:

Kakalik and Wildhorn (1971) surveyed seventeen state and twenty-four local licensing authorities to find out about complaints against security firms. Among the state agencies, five apparently did not believe the problem was sufficient to warrant compiling data; Delaware, Iowa, and Minnesota collected data but had no complaints to report for 1970. Similarly, seven local agencies did not compile data, and three that did reported no complaints. Overall, the average complaint rate was 6 percent of the private firms for state regulators and 4.3 percent for local regulators. So complaints do arise. How many are valid is not known, but it would be foolish to suggest that private security firms never employ people who are likely to be abusive. Mistakes happen. Nonetheless, the complaint levels appear to be quite low, and that is not surprising. (s. 178-179)

Hur är det då med den statliga polisen? Här argumenterar Benson för att man borde förvänta sig att folk med mer makt tenderar att missbruka den oftare än dem som har makt. Och där har vi ett stort problem med den statliga polisen, dessa har i många fall rätt att kränka rättigheter, utan någon direkt check på deras beteende:

Public officials are immune from liability under many circumstances. A policeman cannot even be sued for false arrest, for instance, unless the plaintiff can prove his or her innocence and that the police officer had no reason to suspect that individual. In addition, no legal claim against the government or its officials can be made by an innocent person who is wrongly imprisoned. It might be recognized that the government has made an error, but government officials have the right to make such errors and are not liable for them even when the mistake has devastating impacts on private citizens. (s. 180)

Inte heller finns det någon check för att förmå polisen att faktiskt utföra det arbete de ägnar sig åt. Detta är en något annorlunda poäng, men fallet är ändå väldigt illustrativt på vissa viktiga skillnader mellan det offentliga och privata i vad man kan rättsligt förvänta sig av dem:

Consider the case of Warren v. District of Columbia, 444 A.2d. 1 (D.C. Ct. of Ap. 1981), for example. In this case three rape victims sued the Washington, D.C., government because of negligence on the part of the police. The case brought out the following facts (Evers 1994: 7): Two of three female roommates were upstairs in their apartment when they heard men break in and attack the third. They made repeated calls to the police for help. After about thirty minutes, their roommate’s screams had stopped and they assumed that the police must have arrived. They went downstairs where, for the next fourteen hours, they were held captive, raped, robbed, beaten, and forced to commit sexual acts upon one another and to submit to the sexual demands of the criminals. It seems that the police had lost track of the repeated calls for assistance. Yet, the District of Columbia’s highest court absolved the police and the city of any liability, stating that the police do not have a legal responsibility to provide personal protection to individuals. This ruling is completely consistent with a number of court rulings and statute law from several states (31). But imagine what a jury would award to a plaintiff in a civil case for negligence on the part of a private security firm that resulted in harms such as this! (s. 180)

Hur ofta missbrukar då polisen i USA sin makt? Detta är svårt att veta eftersom dessa ärenden hanteras internt av polisen och dessa byråkratier vägrar generellt att ge information om sådana fall. (Detta kanske har ändrats på grund av rättsliga händelser medan Benson skrev boken.)

Det finns dock en hel del anekdotiska bevis på hur poliser missbrukar makt. Exempelvis genom "civil asset forfeiture", entrapment-tekniker och förfalskning av bevis. Totalt sett är det svårt att få ett grepp över allt djävulskap, men det är svårt att tänka sig att privata poliser kunnat vara lika obehaglig som den statliga. Fast, det borde man nog avgöra efter att ha läst en bok kritisk över privat polis, samt Bensons bok så klart.

När det gäller argumentet att bara rika har råd med säkerhet så är det uppenbarligen fel. Benson har redan tagit upp några exempel på hur fattiga områden kan skydda sig från brottslighet, och ett annat är CIS som opererar i Florida. Dessa levererar säkerhet till väldigt brottsdrabbade områden, men eftersom de inte har samma rättiggheter som poliser gör de det främst genom att synas och visa upp sig, vilket uppenbarligen fungerar. Det finns alltså billiga sätt att tillhandahålla säkerhet på, men delvis är marknaden ny och väldigt reglerad, så det är inte lätt för alla fattiga att köpa dessa tjänster.

När det gäller logiken bakom offentliga varor pekar Benson på hur denna slår mot dem som förespråkar staten. Exempelvis, om staten tillhandahåller en offentlig avskräckning, så har de inte satt in de bästa inctiamenten för att få folk att samarbeta för det. Det händer ofta att brottsoffer undlåter att anmäla eller delta i åtal mot en brottsling, eftersom de ofta inte får hjälp eller ut så mycket av processen. Detta beror mycket på de incitament som staten satt upp, så statens agerande leder till en underinvestering i den offentliga avskräckningen, vilket är annorlunda från ett system där brottsoffren har ett direkt intresse av att sätta dit brottslingen.

Att staten ger upphov till negativa externaliteter eller sämre investering i offentliga varor har även uppmärksammats, på senare tid, av Bryan Caplan och Jason Brennan när det gäller att rösta.

Annars har Benson skrivit på ett annat ställe att marknader överallt en gång misslyckats med att slå ned de brottslingar och krigsherrar som vill utöva makt över andra; stater har uppstått. Här kan man dock inte riktigt säga att det var ett marknadsmisslyckande, eftersom marknaderna inte var speciellt utvecklade då.

Ankdammen: PIPA, IP och sånt

2012-01-30T20:58:00.004+01:00

I det senaste avsnittet av Ankdammen medverkar varken jag eller Niclas. Istället är det Niklas Wiklander och "Visf" som står bakom produktionen. Temat för dagen är blandat om statens inskränkningar på nätet och intellektuell äganderätt.

Jag nämnde inget, men för ett tag sedan släppte jag och Niclas ett, måste jag säga, väldigt bra avsnitt om den statliga polisen, där vi gick igenom många av problemen med denna.

To Serve and Protect - Fördelarna med privatisering

2012-01-30T19:46:00.001+01:00

I det här kapitlet tar Benson upp vilka incitament som styr resursallokering inom staten och inom marknaden. Det han visar på är att vi teoretiskt borde förvänta oss att marknaden fungerar mycket bättre med att ge oss, som konsumenter av ”rättviseprodukter”, bra rättvisa än vad staten kan ge en. Efter att ha gett en teoretisk genomgång presenterar han empiriska bevis som talar för att den teoretiska analysen stämmer.

Hur fungerar staten?
Stater har möjlighet att ta folks pengar och producera tjänster som är mindre värda än deras kostnader, och gör det ofta. Detta görs möjligt av att väljarna har inte speciellt bra insyn i vad staten gör; de vet inte vad som köps eller hur kostnadseffektiv dessa inköp är. Detta beror i sin tur på att väljarna inte har något incitament att ta reda på vad staten gör; oavsett hur man röstar väljs vinnaren fram av alla andra, så ens beslut påverkar inte utkomsten. Dessutom är det svårt för en väljare att veta vilken politiker det är som gör ett bra jobb, då det är svårt att ta reda på sambanden mellan statens politik och vad som händer i samhället. Och slutligen behöver man inte bära någon större kostnad av att rösta på en dålig politiker; även om man röstar in en korrupt individ kommer kostnaden av dennes misstag spridas över alla skattebetalare. Alltså, väljare håller sig i regeln (rationellt) ignoranta om de olika förslagen, och deras effekt.

Annorlunda är det med koncentrerade grupper med en specifik agenda. Dessa har ett starkt intresse att veta hur staten fungerar, vad politikerna har för åsikter, för att de skall ha koll på hur de kan få tjänster från staten. Dessa särintressen är dock inte så intresserade av att veta kostnaderna för sitt agerande, eftersom dessa sprids ut över de flesta väljare. Inte heller vill byråkraterna, som ger ut dessa förmåner till särintressena, att kostnaden för deras aktiviteter skall vara känd, eftersom de kanske får det svårare att hjälpa sina vänner då. Dessa byråkrater belönas för sitt duktiga arbete med att bli anställda hos företagen, eller genom vanliga mutor.

Så, hur allokerar staten då sina resurser? Traditionellt har staten i USA allokerat rättssäkerhetstjänster genom ett kösystem; exempelvis kan det ta upp till fyra-fem år att ta upp en bil ”tort” i California, och brottslingar kan få vänta en längre tid i lokala häkten tills de skall få en plats i ett fängelse.

Men staten kan också allokera resurser efter byråkraternas egna preferenser; poliser kan låta bli att undersöka vissa fall, ge vissa böter men andra inte, efter eget godtycke. Detsamma gäller åklagare, vilka avfärdar fall enligt godtycke, enligt deras egen åsikt för att åtalet är svagt. Detta kan stämma, då det leder till mer imponerande track-record för åklagaren om denne bara åtalar i fall där denne är rätt säker på att den åtalade är skyldig. Denna makt över vad som skall göras medför att byråkraterna också kan strunta helt i att utföra några uppgifter alls:

Bureaucrats can also shirk and cut quality because of the excess demand and lack of effective monitoring. Sherman’s extensive review of research on police performance (1983: 151; see also Sherman 1994) suggests that about half of a typical patrol officer’s time is spent simply waiting for something to happen. Although police officials claim that this time is spent in preventive patrolling, systematic observation indicates that such time is largely occupied with conversations with other officers, personal errands, and sitting in parked cars on side streets. (s. 133)

När byråkrater har denna makt är det inte ovanligt hänt att det uppstår en svart marknad för att köpa deras tjänster.

Utöver dessa lokala allokeringsmekanismer så bestäms en hel del efter den politiska processen. Denna process bestäms till stor del av de särintressen som opererar på denna politiska ”marknad”, som investerar i organisationer och föreningar som lägger fram lagförslag. (Han har mer att säga om detta i The Enterprise of Law.)

Som Benson lägger upp bilden är staten inte en enhetlig organisation; dess beslut fattas inte efter en enhetlig plan utan olika grupper påverkar den på ett plan, och andra på ett annat. Dessa olika grupper måste anpassa sig efter de andras ageranden, men slutresultatet blir inte positivt för det.

Bensons tar upp några exempel på effekterna av det politiska systemet. Ett är att domare, i USA, som blir valda av folket, vill visa sig vara tuffa och dömer därmed folk till fängelse väldigt ofta, trots att det finns andra straff tillgängliga. Men beslutet att producera fängelseplatser följer inte riktigt domarnas beslut att sätta folk i fängelse, så det finns för många fångar än platser. Detta innebär att när en domare skickar iväg en brottsling, kommer en annan ut. Och det är inte uppenbart att detta utbyte är av godo. Ett exempel på detta:

Frank Potts was released from the Florida prison system in 1988 as well, after serving six years of a fifteen-year sentence for molesting an eleven-year-old girl. He was set free despite a parole examiner’s warning that Potts was not a good candidate for parole “now or in the future” and accompanying prediction that Potts would recidivate. After several years Potts was arrested in Alabama and charged with molesting another eleven-year-old girl, but in addition, an intensive investigation was instigated to determine whether Potts is guilty of at least thirteen murders in six states. A representative of the Florida Department of Corrections, recently asked why Frank Potts was released in 1988, explained that “the agency is bound by mandates from the courts and the legislature. In the mid-1980s, the prison system was inundated with inmates carrying minimum-mandatory sentences during the country’s initial skirmishes in the war on drugs” (Pudlow 1993: 1). (s. 137)

Detta exempel är nog inte representativt för de 33% av fångarna i Florida som inte tjänade sitt fulla straff, men det visar hur illa koordinerade de olika statliga byråkratierna är.

Ett annat exempel är hur politikerna utökade resurserna i ”kriget mot droger” så att polisen under 1980-talet skiftade resurser från att bekämpa vanliga brott till att bekämpa narkotikarelaterade brott. Detta ledde till att fler knarkare blev fängslade – och att fängelser översvämmades – men också till att färre rånare blev det. Det blev mindre sannolikt att en inbrottstjuv skulle bli arresterad, så inte helt oväntat ökade inbrotten.

Sammanfattningsvis säger Benson att allokeringen inom staten helt enkelt inte är effektiv:

The point is that allocation decisions in the public sector’s criminal justice system are made on the basis of numerous factors. Allocation is, in part, by first-come-first-served, but because public officials generally have a great deal of discretion, political motives as well as the self-interest motives of police bureaucrats are also very important. There also clearly is a “market-like” allocation for some aspects of the criminal justice process: those with the greatest ability and willingness to pay politicians and other public officials with campaign contributions or other kinds of support (including bribes) often get the most out of the system. All of these rationing mechanisms create an environment in which uses of scarce resources that may be relatively valuable can be and often are crowded out by other less valuable uses. (s. 142)

Hur fungerar marknaden?
I politiken är ens möjlighet att påverka som enskild väljare lika med noll, men på marknaden har ens pengar avgörande betydelse; när man köper något får man vad man beställer, oavsett hur mycket andra kan tycka illa om ens beslut. Som konsument beslutar man mycket själv. Konsumenten får också stå för kostnaden av sina dåliga beslut själv, så denne har både positiva och negativa incitament till att få kunskap om köpet och vad det finns för alternativ.

För företagens del är kundens önskemål det viktiga de måste rätta sig efter, eftersom kunden lätt kan köpa tjänster från en annan leverantör. Samtidigt producerar de endast varor så länge som det finns en efterfrågan på det, och öppnar upp nya industrier om det finns en efterfrågan i detta nya område. Det fina med detta är att företagen har ett direkt incitament att tillfredsställa kundernas önskemål; de får pengar när de lyckas, och förlorar när de misslyckas.

Så, på marknaden får man vad man vill ha och kan betala för. Det är lite av den anledningen som folk har vänt sig till marknaden istället för att gå till staten för att få rättvisa:

The American Banking Association and the American Hotel-Motel Association retain the William J. Burns International Detective Agency to investigate crimes committed against their members. A bank security director pointed out why. “[I]t was necessary to employ private investigators because the public police and investigative forces were too busy to devote the amount of effort required by [banks]” (Kakalik and Wildhorn 1971: 112–13). Cunningham and Taylor (1985) find that this view is prevalent in private business organizations. Private investigators therefore are frequently employed to do things that public police will not do, such as preemployment background checks or undercover work to detect employee dishonesty or customer shoplifting. (s. 149)

Fördelen mot den privata modellen är att kunderna troligtvis vet bäst var och när de behöver beskydd och säkerhet. Företagen är intresserade av att få reda på vad detta är, mer än byråkrater, eftersom deras jobb hänger på det. Det är en väldigt enkel poäng, men som nog har väldigt stor effekt; staten lägger i regel ner pengar på helt fel saker, relativt vad som efterfrågas mest. En annan fördel är att privata firmor lättare kan specialisera sig än statlig polis, vilket redan tagits upp. Polisen specialiserar sig också, men verkar inte riktigt göra det till samma grad; det finns säkerhetspersonal för många olika industrier (banker, järnvägar, hyreshus, villa-områden, varuhus) som alla opererar på olika grund.

Teoretiskt menar Benson att man borde förvänta sig att en privat polis är mycket mer effektiv med att förhindra brott och att ta fast brottslingar som begår brott.

Bevis
Ett exempel som Benson tar upp är Starret City, ett stort hyreshuskomplex i Brooklyn, där hyresägaren upprätthåller en egen säkerhetsfirma för att skapa mer trygghet i området. Det finns 5 881 lägenheter där och området patrullerades (1986) av 36 poliser. Det fanns även sex säkerhetspersonal med hundar och fem som gick runt i civilkläder. Detta har haft en avsevärd effekt, som tabellen nedan illustrerar; jämfört med dess närområde, 75th precinct, begås det fyra till elva gånger färre brott:

Detta beror inte på att folket i Starret City var mindre benägna att anmäla brott, det var de inte. Och den privata polisen besvarar 94,44% av alla efterfrågningar av hjälp, till skillnad från den statliga som bara besvarar 30,6% av alla eftefrågningar.

Benson tar även upp exempel på sådant som diskuterats i boken som privata vägar och brottsbekämpande lokalföreningar, och hur dessa effektivt upprätthåller säkerhet. Vidare diskuterar han hur säkerhet förbättras av att folk bär vapen; risken för skurken att bli dödad blir mycket större av att attackera beväpnade individer, så ju fler som är beväpnade desto mindre troligt är det att denne vill attackera någon alls (iaf när det inte syns ifall folk är beväpnade). Ett annat exempel som Benson tar upp är säkerhetsanordningen Lojack för bilar, med vilken en bilägare kunde veta var bilen är om den blev stulen. De som hade sådana anordningar kunde mycket enklare hitta sin bil, och ifall ägandet var mer spritt skulle det generellt avskräcka biltjuvar. Men amerikanska staten har inte tillåtit alla bilförsäljare att ha dessa. Att staten inte bara är dålig på att bekämpa brott, utan även står i vägen för privata krafter att göra det effektivt kommer att diskuteras mer i senare kapitel.

To Serve and Protect - Privat rättvisa i USA:s historia

2012-01-29T21:49:00.001+01:00

Det sjätte kapitlet i TSAP diskuterar omfattningen av privat lag och rättvisa i USA:s historia. Han går igenom tre historiska perioder: innan USA:s bildande, den amerikanska "vilda" västern och den moderna utvecklingen av privat rätt.

I USA:s förhistoria fanns det inget polissystem av dagens snitt. Istället hade varje individ rätt att tillfångata och åtala brottslingar som orsakat denne skada. Detta innebar inte att individen ensam sökte efter brottslingen, utan det var något som alla i närområdet hjälpte till med, delvis för att de förväntade sig liknande hjälp i framtiden, eller hade fått det. Det fanns statliga domstolar, men de var inte alltid tillgängliga p g a avstånd, så folket använde sig ofta av direkt köpslagning med brottslingen eller att en tredje part agerade skiljedomare; de flesta gick inte till staten för att lösa sin tvist.

Amerikanarna hade en ganska libertariansk syn på rättvisa – alternativt kan man säga att den libertarianska synen är tagen från de rättsystem som uppstår spontant utan statliga regleringar.

Again, as Cardenas explains, early Americans held a restitutive theory of justice whereby forced reparations by the criminal to the victim were ordered, but punitive measures taken against the criminal to the benefit of the victim were also demanded. For example, a convicted thief would not only be ordered to return stolen property, but would also be forced to pay treble damages to the victim.

When the offender was indigent, which was often the case, the crime victim generally was authorized to keep the offender as a servant or the victim could sell the offender’s services. The duration of servitude was fixed. (1986: 367) (s. 95)

Detta system borde påminna lite om det medeltida isländska systemet och andra privata rättsystem (vilket tas upp i ett senare kapitel). Men under 1700-talet växte den statliga makten och började sakta men säkert ta över jobbet som åklagare; dock fortsatte folk att vända sig till skiljedomstolar, eftersom de statliga domstolarna tog ut böter för brottet, som då inte gick till offret.

Nästa avsnitt rör den amerikanska västern, när folk flyttade dit innan staten hann hänga med. Många historiker har förr sagt att dessa samhällen var laglösa, men många av dessa bara antar detta och ger inga bevis för det. Och de studier som finns som diskuterar våldsamheten i dessa områden visar samtidigt att det inte var alltför våldsamt:

Is there any real evidence of relatively violent behavior in the West? Some historical accounts focus on a particularly notorious event or individual, and such events and individuals certainly existed. But there appears to be a serious selection bias problem when the entire West is characterized on the basis of the conclusions of such studies. Interestingly, however, even those studies discover a good deal of social order. Holden (1940) examines the Texas frontier from 1875–90, for instance, and finds that many kinds of criminal offenses common today were nonexistent. Burglaries and robberies of homes and businesses (except for banks) simply did not occur. Doors were not locked, and hospitality was widespread, indicating that citizens had relatively little fear of invasive violent or property offenses. Shootings did occur, but they typically involved what the citizenry considered to be “fair fights.” Stage and train robberies occurred, but these incidents were isolated from most citizens and caused them little or no concern (Holden 1940: 196). (s. 98)

Benson tar upp ett antal källor som bekräftar den här bilden: den vilda västern, var inte så vild. Och det mesta av våldet som förekom verkar ha kommit till som en konsekvens av den amerikanska statens krig mot indianerna.

Ett skäl till att det inte var så våldsamt var för att folk hade spontant gått samman i olika privata organisationer för att upprätthålla lag och ordning. Benson nämner fyra exempel på sådana organisationer: landklubbar, karavantåg, kofösar- och gruvbruksföreningar, men han diskuterar bara de två första och den sista sorten. Generellt kan man säga om dessa att:

Det var föreningar av frivilligt ingångna medlemmar;
Deras lagar skrevs först ned i kontrakt mellan parterna;
Nya lagar uppstod genom att folk slöt sig till ett konsensus;
Alla hade rätt att gå ur föreningen;
Föreningarna uppstod spontant;
De som inte följde föreningens regler blev utstötta och fick beskydda sig på egen hand.

Bensons beskrivning av hur det fungerade borde vara tillräckligt för att bevisa att Hobbes idé om det statslösa samhället var helt fel. Folk behöver inte ge upp alla sina rättigheter till en enväldig tyrann (eller stat) för att få leva i trygghet; folk kan gå samman i frivilliga föreningar för att upprätthålla lag och ordning utan att ge upp sin frihet. Notera även likheterna mellan vad denna naturliga process ledde till och hur det anarkokapitalistiska systemet är tänkt att fungera.

Benson tar även upp vigilante-föreningar, som generellt verkar ha uppstått i de områden där staten gått in och beordrat sheriffer att upprätthålla lagen och där sherifferna antingen misslyckats med detta eller aktivt brutit mot lagen. Dessa föreningar påminner om de brottsbekämpande grupper Benson nämnde i förra kapitlet; de bestod av välvilliga samhällsmedborgare som försökte återupprätta den ordning som försvunnit. Även vissa historiker som menar att västern var våldsam, menar att dessa grupper skapade mer ordning i samhället.

McGrath discusses vigilantism in his section “The Frontier Was Violent” (1984: 265–66), despite the fact that after his extensive examination of the vigilante activities in the mining camps of Aurora and Bodie, California, he concludes that “[i]n each case they were supported by a great majority of the townspeople, including the leading citizens; they were well regulated; they dealt quickly and effectively with criminal problems; they left the town in more stable and orderly conditions; and when opposition developed they disbanded. . . . The vigilance committees were organized, not because there were no established institutions of law enforcement and justice, but because those institutions had failed, in the eyes of the vigilantes, to provide justice” (255–56). (s. 111)

Alla av dessa vigilante-rörelser var dock inte av godo; ett visst antal verkar ha fått något av en monopolställning och kunde utnyttja sin ställning. Men deras inverkan verkar ha varit marginell.

Nästa neddykning i den amerikanska historien Benson gör är att kolla på de privata cividomstolarna och annan nutida brottshantering. Dessa domstolar har funnits sedan nationens födelse, och var då klart nödvändig för handeln, då staten inte producerade några bra lagar för handelsmännen:

Government courts of the period simply did not apply commercial law in what the merchant community considered to be a just and expeditious fashion: “Not only did courts, according to one New York merchant, dispense ‘expensive endless law’; they were slow to develop legal doctrine that facilitated commercial development” (Auerbach 1983: 33). (s. 114)

Under slutet av 1900-talet var hela domstolsindustrin väldigt stor. Från 1950-talet togs 75% av alla tvister mellan företag upp i privata skiljedomstolar eller, som de kallas, ”arbitration agencies”. Sedan dess har verksamheten bara vuxit, även mellan företag och anställda samt företag och konsumenter.

It was estimated that there were more than fifty private for-profit dispute resolution firms operating in the United States in 1992 (Ray 1992: 191). These private courts have moved from business disputes into personal injury disputes, divorces, construction warranty disputes, disputes over loan defaults, and so on. They offer a number of options, including binding arbitration, mediation, minitrials, and various “hybrid mediation arbitrations” that can be held in a courtroom atmosphere or not, depending on what the disputants want: “Flexibility is the operative word” (Phalon 1992: 126; also see Ray 1992). (s. 116)

Detta gäller alltså civilrättsliga fall, men hur är det med de som rör kriminalrättsliga? Benson tar upp några trender här, som hur privata skiljedomstolar löser tvister om mindre allvarliga våldsbrott och brott som begås av ungdomar; privata medlingsföretag som försöker skapa en försoning mellan brottsling och brottsoffer, delvis genom att den förra skall betala skadestånd. Sådan medling är numera en etablerad gren av de privata alternativen till statliga domstolar.

Det finns även informell rättvisa som folk söker sig till när den statliga rättvisan inte är tillräcklig, och privata formella alternativ inte är tillåtna. Exempelvis kan brottsoffret försöka få upprättelse genom att bara berätta sin historia för att förstöra förövarens rykte, men det inkluderar även direkt hämnd.

Ett annat informellt rättvisesystem är företagens egna domstolar, vilka de har för att åtala anställda som stjäl från företaget. Eftersom den statliga polisen inte var hjälpsam med att hjälpa att fånga in de skyldiga till stölden, sökte företagen få tag på dem med hjälp av privat säkerhet. Enligt en studie från 1985 väckte de ibland åtal i statens domstolar men det var vanligare att de förde upp frågan internt, i deras egen domstol. Hur ser då det ut?

The procedures may be formal, including adjudication by internal disciplinary bodies, boards, or panels (Henry 1987: 46), or informal with confrontations and negotiation between security personnel or managers and accused offenders. The private sanctions include dismissal, suspension without pay, transfer, job reassignment or redesign to eliminate some duties, denial of subsequent advancement, and restitution agreements.

Such private justice clearly reduces the demands on the public sector’s criminal justice institutions. Some observers suggest that within business organizations, “private justice may exert far greater control on citizens than the criminal justice system itself ” (Cunningham and Taylor 1985: 12). The same is probably true for many neighborhoods in America’s cities. (s. 125)

Privat rättvisa och polycentrisk lagordning är alltså inget okänt för den amerikanska historien. En undersökning av den svenska historien skulle nog hittat liknande saker, förutom ett (inte så vilt) vilda västern.

To Serve and Protect - Vidden av den moderna privata brottsbekämpningen i USA

2012-01-28T22:46:00.002+01:00

I kapitel fem går Benson igenom hur individer, hushåll och företag i USA skyddar sig från brottslighet. Det är viktigt att poängtera att skydd från brottslighet genomsyrar det amerikanska samhället, och även vårt eget. Detta blir tydligt då man ser på effekten av ens handlingar och hur dessa påverkar andras möjlighet att begå brott mot en.

Sherman (1983) classifies crime control into three categories: (1) “watching,” (2) “walling,” and (3) “wariness.” Watching refers to observing people and places that criminals may attack and apprehending criminals in the act. Walling describes actions designed to prevent criminal access to persons or property through the use of locks, bars, fences, and other obstructions. Wariness characterizes adjustments in behavior to avoid the consequences of crime, such as taking self-defense or firearms classes, staying home at night, and leaving lights on when away from home. Private demand for all of these activities is on the rise. (s. 76)

Det finns många lätta steg som man kan ta som privatperson för att undvika att bli utsatt för brott, som att låsa sin dörr och undvika att vistas i farliga områden. Men enligt de undersökningar som Benson citerar finns det fler sätt som en majoritet av amerikanarna gör: låsa sin bil medan de kör, klä sig normalt för att inte attrahera uppmärksamhet, identifiera folk som ringer på dörren innan man öppnar, ha ett extra lås på dörren och be bekanta se över ens bostad om man åker iväg för helgen. Utöver detta finns det många saker som bara en minoritet av amerikanarna gör: ha auotmatiskt på- och avstängning för ljuset i bostaden, införskaffa inbrottsalarm eller sätta galler för fönstren. Totalt sett lade amerikanska hushåll 3,6 miljarder dollar på alarm och säkerhetssystem 1994.

En annan viktig aspekt av säkerheten är att kunna förhindra brott från att ske, vilket många privatpersoner gör i USA genom att bära vapen och, när nöden kräver det, döda våldsamma brottslingar. Benson noterar att i regel brukar vanliga medborgare (enligt amerikansk lag berättigat) döda ungefär lika många brottslingar som polisen gör. I vissa områden dödar de dubbelt eller tre gånger så många kriminella.

Företag ser också till att hålla sig säkra ifrån brott:

Most corporate headquarters had a “vast array” of security procedures and devices: 88 percent of those surveyed had building security checks; 66 percent had burglar alarms; 64 percent had floodlighting; 50 percent had automatic light timers; 48 percent used closed-circuit television; 38 percent had electronic card identification systems; 30 percent had photoelectric timers; and 24 percent employed armed guards (Research and Forecasts 1983: 100). Four hundred of the one thousand companies in the survey used at least six of these kinds of security procedures, and unarmed guards, plainclothes security personnel, and coded door locks were also common. (s. 78)

Utöver detta tar allt fler företag hänsyn till kriminalitet när de utformar sina verksamhet och byggnader.

Totalt sett lägger den privata marknaden ned ca 300 miljarder dollar på säkerhet årligen (från 1992). Jämförelsevis lägger den amerikanska staten ned ca 100 miljarder dollar på såväl polis som fängelse och dylikt. Siffran för vad privatpersoner på är en något större gissning än vad staten lägger på detta, men även om den är dubbelt så fel lägger civilsamhället mycket mer på säkerhet än vad staten gör. Och, utöver dessa köp, som sker på marknaden, går privatpersonerna även samman i olika frivilliga grupper för att ordna mer säkerhet.

1983 verkar runt 17% av alla amerikanska bostadsområden ha en förening för att minska brottsligheten i området. En undersökning sa att 63% av områdena där man har en sådan förening så görs all patrulering av medlemmarna, i 18% av fallen hyrs vakter in och i de resterande 12% använder man sig av en kombination. Samma undersökning sa att av alla patruleringar så sker 55% i fattiga områden, 35% i medelklassområden och 10% i rikare områden. Benson ger ett exempel (som även ger ännu ett exempel på hur offentliga varor kan produceras utan tvång):

A typical voluntary patrol might be the East Midwood Patrol in Brooklyn (Podolefsky and Dubow 1981: 84). In 1980 the patrol had 120 volunteer members performing all-night patrols 365 days per year, teaching security techniques to households, and watching for prowlers and muggers. A $10/year donation from the households in the twenty-five-block patrol area covered monetary expenses, and 85 percent of the households contributed in 1980. (s. 81)

Det finns även grupper som erbjuder aktiviteter för unga, för att förmå dem att inte bli kriminella; förbättrar miljön i närområdet; märker egendom (och berättar för eventuella brottslingar om detta); och erbjuder eskort för dem som inte känner sig säkra.

Som Murray Rothbard tog upp i For a New Liberty (Caplans resumé) så är det viktigt att privatpersoner äger vägarna, då dessa har ett starkt incitament att minska brottslighet i området. Benson tar upp några exempel på detta från Saint Louis, där ett antal områden blivit ägda av folket som bor där. Som förväntat sjönk brottsligheten drastiskt när folket kände en starkare gemenskap och fick ökat intresse att patrullera området och hålla kriminella element borta därifrån. Detta ledde till att i ett privat område var brottsligheten 102 procent lägre än i det intillliggande området där staden ägde gatorna.

Många vänstermänniskor ogillar denna typ av brottsbekämpning eftersom folket i många fall gör det svårare för folk att komma in i områdena. Deras värsta dröm är att de rika stänger inne sig i dessa ”gated communities” och låter de fattiga ensamma med alla kriminella. Men vad dessa missar är att även fattiga kan använda sig av dessa tekniker för att göra sin närmiljö mer säker:

The private streets of Saint Louis are definitely not exclusively the domain of the wealthy and the middle class, either. In 1974 Waterman Place, a “lower- class” neighborhood, was experiencing high crime and rapid deterioration. The residents formed an association, obtained permission to privatize the street, limited access by spending forty thousand dollars to erect a gate, and started a block watch. Property values doubled as crime fell and funds were borrowed to improve the street and its housing (Foldvary 1994: 193). (s. 85)

Även företag har gått samman för att bilda en säkerhetsförening för sitt område.

Hur många privata säkerhetsföretag finns det då i USA idag? Frågan är viktig delvis för de som tror att ett samhälle som förlitade sig helt på privat säkerhet skulle kollapsa till en diktatorisk stat. Men när man betänker hur många säkerhetsföretag det finns i ett reglerat samhälle så borde den rädslan vara mindre än för att en enskild stat skall göra det jobbet istället.
Och denna siffra, nästan 13 000 företag, är sannolikt en underskattning!

The figures in table 5.1 significantly underestimate private security employment, however, because they do not include direct employment of security and investigative personnel by firms, residential developments, and other institutions. For instance, the Sears Loss Prevention Organization employs approximately six thousand security personnel throughout the United States to protect two thousand different properties, a logistics organization, and a private aviation fleet, making it the fourth largest “private police force” in the country (OICJ 1995). (s. 88)

Tillväxten kan även mätas i relation till hur många statliga poliser det finns. 1983 fanns det dubbelt så många privata säkerhetstjänstemän som statliga poliser. 1991 fanns det 2,5 gånger så många. 1994 var trenden att det snart skulle finnas 3 gånger så många. Samtidigt läggs det ut hälften så mycket för deras tjänster. Dessa utför en mängd olika tjänster:

Private security personnel perform many functions beyond patrolling or guarding residential buildings, neighborhoods, and corporate headquarters. They also provide security for airports, sports arenas, hospitals, colleges, state and municipal government buildings, banks, manufacturing plants, hotels, and retail stores. They provide armored-car services and central-station alarm systems. (s. 89)

Sedan finns det även gated communities som planläggs som sådana redan från början av byggnadsentreprenörerna. Mellan fyra och åtta miljoner amerikanare bor i sådana områden. Till detta kan man lägga till hyreshuskomplex, ”small gated communities”, där ca 24 miljoner bor. Folk drar sig till dessa områden för att de tillhandahåller många av de tjänster som den lokala staten inte klarar av att hantera, bl.a. bra sophantering, lagning av vägar och säkerhet.

Men, kanske någon säger nu, det kanske är så att alla denna personal, även om den är billigare och större än den statliga styrkan, helt enkelt inte är lika effektiv på att bekämpa brott! Det påståendet tar Benson upp i kapitel sju, vilket jag tar upp en diskussion om i övermorgon.

EDIT: Jag hittade nedanstående klipp hos The UK Libertarian som tar upp ett annat exempel på privat brottsbekämpning:

Abortion and Liberty

2012-01-28T21:25:00.002+01:00

Bloggaren "Ron Paul" länkade nyligen till boken Abortion and Liberty, skriven av politikern Ron Paul, för att folk skulle få bättre förståelse över varför vissa väljer att vara emot abort. Ron Paul verkar rent praktiskt vara för att delstaterna i USA skall bestämma om abort skall vara lagligt eller inte, men filosofiskt anser han att ingen har rätt att kränka mänskligt liv, vilket även gäller en befruktad äggcell. Skälen till detta lägger han fram i den lilla skriften Abortion and Liberty som jag tänkte gå igenom här.

Varför är då Ron Paul en motståndare till abort? Eller, för att vända på frågan, varför anser han att det är fel att döda små foster inuti sin moders mage? Pauls argument är att alla människor har rätt till sitt liv, och då det är ett vetenskapligt, rationellt och uppenbart faktum att livet börjar vid befruktningen, så innebär det en rättighetskränkningen att döda ett ofött barn.

Varför har alla människor rätt till sitt liv då? Det ger inte Paul något direkt argument för utan tar det mest för givet att det är uppenbart att alla människor borde få vara fria. I hans argumentation så har alla människor lika stort värde till liv, men han missar att man kan se frågan utifrån ett annat perspektiv än detta. Han menar då att ifall någon säger att det är okej att ta ett [Mänskligt liv] för anledning A, så måste det vara lika okej att göra det i en annan kontext.

The first time I heard that medical technology would permit intrauterine diagnosis of mental retardation and physical deformities, I thought that this ability could be a blessing, for it would prevent hardship for the family and for the individual by the practice of selective abortion.

Now I’m convinced that aborting a less than perfect child because he is less than perfect may be even worse than aborting a normal fetus. When abortion is done for this reason it justifies the taking of less than perfect life after birth or, for that matter, at any time for any reason. (s. 22)

Så, om jag visste att en zygot kommer utvecklas till en retarderad individ och anser mig ha rätt att döda denna cell, då måste jag även anse det vara berättigat att döda vilken idiot som helst. Men, som sagt, Paul missar att man kan värdera människor av en annan anledning än att de är just människor och lever. Man kan värdera oss för att vi kan känna lycka och lidande (som utilitaristerna gör) och man kan värdera oss för att vi är medvetna, intelligenta och förnuftiga varelser. Utifrån båda dessa perspektiv verkar inte zygoten ha ett värde i sig själv, förutom i att det har en potential att bli en kännande eller förnuftig varelse. Samma potential finns även i obefruktade ägg och spermier i två skilda kroppar (som kommer mötas), och i ett mer utvecklat embryo; det är en fråga om gradskillnad. Och eftersom jag (och vissa andra) gör en skillnad i värderingen av vad som är, och vad som kan bli, är det helt rimligt för oss att säga att människor som zygoter inte är lika värdefulla som fullvuxna. Det moraliska resonemanget man har för den ena behöver inte gälla för den andra. (Var med i en debatt om detta på Flashback nyligen.)

Det argumentet tar Paul inte alls upp i denna skrift. Istället fortsätter han på det här temat om att allt [Mänskligt liv] har lika mycket rätt till liv, och utvecklar det. För, säger han, om vi inte kan försvara alla människors rätt till liv, då kan vi inte försvara någons rätt till liv. Och det kommer i sin tur leda till värre rättighetskränkningar överlag och till ett sämre samhälle.

If anyone thinks it through, the decision must be made to protect life from conception or allow abortion up to the moment before birth. Arguing for the latter provides the moral brief for infanticide. And if this is accepted, the whole argument for natural rights and individual liberty will be destroyed. (s. 24)
If we cannot achieve a clear-cut protection of all human life, in-utero as well as extra-utero, all life and liberty will be undefendable and the disintegration of our free society will accelerate. (s. 35)

Two persons conceiving new life are responsible for that life. If this responsibility is eliminated by causing the death of the innocent bystander, the concept of responsibility is destroyed. Abortion and the killing of newborns cannot qualify as victimless crimes. The unwritten commitment to the life conceived occurs at the time of conception. If we don’t accept this proposition, the basis for personal responsibility for all acts, the key to a free society, is destroyed. (s. 36-37)

Det här är verkligen inte ett övertygande argument för min del. Jag känner mig inte mer benägen att stötta en välfärdsstat för att jag inte ser mänskliga zygoter ha rätt till liv. (Detta innebär inte att jag säger att alla foster inte har det! Jag attackerar en position här, jag för inte fram min egen.)

Så, Ron Paul lägger inte fram något heltäckande argument för att abort alltid är fel, men han lägger däremot fram många bra motargument mot vissa argument för abort som använts i USA. En av de bra saker som Paul tar fram är den godtyckliga skillnaden som vissa gör mellan bebisar som är utanför sin mors mage och de som är innanför. Här håller jag med honom fullständigt. Att det skulle finnas en skillnad i beroende, livsduglighet eller dylikt är bara nonsens; en nyfödd bebis har rimligen lika stor chans att överleva på egen hand som ett 28 veckor gammalt foster. Att det finns en skillnad på att det handlar om kvinnans kropp är också orimligt, som Paul påpekar:

If the life of the fetus may be destroyed while within the body, there is no consistent argument against the same mother destroying that same life the minute or the week after birth in it is in the mother’s home. Whether the baby is four centimeters below the skin or lying in a crib within the home, the right should be the same according to this argument, for both the body and the home are the property of the mother. (s. 18)

Paul tar upp många fler argument i skriften, som överlag är väl värd att läsa. Om något ger den verkligen en bättre förståelse över varför vissa är emot abort. Den tar också upp en del omständigheter som borde väcka viss avsmak över hur frågan skötts i USA, om än inte ge argument åt ena eller andra hållet. Två exempel:

When large numbers of abortions were first performed in New York, the complaints came not from the political philosophers who demanded consistency and equal protection under the law for prostitutes and homosexuals, but from the garbage collectors. Those who serviced the hospitals refused to pick up the fetuses discarded following abortions. To whom shall we turn for our leadership? In this case, the philosophers of the street. The value of human life was obvious to those who had to dispose of it. (s. 10)

If an abortion is attempted and fails, the mother, for the infant after birth, can sue the doctor for “malpractice.” The crime: failure to kill the baby. The OB-GYN News recently reported how attorneys now can earn over a million dollars per year on suits like this “Cases involving...failed abortion have led to automatic settlements.” (s. 17)

Överlag var alltså Ron Pauls lilla text inte övertygande filosofiskt om mänskliga rättigheter, men väl om att frågan borde tänkas på mer av alla som bryr sig om rätt och fel.

To Serve and Protect - Hur säkert är det att utföra brott i USA?

2012-01-27T17:41:00.001+01:00

I det fjärde kapitlet av TSAP diskuterar Bruce Benson de kostnader som brottsoffer får bära av att hjälpa till i jakten på skurken, samt hur sannolikt det är för det amerikanska rättsväsendet att sätta dit brottslingen. Det senare bygger på hur sannolikt det är att brottet märks och märks, samt att brottslingen arresteras, åtalas och finnes skyldig. När man lägger till hur lång tid man blir bestraffad för brottet så kan man beräkna ett intressant värde; hur lång tids fängelse en brottsling i genomsnitt kan förvänta sig av olika brott.

Alltså, sannolikheterna är dessa:

Benson hittar ingen data för (1) men väl för allt annat för ett år i Florida, vilket ger följande resultat:
(1) borde ju i båda fallen vara lika med 1, så i genomsnitt kan en brottsling förvänta sig att spendera drygt 66 och 13 dagar i fängelse för rån och inrott.

Benson noterar flera gånger i boken att hur hårt ett straff är verkar inte avskräcka så mycket, och att det är mycket viktigare att brottslingen blir tagen och dömd. Hur sannolikt var det då att bli dömd för dessa brott i Florida?

Rån: 10,1%
Inbrott: 7,4%

Siffrorna verkar inte vara alltför annorlunda från de (inte helt kända siffrorna) i Sverige.

To Serve and Protect - Rättstjänster på entreprenad

2012-01-26T21:00:00.002+01:00

I kapitel två och tre av TSAP går Benson igenom hur mycket av de amerikanska rättstjänsterna är lagda på entreprenad, och hur väl dessa sköter sig gentemot den statliga produktionen. Många i USA menar uppenbarligen att detta rör sig om en privatisering av statliga tjänster, men Benson skiljer mellan att kontraktera tjänster, där staten fortfarande köper in tjänsterna, med fullständig privatisering, när konsumenter köper in tjänsterna.

The term privatization is often used as a synonym for contracting out with a private firm for the production of some good or service that was previously exclusively produced by a public-sector agency or bureaucracy. But contracting out is, at most, only partial or incomplete privatization. The determination of what is going to be demanded from and produced by the firm under contract remains in the political arena, under the influence of interest groups and public officials rather than under the direct control of private citizens acting as individual buyers. Complete privatization in criminal justice involves private-sector control over all of the decisions regarding the use of resources devoted to the protection of persons and property. Conceivably, the resources for the pursuit, prosecution, and punishment of criminals could be included. It is important to recognize that there are likely to be significant differences between contracting out and true or complete privatization. In particular, criticisms of one do not necessary apply to the other, just as the benefits arising under one do not necessarily arise under the other. There can be important benefits arising from contracting out as well as from full privatization, however, and there may also be potentially significant pitfalls under contracting out that are less likely to occur with complete privatization. (s. 15)

Ett argument mot att tillåta denna partiella privatisering inom rättskipning är att endast staten borde ha tillåtelse att straffa folk. Benson argumenterar emot idén genom att påpeka att även när staten ”producerar” något, görs det i slutändan av privata individer som anställs av staten. Även en bestraffning utförd av staten är utförd av en privatperson; varför blir det en så gigantisk skillnad när privatpersonen är anställd av en firma som i sin tur är inhyrd av staten? Vad Benson vänder sig mot är alltså att staten, bara för att det är staten, skulle kunna få göra detta, men ingen annan. En viktigare fråga är vad som är effektivt:

The question is whether a single contract with a private entrepreneur, who in turn subcontracts with laborers and other suppliers of input, is superior or inferior to an arrangement in which all workers and managers are under contract as individuals to work within a hierarchical bureaucratic organization. (s. 16)

Hur ser då läget ut? När det gäller polis och säkerhetstjänster blev det vanligt med denna typ av partiell privatisering efter 1970-talet i USA. Numera köper lokala kommuner in privata tjänster för bl.a. laboratoriehjälp, ta fingeravtryck, göra bakgrundsundersökningar på folk och för att bevaka byggnader. Trots att denna verksamhet har exploderat i storlek de senaste decennierna noterar Benson att det säkerligen kunnat bli mycket större om det inte fanns rättsliga hinder för det. I USA finns det några få småsamhällen vars styren helt kontrakterat ut sin poliskår. Men i Schweiz finns det 30 sådana som samhällen som kontrakterat med Securitas. Benson nämner även Paradise Island:

Paradise Island in the Bahamas also has a private police force, with much lower incidences of theft, rape, and assault than on the main island of New Providence (Fixler and Poole 1992: 36–38). (s. 20)

Ett område där mest outsourcing skett är tillhandahållandet av fängelser. 1993 tog 21 firmor hand om 20 698 dömda, vilket var 1,5% av hela fängelsepopulationen i USA. Året därpå steg siffran ordentligt till 49 154 fångar; och från vad jag sett har antalet privata fängelser ökat.

Skulle då denna våg av partiell privatisering vara av nytta för det amerikanska samhället? Eller finns det några problem med det? Benson undersöker den här frågan, först genom att berätta vad litteraturen har att säga om hur väl byråkratier fungerar:

The incentives of bureaucrats generally lead bureau managers to strive for expanded discretionary budgets and power, with relatively little concern for efficiency (Niskanen 1975; Benson 1990: 131–47; 1995c; Benson, Kim, and Ras-mussen 1994; Benson, Rasmussen, and Sollars 1995c). Civil servants within a bureaucracy are likely to be most concerned with job security or selfpreservation, wages and other benefits, avoiding risks and responsibility, and lowering the personal costs of doing the job (e.g., standardizing procedures and routines in order to shift costs onto “customers”) (Breton and Wintrobe 1982; Johnson and Libecap 1994; Benson 1995c), all of which tend to stand in the way of efficiency. The frequently noted dysfunctional qualities of civil service systems reflect, at least to a substantial degree, employee pressure that tends to emphasize continuity and seniority over competence as qualifications for higher-level positions, and pressure from employee unions that emphasizes the traditional union goals of more pay, less work, and job security (Johnson and Libecap 1994; Benson 1995c). …

A government can coerce taxpayers into buying something they do not want, and because bureaus face relatively little information-generating competition (e.g., other bureaus’ outputs are typically very different, so comparison shopping can not provide much information), taxpayers and their elected representatives have relatively little information about alternatives—they do not know whether a bureau’s product is being efficiently produced because no competitor is offering to do the job better or at a lower price. Therefore, their incentives to produce at the lowest possible cost and to develop new technologies that lower costs or increase quality are much weaker than those of an entrepreneur in a competitive market. When the lack of competition is added to a bureaucrat’s incentives to strive for expanded discretionary budgets and power, and when one considers the rigidities of most civil servant employment systems, which are dominated by people most concerned with job security, increasing wages and other benefits, avoiding risks and responsibility, and lowering their personal costs of doing the job, the inefficiencies of government production are not too surprising. (s. 26-28)

Benson pekar på en studie från slutet av 1970-talet som menar att i vanliga fall av när statliga tjänster läggs på entreprenad så sparar staten mellan 10 till 50%. Vad finns det då för direkta bevis för hur väl det går att lägga ut just rättsväsendets tjänster på entreprenad? En anekdotisk jämförelse mellan ett privat fängelse och liknande statliga fängelser visade att den förra kostade $23.84 (med vinst) för att husera en fånge, och de senare kostade $34 . Ett antal studier som utförts visar att, när det gäller fängelser, så kostar dessa runt 20% mindre att bygga och 5-15% mindre i driftkostnader. En del av besparingen i personalkostnader kommer från att dessa privata fängelser blivit byggda just för att kunna spara in på hur mycket personal som behövs.

Det finns tyvärr inga liknande studier för att se hur effektiv polis på entreprenad har varit, men anekdotiska bevis pekar på liknande siffror. Benson beskriver två sådana anekdotiska bevis (min fetstilning):

In 1980, for instance, Reminderville, Ohio, and the surrounding Twinsburg Township contracted with a private security firm. The arrangement was made following an attempt by the Summit County Sheriff Department to charge the community $180,000 per year for an emergency response service with an estimated forty-five-minute response time and an occasional patrol. For $90,000 a year, Corporate Security provided twice as many patrol cars and a six-minute emergency response. The community was well satisfied with their private police force, renewing its contract after the initial terms expired. (s. 28-29)

An arrangement similar to that in Reminderville was established in Oro Valley, Arizona, in 1975, but this one was an even more completely private-sector police force. In Reminderville the village officials hired, fired, disciplined, and organized the police force, but in Oro Valley Rural/Metro Fire Department (which provides fire protection for approximately 20 percent of Arizona’s population) took responsibility for full operations management of the police force. Rural/Metro kept all the records required by the state and decided what equipment and how many officers were needed, what salaries to pay, and when to use nonpolice personnel (e.g., to write parking tickets and direct traffic)—all for thirty-five-thousand dollars per year. As a consequence of policies established by Rural/Metro’s police chief (e.g., twice-a-day checks of homes whose residents were away), burglary rates in the 3.5-square-mile town dropped from 14 to 0.7 per month and stayed at that level (Gage 1982: 26).

The Oro Valley–Rural/Metro arrangement ended in 1977, as noted in chapter 2, because it was challenged by the Arizona Law Enforcement Officers Advisory Council, and Rural/Metro could not bear the high legal fees required to fight the challenge. It was replaced by a public police department, and in 1982 that department’s budget was $241,000, “a typical police operation with typical costs” (Gage 1982: 26). (s. 29)

Varför tenderar privata företag att hålla nere kostnaderna mer än statliga byråkratier? Utöver vad som sagts om byråkraterna så beror detta på att företagen får mer pengar i vinst ju lägre deras kostnader är. De har ett uppenbart incitament till att hålla kostnaderna nere. En statligt anställd har exempelvis inte samma incitament när denne köper in varor och tjänster från privata företag – och kan även använda sin position för att kunna få mutor.

Alltså, det verkar som att en partiell privatisering av polis- och fängelsetjänster är kostnadseffektiva, om än att det är mindre säkert för det första. Hur är det då med kvaliteten för dessa tjänster?

Vissa verkar ha en tanke att det enda sätt som privata företag kan minska kostnaderna på är genom att minska på viss essentiell service, som fångarnas mat i privata fängelser. Men, när upphandlingsprocessen är konkurrensutsatt (vilket inte är fallet, vilket är ett viktigt faktum) finns det tre skäl till att detta inte behöver inträffa.

För det första kan företag minska kostnader genom att hitta sätt att utföra samma arbete med färre personal och med ny teknologi, vilket de alltid är på jakt efter att göra. För det andra är företagen intresserade av att upprätthålla ett gott rykte: ”A survey of eighty-nine municipal governments regarding contracting out found that the most frequently applied criterion used for awarding large contracts was documented past performance (Florestano and Gordon 1980: 32)”. För det tredje beror kvaliteten på företagens produkt främst på vad staten efterfrågar, inte så mycket på producenten. Ifall staten inte efterfrågar en bra miljö för fångar, exempelvis, då levereras inte det heller.

Det hela beror alltså mycket på statens agerande. Givet detta, hur fungerar de privata fängelserna i USA? Det verkar som att privata fängelser är bättre än de statliga:

[I]ndependent observers who monitor private prisons generally praise the quality of their operations (Benson 1990: 190–91; 1994b; 1996a; 1996b; 1998b; forthcoming, a; Logan 1992; Brakel 1992: 261–62; Sharp 1991; Archambeault and Deis 1996). Furthermore, inmates tend to be much better off in private facilities. For instance, a survey of inmates in Texas who were transferred from state to private facilities suggests that the inmates rate the private facilities as “substantially better” in staff treatment, safety, medical care, recreation, education, visitation, and substance abuse programs and that the inmates’ mood was substantially better in the private facilities as well (Sharp 1991: 22). The state prison rates better only in the quantity (but not the quality) of food, while the state and private facilities rate the same for other areas of inmate interests. (s. 36-37)

Tre andra studier rapporter liknande resultat. Privata fängelser verkar alltså vara både bättre (för fångarna) och mer kostnadseffektiva än de statliga fängelserna i USA. Återigen, man kan inte se det här som en given lag, då det hela beror på statens omdöme, och det kan nog skifta.

När det gäller kvaliteten för poliser på entreprenad finns det bara anekdotiskt bevis, som också pekar på att privata företag är bättre. Men när det gäller åklagare och dylikt finns det inga bevis alls, möjligtvis för att det är svårt att mäta vad som är ett bra utfall.

Vad kan då gå fel med partiell privatisering? Det stora problemet som Benson ser är när korruption förhindrar att det blir en öppen budgivning av de tjänster staten vill köpa in.

Political corruption becomes possible when government officials control the allocation of valuable property rights (Benson 1981, 1988a, 1988b, 1990: 159–75; Benson and Baden 1985; Rasmussen and Benson 1994: 107–18; Thornton 1991). Clearly, the right to act as the exclusive supplier of some government service without fear of competition can be extremely valuable, particularly if a public official is willing to look away when a producer cuts quality to increase profits. Thus, “contracts are one of the most common and lucrative sources of corruption in government” (Fitch 1974: 517). (s. 45)

När politikerna tillåter sig bli mutade av företagare kommer inte politikerna nödvändigtvis att välja det företag som levererar bäst produkt till lägst pris. Istället väljs den firma som erbjuder högst i mutor. Eftersom bjudgivningen av mutor inte är öppen blir inte detta bara ännu en kostnad som företagen får räkna in i att ta hand om uppdraget. Detta öppnar för att de företag som har mest inflytande, känner politikern bäst kan få uppdraget, utan att vara den bästa som levererar tjänsten.

Det finns dock andra skäl till att vara skeptisk till att lägga ut statliga tjänster på entreprenad, vilket beskrivits i Elliot Sclars bok, You Don't Always Get What You Pay For, om partiell privatisering i USA. Ett är att tjänsten är svår att kontrollera och ett annat att produktionen är så sammanknuten med andra statliga aktiviteter att det är svårt att föra över alla de kontrakt och förbindelser till ett privat företag.

Benson påpekar även att vissa saker vill man inte att det skall läggas på entreprenad och göras mer effektivt, för man vill inte ha tjänsten från första början. I vilket fall sammanfattar han kapitel fyra således:

Considerable evidence suggests that private firms under contract can simultaneously lower the cost of production and raise the quality of output relative to public producers. That is, the alleged tradeoff between costs and quality does not appear to materialize. Yet, there clearly are examples of contracting out wherein quality is reduced and abuses occur. Although such abuses do not appear to have materialized in the criminal justice area, where contracting is a relatively recent phenomenon, they clearly have in a number of other contracting processes. The fact is that not all contracting out procedures are the same. When contracting is highly competitive, and contracts are awarded on the basis of both price and reputation for quality, quality tends to be enhanced while costs fall. When politics, overregulation, corruption, or general bureaucratic attitudes toward privatization undermine or redirect the competitive nature of contracting, then the result can be very different. (s. 48)

Kristendom och grunden för det västerländska lagsystemet

2012-01-25T22:04:00.000+01:00

När jag var liten fick jag ofta höra från mina föräldrar att, även om vi i familjen inte var troende kristna, så måste man ju ändå erkänna att det svenska samhället är kristet, och att våra lagar är formade av en kristen värdegrund. Om man med kristen menar "kristna institutioner" som den katolska och senare protestantiska kyrkan, så är det sant att det svenska samhället formats av dessa. Men inte, som videon ovan visar, om man menar de kristna budorden.

När det gäller de kristna institutionerna tar annars Harold J. Berman upp i Law and Revolutions: The Formation of the Western Legal System upp hur den katolska kyrkan var instrumentell i att återuppväcka den romerska rätten, som sedan spreds i Europa. Kristendomen hade tidigare attackerat den utvidgade familjen genom att förbjuda alltför nära släktingar - möjligtvis sysslingar, men kanske även bryllingar - från att gifta sig med varandra, vilket hade som effekt att kyrkan blev viktigare relativt släkten. En rent svensk influens av kyrkan är tvånget att lära sig om den - vilket bara nyligen tagits bort - samt de olika frihetsinskränkande sex-lagarna som förordade dödsstraff för sex utanför äktenskapet och dylikt.

Den enda positiva influensen som kyrkan fört med sig, såvitt jag hört, är att den förhindrade, till viss del, att härskarna fick alltför mycket makt över befolkningen. Den katolska kyrkan var i antagonistisk ställning till härskarna i Europa, vilket lett till att folk som velat fly från kungen kunnat gå till kyrkan - samt vice versa! När kungen och kyrkan är ett finns det dock färre maktgrupper att söka hälp ifrån.

To Serve and Protect - Inledning

2012-01-25T18:29:00.002+01:00

Det sägs av vissa att det är tack vare den statliga polisen som vi är säkra från brott. Att lag och ordning kommer ifrån staten. Det här påståendet är med största sannolikhet fel; den största mängden brottsbekämpning kommer, iaf i USA, ifrån den privata sektorn. Totalt sett lägger privata företag ned mycket mer på att bekämpa brott än vad staten gör, och utöver det är varje laglydlig individ en brottsbekämpande faktor i sig. Den här boken undersöker hur denna privata brottsbekämpning fungerar i USA idag, hur partiell och fullständig privatisering av statliga tjänster sköts relativt de statliga alternativen, samt pekar ut hur samhället skulle kunna gå mot ett där enbart privata aktörer bekämpar brottslighet.

För oss svenskar är kanske inte all fakta om det amerikanska samhället av intresse. Men att det sker och, vilket nog är viktigt för många, att privat brottsbekämpning kan ske och fungerar bättre än staten, är nog av större intresse.

TSAP kom ut 1998, och då höll brottsligheten på att sjunka i USA. Politikerna ville då ta åt sig äran för detta, men en mer trolig förklaring till detta var den ökade tillförlitelsen på privata aktörer för att bekämpa brott. Även polischefer kan hålla med om detta!

The Tallahassee, Florida, police chief, Tom Coe, an active advocate of greater private-sector involvement in crime control, recently stated, for example, that “the police have very little to do with crime when it comes down to it. The community cannot put enough cops out there to protect everyone. You’ve got to empower the people to protect themselves” (Cole 1995). People are in fact protecting themselves in a wide variety of ways. They are organizing their neighbors to watch out for one another, they are buying all sorts of crime prevention and detection devices from the rapidly expanding markets for such equipment, and they are employing ever increasing numbers of private security personnel. - xxi

Att civilsamhället eller privata firmor har haft en stor vikt i att bekämpa brottslighet har varit förstått av statliga forskare redan under 1970-talet. Men även om kommittéer kunde förstå detta, ledde det inte till att själva statsapparaten tog till sig detta ordentligt. Istället, när det amerikanska samhället drabbades av en storskalig ökning av brottslighet efter 1950-talet (liknande Sverige) satsade staten på mer statlig kontroll. Vilket inte skall ha lyckats så väl enligt en rapport från the National Advisory Commission on Criminal Justice Standards and Goals (NACCJSG) (1977):

Over the past 25 years, this country has become the unwilling victim of a crime epidemic. The present seriousness of the disease has outstripped even the most pessimistic prognosis. Coupled with a steadily rising numerical frequency of crimes is a savage viciousness that has rendered the American public almost immune from further shock. The ten-million-plus major felonies that annually occur have seriously debilitated the quality of life in the United States. ...

In a valiant but vain attempt to stem this massive tide of criminality, government officials, scholars, politicians, and a vast array of other professionals have responded with plans, programs, and projects all designed to reduce crime.
One great hope was vested in increases in the numerical strength of the criminal justice system. More police, more prosecutors, more public defenders, more judges, more corrections workers, and more probation and parole officers soon swelled city, county, State, and Federal budgets but did not cause a reduction in crime. ...

Finally, millions of dollars were used to reshape the criminal justice system through the addition of new practices and the deletion of old processes. . . . Unfortunately, although many of these programs were improvements over outdated practices, crime, the cost of crime, the damages from crime, and the fear of crime continued to increase. (NACCJSG 1976: Introduction) (s. 1-2)

Det går inte att utifrån detta komma fram till att den statliga satsningen varit overksam i att bekämpa brott, men det borde få en att fundera över hur effektiv den är. Och fundera över att gå över till ett alternativ; civilsamhället och marknaden. Som sagt är denna del betydande för att bekämpa brottslighet:

The private sector’s role in criminal justice goes even beyond protection and security. Large amounts of complementary inputs from private citizens are necessary for the public sector’s crime control efforts to be effective. Victims’ statements are particularly important in the public sector’s crime control process, for instance (McDonald 1977; Benson 1994a, 1996c). As McDonald (1977: 301) observes, a huge portion of all crimes that come to the attention of police are those reported by victims. Very few arrests for property or violent crimes result from police-initiated investigations or actions. Furthermore, without the prospect of cooperation by victims or witnesses in providing testimony, a very substantial portion of the violent and property criminals that are arrested would never be successfully prosecuted. (s. 3-4)

Privat kontroll av brottslighet är inte bara omfattande idag, det har historiskt varit mer vanligt att privata krafter bekämpade brott än att stater gjort det (som historiskt sett varit mer vana vid att utföra dem).

If we look to history, we find that rather than the emphasis on government inputs to and dominance over crime control that we see today, the norm is complete or nearly complete private production of policing, prosecution, and punishment (Cunningham and Taylor 1985: 41; Cardenas 1986; Benson 1990: 21–30, 43–77; 1992b; 1994a; McCrie 1992; Reynolds 1994b). Public police forces did not develop until the middle of the nineteenth century in the United States and Great Britain, and crime victims served as prosecutors in England until almost the turn of the century. ...The historical reality of crime policy is that public provision of criminal justice is a recent social experiment that has not worked as predicted. (s. 4-5)

Privat brottsbekämpning är alltså både enormt utbrett och även vanligt historiskt. Att förespråka en fullständig privatisering av rättsväsendet borde därmed inte ses som ett helt galet steg, utan ett rimligt drag för alla som är intresserade av ett mer säkert samhälle. Det gäller förstås endast ifall den privata influensen är positiv. Denna position utvecklar Benson efter att han undersökt hur mycket privata företag och personer är involverade i att se till att den offentliga rättsprocessen fungerar som den ska. D.v.s. först efter att han undersökt hur väl partiell privatisering av statliga tjänster fungerar, undersöker han hur väl den fullständig privatiseringen av många rättstjänster har fungerat.

To Serve and Protect

2012-01-25T17:43:00.004+01:00

“The United States today delivers law and order in the same socialist manner that the USSR delivered food and shoes—and with comparable results. We can do better. In his provocative yet practical book, To Serve and Protect, Bruce Benson shows how to harness the productive power of competition and choice to deliver police, courts, and sanctions geared to protect individuals and their rights, rather than the prerogatives of the law enforcement bureaucracy. He considers both radical and incremental reforms and chronicles the real-world benefits that have been achieved where they have been implemented. Anyone concerned with crime and justice should study these recommendations carefully.”
—Randy E. Barnett
Professor of Law, Boston University

Författaren till To Serve and Protect, Bruce L. Benson, kom in på det spår som ledde till den här boken genom att forska om det var så att mer vapen ledde till mer brott i ett samhälle. Från vad han kunde se av forskningen till 1980-talet fanns det gott om belägg för att betvivla den här ståndpunkten, och han blev då uppmärksam på hur den privata kontrollen av brottslighet hade ökat i USA den senaste tiden. Tack vare stöd från David Theroux, senare från The Independent Institute, fortsatte Benson att skriva på det här ämnet vilket ledde till boken The Enterprise of Law. Denna bok var fantastisk och var enligt ekonomen Peter Leeson ett av de viktigaste verken som publicerades om privat lag utan stat.

TSAP kan ses som en uppföljare på ett tema som Benson undersökte i TEOL, hur långt privatiseringen av rättvisa skett i USA, och hur mycket längre det kan gå. Benson argumenterade kraftfullt i TEOL för att ett samhälle utan en stat skulle vara bättre än ett med en, och i den här boken leverar han en större inblick i privata instituter för att bekämpa brottslighet, och hur dessa leverar ett bättre resultat än staten. Som Benson formulerar det kommer hans anarkokapitalistiska position fram då, i alla områden han studerat, så kan, har eller fungerar privata lösningar bättre än statliga.

Själv blev jag inte fullt övertygad om anarkokapitalismen förrän jag hade läst TEOL. Det som övertygade mig var de många exemplen på privat säkerhet och rättvisa; de anarkistiska idéerna om att ha ett rättsväsende utan ett monopol visade sig inte vara några påhittade fiktioner, utan är ett system som troligtvis kommer till naturligt. Det hjälpte också att jag fick en ordentlig förståelse av hur staten fungerade, då Benson presenterade public choice-perspektivet på hur lagar kom till och upprätthölls i den amerikanska staten.

TEOL och TSAP är väldigt lika varandra. Men den senare glänser när det gäller rena fakta och statistiska jämförelser över statlig och privat polisväsende. Eftersom det här är (eller borde vara) en väldigt viktig fråga för många som inte är bekanta med det anarkokapitalistiska perspektivet, tänkte jag ta och gå igenom boken här på bloggen. Jag hoppas att det kommer bli så intressant att du som läser kanske går in på Bensons hemsida och kollar in vad mer han skrivit om, eller ta och köp någon av hans böcker! Det är inte de enklaste böckerna, men har du tålamodet är det väl värt besväret.

Här är de inlägg där jag går igenom boken:

Så, har den här boken (eller min genomgång av den) gjort dig mindre eller mer övertygad om anarkokapitalismens fördelar?

Anarkokapitalism på The Dylan Ratigan Show

2012-01-23T15:17:00.006+01:00

Dylan Ratigan tar och diskuterar den nya boken Welcome to Free America med författaren David Barker i filmklippet nedan. Diskussionen handlar om hur det amerikanska samhället kan klara sig utan en stat med privata marknadsinstitutioner istället. Alltså, anarkokapitalism på ett program som ca 34 000 personer uppskattar på facebook. Fantastiskt!

Hittat via svenska Mises-Institutet som har mer info.

Uppdatering: Niclas Wennerdal hittade följande klipp med Barker, där de även diskuterar monetärpolitik.

Det som inte dödar, gör en starkare

2012-01-20T14:01:00.001+01:00

I senaste Econtalk-podcasten intervjuar Russ Roberts återigen Nassim Taleb. Den här gången diskuterar de hur vissa system blir starkare av påtryckningar, stress och dylikt, vilket är temat för en bok som Taleb skriver på.

Jag tyckte att idén är så bekant, men jag har inte stött på några faktiska belägg för det, så det kanske även intresserar någon annan. Eller, jag har hört talas om exemplen de tar upp innan, men inte satt ihop det med det där favoritcitatet från Nietzsche.

Vad är det då som blir starkare, bara man inte dödar det? Jo, bland annat benen i ens kropp samt oreglerade skogar (som tillåts brinna då och då) och finanssystem (vars företag tillåts gå under då och då). Mekanismerna är inte en och samma. I ena fallet handlar det om att när kroppen tar emot stötar så förbereder den sig på att ta emot värre stötar i framtiden, och att inte ta emot några stötar alls gör en då svag. Detta gäller dock inte för skogarna, där poängen var att små skogsbränder dödar småbuskage som inte växer tillräckligt stort och därmed sätter igång gigantiska bränder.

Som med alla andra ordspråk stämmer det inte alltid, så klart.

Lyssna även på de andra intervjuerna med Taleb! Speciellt den om svarta svanar är intressant.

Det är inte drogerna i sig som orsakar problemen

2012-01-15T11:51:00.000+01:00

På Svenska Dagbladets sidor kan man läsa om hur den bolivianska narkotikapolisen arbetar för att förstöra koka-odlingar som används för att göra kokain. Artikeln tar intressant upp att koka-odling är lagligt i landet (om man har licens) och att landets president, Evo Morales, kämpat för att få bort drogen från FN:s lista över narkotikaklassade preparat. Detta har inte gått vägen, delvis tack vare svenska politiker som anser sig ha rätt att bestämma över människor i andra länder:

Kokan har i tusentals år använts i Anderna, till religiösa riter eller för att ge energi och stilla hunger. En kopp kokate vid magknip dricker de flesta bolivianer. Enligt Evo Morales är kokatuggande en rättighet för det bolivianska folket. Men omvärlden höll inte med. Sverige var ett av länderna som satte sig på tvären och kokan blev kvar på listan.

Artikeln går vidare in på hur kokainhandeln gått från Columbia till Bolivia, efter de stora förstörande insatserna polisen gjorde i det första landet. Här noterar artikelförfattaren att handeln har flyttat av förklaringar som stämmer överens med den ekonomiska teorin av brottslighet:

Det hela tog egentligen riktig fart för ungefär elva år sedan när USA började gödsla pengar över Colombia och senare över Mexiko i kriget mot narkotikan. Drogtransporten till USA blev plötsligt både riskabel och dyr. De colombianska kartellerna började leta alternativ. Lösningen blev Bolivia, ett fattigt land med svaga statliga institutioner och långa men dåligt bevakade gränser.

Artikeln tar även upp många av problemen som finns med att olika maffior styr handeln med droger, och att dessa hamnar i krig med polis. Men, när artikeln går mot slutet, så följer författaren den bestämda svenska linjen och nämner inget om hur brottsligheten och våldet följer, inte enbart från droganvändningen, utan också från att handel med drogen blivit förbjuden! Trots att det nu borde vara klart att detta är belagt av forskningen.

Det är ingen hemlighet att kokan har sina baksidor. Bortsett från att 65 procent av Bolivias koka beräknas gå till kokaintillverkning, med korruption och mord som följd, argumenterar många för att kokan är en av de andinska ländernas största miljöbovar.

Ingen annanstans i artikeln såg jag att staternas förbud har bidragit till den här orsaken, så SvD:s rapportering är inte riktigt fullständig. De tar inte upp hur förbud formar människors beteende, och skriver som om det endast vore konsumtionen av den förbjudna varan i sig som orsakar problemet. Rätt dåligt.

Rationalitet, ärlighet och felaktig världsbild

2012-01-13T16:54:00.002+01:00

Jag har ett tag funderat på frågan om det kan vara rationellt att ha en felaktig uppfattning om hur verkligheten fungerar. Min instinktiva inställning har oftast varit att sanningen är bäst, och att ljuga för sig själv är bara fel. Eliezer Yudkowsky har stärkt den uppfattningen med ett bra argument för att det inte riktigt går att välja att inte tro på något man känner till, vilket innebär att det vore hopplöst att bara försöka:

What if self-deception helps us be happy? What if just running out and overcoming bias will make us - gasp! - unhappy? Surely, true wisdom would be second-order rationality, choosing when to be rational. That way you can decide which cognitive biases should govern you, to maximize your happiness.

Leaving the morality aside, I doubt such a lunatic dislocation in the mind could really happen.

Second-order rationality implies that at some point, you will think to yourself, "And now, I will irrationally believe that I will win the lottery, in order to make myself happy." But we do not have such direct control over our beliefs. You cannot make yourself believe the sky is green by an act of will. You might be able to believe you believed it - though I have just made that more difficult for you by pointing out the difference. (You're welcome!) You might even believe you were happy and self-deceived; but you would not in fact be happy and self-deceived.

For second-order rationality to be genuinely rational, you would first need a good model of reality, to extrapolate the consequences of rationality and irrationality. If you then chose to be first-order irrational, you would need to forget this accurate view. And then forget the act of forgetting. I don't mean to commit the logical fallacy of generalizing from fictional evidence, but I think Orwell did a good job of extrapolating where this path leads.

You can't know the consequences of being biased, until you have already debiased yourself. And then it is too late for self-deception.

The other alternative is to choose blindly to remain biased, without any clear idea of the consequences. This is not second-order rationality. It is willful stupidity.

(Här bortser Yudkowsky från Matrix-liknande situationer där man, som Cypher, kan välja att radera sitt minne. Det är gott och väl eftersom en praktisk filosofi just nu inte behöver ta dessa saker i beaktelse.)

Men, man kan även ha en felaktig världsbild genom att inte ha fått någon information från första början - ignorance is bliss. I en sådan situation försöker man inte aktivt förändra sitt sinne, så problemet ovan med att glömma den korrekta världsbilden dyker inte upp. Man kan dock inte aktivt välja att inte veta, eftersom man då inte vet ifall det är negativt eller positivt att tro det stämmer. Så problemet med att välja att inte tro på något verkar inte kunna uppstå för en själv, förutom för gissningar. Jag kan tänka mig att veta fakta X bara gör det sämre för mig, men jag kan inte vara helt säker på det, eftersom min världsbild av hur sämre jag blir är inte komplett utan äkta kunskap av X.

Man kan förstås säga att vi alla väljer att tro på vissa fiktioner eftersom våra uppfattningar av verkligheten inte är helt perfekta; de stämmer inte överens exakt med hur verkligheten egentligen är. Här väljer man att inte försöka få en bättre bild av hur världen fungerar, eftersom nyttan av att få mer kunskap inte är värd så mycket; jag behöver inte direkt kunskap om elektroners rörelsefunktion för att kunna använda den här datorn; min bild är inte rätt, men den är inte så fel att den hindrar mitt agerande. Men det är inte här att jag säger nej tack till mer kunskap, om jag fick den gratis, utan det är det att mer kunskap inte är det mest värdefulla för mig.

Nu till det som fick mig att skriva det här inlägget. Henrik Sundholm har skrivit ett försvar för att egoistiska och rationella individer borde tala sanning, i frivilliga relationer; han skriver rätt att vi har någon plikt att tala sanning för personer som vill använda den informationen för omoraliska syften. Där för han fram en punkt som jag verkligen gillar, att om man framhärdar i att ljuga, så växer lögnen:

Betänk också att lögner inte existerar i ett vakuum. Som lögnare måste man alltid vara beredd på att försvara sina gamla lögner, om nödvändigt med fler lögner. Även om man inte haft för avsikt att ljuga ofta kan det hända att det blir nödvändigt för att täcka över sina spår, såvida man inte vill ge efter och erkänna sin falskhet. Lögnaktighet är en progressiv epistemologisk sjukdom; den infekterar varje relation och varje medvetande, ofta med grövre följder än man från början tänkt sig. Det medräknar så kallade ”vita” lögner.

Så länge vi lämnas fria att välja mellan lögn och sanning, bör vi välja det senare. Vare sig vi riskerar att bli avslöjade eller ej, vare sig lögnen är stor eller liten, vare sig den är förväntad eller oförväntad, och vare sig vi betraktar den som enstaka företeelse eller gjort den till slö vana. I själva verket har vi allt att tjäna på att vara ärliga, framför allt mot oss själva men även för andra. Precis som lögnaktighet är en epistemologisk sjukdom, är ärlighet dess medicina mentis.

Kolla även in Eliezer Yudkowskys artikel Entangled Truths, Contagious Lies på samma tema.

Men, Henrik för även fram ett annat argument mot att det är rationellt att inte ljuga; det är irrationellt att agera mot ens verkliga intressen, som endast kan komma ifrån en korrekt världsuppfattning.

Ärlighet är en aspekt av vad det innebär att vara rationell: man observerar och accepterar verkligheten för vad den är, utan att evadera, skarva eller förfalska. Trots allt innebär oärlighet att förfalska eller förvränga det verkliga, och eftersom endast det verkliga kan vara värdefullt, ligger det omöjligen i ens intresse att vara oärlig. (Det kan förstås ligga i ens upplevda intresse, men inte i ens rationella och i verkligheten grundade – d.v.s. reella – intresse.) Att ljuga är mer än att bara hypostasera en sagovärld. Det är också att sanktionera sagovärlden på bekostnad av den verkliga, och att, i varierande omfattning, tvinga andra att leva i den.

Här antar jag att Henrik, med upplevda intressen, bara vad man tror ens intressen är (vilka kan vara felaktiga, såklart), och inte de intressen som finns av att uppleva falska saker. Men stämmer det att man alltid bör vara ärlig mot de man värderar? För en rationell, och egoistisk, individ tänker jag mig att svaret på den frågan beror på två omständigheter:

Finns det någon fakta om världens natur som inte hjälper en i att uppnå det man värderar och högaktar? Finns det fakta som, om man lärde dem felaktigt, man inte har nytta av, men som också gjorde en ledsen?
Skulle du vilja ha ett vänskapligt förhållande med någon som är beredd att övertygande ljuga för dig, för att förmå dig att inte tro på ett påstående av sorten (1)? Skulle du, om du fick reda på lögnen, glädjas åt att ett obehagligt faktum inte berättades för dig? [Och inte heller för någon annan, här kan man förstås ha variationer, men jag utgår från det enkla fallet.] Eller skulle du värdera vännen lägre för att denne tog sig rätten att missbruka den ömsesidiga tilliten som er vänskap byggde på?

Kan man då tänka sig ett realistiskt fall med både ett faktum som någon inte mår bättre av att känna till, och en vänskap som klarar av att ena vännen ljuger om detta? Här är ett hypotetiskt fall. Ponera att en vän till dig försöker sluta att röka. Detta går sådär; hen har försökt flera gånger. Men, just nu verkar det gå bra och din vän har inte rökt på några månader. Men, ni är en gång ute på en krog, som ni aldrig besökt innan, och du märker att det finns en sån där cigarett-apparat vid toaletterna. Din vän gör dock inte det. När ni sedan går därifrån blir din vän röksugen och frågar om du vet något ställe man kan köpa cigaretter på i närheten. Det enda ställe du känner till är inne i krogen, men du väljer att säga "Nej", vilket accepteras som sant. Ni vet båda om att det finns några affärer längre bort som säljer cigaretter, men de är inte i närheten. Efter två månader besöker ni krogen igen, och denna gång märker din vän cigarett-apparaterna, upptäcker att du ljög, men klandrar dig inte för det, utan är något glad för det, eftersom hen inte rökt under tiden, och är glad för det.

Är detta hypotetiska scenario orimligt? Skulle något liknande kunna inträffa? Jag tror mig ha varit med om ett snarlikt fall. Det innebär dock inte att det är en bra regel att ljuga, utan enbart att det kan finnas lägen även för det. Jag tror inte att relationer eller samhällen kräver att folk går runt och ljuger om sådana här småsaker (som vissa filmer vill ge sken av), utan vad jag vänder mig emot är idén att vi är sådana varelser att vi aldrig skulle kunna dra nytta av "vita lögner".

Våra poliser

2012-01-11T14:08:00.008+01:00

Power tends to corrupt...
- John Dalberg-Acton

Jag tänkte att då jag ser en hel del artiklar om hur poliser gör olika galenskaper, missar och vidrigheter så skulle det vara bra att kunna referera till samtliga tveksamma aktiviteter de gör, och hur ineffektiva de är på att göra sitt bra jobb. Därför kommer det här inlägget, där jag tänker lägga upp länkar till dessa artiklar. Inlägget kommer troligtvis att förändras med tiden, om jag fortsätter att samla ihop historier. I nuläget kommer jag inte ha någon speciell struktur, förutom att nya länkar (i den ordningen jag hittar dem) hamnar högst upp på listan.

Uppdaterat 2/2:

Polis misstänks ha lurat senil kvinna | DN
En polis i länet är misstänkt för det ovanliga och allvarliga brottet grovt ocker. Han ska tillsammans med hustrun ha förmått en senil 80-årig kvinna att skriva över sin gård på polismannens hustru.
Läkare bedömer att hon inte visste vad hon skrev på. Den 80-åriga kvinnan var så senil, så hon hade god man då hon gav bort gården till polisens fru och är numera satt under förvaltare.

Polis åtalas misstänkt för ofredande på hockeymatch
Under elitseriederbyt mellan AIK och Djurgården 2010 ska en 50-årig polis ha daskat en kvinna flera gånger i rumpan och kallat henne ”lilla gumman”. Nu åtalas han.
Åklagaren grundar åtalet på flera vittnen som styrker kvinnans berättelse. Polismannen förnekar brott.
Kommentar: TT fann det fetstilta oviktigt att ha med i sin beskrivning av händelsen.

Krögare JO-anmäler arresten
En av de misstänkta i kroghärvan JO-anmäler nu polisarresten och häktet. Han beskriver att han satt inspärrad i häktet i 55 dygn utan dagsljus [och bara en timmas motion om dagen]. – Är det förenligt med svensk lag? frågar sig mannen.
Den stora kroghärvan som rullades upp i Sundsvall i våras är ännu inte avgjord. De misstänkta krögarna släpptes abrupt efter flera månader i häkte eftersom bevisningen inte höll.

Jämförde polis med Kling och Klang • Bröts ner på marken och fängslades
När Theresa Bystedt jämförde polismannen med Kling och Klang small det. Han bröt omkull henne på marken och hon fick tillbringa natten i en cell.
– Jag har aldrig i mitt liv känt mig så kränkt och varit så rädd, säger hon.
Inne på polisstationen blev det ännu värre.
– När jag vägrade att klä av mig tryckte tre poliser upp mig mot en vägg och slet av mig kläderna. Och sedan låste de in mig i en cell. När Theresa frågade vilka rättigheter hon hade ska en polis ha påstått att hon inte hade några.
– När jag ville ringa min sambo och berätta vad som hänt blev jag tillsagd att hålla käften och sova. När hon skulle släppas på morgonen fick Theresa frågan om hon ville skriva på ett bötesföreläggande, vilket innebär att hon skulle erkänna våld mot tjänsteman.
– Och polismannen krävde skadestånd på 12 500 kronor för kränkningen och för sina skador. Själv var Theresa blålila runt handlederna efter polisernas grepp, hon hade flera blå- och rivmärken och läppen var spräckt. Men något intresse av att dokumentera hennes skador fanns enligt henne inte.
Kommentar: "Jag har stort förtroende för poliser och har en stark känsla att denna "profil" inte agerat som man ska göra i alla situationer med polis dvs. lyssna och lyda." (Från Dagbladets kommentarsfält.) | C 2 3 - Bloggen

Kvinna har JO-anmält polisens agerande
Det var i augusti 2010 som kvinnan och några väninnor till henne var i en allmän park i Sundsvall. I sin anmälan till JO skriver kvinnan att två poliser kom fram till dem.
– De ber oss att visa legitimation. Här vill jag påpeka att det är det första de säger till oss, inledningsfrasen.
Kvinnan tar då en diskussion med poliserna. ... Polisen beslutade att omhänderta kvinnan och hon fick följa med till polishuset. Anledningen var att hon störde den allmänna ordningen.
– Jag fattar inte alls att polismannen fattade beslutet att ta mig från platsen, från mina väninnor, frihetsberöva mig. Jag frågade därför polismannen om jag störde den allmänna ordningen. Till svar fick jag att jag inte gjorde det, men att jag kommer att göra det om jag inte följer med.

Tidigare upplagt:

Polisen klarar upp färre brott trots nya miljarder
Regeringens miljardregn över rättsväsendet har fortfarande inte lett till att polisen löser fler av de anmälda brotten. Inte ens 3 av 100 stölder och inbrott klaras upp, visar ny statistik som DN har tagit del av.
De senaste åren har polisen genomfört en av de största personalrekryteringarna i modern tid. Anslagen i statsbudgeten ökade med över 25 procent mellan 2006 och 2011. Ändå har andelen uppklarade brott under perioden stått och stampat på samma låga nivå. Förra året klarade rättsväsendet upp 16 procent av de anmälda brotten, vilket till och med är en minskning med en procentenhet jämfört med år 2010.
Kommentarer: Flashback

Åskådare: "Polis förnedrade mig"
Det är vanligt förekommande att polisen får ta emot anmälningar efter den här typen av ingripanden. Någonting som polisinspektör Kjell Lindgren vid polisens pressgrupp ställer sig frågande till.
– Jag har väldigt svårt att tänka mig hur oskyldiga ska kunna drabbas av den här typen av ingripanden. Det är väl ingen normalt funtad person som befinner sig i närheten av den här typen av grupper. Man ser ju vad det är för situation och sedan undviker man den, säger Kjell Lindgren till Nyheter24.
Nyheter24 har talat med en man i 35-årsåldern som vid ett tidigare tillfälle omhändertagits under ett av polisens massgripanden.
Varför gick du inte bara därifrån?
– Först var jag nyfiken men efter ett tag känner jag att vill ta mig därifrån. Men när jag försöker gå blir jag vänligt men bestämt stoppad av två storvuxna polismän.
Försökte du tala förklara att du inte hade någonting med demonstranterna att göra?
–De ville inte lyssna, de sade bara att deras befäl uppgivit att jag betett mig olämpligt och hotfullt på allmän plats. Men uppenbarligen var det mitt filmande som irriterat dem.
Vad kändes värst med händelsen?
– Att polisen inte lyssnade på mig och kunde se att jag vek av från de verkliga demonstranterna och risken för att jag ska ha hamnat i någon form av register där jag buntas ihop med någon extremgrupp vars värderingar jag inte har någonting med att göra.

Polis sparkade sin fru i magen
Polisinspektören sparkade sin fru i magen och örfilade henne så hårt att hon spräckte trumhinnan. Sen hotade han att döda henne. Nu åtalas han för misshandel, olaga hot och urkundsförfalskning.
Polismannen åtalas också för ett fall av misshandel som ska ha inträffat mellan december 2004 och januari 2005. Han erkänner att han misshandlat sin fru.
– Han medger viss misshandel, säger Kay Engfeldt.

Kvinnlig polis dömd för häleri | Dagens juridik
Frestelsen blev för stor. En 43-årig polis från Nacka stal och pantsatte guldsmycken från sin granne när hon satt kattvakt. Nu döms hon till villkorlig dom för häleri.
Hon kommer troligen också att avskedas från sitt jobb som polis, enligt personalansvarsnämnden.

Polis dömd för sexköpsförsök
En 48-årig polisinspektör döms mot sitt nekande till 50 dagsböter för försök till köp av sexuell tjänst på porrklubben Privé i Stockholm – men behåller jobbet.
Däremot faller åtalet om olaga hot alternativt ofredande, endast ett av vittnena har sett polisen bära tjänstevapen. Polisens hotfulla uttalanden var enligt tingsrätten mer ett uttryck för missnöje. Skadeståndskravet på 10 000 kronor från en av stripteasedansöserna ogillas.

Polis döms till fängelse för våldtäkt av 16-åring
Polismannen hjälpte 16-åringen att rymma från ett behandlingshem. Nu döms han till ett års fängelse av Solna tingsrätt för att ha våldtagit flickan.
– Uppseendeväckande att en polisman hjälper en minderårig att avbryta behandling, ger henne hjälp att köpa narkotika och utnyttjar henne sexuellt, säger åklagaren Kay Engfeldt.
Förutom våldtäkt dömdes polismannen för narkotikabrott, vapenbrott och köp av sexuell handling av barn. Straffet är ett års fängelse samt ett skadestånd på totalt 60 000 kronor till flickan.
Kommentar: Skadeståndssumman är sjukt låg i jämförelse med hur lång tid polismannen sätts i fängelse. Istället för att rulla tummarna kunde han satts i tvångsarbete och kunnat betala en högre summa.

Polis lämnade ut hemlig information
En polisman i Stockholm döms till villkorlig dom för brott mot tystnadsplikten, dataintrång och ringa narkotikabrott, skriver Metro. Mannen misstänktes ha bytt hemlig information mot narkotikaklassade preparat, men åklagaren kunde inte styrka att det rörde sig om mutbrott. Den man som sålde narkotikan och fick sekretessbelagda uppgifter döms också. Polismannen har valt att sluta sin anställning.

Polischefen smygfilmade avklädda kolleger
En polischef i Stockholmsområdet har avslöjats med att tjuvkika på sina kvinnliga kollegor. Expressen kan i dag berätta att han nyligen avslöjats med att ha installerat spionutrustning i sina kvinnliga kollegers omklädningsrum. Enligt misstankarna kan smygfilmningen ha pågått i flera år.

Polis åtalas för våldtäkt mot kollega | Nyheter24 | DN
Det var natten mellan 14 och 15 juli förra året som ett gäng poliser i Göteborg var ute och festade tillsammans. När krogarna stängde gick alla hem till den kvinnliga polisen. Enligt kvinnans berättelse hade hon redan somnat, då 26-åringen som ensam dröjt sig kvar tvingade henne till sex. Enligt 26-åringen var hon själv med på det, och varken särskilt trött eller berusad.
Men en man som var med på efterfesten vittnar för åklagaren att kvinnan låg och sov då han gick. En kvinna som var med vittnar i målet att kvinnan var "mycket trött" vid tidpunkten.
Kommentar: "Ingen är perfekt. Poliser gör också misstag ibland!" - lördag 14/1 av Polismannen på Nyheter24:s hemsida

Gränspolisen: Stanna i Sverige i utbyte mot sex | SR
Gränspolisen försökte utpressa utvisningshotad kvinna. Men samtalet spelades in.
Mannen är sedan tidigare misstänkt för samma brott mot en annan utvisningshotad kvinna. Han har också sedan tidigare gjort sig skyldig till narkotikabrott och rattfylleri.
Uppföljning: Polisen sparkas

Polis slog gripen man - avskedas | Nyheter24
En 48-årig Stockholmspolis får sparken sedan Svea hovrätt dömt honom för att ha slagit en gripen och handbojad man.
Polismannen, som friades i tingsrätten, döms nu till villkorlig dom och dagsböter för misshandel och dataintrång. Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd har uppgivit att polismannen kommer att avskedas om han döms för misshandeln. Han är tidigare dömd för förolämpning, misshandel och egenmäktigt förfarande.
Kommentar: Hittills hade de visst inte sett tillräckligt många fel på människan.

Polis pepparsprejade epileptiker
Polisen misstog Jockes epilepsianfall för fylla och inom tre minuter låg han handfängslad på marken med ögonen fulla av pepparsprej.
Bakgrunden till gripandet var att Jocke var på en första dejt. När han fick anfallet blev kvinnan rädd och ringde polisen och sa att en okänd man höll på att ta sig in i lägenheten. Trots att polisen har utbildning att upptäcka när en förvirrad man är epileptiker, struntade de i att kolla upp Jockes tillstånd. I stället gick poliserna till attack och pepparsprejade en försvarslös Jocke, som var helt borta, för att sedan sätta handfängsel på honom.

JK-kritik för avklädning av flicka | Nyheter 24
En 16-årig flicka tvingades klä av sig naken för kroppsbesiktning och lämna urinprov i ett rum där flera personer kunde se henne. Nu riktar Justitiekanslern kritik mot Lundapolisen.
Flickan själv angav i sin anmälan att hon kände sig kränkt av det inträffade. Hennes lämnade urinprov innehöll inga spår av narkotikaanvändning.
Justitiekanslern är på flera punkter kritisk till hur flickan behandlats.

Polis åtalad för misshandel i arresten | Nyheter 24
En polisman från Eskilstuna åtalas för att ha misshandlat en gripen person i polishuset i Nyköping. Han ska bland annat ha dunkat den gripnes huvud mot en bänk och en vägg.

Polis misshandlade fyllo - nu kan han få sparken
En kund på bensinmacken i Hägersten, söder om Stockholm, var inte på något sätt våldsam. Men när en polisman misstänksamt frågade om han kört till macken i bil vägrade han svara. Då brast det för polisen som gick till attack med knuffar och knytnävsslag, skriver tidningen Metro. Liggande på golvet i sitt eget blod fick han ännu ett hårt knytnävsslag i ansiktet.
Vanligen får man fängelse för den här typen av misshandel, men domstolen tar med i beräkningen att polisen också förlorar jobbet, enligt en bedömning i polisens personalansvarsnämnd. Helt säkert är det dock inte.
Kommentar: Får alla andra som misshandlar andra då behålla sina jobb?

Polis bröt ung kvinnas arm - frias
19-årig kvinna misstänktes ha lånat ut sitt SL-kort vid tunnelbanespärrarna. Hon drogs in i ett insynsskyddat utrymme och kom ut med en bruten arm. Nu frias polisen.
19-åringens "berättelse stöder i allt väsentligt åklagarens talan. När det gäller frågan om hur NN skadat armen ger rättsläkaren också stöd åt hennes berättelse", skriver tingsrätten i sin dom. Ändå frias polismannen för misshandel eftersom det inte bortom rimligt tvivel anses vara styrkt att polismannen använt övervåld.

21-åring dog efter Karlstadspolisens gripande (Mer, mer)
En 21-årig student i Karlstad avled på onsdagskvällen. Detta sedan han tryckts ner på mage av polisen i samband med ett gripande. Bara 30 minuter efter polisens gripande stannade 21-åringens hjärta.
När polisen anlände var de tvungna att tvinga ner honom på marken genom att sätta ett knä i ryggen på honom. Sedan lades mannen, med handfängsel, på mage i polisbussens bakre utrymme. Ambulanspersonal på plats varnade polisen för att ha mannen liggande på mage, med tanke på att andningsvägarna måste hållas fria.

Filmade polisen – fick käken ur led (DN | Nyheter24)
Den 29-årige mannen filmade när polisen grep en grupp stökiga ungdomar. Men blev då själv brutalt gripen av en polisman – så käken gick ur led. Nu är polismannen åtalad för misshandel.
Kommentarer: Flashback (Tråd, Gärningsmannen)
Uppdatering: Polis friad efter åtal om misshandel: "Rätten skriver att det inte kan bevisas att polisen utfört övergreppet."

Polisen letade efter Engla – med spåtanter
I förundersökningen finns information om hur polisen kontaktats av ett "professionellt medium" som uppger att hon fått en "väldigt stark känsla av att flickan (Engla, reds anm) skall finnas i närheten" av Horndal utanför Uppsala som hon nyss passerat med sin bil. Trots att polisen tidigare struntat i många tips väljer man att ta det här på allvar.
Kommentar: Hexmaster

Polisen tog råd från en sierska | GP
Värmlandspolisen följde vägledning från en sierska i sitt utredningsarbete. En försvunnen man skulle finnas intill ett blått hus med vita fönster, enligt hennes vision. Därför inventerade polisen förgäves blåa stugor i ett stort område.
Kommentar: Patrik Lindefors | Hexmaster
Uppföljning: Polischef försvarar sierskan | Sierskan: Jag hjälper ofta polisen

Ett dygn av brott – så få fall löser polisen
Ett dygn, 848 anmälda brott – men endast en bråkdel av anmälningarna leder till något straff.
Kommentar: Niclas Wennerdal (I, II)

Man sköts ihjäl - polisen dröjde i över en timme
Ledningscentralen tyckte först inte att ärendet var tillräckligt allvarligt, visar DN:s granskning.
Förra tisdagen inledde Söderortspolisen en mordutredning efter att en man skjutits ihjäl vid Kinnaredsgränd i Stockholmsförtorten Östberga. För medier berättade polisen att larmet kom in klockan 6.59 och att personen hade hunnit avlida när de kom dit. Dagens Nyheter kan i dag avslöja att polisen inte berättade hela sanningen.
Kommentar: Niclas Wennerdal (I, II)

Offren larmar – men ingen kommer
Dagens Nyheter har tagit del av internt material från polisens eget system för händelsehantering. Under första halvåret i år struntade polisen i 6.427 larm – på grund av att de inte hade tillräckligt med personal. Här ingår endast fall där polisen bedömt att de borde ha ryckt ut – men inte haft tid.
Detta sker samtidigt som svensk polis har genomfört en av de största rekryteringarna i modern tid. Förra året anställde organisationen sin 20.000:e polis. Mellan 2006 och 2010 fick polisen 3,4 miljarder kronor mer i anslag i statsbudgeten och antalet anställda poliser ökade med 16 procent.
Kommentar: Niclas Wennerdal (I, II)
Ex-polischefen åkte fast - igen
Tommy Lindström har nu åkt fast tre gånger för fortkörning. Hans personliga rekord är 173 kilometer i timmen på en 110-väg. Men för detta friades han genom att hävda att det skett i ett brådskande tjänsteärende. Han försökte hinna i tid till en narkotikakonferens.
Kommentar: Niklas Wiklander

Polisman dömd — bröt armen på kvinna
Polismannen grep kvinnan på tunnelbanestationen T-centralen i december 2009 och förde henne till en av lokaltrafikbolaget SL:s lokaler. Därinne knuffade han ned henne på en stol, sparkade henne på benet och drog henne i håret. Därefter tryckte han ned kvinnan på golvet och vred upp hennes vänstra arm bakom ryggen så att den gick av.
Polismannen, som förnekar brott, får behålla jobbet.
Kommentar: Niklas Wiklander

Polisen som mitt i tunnelbanan står
Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att "det är det visst inte" och tar fram min legitimation.
Uppföljning: Poliserna frias i domstol

Det får räcka för stunden, lägger upp fler senare. Vet du någon länk så tipsa gärna!

Varför är folk så säkra i ekonomiska frågor?

2012-01-11T08:45:00.002+01:00

Bryan Caplan menar att Daniel Kahneman levererar rätt svar i sin nya bok Thinking, Fast and Slow. Kahneman tänker sig att när folk ställs inför komplicerade frågor, och ger egentligen häpnadsväckande bestämda svar, så svarar man inte på den komplexa frågan, utan hittar på en enklare. Sedan, antar jag, hittar man bara på en koppling till den ursprungliga frågan.

Om Kahneman har rätt borde detta gälla speciellt inom ekonomi, som studerar väldigt komplexa företeelser, vilket Caplan går in på:

I had a eureka moment when I read this passage. Consider the economic illiteracy intro econ professors face behind every corner. How do students manage to combine such absurdity with such certainty? Via substitution. Faced with a genuinely difficult question, they answer a different, easier question, then conflate the answer to their question with the answer to your question. Like so:

Om det stämmer borde det även kunna säga en del om varför vissa är så bestämt emot liberaliseringar, utan att de har läst så mycket om hur ett helt fritt samhälle skulle fungera.

Philosophical Explanations - Moralfilosofi

2012-01-10T14:45:00.002+01:00

Finns det moraliskt goda eller onda handlingar? I Philosophical Explanations försöker Robert Nozick inte att ge ett definitivt svar på den frågan, utan försöker förklara hur moral måste vara för att det skulle vara sant, i den stil jag beskrev i förra inlägget. I det här inlägget tänkte jag ge en kort översikt av hans syn på moral.

Vad är moral?
Den första frågan som jag tycker är intressant här är vad för sorts påståenden moraliska påståenden är för några. Tidigare har jag tänkt mig att moraliska påståenden antingen är lika sanna som påståenden om verkligheten, att de inte är det eller att frågan är helt fel ställd (kategorierna är motsägelsefulla eller dylikt); att bör-påståenden antingen är sanna (realism), har inget med sanningen att göra (nihilism) eller är av en helt annan karaktär. Nozick presenterar några fler positioner:

Here there seem to be the following possibilities. (1) There do not exist any values or true ought statements (and there cannot?); this position has been termed nihilism. (2) Values do exist; they exist and have their character independently of our choices and attitudes. This has been termed realism or Platonism. (3) Values exist, but their existence and their character are both somehow dependent upon us, upon our choices, attitudes, commitments, structurings, or whatever. This position might be called philosophical idealism or creationism. Although these three possibilities have received the most discussion in the literature, there are two others also worth specifying. (4) Values exist independently of us, but inchoately. We choose or determine (within limits?) their precise character; we sculpt and delineate them. This position might be called formationism or romanticism. (5) We choose or determine that there be values, that they exist, but their character is independent of us. This position might be called realizationism. (s.555-556)

Av dessa positioner avfärdar Nozick alternativ (1-4), och presenterar en teori som är av det sista slaget. Hans närmre beskrivning av den sortens påståenden verkar vara ganska nära hur jag tänker mig att subjektiva moraliska system skulle se ut; någon menar att vissa moraliska handlingar eller tankar är moraliska, och givet strukturen av dessa påståenden kan man sedan härleda fram ett helt system.

Is [the fifth] picture of value – as something whose existence is dependent upon us, but whose character is independent – a coherent one? (Let us leave aside the fact that parents often notice this description – dependent existence but independent character – as fitting their children's status.) One position in the philosophy of mathematics is that we create or construct mathematical entities, the progression of natural numbers or whatever, but the facts about these created entities, the relationships among them and so forth, then hold independently of us. We create the mathematical entities and then discover the truths that independently hold of them. (s. 556)

Om detta är vad moraliska påståenden är, finns det då något moraliskt system som är bättre än andra? Finns det handlingar som är godare än andra? Nozick verkar föreslå att det stämmer, och presenterar (tidigare i boken) sin syn på vad det är som skapar mest eller högst värde. Som i fallet med skeptikern skissar Nozick sitt svar för att kunna visa hur moraliska värden skulle kunna existera och hur dessa ser ut.

My concern is not to argue that these views [nihilism, subjectivism, relativism] are false, to convince their proponents they are mistaken. The task, rather, is to explain how there can be objective values and ethical truths. … What could objective ethical truths and values be like, what could the universe be like in which they hold? How are objective values and ethical truths even possible? (s. 400)

Om objektiva moraliska påståenden möjliga genom att de kommer till genom ens vilja att vara moralisk, vad, mer grundläggande, består denna moral av? Här delar Nozick upp frågorna om moral i hur moral skulle kunna göra våra liv bättre och hur andra människor (och andra varelser) borde förmå oss att ta hänsyn till dem i vårt agerande.

Value or preciousness of persons has a dual role in my interpersonal actions. Your value generates a moral claim or constraint on my behavior toward you; because of your value, others (including me) ought to behave toward you in some ways, not in others. Also, my value is expressed in how I am best off behaving, in the kind of behavior that should flow from a being with my value, in how that value is shown or maintained in action. My value fixes what behavior should flow from me; you value fixes which behavior should flow toward you. Value manifests itself as a push and as a pull. (s. 400-401)

Den första sortens värden – push values – kommer ifrån individens eget värde, och den stora frågan Nozick tar upp först är: varför skall man bry sig om man agerar moraliskt eller inte? Nozicks svar är att man lever ett sämre moraliskt liv om man gör det, att ens värde förminskas, oavsett ifall individen känner eller förstår det. Ja, om moral nu är bestämt oavsett ens känslor eller förståelse (efter att den skapats ur ens vilja), borde dess omdöme av någon (ett omdöme mätt efter dess ramverk) inte förändras nödvändigtvis av den personens känslor (såvida de faktiskt tas upp i ramverket). Motivationen för att göra rätt verkar alltså vara för att det är rätt.

Är inte det lite väl cirkulärt? Mjo, det finns ju säkerligen skäl till att något är rätt eller fel, som man borde kunna undersöka, men om det verkligen finns något agerande som i slutändan är bättre än något annat, då är ju det helt enkelt det rätta att göra.

Vad består det goda av? Nozick förklaring till hur det goda borde eller skulle se ut är att det består av komplexitet inom ett system, organisk enhet. Idén kommer från en estetisk teori om värde som säger att vi uppskattar något mer ju intrikat och komplext det är samtidigt som det integreras till en enhet. Samma koncept finns inom biologin när man studerar varelser som består av fantastiskt komplicerade varelser och växter som tillsammans bildar en enhet. Även vetenskapliga teorier och samhällen skulle vara värdefulla enligt det här synsättet.

It is easy to misconstrue certain examples, however. Is the most valuable society a tightly organized centrally controlled hierarchical society of fixed hereditary status, termed by some theorists an “organic society”? Although it would have a high degree of unity, it would not encompass the same vast diversity as a free and open society. A far-flung system of voluntary cooperation unifies diverse parts in an intricate structure of changing equilibria, and also unifies these parts in a way that takes account of their degree of organic unity. Enlisting a person’s voluntary cooperation or participation takes account of his degree of organic unity to a greater extent than commanding him. (s. 421)

På de områden han tar upp så håller jag med Nozick om att saker, varelser eller system med en hög grad av organisk enhet har, allt annat lika, något högre värde än mer simpla saker eller bara kaos. Men, Nozick menar att detta förklarar inte helt och hållet vad värde är, så han fortsätter och ger en djupare beskrivning av vad det innebär att värdera något. Det han skriver här är uppenbart, och ganska tydligt formulerat, vilket gör mig något ledsen att han inte kunnat använda samma stil annars i boken.

To see further into the nature of value, we must ask what value is for, what function it performs for us. Value is not merely something that exists out there (or in us); it also is something to which we are to have, when possible, a certain relationship. Values are to be brought about, maintained, saved from destruction, prized, and valued (where this last is some descriptive term of psychology plus the theory of action). When no activity of ours can affect the value, value is to be contemplated and appreciated. That is what the function of value is in our lives, to be pursued, maintained, contemplated, valued.

Let us specify a class of verbs, call them the V verbs (for valuing). These include: bringing about, maintaining, saving from destruction, prizing, contemplating, valuing. Depending upon the magnitude and nature of the values, other attitudes and relationships also are appropriate. (I am aware that merely listing these might seem to diminish them: nothing could be further from my purpose.) We are to care about, accept, support, affirm, encourage, protect, guard, praise, seek, embrace, serve, be drawn toward, be attracted by, aspire toward, strive to realize, foster, express, nurture, delight in, respect, be inspired by, take joy in, resonate with, be loyal to, be dedicated to, and celebrate values. With the very highest values, we are to be elevated by, enthralled by, love, adore, revere, be exalted by, be awed before, find ecstasy in these highest values. (s. 429-430)

Another class of verbs also is related to the function of value in our lives, the anti-V verbs: destroying, blocking the realization of, impeding, scorning, ignoring, demeaning, shunning, negating, opposing, thwarting, rejecting, avoiding, being distanced from, insulting, combating, being repulsed by, and hating. These, most definitely, are inappropriate and unfitting responses to value. ... However, although anti-V-ing is an inappropriate response to value, this having low value itself, it need not be an inappropriate response to disvalue, whose (intuitive) measure is some negative quantity. In a range of cases, at least, anti-V-ing disvalues will have (positive) value. (s. 430)

Detta ger inget klart svar av vad värde innebär, givetvis, men det borde sätta upp klara gränser för vad moral borde vara. Men han menar att organisk enhet inte kan vara den enda relevanta faktorn för vad som gör något gott; det kan inte ensamt få oss att V:a något tillräckligt mycket. Så något mer måste finnas med i mixen av värdefulla saker. Vi måste även ta med de saker som borde få oss att respektera andra.

Vad får en att göra det då? Här utgår han från att likar borde behandlas lika, och utgår från att vi därmed borde behandla varandra som de värdefulla varelser vi är.

The ethical behavior somehow recognizes or acknowledges the characteristic, it treats the bearer of the characteristic as having that characteristic. On the supposition that the basic moral characteristic is being a value-seeking I, the fundamental ethical principle is:

Treat someone (who is a value-seeking I) as a value-seeking I.

This has kinship with Kant's principle: treat everyone as an end-in-himself and not merely as a means.

What is it to treat someone as a value-seeking I? Suppose that in order to break a window I pick up a sleeping person and hurl him through it. I am treating him as an object. My behavior utilizes his mass, size, center of gravity, and other characteristics the physicist speaks of, but it is not cued to his being a person, to his being a value-seeking I. My behavior is in no way dependent upon his possession or nonpossession of that characteristic. For me to treat someone as a value-seeking I, something about my behavior – about how I do or at least would behave toward him in certain circumstances – must depend upon his having that characteristic; that characteristic must (actually or subjunctively) make some difference to me. This is surely a minimal reading of treating someone as a value-seeking I. When I hurl the sleeping person through the window, I take no account of the fact the he is a self, a subjectivity with desires: I treat him merely as a thing. (s. 462)

Även det här känns rätt så uppenbart! Viktigt är dock att det inte är uttömmande för vad en moral är; det går att behandla någon som ett värdesökande jag och vara elak mot personen. Frågan är om den här principen kan komma mycket längre och ge mer relevanta svar (samma fråga kan man ställa till den om organisk enhet). Nozick ger ingen längre utläggning av vad principerna leder till, utan kommer med några fler principer:

Using the distinctions between responding and anti-responding, we can now specify further the fundamental moral principle concerning treating value-seeking I's as value-seeking I's. First we have the negative injunction (or alternatively the goal of minimizing anti-responsiveness):

Do not treat a value-seeking I as less than a value-seeking I; do not anti-respond to value-seeking I's.

Subsidiary injunctions fall under this general one, for instance, do not degrade a value-seeking I. Second, there is the positive formulation:

Treat value-seeking I's, as value-seeking I's; be responsive to value-seeking I's as value-seeking I's. (467-468)

Så, givet att vi har dessa principer som Nozick menar att en moral måste (eller borde) ha, vad leder de till?

Praktiska exempel
Nozick är snål, outhärdligt snål, med att ge exempel på vad det innebär att följa den moralteori han lägger upp, förutom på de mest uppenbara sakerna. Ja, man visar inte tillräckligt mycket respekt för andra som reflexiva, värdesökande jag genom att mörda dem. Gott så! Men, vad mer?

Philosophical Explanations ger inte något svar på vilka principer som mer formella rättsliga moraliska regler borde ha. Alltså han går inte tillräckligt långt i sin teori för att se ifall hans egna berättigande-teori för införskaffad egendom, eller någon annan liknande teori, stämmer eller inte. Boken går inte i den riktningen, tyvärr.

Men Nozick ger några exempel på vad det skulle innebära att agera respektabelt gentemot andra individer:

When someone raises a moral objection to something we are doing or planning, we feel we owe him an answer, a moral answer. It will not do simply to hit him on the head or to shrug our shoulders. An ethical egoist would reply only if he thought doing so was in his own interest; we feel we have to respond with moral reasons. (However, we do not have to expend our life's savings to track down the person who objected and then went off to travel in inaccessible places. We ought to respond, prima facie, although this ”ought” can be overridden by other considerations.) Only by responding are we treating him as a value-seeking I; the only way to respond to his requesting moral reasons or raising moral objections, the only response to it qua that, is to offer moral reasons in justification or defense of our actions, to engage, if need be, in a moral dialogue with him. (s. 469)

Moral sensitivity toward others, knowing in diverse circumstances how to be aptly and creatively responsive to others as value-seeking selves, is not merely a matter of following rules. Nonetheless, the moral principles against murder, coercion, manipulation, and lying are (at the least) valid summaries of what is demanded of us by (not anti-)responsiveness to other value-seeking selves. Those who respond to others as value-seeking selves will fit these principles even if they do not consciously follow them. (s. 471)

Jag höll utkik i boken efter dessa praktiska exempel, men kunde bara hitta dessa förbud och påbud (som han däremot upprepat på andra ställen) som han menade var moraliska. Men, det var inte av den anledningen som han skrev boken, så det var väl inte mycket att förvänta sig.

Däremot ger dessa paragrafer än mer bevis för att Torbjörn Tännsjös tolkning av Nozicks moralfilosofi definitivt är felaktig.

Sann moral?
Igenom hela texten refererar Nozick till moraliska påståenden som om de vore sanna påståenden, vilket verkar passa mer ihop med en realistisk (vilket namn!) syn på moral, än ett förverkligande. Men, om det nu är det senare som Nozick menar är så en moralisk teori måste vara, är det så att den sortens värde, verkligen existerar?

Until now we have avoided the ontological question of whether value exists. We have described what value would be if there were value (namely, organic unity), how we could be responsive to such value and to the valuable characteristics of others, and how we could seek and pursue value. …

Suppose, though, that we are unlucky enough to live in a universe, otherwise identical, but without value. The necessary conditions constitutive of value are satisfied, and some things have a high degree of organic unity, which (let us suppose) would be value if anything is, yet in that universe there just is not any value. (s. 562)

Ja, tänk om det är så att det som orsakar A finns, men att A ändå inte finns. Tänk om vi skulle kunna ha en sådan otur att leva i en sådan värld? En sådan värld verkar inte vara möjlig, men jag kan inte säga mig förstå hur varandets väsen fungerar i innersta detalj så jag kan ju inte säga att det är otänkbart.

Men, Nozicks fråga är intressant på ett annat sätt också. För, givet att det stämmer, hur skulle man kunna veta om det stämmer eller inte? Hur skulle man kunna veta om moral finns eller inte? Med tanke på hur moral är definierat så verkar det vara omöjligt; vi kan inte mäta det eller märka några kännbara effekter av det. Och Nozick är fullt medveten om detta, och säger att vi i det fallet lika väl skulle kunna leva som om vi var i universumet där det fanns värde. Det skulle ju inte vara sämre att göra det, uppenbarligen.

Jag kan ju inte göra annat än att hålla med om det, men jag ogillar att Nozick så öppet talar om hur moral är "sann", och sedan slutar med att säga att "vi kan lika gärna göra det, även om det inte är sant". Något näpet slut.

Philosophical Explanations - Argumentation och förklaring

2012-01-09T16:23:00.000+01:00

Filosofen Robert Nozick är i liberala kretsar mest känd för sin politisk-filosofiska bok Anarki, stat och utopi. Men han har skrivit ett antal andra filosofiska verk om bland annat rationalitet, livets mening och djupare moraliska frågor. Det är ofta antaget bland vissa kritiker av Nozick att han inte levererar någon djupare förklaring till varför vi människor har de rättigheter han anger i ASU, att han bara utgår från att dessa rättigheter finns när han argumenterar för att endast en minimal stat är rättvis. Detta verkar inte stämma i det att Nozicks argument i ASU är djupare än så, men också för att Nozick presenterar en moralisk teori som han menar utgör en grund för våra naturliga rättigheter.

Detta grundbygge börjar han lägga i boken Philosophical Explanations och utvecklar i senare verk. Varför har dessa verk inte fått så mycket publicitet bland libertarianer? Om det kan man bara spekulera, men jag skulle gissa att det har lite att göra med Nozicks väldigt omständiga och svårlästa stil. Samt att Nozick blev mindre radikal med åren och förespråkade vissa rättighetskränkningar (av, verkar det som, ganska kassa skäl), så att hans filosofi blev mindre intressant, speciellt för dem som ansåg att hans försvar av staten var problematisk.

I vilket fall så blev jag intresserad av att läsa mer av Nozick, mest för att se ifall Torbjörn Tännsjös tolkning av hans filosofi hade något korn av sanning i sig, och började därför läsa Philosophical Explanations. (Det fanns det inte.) I det här inlägget tänkte jag gå igenom bokens utgångspunkt och Nozicks syn på filosofiska argument.

Tvingande filosofisk argumentation och filosofiska förklaringar
I början av boken skriver Nozick att han inte är helt nöjd med det klassiska sättet som filosofer argumenterar på.

The terminology of philosophical art is coercive: arguments are powerful and best when they are knockdown, arguments force you to a conclusion, if you believe the premises you have to or must believe the conclusion, some arguments do not carry much punch, and so forth. A philosophical argument is an attempt to get someone to believe something, whether he wants to believe it or not. A successful philosophical argument, a strong argument, forces someone to a belief. (s. 4)

Problemet med att använda sig av en tvingande filosofisk argumentering är att den inte respekterar den man diskuterar med tillräckligt mycket. Att lägga upp logiska och tydliga argument som uteslutande pekar på en viss slutsats innebär att man inte respekterar den andres autonomi (alls?) eller person tillräckligt mycket.

Why are philosophers intent on forcing others to believe things? Is that a nice way to behave toward someone? I think we cannot improve people that way – the means frustrate the end. Just as dependence is not eliminated by treating a person dependently, and someone cannot be forced to be free, a person is not most improved by being forced to believe something against his will, whether he wants to or not. The valuable person cannot be fashioned by committing philosophy upon him. (s. 5)

Even argument, despite its coerciveness and distortion of philosophical direction, has its own virtues: it is responsive to a person's rationality (if not his autonomy), and perhaps in caring what he believes it evidences some caring about the person. But though philosophical arguing is somewhat responsive to and respectful of the person, it is not responsive and respectful enough. (s. 23)

Detta innebär dock inte att argumenten är tvingande i samma mening som när en rånare tvingar en till att ge upp sina pengar; straffet för att inte låta sig tvingas hålla med om ett argument är ju väldigt svagt. Hans-Hermann Hoppes tolkning av Nozick här verkar alltså inte vara helt korrekt.

Men Nozick menar även att detta sätt att argumentera inte heller är det mest optimala sättet, då det finns ett annat sätt som är mer i linje med ens filosofiska sinne, och det är att ge filosofiska förklaringar. Alltså att man borde visa hur något någon redan tror på är sant (eller troligtvis är sant), istället för att utgå från något som är sant för att visa hur det leder till ett annat påstående. En filosofisk förklaring är något annorlunda från vetenskapliga förklaringar i det att den bara försöker visa hur något i princip kan stämma, och kan därmed ta upp förklarande hypoteser man inte behöver tro stämmer alls.

Vad är fördelen med det här sättet att resonera? Enligt Nozick är ett att man som debattör hanterar "problemet" med att andra har en annan åsikt än en själv, som ett internt problem, ett problem man själv har. Nozick ger ett exempel på detta i en tänkt diskussion med en skeptiker:

My purpose is not to refute the skeptic, to prove he is wrong, to convince him, to marshal arguments and reasons which must convince him (if he is rational). In being unconcerned to convince the skeptic, I may seem not to be taking what he says seriously, but in a way I am taking what he says more seriously than someone does who merely sets out to convince him. If I attempt to convince the skeptic of something p, that is a task of the foreign relations department of my belief system. I have to find something q which the skeptic accepts (it does not matter whether I also accept it) from which he will conclude that p. In a discussion of scepticism, if q is said, someone can appropriately object that the skeptic will not or need not or should not accept q, if the purpose of the discussion is to convince the skeptic or to discover what will or must convince him. In trying to convince the skeptic, what is relevant is how his beliefs fit together – that is why it is foreign relations.

But the attempt to explain how knowledge is or can be possible, given what the skeptic says, is a task for my belief system’s bureau of internal affairs. Some of the things the skeptic says or points out (for example, that certain situations are logically possible) I accept; these are or become part of my own belief system. My problem is that I don’t see (or no longer see, after the skeptic has spoken) how these things go along with yet other things in my belief system, namely, numerous beliefs that I and others know certain things. My task here is to remove the conflict, to put my own beliefs in alignment, to show how those of the things the skeptic says which I accept can be fit in with other things I accept. In this way, I take very seriously what the skeptic says, for I acknowledge that what he says creates a problem for me and my beliefs. (s. 15-16)

Så, Nozicks perspektiv är inte att försöka att något definitivt är sant, utan att ge, som jag förstått det, den bästa förklaringen till varför det är sant (om det nu är det). Perspektivet kanske låter konstigt, men jag ser två positiva aspekter av det. Säg att man använder det här perspektivet och lägger fram det bästa argumentet för att ett påstående stämmer. Om påståendet stämmer då har filosofen kanske lagt fram den korrekta förklaringen till varför det är så. Och ifall påståendet är falskt, då borde den bästa förklaringen som läggs fram sakna intern logisk konsistens, så ifall den bästa förklaringen har det borde man kunna ifrågasätta påståendet. Detta säger förstås inte att metoden faktiskt är bra överlag, men det kanske stämmer som beskrivning av vad många filosofer gjort.

Jag är dock ganska tveksam till att filosofisk argumentation skulle vara mindre respektfull än något idealt sätt att diskutera; att argumentera kan vid vissa tillfällen vara det mest ideala sättet att diskutera. En filosofisk diskussion, där båda debattörer försöker övertyga den andra med logisk stringenta och tvingande argument, kan ingås för skojs skull. Det går nog lätt att jämföra med att att träna, eller bara som en lek, med givna regler. Att bli nödgad att acceptera att en annan person verkar ha rätt, och att man själv har fel, är inte att ge upp sin autonomi.

Skulle det vara så att en filosofisk diskussion blir bättre av att inte bara ha logisk stringens och tydlighet som kriterium för ens argument? Det beror på, hur man ser på samtalet och hur bra man är på att diskutera. För egen del skulle jag nog hellre vilja bli övertygad genom att vilja bli övertygad istället för att bara känna mig tvingad av argumentets styrka, och jag skulle hellre vilja (kunna) övertyga någon på det sättet också. Så, allt annat lika föredrar jag en vänligare filosofisk argumentation. Men, det verkar som att denna kräver mer av en än att bara föra fram de rena argumenten; för att göra de så tilltalande som möjligt måste de nog presenteras med omtanke. Två personer som diskuterar, och som inte känner varandra tillräckligt väl eller studerat en generell teknik för att föra fram argument i en så omtänksam form som möjligt (eller har valt att inte acceptera sådana argument av någon anledning), kan av förklarliga, rationella och omtänksamma anledningar välja att diskutera med bara logisk stringens som kriterium. Ifall den högre formen av diskussion är onåbar, då är den näst högsta det högsta i praktiken.

Nozick skriver i boken att han skulle vilja presentera en filosofi på ett vänligt sätt, genom att först ta upp bekanta idéer, gå djupare in i dem, undersöka teman som följer från idéerna och sedan även fördjupa dessa idéer, utan att läsaren vid något ställe känner sig tvingad att acceptera några idéer; de som läggs fram vill han istället hålla med om. Om man förde över den idén till debattvärlden, hur långt ifrån dagens debattklimat ligger detta ideal, och vad skulle denna debattform ha för regler?

Framtiden är vår

2012-01-07T23:47:00.003+01:00

Det här inlägget är kort och vad jag vill förmedla är också det. Det här är ett, så kallat, fylleinlägg. Men jag skulle formulera samma poäng även om jag vore nykter; det är bara det att jag inte finner...rätt tillstånd att säga detta. Det jag tänkte säga här är ganska kort och koncist. Och det är detta:

Vi har rätt, överlag, och vi borde sörja rejält att alla andra inte också känner samma känsla för att behandla andra lika. Och med att "vi har rätt", menar jag att de framtida vetenskapsmännen kommer att kunna se tillbaka på alla påståenden som sagts och bedöma dem efter deras sanningshalt, och komma fram till att de libertarianska påståendena om staten och samhället stämmer bättre överens om hur samhället fungerar än någon annan teori,

Det är väl inget som jag behövde säga. Men, verkligen, jag känner det som att jag behövde SKRIKA DET, högt och mer än någon annan själ skulle lyckas klara av att lyckas på att höra det i några timmar. Verkligen. Jag ser folk som säger att de är emot irrationalism på andra områden: socialism, religion och det nuvarande politiska systemet. Men jämfört med dessa ideologier tror jag att den ideologi jag står för skulle vara så mycket bättre för mänsklig välfärd, att jag borde SKRIKA HÖGRE, för att få en endaste person att förstå att våld och tvång är så otroligt opraktiska att de inte borde beaktas av en enda jäkel som inte har lika hög förståelse av verkligheten som, säg, Richard Feynman eller Ludvig von Mises.

Verkligen. För, och jag är så otroligt medveten om att ingen läser detta och förstår i dess fulla betydelse. För människor dör, och vår välfärd minskas. Det här är förstås lite skrivet med...vad skall man kalla det...socialliberalt patos? Men det är just det jävla skitpatoset som har styrt vårt samhälle och vår skitpolitk, så att det inte uppnår det målet som de åsyftar till.

Men, tillbaka till vad de mer rationella kan förstå om verkligheten. Vi har rätt. Ett fritt samhälle är mer fredligt, mer produktivt, och mer vänligt än ett etatistiskt. Alla som tror det motsatta har inte läst tillräckligt mycket teori eller empiri. Hur skall man övertyga dessa? Ingen aning, men den som lyckas är värd all belöning som rationella medmänniskor skulle vilja ge till dem.

I vilket fall, vi kommer att lyckas visa vad som är det rätta. Nåja... Det är en klen tröst för mig just nu. Men det är en trevlig tanke för 20 år framåt, när minst ett fritt samhälle kommer finnas.

Ankdammen: Minkeby, Ankeborg och rättigheter

2012-01-06T22:53:00.004+01:00

I det här avsnittet av Ankdammen diskuterar jag och Niclas skillnaderna mellan ankor och minkar i synsättet på staten. Den stora frågan är, kränker även nattväktarstaten människors rättigheter? Vårt svar är ja, och försöker visa att motargumenten mot detta inte är giltiga. Valet mellan Minkeby och Ankeborg är lätt!

Det här kan vara vårt bästa avsnitt hittills. Det har helt klart den mest awesoma inledningen!

Kolla även in mina inlägg om nattväktarstaten, samt Niclas försvar för att privatisera polis och domstol och hans inlägg om nattväktarstaten.

Principles of Economics - Grundläggande förklaringar

2012-01-05T10:47:00.005+01:00

Det här är sista delen i min recension av Gregory Mankiws Principles of Economics. De tidigare delarna går att läsa här:

Man kan dela upp alla texter i nationalekonomi i två grupper eller, mer exakt, utefter ett kontinuum med två motsatta poler. I den ena gruppen utgår texten från mycket av den förståelse som läsaren redan har; den pratar om centralbanker, kapitalförluster och besparingar och utgår från att läsaren förstår den alldagliga definitionen av dessa begrepp. I den andra gruppen är texterna väldigt noga med att definiera och förklara varenda koncept i boken, eller i alla fall de koncept som är specifika för ämnet; i en bok på tusen sidor går säkert hundra åt till att definiera vad kapitalskatt, marginalnytta och återinvesteringar är för något.

Båda sorters böcker och artiklar har sina användningsområden. Det skulle vara något besvärligt att skriva en polemisk debattartikel om kapitalskatter i Sverige om man måste förklara vad det är för sorts organisation som betalar skatten, hur den bildats och vad för mekanismer det är som ser till att den fungerar. (Nu finns det förstås länkar, så detta gäller inte digitala texter lika mycket som tryckta texter.) Och en utförlig förklaring av pengar utan en diskussion av de olika problemen som man stöter på med byteshandel är inte en bra förklaring.

En textbok i ekonomi måste naturligtvis tillhöra den andra gruppen, eftersom den förståelse en normal individ har av de samhälleliga fenomenen boken utforskar är inte lika bra som ekonomerna har. Annars skulle det inte finnas något behov att skriva textböcker.

Gregory Mankiws Principles of Economics är en bok av den andra sorten, men tyvärr finns det några områden som den brister i att ge en grundläggande förståelse av vissa fenomen. Vad är problemet med detta? Jo, problemet är ju att den (får man hoppas) förfinade, mer djupa förklaring som ekonomer kan ge ett fenomen inte förs över, och att de som läser håller kvar sina (möjligtvis) ej genomtänkta koncept och förklaringar. Vilka fenomen är det då som Mankiw är oförsiktig med, och inte ger en bra förklaring?

1. Samhället. Det första problemet med Mankiws beskrivning av samhället är att han aldrig definierar vad ett samhälle är. Det här kanske inte ser ut som ett jättestort problem då det verkar vara uppenbart vad Mankiw syftar på. Men problemet är att Mankiw antropomorfierar samhället så att det slösar, uppmuntrar, har kunskap och bryr sig om, är säker på, förstår och ställs inför en mängd olika val som det tar beslut om. Och det här är ett tema som finns från början av boken och finns att se i varje kapitel:

A society must decide what jobs will be done and who will do them. … Once society has allocated people (as well as land, buildings, and machines) to various jobs, it must also allocate the output of goods and services that they produce. It must decide who will eat caviar and who will eat potatoes. (s. 3)

Det riktigt tråkiga med detta är att Mankiw uppenbarligen är bekant med konceptet spontan ordning, men väljer ändå att skriva som om det finns ett samhälle som fattar beslut.

In most societies, resources are allocated not by a single central planner but through the combined actions of millions of households and firms. Economists therefore study how people make decisions.... Economists also study how people interact with one another. For instance, they examine how the multitude of buyers and sellers of a good together determine the price at which the good is sold and the quantity that is sold. (s. 4)

Alltså, för de fenomen som Mankiw menar att "samhället" förstår, bryr sig och funderar över så finns det inget mystiskt samhällsväsen som gör detta. Fenomenen har uppstått, som han säger, från miljontals människors agerande. Istället för att uppmuntra människor till ett felaktigt tänkande borde Mankiw ha lagt lite mer energi på att förklara varför hans språk bara är, i bästa fall, en liknelse. Ett problem med att få människor att se på samhälleliga institutioner som planerade är att vi troligtvis bedömer planerade och icke-planerade händelser olika, sätter olika betyg på dem.

Men, det finns ett annat problem med Mankiws sätt att skriva, och det är att man kan börja söka efter någon speciell organisation som ser ut att vara den icke-existerande samhället, och sedan kalla den organisationen för samhälle. Genom boken stötte jag på endast ett exempel när Mankiw begår det här misstaget:

Similarly, when we as a society choose policies that tax the rich to supplement the incomes of the poor, we are all insuring ourselves against the possibility that we might have been a member of a poor family. (s. 450)

Eftersom det inte är samhället, utan staten som beskattar folk, verkar det som att Mankiw blandar samman dessa koncept. Så att man får "Samhället = Vi = Staten", ett uppenbart felaktigt sätt att se på verkligheten. Eftersom Mankiw bara gjorde det här misstaget (?) en gång, kanske det inte är ett stort problem, men oavsett vad hjälper det inte.

Slutligen, en något konstig kommentar från när Mankiw diskuterar olika politiska filosofier:

A third view of inequality is called libertarianism. The two views we have considered so far—utilitarianism and liberalism—both view the total income of society as a shared resource that a social planner can freely redistribute to achieve some social goal. By contrast, libertarians argue that society itself earns no income—only individual members of society earn income. (s. 450)

Hur skall man tolka detta, månntro? Att utilitarister och amerikanska liberaler också antropomorfierar staten, ja. Men är deras tolkning korrekt och libertarianernas fel? Eller är det så att det inte finns något korrekt svar på den här frågan? Utifrån allt vad Mankiw har skrivit om detta gissar jag att det är det senare som gäller.

2. Staten och dess politik. Det här är samma sak som jag gick igenom i förra inlägget; Mankiw presenterar inte någon definition av staten eller hur den fungerar. Här kan jag nöja mig med att betona hur dåligt det är att prata om en sådan viktig institution som staten, utan att peka på de felaktiga idéer som folk har om den ("Vi är staten.") och samtidigt spä på med fler ogrundade idéer om den ("Staten tar förståndiga beslut som syftar till att gynna alla i samhället.").

Finns det något enskilt område som verkligen behöver skrivas om helt och hållet så är det all diskussion om staten.

Om man bortser från dessa två områden är Mankiw rätt bra på att beskriva fenomen ganska grundläggande. Men dessa områden måste man säga är av så stor vikt att resten av boken tappar rejält i värde av att de för fram en så radikalt usel förståelse av dem.

Så, mitt slutord om Principles of Economics är att det finns bättre böcker att läsa ifall man vill lära sig mer om hur samhället fungerar. En mer grundläggande text är Murray N. Rothbards Man, Economy & State - With Power and Market, även om jag föredrar George Reismans Capitalism (som dock är mer grundläggande än Mankiws verk). Men, även om någon skulle vilja lära sig mer om neoklassisk ekonomi skulle jag inte rekommendera Mankiws bok, då den är så tråkig att läsa (möjligtvis inte jämfört med andra textböcker som finns på marknaden). Jag vet dock inte någon lättläst bok som skall ta upp alla bekanta områden; jag brukar hänvisa till Thomas Sowells Basic Economics (Ekonomisk praktika på svenska) som en introduktionsbok till Chicago-skolans neoklassiska ekonomi, men jag vill minnas att den inte tar upp frågor om elasticitet, offentliga varor och de olika modellerna för en marknad, vilka är standard i all utbildning i neoklassisk ekonomi. Men, dessa områden är nog inte det viktigaste som kan sägas om ekonomi så Sowells bok är fortfarande många gånger bättre än Mankiws verk.

Principles of Economics - Otillbörlig tro på staten

2012-01-04T15:37:00.003+01:00

The most common way academics study regulation is to seek models under which such regulation could be efficient (or moral), and to seek empirical data on details of current local regulatory practice to distinguish such models. But this standard approach tends to neglect both models where people personally gain by supporting inefficient (or immoral) regulation, and the patterns of such regulations across diverse cultures, times, and topics.
- Robin Hanson

Efter att jag hade läst nationalekonomi på högskolan i två år kände jag något liknande om dagens nationalekonomer som Hanson beskriver dem. Att de hade alla dessa modeller för hur en perfekt och god samhällsplanerare skulle kunna lösa alla jobbiga problem som uppstår på en marknad, och sedan bara utgick från att statens funktion, vad den verkligen gjorde, var att lösa dessa problem. Tror då de neoklassiska ekonomerna på detta?

Till viss del, uppenbarligen, om vi kan ta Gregory Mankiw som en representant för neoklassikerna här. Enligt honom har staten som delfunktion att rätta till samhällets olika bekymmer:

When the government remedies an externality (such as air pollution), provides a public good (such as national defense), or regulates the use of a common resource (such as fish in a public lake), it can raise economic well-being. Yet the benefits of government come with costs. For the government to perform these and its many other functions, it needs to raise revenue through taxation. (s. 244)

Alltså, vad staten gör (och då hur neoklassiker ser på den) är att föra samhället närmare en pareto-optimal situation, eller att maximera samhällets medborgares nytta. Då de flesta ekonomer har sett det omöjliga i det första är det nog det senare som gäller. Alltså, neoklassikerna har som modell över hur staten fungerar att den, till viss del, maximerar människors nytta!

Här är några fler exempel från Mankiw om hur staten fungerar:

So far we have seen that the government provides public goods because the private market on its own will not produce an efficient quantity. (s. 231)

Q U I C K Q U I Z : What is the free-rider problem? Why does the free-rider problem induce the government to provide public goods? (s. 233)

There are many examples of common resources. In almost all cases, the same problem arises as in the Tragedy of the Commons: Private decisionmakers use the common resource too much. Governments often regulate behavior or impose fees to mitigate the problem of overuse. (s. 235)

Public goods are neither rival nor excludable. Examples of public goods include fireworks displays, national defense, and the creation of fundamental knowledge. Because people are not charged for their use of the public good, they have an incentive to free ride when the good is provided privately. Therefore, governments provide public goods, making their decision about the quantity based on cost-benefit analysis. (s. 240)

Det här är alltså inget ideal som staten bör uppnå, det är vad den gör. Mot detta måste man ställa sig frågan: hur vet Mankiw att stater, i vissa fall, försöker maximera folkets nytta? Hur vet han att det är så stater fungerar? Vad för bevis är det som gjort att de andra tänkbara förklaringarna till staters agerande inte är lika troliga som denna?

Dessa frågor undviker Mankiw. Han ägnar inte ett kapitel, en paragraf eller en mening för att diskutera hur stater fungerar. Han skiljer inte mellan demokratier, diktaturer, monarkier eller teokratier när han säger att en stat jämför kostnader och vinster för samhället när den fattar ett beslut. Han definierar inte ens vad en stat är. Men han utgår ifrån att den, i vissa fall, utgår från folkets bästa när den fattar beslut.

När man har läst lite historia bakom många av de statliga institutioner som sägs finnas till för effektivitetsskäl ser man att den här idén är helt befängd. De första staterna som kom till var rena parasiter; det var en grupp människor som stal från andra för att leva marginellt bättre. Militärt försvar, för de europeiska staterna, kom till för att kungarna ville slå ned bondeuppror och stjäla mark och pengar från dennes grannar, samt urholka den makt som adeln, kyrkan, städerna och bönderna fortfarande behöll. Den moderna nationalstaten kom till genom plundring och blodbad. "Utbildning" kom till för att härskarna skulle indoktrinera sina undersåtar till en viss tro eller ideologi (vilket de nya härskarna i världen också visar). Rättsväsendets institutioner verkar ha blivit formade av staterna för att hjälpa maktägarna behålla makten, och för att få ut pengar och belöna duktiga undersåtar. Och det är historien för de stater som folk i väst idag anser är bra. Men Mankiw pratar om "governments" generellt sett, vilket skulle implicera att Nord Korea och USA lika ofta maximerar folkets välstånd i respektive länder.

Idén är mer galen när man betänker vad det verkligen innebär att vara rationell, vad det innebär att metodiskt undersöka en fråga så väl så att man kan se alla risker som finns med att ta ett beslut, alla problem som kan uppstå, men att man ändå tar det, för att det är så uppenbart att allting talar för att det blir bra av att ta det beslutet. Att någon stat vid något tillfälle verkligen gjort en fullständig cost-benefit analys (som Mankiw definierar det) för något stort projekt kan jag inte tänka mig är möjligt. [EDIT: Vid närmare eftertanke får jag nog säga att jag är mindre säker på det än vad jag angav. Alltså, det är inte alls otänkbart för mig att någon stat gjort en någorlunda vettig undersökning för någon fråga.]

Visst, det kanske säger mer om min ignorans än något annat, men att Mankiw inte tar upp någon sådan undersökning (eller litteratur om det) borde, om något, peka på att dessa undersökningar inte finns. Man kan ju tänka sig att Mankiw hade data som visade att det amerikanska folket, exempelvis, var väl villiga att betala pengar till deras militär för att se till att den offentliga varan [halv miljon döda irakiska barn] producerades. Men enligt vetenskapens principer borde han ju ha kunnat komma med en länk för det.

Det verkar alltså som om Mankiw, och därmed de flesta neoklassiker, har en något obefogad syn på staten. Att samma syn lärs ut i högskolor är något beklagande. För, med tanke på att perspektivet inte diskuteras och att inga alternativ presenteras, är det som att skolorna indoktrinerar studenterna till etatism. Det borde man väl ha förväntat sig, givetvis.

Principles of Economics - Dödviktsförlust

2012-01-03T13:31:00.001+01:00

I min tidigare del-recension av Gregory Mankiws Principles of Economics kritiserade jag konceptet dödviktsförlust (som även kallas dödviktskostnad), för att det användes felaktigt av nationalekonomerna. Jag har även kritiserat grunden för konceptet i en annan recension. I det här inlägget går jag igenom de två argumenten igen något mer utförligt, samt visar varför Mankiws beskrivning av problemet med skatter är fel (och hur det felet är snarlikt neoklassikernas problem med monopol).

Så, vad är en dödviktsförlust? Dödviktsförlusten försöker mäta den totala (eller samhälleliga) förlusten av situationer på marknader som inte är Pareto-optimala, d.v.s. situationer som inte är i perfekt (och bra) jämvikt. En dödviktsförlust uppstår när den sammanlagda nyttan som konsumenter och producenter får av en viss affär är mindre än vad den skulle kunna vara. Mankiw definierar en dödviktsförlust som "the fall in total surplus that results from a market distortion, such as a tax" (s. 165). På vilket sätt mäter man den här förlusten?

Jo, genom att mäta konsumt- och producentöverskott. Säg att en producent säljer äpplen för 20 kr/kg, men att kostnaderna för företaget ligger på 18 kr/kg. Då kommer producenten ha ett producentöverskott på 2 kr för varje kilo den säljer. Ett annat företag säljer sina snarlika äpplen för samma pris, men har en lägre kostnad, 17 kr/kg, och får således ett högre producentöverskott i sina affärer. Om man summerar alla producenters överskott från sina försäljningar, då får man det totala producentöverskottet för den marknaden.

Det fungerar något annorlunda för konsumenterna och deras överskott. Här ser man inte på skillnaderna mellan objektiva kostnader och pris, utan mellan priset och det högsta pris som en konsument kunde tänkt sig lägga ut för att få varan. Om någon hellre betalar 30 kr för ett kilo äpple än avstår, men inte 31 kronor, då får denne ett konsumentöverskott på 10 kr/kg. För den som högst betalar 25 kr/kg för äpplena har ett konsumentöverskott på 5 kr/kg.

Om man föreställer sig en marknad, med en tänkt utbuds- och efterfrågekurva så kan man se hur stora överskotten är; det är areorna mellan de båda kurvorna, fram till där de går samman vid marknadens jämvikt. Dödviktsförlusten uppstår när denna area minskar, av någon anledning. Nedan visas hur detta fungerar när en staten beskattar en viss marknad:

Detta grafiska sätt att visa vad dödviktsförlusten består av ger dock ingen direkt förståelse av vad det egentligen representerar. Vad samhället verkligen förlorar är att vissa individer inte kan tillfredsställa sina behov genom ömsesidigt gynnsam handel; två eller fler personer som skulle kunnat handla med varandra utan skatten kan nu inte längre göra det. Mankiw har ett bra exempel på detta:

To gain some intuition for why taxes result in deadweight losses, consider an example. Imagine that Joe cleans Jane’s house each week for $100. The opportunity cost of Joe’s time is $80, and the value of a clean house to Jane is $120. Thus, Joe and Jane each receive a $20 benefit from their deal. The total surplus of $40 measures the gains from trade in this particular transaction.

Now suppose that the government levies a $50 tax on the providers of cleaning services. There is now no price that Jane can pay Joe that will leave both of them better off after paying the tax. The most Jane would be willing to pay is $120, but then Joe would be left with only $70 after paying the tax, which is less than his $80 opportunity cost. Conversely, for Joe to receive his opportunity cost of $80, Jane would need to pay $130, which is above the $120 value she places on a clean house. As a result, Jane and Joe cancel their arrangement. Joe goes without the income, and Jane lives in a dirtier house.

The tax has made Joe and Jane worse off by a total of $40, because they have lost this amount of surplus. At the same time, the government collects no revenue from Joe and Jane because they decide to cancel their arrangement. The $40 is pure deadweight loss the fall in total surplus that results from a market distortion, such as a tax deadweight loss: It is a loss to buyers and sellers in a market not offset by an increase in government revenue. From this example, we can see the ultimate source of deadweight losses: Taxes cause deadweight losses because they prevent buyers and sellers from realizing some of the gains from trade. (s. 165-166)

Kritik
Vad finns det då för problem med den här neoklassiska analysen av dödviktsförlust? Det första problemet är att hela analysen bygger på en högst tveksam teoretisk grundval. Denna förutsätter att det är möjligt att, på ett vettigt sätt, jämföra och lägga samman folks värderingar av varor och tjänster, d.v.s. addera folks olika konsumentöverskott, samt att jämföra och behandla som likvärdigt detta konsumentöverskott med skillnaden i kostnaden och priset för säljaren, d.v.s. producentöverskottet. Alltså, det verkar inte vara möjligt, eller iaf inte säga något intressant, att plussa ihop olika människors konsumentöverskott, och att sedan jämföra detta med producentöverskottet.

Varför är det besvärligt att jämföra konsumenters överskott? Frågan svaras om man funderar på vad det är man försöker mäta, nämligen skillnaden i en varas pris och högsta priset någon vill köpa den för. Uppenbarligen går det att diskutera sådana skillnader, och lägga samman dem, men är deras total en meningsfull siffra? För att vara det måste nog ett konsumentöverskott i en marknad vara jämförbar med ett konsumentöverskott någon annanstans. ... [Här avbröts mina tankar av att jag märkte att jag inte kunde se något egentligt fel i den neoklassiska analysen här; jag ser inget uppenbart fel i att lägga samman olika individers villighet att betala för en vara. Problemet som jag tidigare haft med idén var att den här summan skulle säga något meningsfullt om folks välstånd/välfärd, och det kan det uppenbarligen inte göra, eftersom min vilja att köpa något inte behöver ha något att göra med hur bra jag mår av att köpa den. Jag kan exempelvis vara beroende av nikotin och inte få ut speciellt mycket av att röka, men samtidigt vilja betala ett högt pris för det, och en annan dag kan jag inte vara beroende, få ut mycket mer njutning av att röka lite, och samtidigt inte vara beredd att betala så mycket. Alltså, jag ser inget problem i att mäta folks villighet att betala för något, och hantera det som en siffra, men den kan inte ses som en teoretisk likhet med välfärd, vare sig i hälsa, välstånd eller nytta. Alltså, den neoklassiska analysen är här inte grundläggande problematisk, men eventuella utvidgningar av analysen är det.]

Att lägga samman konsumentöverskott och producentöverskott är problematiskt för de mäter olika storheter, alternativt har kommit till genom två olika modeller av individer. I det första fallet mäter neoklassikerna bara en skillnad mellan varas kostnad och en varas pris, vilket är ett annorlunda mått än en varas pris och ens villighet att köpa/sälja den. I det andra fallet utgår man från att producenten är villig att sälja varan för dess pris, vilket gör att analysen ser ut att vara likadan som med konsumentöverskottet. Men även här finns en skillnad! För, konsumenten är modellerad att söka maximal nytta, medan producenten är modellerad att se maximerad nytta som att vara detsamma som maximerad vinst. Det innebär att de olika modellerna har programmerats att värdera saker systematiskt olika; processen som leder fram till ett visst "överskott" är olika i de båda fallen och borde därför inte kunna jämföras med varandra. Det är olika saker alternativt är värderade av två skilda sinnen. Varför de skulle kunna slås samman är bortom mig.

Det andra problemet med dödviktsförlust är hur det används i analysen. Även om vi kan hålla med neoklassikerna om att konceptet är möjligt och mäter välfärd (eller är på något annat sätt intressant), så används det något felaktigt. Jag tog i förrförra inlägget upp detta när det gällde att jämföra förlusten av nedsluttande efterfrågekurvor, men Mankiw tar upp ett annat exempel, nämligen effektivitetsförlusten av skatter. När det gäller effektivitet så räknas inte att staten tar pengar - då neoklassikerna antar att alla fördelningar är effektiva, så att det inte spelar någon roll ifall du har pengarna eller staten har dem - utan bara ifall det kostar något för samhället att detta sker. Och enligt Mankiw finns det två problem med detta:

What are the costs of taxes to taxpayers? The most obvious cost is the tax payment itself. This transfer of money from the taxpayer to the government is an inevitable feature of any tax system. Yet taxes also impose two other costs, which well-designed tax policy tries to avoid or, at least, minimize:
The deadweight losses that result when taxes distort the decisions that people make
The administrative burdens that taxpayers bear as they comply with the tax laws
An efficient tax system is one that imposes small deadweight losses and small administrative burdens. (s. 250)

När det gäller den administrativa kostnaden räknar Mankiw konstigt nog bara på kostnaden som detta innebär för skattebetalaren, och inte för att hushålla alla människor som jobbar på skattekontoret.

Nåja, problemet jag vill uppmärksamma här är det första, dödviktsförlusten av skatter. Denna har redan illustrerats ovan, och är lika fel som den påstådda dödviktsförlusten av att folk köper på en monopolistisk marknad. Problemet är alltså inte att det uppstår en dödviktsförlust, utan att den här dödviktsförlusten (om det nu är ett problem) är större än vad för dödviktsvinster som skapas av statens aktivitet.

Detta kanske låter något konstigt, men tänk då vad som skulle hänt ifall staten använt pengarna de fått av skatten till att subventionera samma marknad som de beskattat. Vad blir resultatet? Det blir en extra kostnad för en revisor att dra ifrån och sedan lägga till en summa från företagens räkenskaper, alltså dödviktsförlusten är så gott som borta. Vad händer ifall staten skulle beskatta en marknad, och subventionera en annan? Måste det, överlag, uppstå en dödviktsförlust? Nej, rent teoretiskt skulle det kunna uppstå en vinst, beroende på hur marknaderna ser ut.

Detta innebär givetvis inte att skatter inte har några kostnader, utan enbart att den kostnad som Mankiw tar upp inte är korrekt analyserad. Problemet är att bara en viss synlig effekt undersöks. Annars finns det många andra kostnader med beskattning. Statens konsumtion kan vara direkt skadlig för skattebetalaren (se pengar som läggs på krig, upprätthållandet av negativa lagar och dylikt); den kan vara positiv, men samtidigt inte lika positiv som de tjänster man själv skulle valt att köpa (slipstensmuseum och annat beroende på ens smak); den leder folk till att utföra ineffektivt arbete (jämfört med om det inte fanns några skatter) för att slippa bli bestulna (skatteplanera); skattelagarna måste upprätthållas med våld och tvång så att vissa arbetar (ineffektivt) med att sätta folk i fängelse vilka förlorar på att bli frihetsberövade och samhället på att de inte längre kan utföra något speciellt produktivt arbete. Sammanlagt finns det väldigt många kostnader med skatter, och det är något pinsamt att Mankiw bara klarar av att nämna två.

Principles of Economics - Offentliga varor

2011-12-28T19:00:00.001+01:00

Ett standardargument mot helt fria marknader, för den som läst lite ekonomi, är att peka på förekomsten av offentliga varor. Detta tar även Mankiw upp i sin bok, och hans diskussion är nog helt representativ för de flesta vanliga ekonomer. Vad är då offentliga varor? Mankiw börjar diskussionen med att dela upp alla varor efter två kriterier:

Is the good excludable? Can people be prevented from using the good?
Is the good rival? Does one person’s use of the good diminish another person’s enjoyment of it? (s. 226)

Utifrån den här perspektivet finns det fyra olika sorters varor i ekonomin: privata varor, offentliga varor, allmänna tillgångar och naturliga monopol.

Private goods are both excludable and rival. Consider an ice-cream cone, for example. An ice-cream cone is excludable because it is possible to prevent someone from eating an ice-cream cone—you just don’t give it to him. An ice-cream cone is rival because if one person eats an ice-cream cone, another person cannot eat the same cone. Most goods in the economy are private goods like ice-cream cones. ...

Public goods are neither excludable nor rival. That is, people cannot be prevented from using a public good, and one person’s enjoyment of a public good does not reduce another person’s enjoyment of it. For example, national defense is a public good. Once the country is defended from foreign aggressors, it is impossible to prevent any single person from enjoying the benefit of this defense. Moreover, when one person enjoys the benefit of national defense, he does not reduce the benefit to anyone else.

Common resources are rival but not excludable. For example, fish in the ocean are a rival good: When one person catches fish, there are fewer fish for the next person to catch. Yet these fish are not an excludable good because it is difficult to charge fishermen for the fish that they catch.

When a good is excludable but not rival, it is an example of a natural monopoly. For instance, consider fire protection in a small town. It is easy to exclude people from enjoying this good: The fire department can just let their house burn down. Yet fire protection is not rival. Firefighters spend much of their time waiting for a fire, so protecting an extra house is unlikely to reduce the protection available to others. In other words, once a town has paid for the fire department, the additional cost of protecting one more house is small. (s. 226-227)

Se även följande schematiska figur:

Så, en offentlig vara är helt enkelt en vara med en viss speciell karaktär: väl producerad kan ingen hindras från att konsumera den, och ingens konsumtion hindra andra från att konsumera den. Varför innebär den här strukturen på varor ett problem? Jo, för enligt standard neoklassisk analys kommer dessa varor inte att produceras i tillräckligt stor mängd. Vad menas med "tillräckligt stor mängd"? Som jag förstått det så ses det i förhållande till vad som skulle producerats ifall varan vore en privat vara. Alltså, mängden är sub-optimal för att om den vore annorlunda skulle mer producerats. Om det är så pekar det ännu mer på att det neoklassiska ramverket är sub-optimalt för att diskutera samhällsproblem utifrån, men jag är inte säker.

I vilket fall kan vi tänka oss, rent intuitivt, att det skulle vara dåligt ifall vissa offentliga varor inte producerades, och att man då skulle kunna tänka sig att det är okej med beskattning för att producera dessa varor. Försvar verkar ju vara ett sådant fall - vilket jag dock argumenterat emot förr. Men, hur kommer det sig att privata företag inte kan producera dessa varor?

När Mankiw försöker förklara detta tar han upp fyrverkerispel som ett exempel. Det visade att även om varje medlem av en viss lokalbefolkning på 1000 personer skulle vara beredd att betala 10 kr för att se fyrverkerierna, för vilket kostnaden är 5000, så skulle inte en entreprenör kunna producera detta. Detta för att när entreprenören skulle försöka sälja biljetter till föreställningen så skulle folk inse att de kan se det utan biljett, och att de därför inte har något incitament att betala för det. Mankiws slutsats av detta är att den privata marknaden inte kan producera ett fyrverkerispel. Han uttrycker det generellt således: "Because public goods are not excludable, the free-rider problem prevents the private market from supplying them." (s. 228)

Denna slutsats är antingen uppenbart falsk eller så definierar Mankiw ”privata markander” så att dessa inte inkluderar vad än man skall kalla de fyrverkispel som uppkommer av att flera hushåll var för sig köper in några pjäser så att det uppstår ett decentraliserat fyrverkeri. Den generella slutsatsen blir alltså ointressant ifall man är intresserad av ifall det i privata samhällen produceras offentliga varor eller inte. Och Mankiws exempel var seriöst menat; det var "realistiskt".

Problemet med den neoklassiska analysen av offentliga varor torde vara uppenbart: det stämmer helt enkelt inte. Varor som fyrverkerispel produceras och kan åtnjutas, trots att det verkar finnas en logik som säger att den inte kan uppstå. Hur kan då privata samhällen eller marknader producera dessa varor, vad för incitament leder folk till att få dem producerade?

Filosofen Roderick Long tar upp fem olika sätt som rena offentliga varor* kan finansieras utan tvång:

[1] Conscience: Public goods can be funded through reliance on custom, morality, and non-material rewards. Many public goods are already so funded; volunteer fire departments are an obvious example. A less obvious example, perhaps, is churches: one can walk into a church, listen to the sermon, ignore the collection plate, and walk out. Indeed, everyone who wants to hear the sermon could free-ride in the same way. Hence the economists ought to predict that no churches would ever be built and no ministers paid; yet somehow this is not the case. ... Indeed, as Robert Axelrod shows in his book The Evolution of Cooperation, both biological and cultural evolution tend to promote the emergence of cooperative dispositions, because those who manifest such dispositions acquire a reputation as a cooperator, and thereby attract other cooperators; as these cooperators flourish by reaping the benefits of increased cooperation, the cooperative impulse is further selected for.

[2] Delegation: [This] solution is really a variation on the [first], but it is distinctive enough to warrant separate mention. Those wishing to solicit contributions to some worthy cause will raise much more money if they devolve responsibility by assigning local people to collect from friends, family, and co-workers. This strategy is employed with great effectiveness by the United Way. Social pressure, and the desire to look good in front of one's peers, are powerful incentives - incentives that might well serve to motivate contributions to the patriotic defense of one's homeland.

[3] Guarantee: In his book The Limits of Government: An Essay on the Public Goods Problem, David Schmidtz suggests offering moneyback guarantees as a way of increasing the incentive to contribute. Remember that a public-goods problem comprises two elements: the Free Rider problem (the temptation to free ride if others contribute enough) and the Assurance problem (the fear that one will end up a sucker if one contributes and others end up not contributing). If those soliciting funds offer to refund contributors' money if insufficient funds are raised to fund the public good, the Assurance problem is defused. The Free Rider problem still remains, of course; but once the incentive to defect has been cut in half, the non-monetary incentives to cooperate may be enough to overwhelm it. [En variant av detta är att endast bygga projektet ifall tillräckligt många bidrar till det. Kolla in the point, och Murphy-Krugman-debatten.]

[4] Packaging: One way to fund public goods is to package them with private goods (from which non-contributors can be excluded). In 19th-century England, private roads were built that were not toll roads: they were completely free, and anyone could use them. Why was it in the road-builders' interest to supply this public good, then? Because the road-builders owned property - a private good - alongside the site of the proposed road, and once the road was built, increased traffic brought increased commerce, and the value of their property was increased. [Ett annat exempel, som Bruce L. Benson tar upp i The Enterprise of Law och Alison Wakefield i Selling Security, är när en hyresvärd för ett kvarter hyr in privata väktare som hyresgästerna betalar via hyran. Väktarna ser till att upprätthålla ordning, vilket är en offentlig vara.]

[5] Advertising: Could the public good of national defense be funded by advertising as well? Perhaps so. How much money would Coca-Cola be willing to donate to national defense, in exchange for the right to advertise: "COCA-COLA: WE DEFEND AMERICA!" Quite a bit, I would bet. [Long behandlar detta som en del av "Packaging", men det kan ses som en separat kategori. Detta gäller även för företag som sponsrar vissa kulturutställningar, konserter och tidningar.]

Ett annat exempel som ekonomen Bryan Caplan tar upp är signalering, vilket har lite att göra med #1 och #2 ovan. Här är vad en av hans studenter skrivit om det:

[6] Signaling: In signaling models, selfish agents might voluntarily supply public goods. Yes, if donating to charities, giving blood, or sponsoring militia units or adopting part of a roadway signals, "I am a nice guy; vote for me and/or buy my products and/or marry me, because if I am this nice to complete strangers, imagine how great I am to my constituents/customers/family! Also, I can afford to do a lot for you." It's like potlatch!

Jag har själv upptäckt ett annat sätt som offentliga varor kan finansieras på:

[7] Bieffekt av en annan aktivitet: Att det finns ett prissystem i ekonomin (och att folk har information om det) kan ses som en offentlig vara, men denna har inte producerats genom att folk försökt skapa ett prissystem, utan av att folk bara försökt köpa och sälja varor. På samma sätt kan kanske den offentliga varan försvar komma till genom att en mängd individ var för sig har ett intresse av att utföra militärövningar i diverse miliser. Eller att en viss moralisk eller språklig ordning kan upprätthållas av att folk verkligen gillar att säga till folk som gör eller säger fel.

Se även mitt inlägg om hur ett fritt samhälle kan producera ett försvar mot fientliga makter.

Vad gäller drivkrafter verkar det handla om moral, signalering (reklam), vinstintresse (genom paketering) och att bara vilja uppnå något (garantin och bieffekten, men det kan nog påverka de andra intressena också). Alltså, de förklaringar som jag tagit upp hittills kan nog beskrivas på ett annat sätt, så att man tar bort minst en kategori.

I vilket fall som helst borde dessa mekanismer och exempel visa att det inte är omöjligt att offentliga varor kan produceras utan stater, och att det inte heller är ovanligt att det sker. Den neoklassiska modell som Mankiw tar upp stämmer inte överens med verkligheten.

Men, även om modellen som Mankiw tar upp inte stämmer helt, stämmer den till viss del. Att betala för en offentlig vara är inget som man alltid är inställd till att göra, och varje utläggning för en offentlig vara är nog, allt annat lika, mer kostsamt än köp av privata varor. Alltså, modellens logik har viss förklaringskraft - se rationell ignorans och rationell irrationalitet - men den kan nog enbart appliceras i en analys som en del av en större teori. (Det här felslutet verkar neoklassikerna göra på många fler ställen.)

Hur kan man enkelt anpassa modellen för att göra den mer relevant till en samhällsanalys? Ett förslag är att låta dess logik stå som förklaring till varför folk inte är beredda att ge bort hur mycket pengar som helst till allmänna ändamål. Istället för att marknaden och civilsamhället inte kan producera några offentliga varor finns det bara en begränsning på hur mycket pengar folk är villiga att lägga på det. Detta skulle kunna förstås som i procent av medelsvenssons inkomst, ett absolut mått eller som procent av BNP. Det viktiga utifrån det här perspektivet blir att veta hur stor denna "offentliga fond" skulle bli. I den politiska debatten borde frågan vara bli ifall den privata offentliga fonden är tillräckligt stor för att producera alla offentliga varor man bryr sig om, och ifall man känner sig beredd att använda våld för att tvinga folk att bidra till att fonden blir större, samt effektivitetsskillnader mellan stat och marknad.

Detta är inte allt man kan säga på temat offentliga varor, men för tillfället tror jag att det räcker.

* Som Mankiws exempel i rutan ovan visar, kan en viss vara eller tjänst vara en offentlig eller privat vara beroende på den sociala strukturen. Om staten förbjuder vägar från att ta betalt för sin service, då blir alla vägar direkt omöjliga att produceras som privata varor. Roderick Long tar upp fem sätt att lösa problemet med offentliga varor, men en lösning är bara att lösa ett problem som staten skapat, och inte en lösning på det generella problemet med offentliga varor.

Principles of Economics - Marknadsmakt

2011-12-27T22:49:00.002+01:00

Efter ett litet uppehåll kommer här fortsättningen i min recension av Gregory Mankiws Principles of Economics. I det här inlägget skall jag kolla på det andra generella argumentet Mankiw, och den neoklassiska skolan överlag, lägger fram mot helt fria marknader. Detta är fenomenet som kallas marknadskraft, vilket är när en marknadsaktör kan förändra priset på en viss vara genom sitt agerande.

Man kan tänka sig att en säljare har den här makten (monopol), men det kan även gälla för köpare (monopsoni). Alltså att en säljare kan minska utbudet på en vara för att höja priset på den, eller att en köpare kan minska efterfrågan på en vara för att minska priset. (Problemet med säljare eller köpare som ökar utbudet respektive efterfrågan är inget som analyseras, nog för att det inte är så relevant.) Här kommer jag enbart att gå igenom fall av den förra sorten, men logiken i varför det är ett problem gäller även för det andra fallet.

Varför är marknadskraft ett problem då? Jo, på en ideal marknad, med perfekt konkurrens, kommer varje företagare att vara tvungen att sälja sina varor till den lägsta kostnaden som krävs för att det skall vara precis lönsamt att producera varan, d.v.s. när produktionen inte ger någon vinst (eller förlust). Detta är, enligt alla neoklassiker, ett bra tillstånd, och det kommer till tack vare att efterfrågekurvan är perfekt elastisk. D.v.s. finns det ens den minsta förändring i någon företagares pris kommer alla konsumenter att köpa den här varan någon annanstans. Alltså, ifall ICA ökar priset på sin inlagda gurka av Felix, då kommer ingen konsument att köpa den varan där, och istället köpa varan på Coop eller dylikt. Detta kräver att varan kan säljas av vilken producent som helst (eller iaf att det finns "tillräckligt många" säljare så att de konkurrerar med varandra om pris).

Men, när en producent märker att en minskning av priset inte innebär att de förlorar alla sina kunder, då finns det en möjlighet att de kan öka priset lite och tjäna en högre vinst för detta. Om producenten gör detta - vilket denne borde göra, som en god vinstmaximerare - kommer den att tjäna mer pengar, men konsumenternas förlust är högre än dennes vinst, så utilitaristiskt är det dåligt ifall företaget gör detta. Detta räknar neoklassikerna ut genom att kika på konsument- och producentöverskotten, och enligt den analysen medför alla marknader där [minskat utbud -> högre pris] ett problem. När företagarens vinst av en prisökning inte är lika stor som konsumenternas förlust av detta uppstår alltså en deadweight loss. Och det är, enligt neoklassikerna det som är problemet med marknadskraft.

Detta koncept delar samma problem som producent- och konsumentöverskott gör, men också ett ytterligare som jag tänker diskuterar i ett senare inlägg. Men, även om man bortser från dessa problem är Mankiws diskussion av problemet inte helt korrekt. För, han verkar definiera monopol så att de alltid har makt över priset, men detta verkar inte gälla, såvida man inte definierar monopol just så. Och det verkar Mankiw inte göra:

Not all goods and services, however, are sold in perfectly competitive markets. Some markets have only one seller, and this seller sets the price. Such a seller is called a monopoly. Your local cable television company, for instance, may be a monopoly.
s. 67
[A] monopoly...has no close competitors and, therefore, can influence the market price of its product. While a competitive firm is a price taker, a monopoly firm is a price maker.
s. 315

Alltså, monopol verkar definieras efter om en producent är ensam om att sälja en viss vara, och marknadskraft följer ifrån det. Men, måste det vara i monopolistens intresse att alltid minska utbudet på sina varor? Nej, för det beror på hur elastisk efterfrågan är, alltså hur mycket mer folk kommer att betala för det mindre utbudet.

Säg att en monopolist av salt minskar utbudet så att köparna måste konkurrera om de få paket salt som finns kvar. För egen del bryr jag mig inte så mycket om priset för salt, men vill gärna ha det, så jag kommer att bjuda ganska mycket för att få ett paket salt, säg det dubbla. Om de flesta tänker likadant behöver nog monopolisten inte minska utbudet med så mycket för att priset skall kunna höjas så mycket. I det här fallet, när efterfrågan är inelastisk, skulle det löna sig för en monopolist att minska utbudet.

Men, det går också att föreställa sig fall när efterfrågan är elastisk (även om den inte är perfekt elastisk), vilket innebär att producenten får en lägre vinst av att minska utbudet, trots att priset stiger något. Enligt Wikipedia skall sprit och turistflyg ha en elastisk efterfrågan, så om vi (troligtvis otillbörligt) antar att elasticiteten är densamma ifall industrierna monopoliseras, skulle monopolisterna inte minska utbudet av dessa varor. Alltså, monopol innebär inte nödvändigtvis negativa konsekvenser för samhället (vilket påpekades för snart hundra år sedan av Ludwig von Mises i Socialism). Det finns dock andra argument mot monopol, men just det argumentet som neoklassikerna tar upp mot monopol är inte alltid relevant.

Ett annat problem med den neoklassiska analysen av marknadskraft är att "deadweight loss" räknas som ett...absolut...problem, medan problemet bara diskuterats för en enstaka marknad. Ifall utbudet av glass minskar och efterfrågan är inelastisk uppstår en dödviktsförlust. Där slutar den neoklassiska analysen som Mankiw tar upp, men aktörernas beteende slutar inte. För, om folk inte konsumerar glass lär de konsumera något annat, investera i företag eller (i praktiken) investera pengarna genom att ha de på banken. I båda fallen ökar konsumtionen, vilket också ökar konsument- och producentöverskotten i dessa industrier. Detta måste tas med i välfärdsanalysen av den första marknaden, om vi följer den neoklassiska analysen. Då uppstår frågan, är efterfrågekurvorna "sämre" (mindre elastiska (eller?)) i dessa marknader än i den första? Om de är det, är monopolisten drag dåligt (men ändå inte lika dåligt som dödförlusten säger), men om de inte är det är dennes drag positivt; företagaren slutar använda resurser för en viss industri som istället är mer värdefulla på något annat ställe.

Alltså, problemet med analysen av dödviktsförluster är att ekonomerna verkar anta att utöver den enda marknad som påverkas så är marknaden helt perfekt (så att ingen marknads dödviktsförlust kan förändras i storlek). Men om det inte stämmer - vilket vi lugnt kan säga är fallet - måste ju alla prishöjningar för en enskild marknad leda till ytterligare effekter, vars helhet inte går att veta utan att ha undersökt de andra påverkade marknaderna. Detta gäller även för marknader där det finns externa effekter; det går inte att bara analysera dessa marknader för att veta vad som är effektivt, man måste även se till de andra marknaderna som också har dessa effekter. Den neoklassiska analysen är för tillfället något för enkel för att vara komplett.

Ovanstående analys innebär dock inte att marknadsmakt, som fenomen, inte kan vara ett problem. (Här håller jag med Mises, istället för Rothbard.) Vad jag vill få fram är att det inte är så fullt enkelt att veta om en firma använder sin marknadskraft negativt eller inte.

Men, om vi går vidare, hur ofta menar Mankiw att det här problemet uppstår? Det finns tre faktorer som kan skapa monopol:

A key resource is owned by a single firm.
The government gives a single firm the exclusive right to produce some good or service.
The costs of production make a single producer more efficient than a large number of producers. (s. 317)

Det första scenariot inträffar väldigt sällan i dagens miljö; Mankiws enda exempel är De Beers, som har 85% av diamantmarknaden idag. Historiskt verkar ett sådant monopol aldrig ha uppstått på marknaden. Det företag som jag hört skall ha varit närmast var Rockefellers Standard Oil, vilket skall ha producerat 91% av all olja i USA. Men, enligt Wikipedia minskade denna dominans innan företaget blev åtalade av den federala staten:

Due to competition from other firms, their market share had gradually eroded to 70% by 1906 which was the year when the antitrust case was filed against Standard, and down to 64% by 1911 when Standard was ordered broken up and at least 147 refining companies were competing with Standard including Gulf, Texaco, and Shell.

Thomas DiLorenzo skall dessutom ha skrivit en artikel som dessutom visar att Standard Oil och liknande stora företag under slutet av 1800-talet minskade sina priser mer än vad som skedde med andra varor. Jag har inte läst artikeln, men Don Boudreaux refererade till den för några år sedan, så det stämmer nog.

Det andra scenariot menar Mankiw är mer vanligt, vilket uppenbarligen stämmer idag.

Det tredje scenariot är något mer besvärligt. Enligt Mankiw leder en sådan struktur till naturliga monopol.

A natural monopoly arises when there are economies of scale over the relevant range of output. In this case, a single firm can produce any amount of output at least cost. That is, for any given amount of output, a larger number of firms leads to less output per firm and higher average total cost.
s. 318

Jag finner analysen om naturliga monopol något konstig. För, företaget får monopol för att det kan producera vid en låg kostnad när den producerar stora volymer. Men det skapar problem genom att det minskar utbudet. Men om den gör det får den inga produktionsfördelar, och då borde andra företag gå in på marknaden. Så, vad händer? Mankiw tar inte upp den här problematiken.

Vad skall man då göra med monopol? Mankiw tar upp fyra förslag: (1) reglera marknaderna med "konkurrenslagar" (förbjuda stora företag med antitrust-regleringar); (2) reglera en monopolists beteende, oftast tvinga den att prissätta till marginalkostnaden; (3) låt staten driva företaget; eller (4) gör inget alls. Överlag menar Mankiw att varje ansats har sina problem och fördelar, och ger inget odelat stöd till någon politik.

Nu har jag enbart gått igenom "monopol" i det här inlägget, men analysen gäller inte enbart för monopol. Egentligen gäller denna problematik för, i stort sett, alla marknader i samhället. Inget företag slutar att få kunder ifall den höjer priset med en krona, så problemet med marknadsmakt finns överallt. Att marknaden är imperfekt på detta sätt tas på stort allvar av många ekonomer, uppenbarligen. Själv ser jag inget större problem när jag handlar, så jag håller inte med. Om marknadsmakt är ett reellt problem (jag är öppen för det) verkar det förminskas av att neoklassikerna behandlar det som ett problem som gäller för alla industrier. De borde formulera sin teori något mer specifikt för de fall där marknadskraft är ett problem, samt hitta på ett bättre sätt att analysera problemen som följer från det.

Det enda moraliska dilemmat

2011-12-25T19:59:00.000+01:00

Jag har skrivit lite om frågan om moral tidigare, och har tänkt att skriva en hel del till. Men, jag tror inte att den grundläggande moraliska frågan behöver så mycket bakgrundsfilosoferande som jag har avsikt att skriva om, så jag tänkte lägga fram resonemanget om det i det här inlägget. Allt jag skriver efteråt tror jag kommer att komma tillbaka till den här punkten.

Den poängen, är att man som enskild individ har ett, och endast ett, avgörande moraliskt val att göra, och att mer eller mindre alla moraliska frågor kan kokas ner till den här frågan. Jag är inte helt säker på det, givetvis, men rätt så. Vad består detta val av? Jo, det är att man kan välja mellan två goda saker:

Att göra ens liv bättre för sig själv utan att orsaka någon skada mot andra, som man själv inte skulle tålt att andra orsakade mot en själv (i runda slängar); eller
Att arbeta för att göra livet bättre för alla när detta innebär en kostnad för en själv, alltså när man handlar för det allmänna bästa, men när det är negativt för en själv.

Något förenklat skulle man kunna säga att detta val står mellan att agera (rationellt) egoistiskt och (rationellt) utilitaristiskt. Det här är snarlikt det perspektiv som Nietzsche och Rand vände sig emot, nämligen tanken att valet stod mellan att agera omoraliskt (egoistiskt) och moraliskt (altruistiskt). Men, att agera egoistiskt, utan att skada någon annan, är inte omoraliskt; och att agera altruistiskt är inte det mest moraliska. Istället så är det moraliskt att uppnå sin egen lycka, men än mer moraliskt att hjälpa alla att uppnå sin högsta lycka. Så, återigen, det fundamentala valet man som en rationell individ ställs inför är att hjälpa sig själv eller att hjälpa alla kännande varelser som finns.

Det här perspektivet säger inte, som utilitarism, att det bara finns en moralisk skala, utan flera. Som jag förstår det egoistiska perspektivet ovan så innebär det inte att man enbart uppnår sina egna mål, utan att man inte utsätter andra människor för en viss skada. Skada definierar jag här som all den skada man kan utsätta andra för, utöver den som man som rationell individ skulle åsamka andra för att alla likvärdiga individer skulle kunna få leva under samma rättigheter. Jag skulle nog hellre definiera det enbart i den smärta som krävs för att alla skall kunna leva ett egoistiskt liv utan att kunna skada andra, men det verkar vara något besvärligare och längre att skriva ned. Alltså, etisk egoism innebär att, jäkligt förenklat, att man gynnar sig själv samtidigt som man inte förstör för någon annan. Att gynna sig själv innebär dock inte att man måste missgynna andra, vilket varit huvudpoängen i ekonomi sedan François Quesnay och Adam Smith.

Utilitarism däremot erkänner bara en moralisk skala, den att lycka är bra och att lidande är dåligt. Givet att man kan mäta lycka och lidande i mängd och magnitud, jämföra dessa känslor mellan individer, så kan alla handlingar klassificeras i två läger: de som tenderar att maximerar lyckan och de som inte gör det. Rent praktiskt kan vi nog aldrig uppnå det förra, men jag tror att i nästan alla praktiska frågor är en utilitaristiskt ansats den mest moraliska. Varför? Jo, för att jag som individ föredrar i regel att maximera min egen lycka, även om det innebär lite lidande (jag kan tänka mig att gå till tandläkaren istället för att leva med tandvärk resten av livet). Om jag då accepterar den här logiken för mig själv, varför inte då acceptera den för alla andra också? Även detta går säkert att uttrycka på ett mer exakt sätt, men i grund och botten är det enkelt: det bästa som finns är för att alla kännande varelser genom tiderna kan få ha det så bra som möjligt. (Man kan även se utilitarism som preferens-utiliatarism, som att man försöker uppnå ett maximum av folks egoistiska preferenser, vilket inte behöver innebära att man maximerar lyckan i världen.)

Vad innebär detta då? Jo, i grund och botten handlar det om att det finns två sätt att leva, båda moraliska, men att det ena är mer moraliskt än det andra. Jag gissar att det mest moraliska perspektivet aldrig kommer att bli fullständigt dominant; att varje individ väljer att agera mer egoistiskt än utilitaristiskt (för att det är vad en rationell och moralisk individ skulle gjort), och att alla moraliska dilemman kan förstås utifrån det här perspektivet. Det senare är kanske bara jag som är fast i mitt eget perspektiv, så att jag bara kan se alla praktiska moraliska konflikter utifrån det här perspektivet.

Om några socialdemokrater eller sossar läste den här bloggen skulle jag säga att det i princip innebär att ni först borde lära sig att inte orsaka någon skada för andra, och för det andra att lära sig vad det är som skapar mest lycka för alla. I båda fall misslyckas de med det idag. För libertarianer innebär det att vi borde vara mer aktivistiska av oss, och mer öppet förespråka en radikal förändring av politiken i en frihetlig riktning vilket både leder till ena målet målet, men också till det andra.

Jag har begränsat mig lite i inlägget. Jag har inte tagit upp något om problem att det inte finns någon sann moral, så egentligen pratar jag bara om vad jag själv tycker är moraliskt och mer moraliskt. Ett, kanske viktigare, problem är att det inte är helt klart vad egoism och utilitarism innebär i praktiken, alltså att det finns så stora problem med att veta vad det rationellt egoistiska eller utilitaristiska är, att det är svårt att göra avvägningar mellan dem.

Lite om Astrid Lindgren-fallet

2011-12-22T22:39:00.000+01:00

Niclas Wennerdal delade med sig av en länk (på facebook) till Läkartidningens intervju med narkosläkaren som stått i centrum i "Astrid Lindgren-fallet", där narkosläkaren blev åtalad för att ha dräpt en förtidigt född flicka. Från att narkosläkaren blev arresterad har det här fallet hållit på i nästan tre år, och slutade när tingsrätten ogillade åtalet, nu den 21 oktober.

Artikeln går igenom vad som hänt från hennes perspektiv och är klart värt att läsa. Den visar på några av de systemfel som finns inom den svenska poliskåren och rättsväsendet. Nedan följer några talande utdrag.

– När vi hade hunnit halva ronden ungefär så klev det in fyra poliser i skinnjackor på avdelningen. De pratade först med min chef, som kom och hämtade mig och sa att det var några poliser som sökte mig. »Jaha«, sa jag. Jag förstod ingenting. Jag hade vittnat i en rättegång om en barnmisshandel några månader tidigare. Min chef frågade om det kunde ha något med det att göra. Jag sa att jag inte visste.

När narkosläkaren frågade poliserna vad det hela rörde sig om, om hon kanske hade gjort något, så fick hon bara veta att hon skulle följa med.

– Jag sa att jag ju ville veta vad jag hade gjort. Och jag sa att innan jag går måste jag skriva färdigt mina anteckningar, vad jag har ordinerat. Det fick jag bara göra för halva antalet patienter, för sedan var de tvungna att ta med mig. Jag fick klä om till civila kläder, men jag behövde inget mer, sa de. En kvinnlig polis fanns hela tiden mindre än en meter ifrån mig. Det var väldigt underligt alltihop.

Såväl narkosläkaren som hennes chef var både förvånade och upprörda, poliserna ville till att börja med inte ens säga vart de skulle föra henne.

...

– Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«

...

Vid det första förhöret som försvarsadvokaten var med på frågade narkosläkaren vad det var för skillnad på mord och dråp, men det kunde inte förhörarna redogöra för.

– Advokaten fick gå in och förklara, det tyckte jag var mycket, mycket märkligt. Några som ska förhöra mig om ett mord och inte vet skillnaden på mord och dråp. Advokaten blev väldigt upprörd.

Narkosläkaren fick med sig ett visitkort av advokaten.

– Jag hade det i fickan, det var det enda jag fick ha där i cellen. Och så fick jag sova på en galonbrits med en filt över mig, med lampan tänd. Det var inte så mycket till sömn.

...

Under dagen kom Björn Hurtig, som sedan varit hennes försvarsadvokat hela tiden. Förhören fortsatte, och narkosläkaren säger att hon då hade hunnit rekapitulera en del och kunde berätta lite grann av vad hon kom ihåg, även om det inte var särskilt mycket.

– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare.

...

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

– De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova.

På torsdagen fick narkosläkaren veta att hon skulle på häktningsförhandling på fredagen.

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

...

Inledningsvis var det åklagaren Elisabeth Brandt som höll i utredningen. Narkosläkaren säger att det var först under häktningsförhandlingen hon fick en sammanhängande bild av vad anklagelserna bestod i.

– Att jag hade begått ett barmhärtighetsmord. Att jag inte hade orkat se den här sjuka lilla flickan, och därför hade jag givit henne en dödlig dos av tiopental.

Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«

Artikeln fortsätter med åklagarens klåpaktiga beteenden under rättegången och har mer om polisernas motbjudande beteenden. Nu kan man kanske förstå deras reaktion som att den kom ifrån en situation där de trodde sig ha att göra med en barnamördare, men just att de hade makten att bete sig så illa mot henne talar för att det finns systematiska problem med rätten idag. Det är ju inte olagligt för polisen att arrestera folk, frihetsberöva dem och komma undan med att de gjorde ett misstag, så det borde inte förvåna en att folk i den positionen inte behandlar folk i deras makt med respekt. Det är verkligen galet att tillåta några - även om de sägs vara till för ens säkerhet - ha sådan makt över andra. Visst, våra polisers beteende är inget jämfört med vad de egyptiska svinen håller på med, exempelvis, men det säger bara att det egyptiska systemet är mer galet än vårt.

Annat galet: En sosse tyckte att det fanns för många facebook-grupper som stöttade den åtalade läkaren, så han startade en för åklagaren, Elisabeth "Vad är salt" Brandt. Inga argument läggs fram för att det finns skäl att tro att åklagaren faktiskt varit kompetent. Det blir inte någon förundersökning av åklagaren som tog över, Peter Claeson; visst, det är rätt som överåklagren Eva Nilsson säger att "åklagarens bedömning av bevisningen som ledde till beslut att väcka åtal inte behöver vara felaktig även om domstolen gjort en annan värdering av bevisningen och ogillat åtalet", men är det inte just en förundersökning som behövs för att se om det faktiskt fanns tillräckliga befogade bevis? Peter Claesson är själv säker på att han gjorde rätt.

Varför jag inte tror det finns en skapare

2011-12-19T13:18:00.000+01:00

Jag har inte diskuterat religion så mycket på bloggen, och det längsta jag skrivit om det var en hypotes till varför det existerar. I det här blogginlägget tänkte jag skriva om gud, och varför jag inte tror att denne existerar, eller ens verkar vara rimlig. Med gud menar jag inte vilken gud som helst utan just en skapare, en som planerade att världen skulle existera och fick den att göra det, men som själv inte är skapad av något annat; en intelligent första rörare eller primus motor. Det har ju funnits idéer om andra gudar, odödliga varelser med väldiga krafter men som inte skapat världen, men svarar på böner och ser till att skörden blir bra. Asagudarna, exempelvis. Dessa gudar håller jag mig undan ifrån och kommer enbart diskutera gudar som den kristna guden och andra gudar som liknar denne.

Varför enbart diskutera den här idén om gud? Det finns ju många uppfattningar om gud - varenda objekt verkar vid något tillfälle ha trotts vara en gud av någon annan - så det finns många gudar att diskutera. Men på något sätt verkar just den eviga guden som alltid har funnits vara av större vikt än den gud som blev framslickad av en gigantisk ko från en isstod. Mer filosofiskt intressant, kanske? Eller så är det bara av att ha levt i den västerländska (kristet influerade) miljön som får mig att anse det. Eller så är det så att människans rationella sinne har lyckats hitta naturliga förklaringar för hur det mesta i universum fungerar - allt från moral till planeternas formation - vilket har "trängt ut" gud från det mänskliga sinnet, så att det är endast som Existensens skapare gud kan vara en nödvändig hypotes. Allt annat är förklarat.

Så, finns gud? Såvitt jag vet, nej. Varför? Det finns, såvitt jag känner till, inga vetenskapligt dokumenterade händelser som pekar på guds existens. Eller, om någon, som enbart ville förstå världen, skulle försöka förklara den, skulle denne inte postulera att en gud skapat den.

Det verkar som att den här grundinställningen - tro inte på det som det inte finns bevis för - verkar vara den mest förnuftiga. Motsatsen leder en inte till att tro på bara en viss gud, utan på alla gudar (samt att alla gudar är påhittade!), vilket borde vara fullständigt orimligt. Att bara tro utan grund leder en till att tro på ett motsägelsefullt allt och intet.

Men, det finns ju ett stort antal observationer som vissa menar pekar på att en gud finns, snarare än att det inte finns en gud. Självaste universums existens, menar vissa är tillräckliga bevis för att dessa blivit skapade av en varelse; det kosmologiska argumentet. Men detta argument, även om det är sant, visar inte att den första orörda röraren, det som orsakar sig själv, är en intelligent varelse. Det finns, utifrån det argumentet, inget rum att säga mer än att det finns något, och att det alltid funnits. Ett annat känt argument är att det verkar osannolikt att fysikens konstanter, som är så exakta, men verkar vara något godtyckliga, skulle kunnat ge upphov till den värld vi lever i, om inte en gud bestämt vad de konstanterna är. Även om det argumentet stämmer, leder den inte till att tro på en viss gud, dock (och tveksamt ifall denne är god). Och argumentet missar att existensen kan vara så stor att det finns olika fysiska världar med olika fysiska konstanter; eftersom vi är tänkande varelser måste vi ha uppstått i en miljö där de fysiska konstanterna tillät oss att existera. Andra argument bygger på att det finns komplexa saker, och det är svårt att förstå hur dessa komplexa saker kom till utan att någon ännu mer komplex varelse skapade dessa. Om man accepterar detta argument borde man ha svårare att förklara Guds existens än människornas, så det leder ingen vart. Dessutom finns det ett flertal förklaringsmodeller för hur mindre komplexa saker kan ge upphov till mer komplexa saker.

Det finns många fler argument, vissa sämre än andra, men alla verkar brista vid någon punkt.

Skulle det då kunna finnas en gud? Alltså, att inte tro på en gud handlar om att det inte finns tillräckliga bevis just nu för att tro, men det säger inte nödvändigtvis att en gud inte skulle kunna existera. Som att någon har en tom låda, och man har ingen aning om vad som är i den. Skulle det vara omöjligt att det finns en groda i lådan? Nej, det är en teoretisk möjlighet. Men, det finns ingen speciell anledning att tro att det är en groda i lådan, istället för att den innehåller en bok, en kortlek, en sten eller inget alls. Hur är det då med gud, skulle det teoretiskt vara möjligt att det finns en gud, som skapat naturens lagar, satt de i rörelse och låter bli att avslöja sig för oss människor?

Jag är väldigt tveksam till det. Detta för att existensen av en intelligent skapare kräver att detta intellekt ändå tänker, och tänkande kräver en process, alltså existens av något. Samtidigt som skaparen uppstår, måste alltså något annat också existera. Och då verkar det helt enkelt, för mig, osannolikt att en intelligent varelse bara sådär börjar existera, istället för något enklare. Om guds existens kräver existens, då verkar det som att en existens med bara enklare saker (vad nu minimum av existensen skulle kunna vara) är mer trolig. Jag har något svårt att förstå en värld där Gud bara ploppar fram.

Däremot har jag full förståelse för världar där en gud uppstår genom en långsam process. Väldigt intelligenta robotar med möjlighet att skapa svarta hål eller simulera världar låter inte alltför omöjliga. Men dessa robotar skulle inte vara gudar, som i första orsaker. Arkitekten av the Matrix är ju något av en gud, men hans existens är inte svår att förstå. Det finns förresten några som argumenterar för att, eftersom det är möjligt att skapa ett väldigt stort antal simulationer, borde vi inte utgå från att vi lever i en? För egen del tänker jag mig att i brist på bevis att vi är i en simulation, är det mer rimligt att tänka oss att vi lever i den första (eller översta) av världar.

Men, tillbaka till gud! Det verkar som att det inte finns en skapare, att existensen har kommit till på något annat sätt. Själv tänker jag mig att existensen alltid existerat; ingenting kan inte skapa något. Jag har ingen aning om vad varandets ultimata natur är, förutom att det på något sätt är, men denna okunskap ger mig inte några skäl att tro vad som helst om hur det kommit till. Gud, som förklaring av universum och existensen, är inte speciellt hjälpsam; dess existens borde öppna upp fler frågor än vad den besvarar.

Signalering inom politik: minimilöner

2011-12-16T15:39:00.001+01:00

Det finns ett antal argument för att införa minimilöner, men här tänkte jag inte bemöta de argumenten eller ta upp vad den sortens politik ger för konsekvenser. Här tänkte jag ta upp, vad som verkar vara ett motiv för vissa förespråkare av politiken. Detta motiv är att vilja signalera till andra att man bryr sig om de fattiga - vilket inte behöver innebära att man faktiskt gör något bra för dem.

Vilka är det då som uttryckt en sådan inställning till politiken? Jo, nationalekonomer. Men låt mig vara lite mer exakt. I oktober 2006 gick 659 ekonomer ut och sa att minimilönen i USA borde höjas, då det, enligt dem, skulle hjälpa fattiga låginkomsttagare utan att få några negativa effekter som kritikerna pekar på. Daniel Klein och Steward Dompe frågade dessa ekonomer varför de intog den här ställningen. 95 personer svarade och det är några av dessa som verkar ha visat att de använder politiken för att kunna signalera till andra om hur mycket de bryr sig om de fattiga.

Varför tror jag detta då? Jo, i artikeln som Klein och Dompe skrev ställde de följande frågor:

Q4: Regardless of how you responded to the previous questions, please indicate your view of the following statement: An increase in the federal minimum wage to $7.25 would generate net benefits for workers and the overall economy through its effects on broad socio-political mechanisms, such as those involving the character of the polity.

Q5: If you agreed with the previous statement (in Q4), kindly tell us how you think about those socio-political mechanisms (a few words, or, you are welcome to elaborate and to cite recommended sources).

För den första frågan svarade 74 individer att de höll med om påståendet, medan 7 svarade att de inte gjorde det - resten lät antingen bli att svara eller gav kvalificerade svar. För nästa fråga fick de in 66 svar, varav de publicerade 22 som de menade var representativa. Av dessa fanns det fyra svar som ganska direkt antyder om att författarna var för politiken delvis av signaleringskäl:

Alan Blinder: I would not put large weight on this, but I think that to some extent attitudes and mores matter. Regardless of Pareto efficiency, we do not allow indentured servitude or child labor. Similarly, a $7.25 minimum wage would state that society deems it wrong to pay less.

Catherine L. Mann: The electorate recognizes the widening distribution of income, especially as evidenced by CEO pay and Wall Street salaries and bonuses. The legislative drive to raise the minimum wage is less about the economic impact, which in fact is likely to be very small, and more as a signal of the electorate's concerns with the growing disparity in economic outcomes.

William Van Lear: Suggests a society committed to fairness and recognizes that power has a role in determining outcomes.

Bernard Wasow: A low cost demonstration of concern for low wage workers that causes little damage. Elicits a buy-in by low wage workers to the polity.

Ett liknande svar kom ifrån en av de främsta signatörerna av uppropet, och det togs med som ett appendix till artikeln:

Ronald G. Ehrenberg: As you know I teach labor economics classes and my text book has a long discussion of the minimum wage. I believe the employment effects of the minimum wage would be small, but I also believe the effects on reducing poverty would be small. A targeted program, such as expanding the earned income tax credit would be a much more effective way of reducing poverty.

Economic analysis provides the tradeoffs. It does not dictate policy decisions. The minimum wage was the first piece of protective labor legislation at the federal level and it is symbolically very important as an indicator of public concern for those down at the bottom of the skill distribution/income distribution. In a world with tax cuts for the wealthy (including me) and indexing of lots of other programs (e.g. social security), I believe it was important to increase the minimum wage for symbolic reasons.

Det verkar mer än tydligt, när jag läser om dessa svar, att dessa ekonomer delvis bryr sig om vilja skicka ut ett budskap, och möjligtvis att då inte i främsta hand faktiskt stå för en politik som hjälper. Det här är dock bara ett motiv, och att ha det säger inte mycket om den bakomliggande frågan om minimilöner är bra eller inte.

Nu kommer frågan, varför kan inte dessa ekonomer stötta en annan politik som gör det bättre för de fattiga? Varför stöttar de en politik som enligt ett fåtal av dem, men ett flertal av alla andra ekonomer, troligtvis har vissa problem för just de fattiga de vill hjälpa? Är det politikens krav som gör det omöjligt att stötta en annan politik, att det är bara minimilöner som är politiskt gångbart där de är? Kanske. Ehrenberg är inte ensam om att en annan politik, om den vore gångbar, vore bättre:

Jennifer Ball: I would NOT support an increase in the minimum wage if our society had a system of income subsidies to bring those living below a decent standard of living up to that decent level. Because our society does not do this, I believe raising the minimum wage is better than doing nothing. I agree raising the minimum wage has some drawbacks, both material and philosophical. Ideally, a rational and fair income subsidy program would exist. If one did, I'd support abolishing the minimum wage.

Så, sammantaget kan man nog säga att idén om signalering ändå kan förklara vissa individers politiska ställningstagande i den här frågan. Troligtvis inte för andra än , såvitt jag kan se, ett fåtal ekonomer, men det är intressant att veta att även dessa låter sig påverkas av dylika överväganden.

Liberalernas stad - Välgörenhet och förtryck i Göteborg

2011-12-12T13:07:00.000+01:00

I Liberalernas stad - Fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg går historikern Jan Christensen igenom en del av Göteborgs historia från runt 1800 till 1920, som undertiteln avslöjar. Förr skall Göteborg under den här tiden ha setts som en harmoniliberal stad, "ett borgerligt samhällsbygge med förebildliga välfärdsinrättningar, kulturellt mecenatskap, samverkan samhällsklasserna emellan och ett liberalt åsiktsklimat där S A Hedlunds Handelstidning angav tonen". Denna bild rättar Christensen till genom att peka på dels det förtryckande icke-liberala tvångsarbetet som fanns då, och dels på avsaknaden av en (i hans mening) liberal välfärdsstat.

Alltså, Christensen påpekar att Göteborg inte var - som var stadens självbild redan år 1900 - något socialliberalt drömsamhälle. Detta visar han väl, men är kanske inte av främsta intresse. Det som gör Christensens bok intressant är hans genomgång av donationsmiljön som fanns i staden då. För, den äldre bilden var inte helt fel. Det var vanligt att många projekt skapades direkt av privata krafter, än att staten skulle gjort något med resurserna som skapats.

De talrika donationerna har onekligen satt sin prägel på Göteborgs stadsbild. Göteborg skulle knappast förbli sig likt om man tänkte bort alla inrättningar som en gång tillkommit med hjälp av donationsmedel. Nästan hela Götaplatsen skulle försvinna, såväl konstmuseet och konserthuset som själva Poseidonstatyn. Göteborgs Högskola och Röhsska museet skulle inte längre paradera på Vasagatan och Chalmers liksom Sahlgrenska sjukhuset skulle försvinna från kartan. Göteborg skulle varken ha en fiskekyrka eller en saluhall, ej heller en parkanläggning som Botaniska Trädgården eller en idrottsanläggning som Slottskogsvallen.
s.54

Privata donationer fanns redan innan 1800-talet, men folk gav bort mer i välgörenhet under liberalismens glansdagar. Detta var inte heller något unikt för Göteborg; över hela landet gick folk samman och bildade föreningar för att stötta kulturella, vetenskapliga eller sociala mål. Innan år 1701 fanns det enbart 70 donationsstiftelser i hela Sverige. Under 1700-talet bildades 759 till; mellan 1801-1850 kom 1944 till och mellan 1851-1910 kom 9386 till. Trenden var alltså att antalet ökade hela tiden, för landet som helhet.

I Göteborg gavs väldigt stora summor bort till olika välgörenheten. Nedan visas hur mycket som getts ut från 1600-talet till, såvitt jag kan se, donationsstiftelser. Andra sätt att idka välgörenhet på verkar alltså inte räknas. Ändå är det rätt stora summor.
Notera att för sista perioden så räknas bara ett årtionde. En sak som diagrammet inte visar är att befolkningsmängden i Göteborg ökade rejält under perioden, vilket innebar att donationerna minskade per capita, från ca 9 500/person 1830 till ca 4 500/person år 1900. Välståndet i regionen ökade också, (och i landet) så donationerna minskade också per ens förmögenhet.

För att sätta summorna i perspektiv så kan jag nämna att Göteborgs stads skatteintäkter år 1868 runt 26 miljoner kronor (inflationsjusterat). För en tjugo-års period är det ungefär 523 miljoner. Alltså, det lades ut ungefär nästan lika mycket pengar i välgörenhet (som mätt i donationer till stiftelser) som staden drog in i skatter. Att detta var möjligt förklarar författaren med att skatterna var låga, "drygt 1% 1864, 6% vid sekelskiftet 1900 och 8% 1920", penningvärdet var stabilt och avkastningen på investeringar hög. Donationerna minskade efter att socialdemokraterna kommit till makten, tack vare deras omsvängning i politiken.

För vissa nationalekonomer måste Göteborgs historia te sig som ett under. Hur, måste de inte fråga sig, kunde folk vara villiga att ge bort pengar för att gynna allmänheten på det här sättet? Christensen ger en bra förkaring till detta:

Man kan tala om en veritabel kulturoffensiv perioden 1870-1920, som ledde till etablerandet av flera viktiga kulturinstitutioner. En grupptrycksmentalitet utvecklades inom göteborgssocieteten, vilket underlättade detta förvandlingsnummer. Hade den ene skänkt medel, ville den andre inte vara sämre.
s. 75-76

Det var alltså något av en tävlan att skänka bidrag, något som passar ihop med idén om signalering. Författaren citerar Magnus Lagerberg, från 1862 intendent vid Göteborgs Museum, om hur denne fick ihop pengar.

[Jag fann] ingen annan råd än att taga Gud i hågen och giva sig ut med tiggarlista, och det hörde till regeln, att jag återkom med det önskade beloppet i plånboken. Men det gick ej an att gå på hur som helst, utan så småningom lärde jag mig den rätta trallen, och sedan den var inlärd gick det som en dans att få ihop det belopp, som tarvades. Då nu alla dessa musei gynnare är gångna ur tiden, kan det ej längre vara ogrannlaga att blotta hemligheten. Om jag t ex behövde 10 000 kr, vilket ej sällan inträffade, började jag med en anhållan om 500 kr, vilket utan prut betalades, då det ej slog fel att propositionen möttes med frågan: hava N. N. och N. N. skrivit på? Bejakades detta, vankades genast samma belopp. Ordning var Oscar Dickson, James J:son Dickson, Robert Dickson, Hichens, James R:son Dickson, Wilson, Carnegie & C:o och Röhss & C:o = 9 st. á 500 kr = 4 500 kr. Sedan kom 'Dii minores' med 250 kr och slutligen kröp beloppen ihop ända till 10 kr men slutsumman var uppnådd.
s. 205-206

Att i a f en del av välgörenheten var inriktad för att folk skulle kunna glänsa i sin krets gjorde väl att välgörenheten inte gick till de bästa ändamålen alltid. Mellan 1880-1910 gav det göteborgska stiftelserna bort runt 35% av sina medel till kulturella ändamål, och bara 60% gick till sociala (som fattigdomsbekämpning); i andra städer verkar förhållandet istället ha varit 5% till kulturen och 90% till de fattiga.

Men, Göteborgs historia borde vara en bra datapunkt för alla de som hävdar att människor inte skulle bidra till de fattiga om de inte blir tvingade till det. Perioden visar inte att bidragen är som bäst utformade under tiden givetvis, men frågan är då om de blivit bättre när staten tagit över frågan. Även om den senaste undersökningen av staten om bidragsfusket i landet är överdriven, så finns ju dessa problem, uppenbarligen. Och staten har ju inte slutat med att lägga miljarder på konst, när folk svälter ihjäl i andra länder.

De auktoritäras stad
Sverige blev aldrig helt fritt under 1800-talet. Det vanligaste exemplet som tas upp för att bevisa detta är de könsdiskriminerande lagarna, som bl.a. innebar att äktenskap skarpt begränsade en kvinnas frihet. I boken tar Christensen upp ett annat exempel, nämligen att staten satte sysslolösa och de utan medel i tvångsarbete. Lagar som ger staten denna rätt har funnits iaf sedan 1600-talet.

Hur såg det ut för dessa människor? År 1888 invigdes det nya fattighuset Gibraltar, dit först några hundratal och sedan ett tusental människor vistades. Enligt den tidens filosofi skulle det vara bäst att hålla barn, kvinnor och män åtskilda, och i allmänhet göra livet bedrövligt för de tvångsintagna. Den socialdemokratiska tidningen Folkets Röst beskrev många av de problem som hände där.

Enligt de berättelser som publicerades i tidningen var de intagna berövade så gott som all frihet. För minsta förseelse kunde de bestraffas med arrest, som utdömdes av anstaltens befäl. De vanligaste förseelserna var att lämna anstalten utan lov eller att vara ute längre än permissionstiden tillät. I en av artiklarna berättas om en man som fått fem dygns arrest i ett källarrum med en latrinhink som enda möbel: "under den tiden blev ej klosetten tömd och icke fönstret öppnat oaktat han bad därom". Sängen bestod av en halmsäck som kastades in på kvällen och togs bort på morgonen. "Den förseelse den olycklige begått bestod däri att han gått ut olovandes", konstaterade artikelförfattaren lakoniskt. Barn och föräldrar placerades på olika avdelningar och kunde endast uppsöka varandra efter inhämtat tillstånd. Ett barn som av oförstånd brutit mot regelverket och utan tillstånd gett sig iväg för att uppsöka modern, mötte högsta befälet, som "mitt på gården med sin käpp gav barnet en hård bestraffning och befallde det att gå upp på sin avdelning". Även syskon skildes från varandra. Rymningar från Gibraltar var vanliga. Trots en rad åtgärder, bland annat att förse det plank som omgav anstalten med taggtråd, visade det sig omöjligt att göra Gibraltar rymningssäkert.
s. 176

Och det här arbetslägret var alltså, i de dåtida politikernas ögon, ett sätt att lösa de fattigas problem. Boken berättar inte när detta elände försvann, och lagarna som gjorde det möjligt att sätta folk i tvångsarbete skall ha funnits kvar till 1964.

Överlag var inte Liberalernas stad väldigt intressant. Det inledande kapitlet om stadens utveckling, biståndets karaktär och ett kapitel om olika perspektiv på fattigvård var dock väldigt bra och rekommenderas. Men de övriga berättelserna över hur stora de olika tidningarna var, deras politiska utspel, och alla beskrivningar av vilka kulturprojekt som företogs i staden var inte så intressanta för min del. Visst, vissa smådetaljer - som Magnus Lagerbergs berättelse ovan - var trevliga att ta till sig, men det var för lite av det och för mycket diskussion om göteborgarnas inställning till konst.

Andra recensioner av boken: GP | Med öga för historia